Negativa människor

[Inte_Ung]

Jag har en i min närhet som också håller på sådär. Kommer med nedlåtande kommentarer förklädda till skämt, drar upp pinsamma saker som andra gjort för 30 år sedan. Tar inte till sig när andra säger åt personen att de inte uppskattar det som sägs eller att vi andra inte skrattar eller hakar på det som sägs. Personen berättar också evighetslånga ointressanta historier som alla går ut på att andra varit elaka mot personen. Detta gör att man inte orkar umgås med personen i större omfattning, vilket gör personen rätt ensam. Jag har känt hen i över 30 år och gillar personen ifråga som har många goda egenskaper, men det här draget gör att man inte begränsar umgänget.

Jag har alltid tänkt på att det beror på låg självkänsla. Personen har saker som denne säkert blivit tråkad för genom åren, och jag har tänkt att det lett till anfall av andra för att själv få känna sig bättre. Man kunde tänka sig att detta skulle lett till stor förståelse för andras svaga punkter, men istället har det blivit tvärtom.

Vad gäller de som alltid ska hitta fel på allting så tog jag upp det med en handledare för flera år sedan då jag hade en kollega som höll på så till den grad att det blev ett arbetsmiljöproblem. Handledaren sa att det är ett sätt för personen att vilja verka intelligenta, vilket jag tog till mig.

Jag hade en person i min nära omgivning som uppförde sig så.
Hen blev diagnosticerad med Aspergers så personen kunde inte bättre.
Det hakade konstant upp sig på gamla oförätter och fanns ingen insikt i hur andra människor påverkades av de långa monologerna eller de okänsliga kommentarerna.
Upplysning kan hjälpa om personen vill ta till sig.

 

[Inte_Ung]

Jag fattar inte heller! Att man ens reflekterar över att någon har en lite varm tröja när det är varmt ute t ex? Och att sedan ta steget till att kommentera det... Precis som du undrar jag VARFÖR! Fattar verkligen inte. Antingen fryser väl personen lättare än du, visste inte hur varmt det var ute eller så finns det en annan anledning (som dessutom kan vara känslig). Hur kan man bry sig om det och framför allt, hur kan man kommentera det??? Vad vill man åstadkomma med det? Det är ju som det är oavsett anledning, liksom. Det enda man gör är att riskera att såra någon och göra ett redan jobbigt problem till någonting ännu värre. "Ta av dig tröjan - det är varmt ute!". Eeeeh, en vuxen människa gör väl som den själv vill, eller???

Det finns sådana som jag.
Jag kan glömma att ta av mig tröjan.
Så jag kan faktiskt tacka för att någon uppmärksammade det och plocka av mig liter kläder.
Om man umgås mycket med en sådan som jag, så kan man nog råka säga tokiga saker till andra människor.

Ja vill nämligen gärna att någon faktiskt upplyser mig om att jag t.ex. har glömt att byta skorna, ta av mig jackan eller vad det nu kan vara.

 

[tanten]

Nu kanske jag får ducka men jag upplever överlag att prata om andra människor, framför allt på ett ofördelaktigt sätt, är lite ett småstadsfenomen. Skitsnack förekommer såklart precis överallt men när jag varit på mindre platser så upplever jag att man i högre grad intresserar sig för och pratar om andra människor. Andras livssituation och livsval. Har åsikter. Nu är ju som bekant inte storstadsbor trevligare för det men det tar sig kanske uttryck på ett annat, mer subtilt och kanske därmed lömskare sätt. Jag upplever att det är en kulturell skillnad i hur man pratar, baserat på min ytterst lilla geografiska studie på kanske 4-5 mindre städer/samhällen.

Ja du bör nog ducka. Det där var väl från oben? Du har erfarenhet från 4-5 mindre samhällen? Det finns tusentals mindre tätorter och samhällen i Sverige. Tror det säger mer om vilka människor du omger dig med än om så stora delar av landet.
Trodde bättre om dig.

/bistertanten

 

[Andromedae]

Jag tänker spontant på Hanlon's rakblad, det vill säga:
Never attribute to malice that which is adequately explained by stupidity.

Även om jag väljer att tänka på det som ignorans snarare än dumhet, om vi talar om hur människor beter sig mot andra människor. Människor tenderar på att fokusera på sig själva och det som ger dem en tillfredsställelse i stunden - och i vissa fall är det just kritiken eller negativiteten som ger den tillfredsställelse personen önskar/behöver i ögonblicket.

 

[Voeux]

Ja du bör nog ducka. Det där var väl från oben? Du har erfarenhet från 4-5 mindre samhällen? Det finns tusentals mindre tätorter och samhällen i Sverige. Tror det säger mer om vilka människor du omger dig med än om så stora delar av landet.
Trodde bättre om dig.

