Nattskräck

[Kilauea]

Tänker på er, skönt få veta tidsram ni kan avvakta och att ni ska få komma på läkarbesök.

 

[anonymApril]

Tänker på er, skönt få veta tidsram ni kan avvakta och att ni ska få komma på läkarbesök.

Tack Ja, verkligen! Jag förundras fortfarande efter flera snabba utredningar hur bra barnvård vi har tillgång till.

 

[anonymApril]

Inga fler episoder peppar peppar! Trodde ett var på g inatt men hon lyckades vakna innan det drog igång. Idag var hon dessutom mindre rädd så det var skönt, det var så jobbigt att se henne så orolig o rädd häromdagen.. När hon bara stannar upp och gömmer sig bakom sina händer. Ibland klarar hon inte ens av att komma till oss utan försöker gömma sig Hoppas att vi får hjälp med det också sen. Känns väldigt obehagligt om hon börjar springa iväg o gömma sig istället för att komma till oss.

 

[morgaine]

Provade att ta ut henne idag, men det blev bara värre tyvärr önskar att det hade funkat! Skönt att det inte har hänt mer för er.

Vår lille hade hemsk nattskräck i några perioder. Han skrek som besatt och gick inte att väcka. Vi började väcka honom genom att tända mobilen och sätta på avslappningsmusik. Efter ett tag märkte vi att det var ljuset från mobilen som väckte honom, det räckte att hålla den lysande framför honom en stund så vaknade han och slutade gråta. Mobilen var på mörkaste/lägsta kontrasten.

 

[morgaine]

Har läst att man ska kolla lite om det infaller ungefär samma tid/efter att hon sovit en viss tid. I så fall kan det fungera att halvt väcka barnet lite innan.
Hoppas det lugnar sig för er.

Sonen har haft en natt när han var hysterisk i 10-15 min, han svarade dock på tilltal (även om allt var nej), så är inte säker på det var nattskräck. Men ville inte ha närhet och gick inte att trösta. Kände mig som världens sämsta mamma.

Det med tidpunkt stämde för vår son. Han vaknade ofta på liknande tid men vinställde aldrig klockan för vi hoppades ju varje natt att det skulle vara över.
om han svarar är det nog inte riktig nattskräck för de blir helt okontaktbara. De kan ha öppna ögon men reagerar inte på viftningar eller lugnande prat etc. Det var otäckt, jag var rädd ibland att han blivit galen, tänkte att tänk om han blir sådan här.

 

[anonymApril]

Barnläkaren kunde tyvärr inte säga så mycket, vilket iofs var väntat. Hen var inne på lite samma spår som de andra läkarna, nämligen att det låter som affektanfall men skiljer sig i två aspekter vilket gör det svårbedömt (blir psykiskt påverkad av det/verkar minnas samt att anfallen pågår alldeles för länge). Men nu är iaf remiss skickad till neurolog så vi hoppas på att få komma dit snart. Håller tummarna på att inte Corona ställer till det för oss så att det blir lång väntetid.

 

[anonymApril]

Nu har vi varit hos neurologen, som tyvärr (men inte helt oväntat) saknade svar. Ett nytt sömn-EEG ska göras men i övrigt blir det kanske inte så mkt mer.. Läkaren tyckte att det inte lät som varken autism, epilepsi eller tumör. Men man vet inget alls egentligen.

Känner mig maktlös o uppgiven, speciellt efter gårdagens anfall som höll på i 20 min och var riktigt intensivt. Dottern var helt hysteriskt ledsen efter att hon ”kom ur” det. Gör ont i hela mig att se henne så. Hon var så ledsen och det blir så uppenbart att de där tjugo minuterna var väldigt obehagliga för henne. Önskar att jag hade ett sätt att hjälpa henne, men som det ser ut nu blir allt bara värre.

Behövde mest bara skriva av mig. Och hoppas lite på att någon som kanske haft liknande problem råkar titta förbi o vill delge sina erfarenheter. Fast inser att det sistnämnda nog är lite mkt att hoppas på när inte ens specialistläkarna har någon aning..

 

[Amha]

Nu har vi varit hos neurologen, som tyvärr (men inte helt oväntat) saknade svar. Ett nytt sömn-EEG ska göras men i övrigt blir det kanske inte så mkt mer.. Läkaren tyckte att det inte lät som varken autism, epilepsi eller tumör. Men man vet inget alls egentligen.

Känner mig maktlös o uppgiven, speciellt efter gårdagens anfall som höll på i 20 min och var riktigt intensivt. Dottern var helt hysteriskt ledsen efter att hon ”kom ur” det. Gör ont i hela mig att se henne så. Hon var så ledsen och det blir så uppenbart att de där tjugo minuterna var väldigt obehagliga för henne. Önskar att jag hade ett sätt att hjälpa henne, men som det ser ut nu blir allt bara värre.