/bistertanten

Jag skriver ju att det är min egen upplevelse, baserad på min ytterst lilla upplevelse av 4-5 samhällen. Inte heller anekdotisk bevisföring som någon skrev tidigare. Jag vet att det finns tusentals olika samhällen så det behöver du inte berätta, likväl som att alla miljoner människor i storstäderna inte heller är desamma. Men jag upplever, från det jag själv varit med om, att folk känner till varandra på ett helt annat sätt på mindre platser och att det också kan bidra till att man pratar om andra människor. Alla i sällskapet vet vem X är, så relevansen att ens nämna X kanske ökar då. I bättre eller sämre ordalag. Det är min upplevelse.

Som jag också skrivit, så ser jag inte den formen av negativ inställning gentemot andra som jag ser mycket av här hemma som bättre alls. Jag ser bara en skillnad i hur den ter sig, och jag tycker att det är trist att det inte går att lyfta upplevda skillnader utan att det blir dålig stämning. Det är ingen tävling i var det är bäst eller sämst, jag lyfter bara fenomen jag lagt märke till för att förstå mig på saken och tar gärna in andras erfarenheter som möjligtvis eller kanske till och med sannolikt motstrider min. Det är det flera i tråden som gjort. Men att utmåla mig till trångsynt storstadsbo känns bara onödigt.

 

[Voeux]

Jag tänker spontant på Hanlon's rakblad, det vill säga:
Never attribute to malice that which is adequately explained by stupidity.

Även om jag väljer att tänka på det som ignorans snarare än dumhet, om vi talar om hur människor beter sig mot andra människor. Människor tenderar på att fokusera på sig själva och det som ger dem en tillfredsställelse i stunden - och i vissa fall är det just kritiken eller negativiteten som ger den tillfredsställelse personen önskar/behöver i ögonblicket.

Så är det nog absolut, och det är väl just där det fallerar för mig. Jag gör sannolikt saker som känns bra för mig i stunden precis hela tiden, men att ha negativa åsikter om andra har liksom aldrig gett mig några positiva känslor alls. Jag har en expojkvän som avskydde de flesta, han kunde verkligen jaga igång sig på att folk var dumma i huvudet som tyckte/kände/gillade ditten eller datten. Sällan individer dock utan mer grupper av människor. Jag undrade ofta hur han orkade bry sig men han erkände tillslut att det är ju SKÖNT att få hata lite. Jag fattade det aldrig. Men ja, samma person hade väl mycket negativ energi som han behövde få utlopp för.

Detsamma med en väns make just nu. Han går igenom en tuff period och mår inte bra alls, men det har resulterat i att han är arg precis hela tiden och tar ut det på precis allt och alla som kommer i hans väg. Personer är fula, jobbiga, dumma i huvet osv osv i all tröttsam oändlighet.

 

[Voeux]

Tankeläcka.
Personer som gör så kan oftast inte skilja på tankar och tal.
Det som de tänker kommer ut genom munnen.

Oftast så menar de verkligen inget illa med det, de kan bara inte bättre.

Är du bekant med fenomenet sociolekt?
Den betyder mer än geografisk placering.

Intressant, båda inläggen. Har aldrig tänkt att folk inte kan skilja på tanke och vad man sen sätter ord på, utan att de liksom tänker högt utan direkt eftertanke eller avsikt.

 

[Voeux]

En till tanke som slog mig - kan det ha med grundtrygghet att göra? Jag tänker att om utgångspunkten i livet är att andra vill mig väl så kanske det är enklare att vilja andra väl. Men har man som utgångspunkt (medveten eller omedveten) att andra vill mig illa så kanske det är ett sätt att hålla andra på en armlängds avstånd för att skydda sig själv?

 

[Inte_Ung]

Detsamma med en väns make just nu. Han går igenom en tuff period och mår inte bra alls, men det har resulterat i att han är arg precis hela tiden och tar ut det på precis allt och alla som kommer i hans väg. Personer är fula, jobbiga, dumma i huvet osv osv i all tröttsam oändlighet.

Det kan också bero på att han inte orkar hålla masken i ett pressat läge. Egentligen så vet han att det inte är så som man skall uppföra sig bland folk. Men just nu så orkar han inte justera sin inre personlighet med hjälp av intellektet.
Och då så syns det vem han egentligen är.

 

[cirkus]

Vilken oerhört intressant tråd.
Jag försöker tänka mycket på vem jag är och vem jag vill vara och inte minst vem jag vill bli ihågkommen som.
Att få bli ihågkommen som en som gör livet lättare att bära för andra är något jag såg formulerat idag faktiskt och där har jag nånting att sträva mot.

Än en gång tycker jag att frågan: "Säger du detta för att göra mig glad eller ledsen?" har sitt berättigande. Den brukar jag ställa mig själv innan jag vräker ur mig nåt. Gissa om jag får bita mig i läppen och hålla tyst rätt ofta.

 

[Philosophia]

En kollega kan vara lite sådan, exempelvis muttra surt ”usch vad soligt det är idag” då svarade jag ”fast du gnällde ju på att det regnade häromdagen, hur ska du ha det egentligen?”
Jag upplever att de ofta inte har något bra svar, utan mest vill klaga och gnälla

Det känns som ett ganska mänskligt fenomen. När något i livet inte är bra, men personen inte riktigt kan sätta fingret på vad det är eller upplever att det är utanför dennes makt att förändra så pyser saker till slut ut. Jag brukar tänka på det som ett slags överslagshandling som bottnar i exempelvis stress, frustration, trötthet, och dylikt.

 

[Sel]

Jag tror det är något av en personlighetstyp - som någon nämnde tidigare verkar det gå i arv? En av mina fräldrars bekanta är sådan, det ska hittas små taggiga, negativa saker om absolut allting och glaset är alltid halvtomt. Det är jttetråkigt att till exempel gå ut och äta lunch med den här personen, för avsett hur fantastiskt käk det är ska det hittas något som inte var riktigt rätt. Är det en solig dag är det För soligt och regnar det regnar det För mycket. Hen spenderar verkligen livet med att leta fel. Det måste ju vara så utmattande.

 

[MCP]

Så är det nog absolut, och det är väl just där det fallerar för mig. Jag gör sannolikt saker som känns bra för mig i stunden precis hela tiden, men att ha negativa åsikter om andra har liksom aldrig gett mig några positiva känslor alls. Jag har en expojkvän som avskydde de flesta, han kunde verkligen jaga igång sig på att folk var dumma i huvudet som tyckte/kände/gillade ditten eller datten. Sällan individer dock utan mer grupper av människor. Jag undrade ofta hur han orkade bry sig men han erkände tillslut att det är ju SKÖNT att få hata lite. Jag fattade det aldrig. Men ja, samma person hade väl mycket negativ energi som han behövde få utlopp för.

Detsamma med en väns make just nu. Han går igenom en tuff period och mår inte bra alls, men det har resulterat i att han är arg precis hela tiden och tar ut det på precis allt och alla som kommer i hans väg. Personer är fula, jobbiga, dumma i huvet osv osv i all tröttsam oändlighet.

Det där med att det är skönt att få hata lite kan jag nog relatera lite till. Ibland när livet känns lite pissigt, man kanske känner sig ouppskattad på jobbet och så är vädret skit och man har hundrafemtio räkningar att betala, så då kan det vara skönt att få dra ur sig hela ranter om dåliga bilister, folk som går saktat i butiken, barn som gnäller o.s.v. åt kompisarna.
Men då är jag också medveten om att det kan göra negativa tankemönster till en vana och leda till bitterhet i längden om man fortsätter "att hata" av bara farten sedan, så jag brukar försöka bryta det sedan när jag känner att jag börja söka sakert att störa mig på.

 

[Voeux]

Det där med att det är skönt att få hata lite kan jag nog relatera lite till. Ibland när livet känns lite pissigt, man kanske känner sig ouppskattad på jobbet och så är vädret skit och man har hundrafemtio räkningar att betala, så då kan det vara skönt att få dra ur sig hela ranter om dåliga bilister, folk som går saktat i butiken, barn som gnäller o.s.v. åt kompisarna.
Men då är jag också medveten om att det kan göra negativa tankemönster till en vana och leda till bitterhet i längden om man fortsätter "att hata" av bara farten sedan, så jag brukar försöka bryta det sedan när jag känner att jag börja söka sakert att störa mig på.

Jag känner mig överlag surare just nu när jag har lite för lite energi. I morse hade jag hund som spricker sick-sack framför vagnen, bebis i sele och alldeles för mycket packning och försökte ta mig ner till bilen och svetten bara rinner. Någon går framför mig på trottoaren då och liksom går både långsamt och lite sidleds fram och tillbaks så jag inte kommer förbi. Nu är ju jag en typiskt svenne banan som knyter näven i fickan när jag blir arg (vilket just nu är rätt rimligt eftersom mitt tålamod är noll) men egentligen vill jag bara skrika UR VÄGEN MÄNNISKA för att irritationen bara pyser. Gissar att det är snarlikt. Ilska, irritation eller frustration som liksom måste ta vägen någonstans. Då blir det kanske lätt att den riktas åt fel håll av bara farten.