Behövde mest bara skriva av mig. Och hoppas lite på att någon som kanske haft liknande problem råkar titta förbi o vill delge sina erfarenheter. Fast inser att det sistnämnda nog är lite mkt att hoppas på när inte ens specialistläkarna har någon aning..

Så de har funderat i dessa banor med tumör men gör ingen mrt för det verkar inte vara så? Skumt, känns ju som något man borde göra.

Tänker på BUP också. Ifall det är någon form av oro/ångest

 

[anonymApril]

Så de har funderat i dessa banor med tumör men gör ingen mrt för det verkar inte vara så? Skumt, känns ju som något man borde göra.

Tänker på BUP också. Ifall det är någon form av oro/ångest

Nja, det var mer att läkaren frågade vad jag hade för farhågor och då tog jag upp hjärntumör. Läkaren sa dock att man helst inte gör MR på barn utan någon indikation, eftersom de måste sövas. Men att vi skulle höra av oss om läget skulle förändras på något sätt. Så det känns ok ändå, men om vår oro för just tumör skulle växa så kommer vi ligga på för ytterligare utredning.

Tack för tips om BUP, ska försöka få tag i en psykolog snarast för hjälp och tänkte i första hand gå via barnläkarmottagningen här. Men bup får bli backup om det inte finns tider.

 

[Amha]

Nja, det var mer att läkaren frågade vad jag hade för farhågor och då tog jag upp hjärntumör. Läkaren sa dock att man helst inte gör MR på barn utan någon indikation, eftersom de måste sövas. Men att vi skulle höra av oss om läget skulle förändras på något sätt. Så det känns ok ändå, men om vår oro för just tumör skulle växa så kommer vi ligga på för ytterligare utredning.

Tack för tips om BUP, ska försöka få tag i en psykolog snarast för hjälp och tänkte i första hand gå via barnläkarmottagningen här. Men bup får bli backup om det inte finns tider.

Ah, då förstår jag.

Ja det är kanske smart att försöka få hjälp av barnläkarmottagningen. De kanske har sett mer av detta på mindre barn. Jag tänker lite att om det är någon variant av ångest med tillhörande andningssvårigheter, bröstsmärta osv borde det ju vara fruktansvärt läskigt för barn och det kan ju hålla i sig bra länge.

 

[anonymApril]

Ah, då förstår jag.

Ja det är kanske smart att försöka få hjälp av barnläkarmottagningen. De kanske har sett mer av detta på mindre barn. Jag tänker lite att om det är någon variant av ångest med tillhörande andningssvårigheter, bröstsmärta osv borde det ju vara fruktansvärt läskigt för barn och det kan ju hålla i sig bra länge.

Ja, jag är ganska säker på att hon tycker att det är obehagligt när det händer Så det vore väldigt skönt att få några verktyg att prata om det med henne på rätt nivå så att hon kan känna sig tryggare.

Fick en tid på måndag till psykolog stod på hemsidan att det kunde vara 10-12v väntetid så blev positivt överraskad!

 

[Amha]

Ja, jag är ganska säker på att hon tycker att det är obehagligt när det händer Så det vore väldigt skönt att få några verktyg att prata om det med henne på rätt nivå så att hon kan känna sig tryggare.

Fick en tid på måndag till psykolog stod på hemsidan att det kunde vara 10-12v väntetid så blev positivt överraskad!

Skönt! Hoppas att det blir till någon hjälp!

 

[anonymApril]

Hej, tänkte uppdatera i tråden utifall någon med liknande problem skulle googla sig fram till den i framtiden i jakt på svar.

Nu har det gått en tid sedan sist och vi har landat i att det ändå troligtvis har rört sig om någon sorts affektanfall. Vi tror att de här ”anfallen” har triggats av en emotional overload, särskilt då dottern blivit arg eller rädd (mardrömmar på natten). Att hon går in i paniken pga att hon inte kunnat reda ut känslorna eller kommunicera dem. Detta tror vi eftersom det sakteligen har blivit bättre med tiden. Vi når henne allt tidigare i dessa utbrott och hon har börjat kunna ta sig ur bubblan och kommunicera tillbaka. Det är fortfarande jobbigt att stå bredvid, men nu kan man iaf oftast ”locka” ut henne ganska snabbt om man är snabb att agera själv. Bl.a. har läsning av vissa sagor hjälpt, eller babbel om något som intresserar henne mkt.

Vi tror att dessa känsloutbrott kommer ge med sig mer och mer och kanske försvinna helt. De inträffar redan nu allt mer sällan vilket är en otrolig lättnad. Utbrotten/anfallen påverkar henne dessutom inte lika mycket längre. Rädslorna började släppa när hon började bryta sig ur, och nu är hon oftast glad inom någon minut efter anfallen och har väldigt litet behov av att prata om det efter (så psykologen blev lite överflödig.. men det var skönt att få prata lite med någon professionell om det ändå och höra att man hanterade situationen på rätt sätt).