 

[anonymys22]

Min mamma håller också på sådär, har till viss del ärvt det av min mormor som också håller på. Det är att dra upp ens fel när jag var liten eller i 20-års åldern. Jag först inte varför det ens är relevant nu? Speciellt blir det jobbigt när hon gör det mot min syster (som är sjuk och har mycket ångest).

Jag tror att hon gör det för att hon är osäker. Hon har haft ett tuft liv inte för att det är någon ursäkt. Jag skulle önska att hon istället tar upp det positiva med oss.

 

[Lingon]

Det som är märkligast av allt för mig är att denna person gör det även mot sina (numer vuxna) barn. Att liksom pika grannen eller kollegan för att känna sig lite bättre själv är ändå ett fenomen som jag kan hänga med på. Men sina egna barn? Så väldigt märkligt imo.

Vissa människor tror på allvar att de hjälper en med såna kommentarer.

 

[MCP]

Min mamma håller också på sådär, har till viss del ärvt det av min mormor som också håller på. Det är att dra upp ens fel när jag var liten eller i 20-års åldern. Jag först inte varför det ens är relevant nu? Speciellt blir det jobbigt när hon gör det mot min syster (som är sjuk och har mycket ångest).

Jag tror att hon gör det för att hon är osäker. Hon har haft ett tuft liv inte för att det är någon ursäkt. Jag skulle önska att hon istället tar upp det positiva med oss.

Undrar när det verkar vara "nedärvt" om det är så att de inte ens hör hur fel det låter, de har liksom inget annat sätt att vara för det är såhär de själva växt upp

Min kompis, vars mamma också är lite likadan, så hon har själv märkt att hennes egna tankar ibland automatiskt går åt samma håll. Typ eftersom hennes mamma alltid varit så att hon kommenterat (åt min kompis, inte åt folket) folk de sett t.ex. på stan "det där ser nog ut som en snobb det, går omkring och ser snobbig ut" så kan ibland min kompis också tänka sådär märkligt när hon ser någon.

Men hon hatar det sättet att vara, och eftersom hon är medveten om det så jobbar hon aktivt med att försöka tänka annorlunda. Kan dock tänka mig att har man aldrig reflekterat över det så ser man ju inget fel med det.

 

[TinyWiny]

De som gör så är mobbare. De vill få till ett de och vi för att känna sig trygga och bättre själva. Att de skadar andra med sitt beteende bryr de sig inte om alls alternativt har de inte tillräckligt med empati att förstå det.

Endel sådana människor är väldigt ensamma och de har ofta svårt i övrigt med det sociala spelreglerna och de har då hittat sitt sätt att iallafall få endel gemenskap. Sorgligt såklart att ingen har guidat dem rätt men vidrigt beteende mot andra som aldrig ska accepteras. Jag har sedan många år satt i system att alltid säga ifrån till sådana människor så långt jag bara orkar. Jag tar inte deras skit och jag drar mig inte för att säga ifrån för andras räkning heller om de själva inte säger ifrån. Varje människa har ett ansvar för sig själv och för vad de gör och att det har blivit ett sätt att bete sig för någon gör det inte mer rätt utan det är fortfarande lika fel.

Jag tänker att genom att säga ifrån tillräckligt många gånger så kanske någon av dessa faktiskt förstår vad de pysslar med och försöker hitta andra vägar att nå fram till andra människor.

Har man svårt att avgöra om något behöver sägas eller inte är en bra regel, gör jag någon glad över det här samt, behöver den här personen den här informationen. Svarar man nej på båda är det bättre att vara tyst. (Gäller självklart inte om man har behov av att prata av sig eller liknande, det ska man självklart göra!)

 

[tanten]

Jag tror det är något av en personlighetstyp - som någon nämnde tidigare verkar det gå i arv? En av mina fräldrars bekanta är sådan, det ska hittas små taggiga, negativa saker om absolut allting och glaset är alltid halvtomt. Det är jttetråkigt att till exempel gå ut och äta lunch med den här personen, för avsett hur fantastiskt käk det är ska det hittas något som inte var riktigt rätt. Är det en solig dag är det För soligt och regnar det regnar det För mycket. Hen spenderar verkligen livet med att leta fel. Det måste ju vara så utmattande.

"Jag sjöng vid bondens knut
-Nu är sommaren här
-Det är våren som är slut
Svarar bonden så tvär
-Djupt gick tjälen här I nord
Och sanna mina ord,
Det är krig och politik som har fördärvat vår jord!"

 

[anonymys22]

Vissa människor tror på allvar att de hjälper en med såna kommentarer.

Tyvärr gör det bara att jag drar mig undan. Förr blev jag ledsen, ett tag blev jag jättearg, nu funderar jag på att säga att jag tar illa upp när du säger sådär.