Nekades veterinärvård under jourtid: ”Sårbar och maktlös”

När Ida Emilssons sto skulle föla mådde hästen dåligt och blödde kraftigt, så Ida ringde efter veterinär. Men den jourhavande veterinären nekade henne vård på grund av att nattsömnen behövde prioriteras. Ida ifrågasätter hur detta kan komma sig och menar att det krävs tydligare riktlinjer för hur ett fall ska hanteras under jourtid.
 
https://www.svensktnaringsliv.se/sa...skerar-sla-ut-privata-alternativ_1007172.html

Det här är en intressant artikel från andra sidan, där privata aktörer anser att DVS har ett orättvist försprång. Det står i uppdraget till DVS tydligt att lantbruksdjur ska ha företräde. Att hästar som inte avlas för bruksanvändning ska kunna kräva att de ska ha tillgång till akut primärvård på samma villkor är en intressant fråga. Att nyttodjur som kor, får, grisar och liknande ska ha företräde är självklart.

4 Kap § 1 säger att:

Ett djur som är skadat eller sjukt ska snarast ges nödvändig vård eller avlivas. Om ett djur på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, ska vård snarast ges eller andra lämpliga åtgärder snarast vidtas.

Om skadan eller sjukdomen är så svår att djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras, ska djuret avlivas.

Vid behov ska vården ges av en veterinär eller av någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.

Frågan blir, vem är det som avgör behov och hur akut det är, är det ägaren av djuret eller veterinären. Att prata med en veterinär i telefon är ju standard och veterinären gör därefter en bedömning om hur akut det är. Lagen säger inte något om hur brådskande ärendet är eller ger någon tidsram inom vilken djuret ska behandlas. Vad betyder snarast i sammanhanget?

Min tolkning obs! är att ansvar primärt läggs på djurägaren, och att det är denne som ska se till att deras djur inte far illa och vid behov får akutvård av kvalificerade veterinärer. Inte att DVS eller staten ska tillhandahålla den akut.

3 § En veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska anlitas, om någon av följande åtgärder behöver vidtas:
1. operativa ingrepp på eller injektioner till djur,
2. annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur, om behandlingen kan orsaka lidande som inte är obetydligt, eller
3. behandling under allmän bedövning eller under lokal bedövning genom injektion.

Första stycket gäller inte brådskande åtgärder som vidtas i syfte att rädda djurets liv eller lindra dess lidande.

I denna paragraf står det återigen inte något om att staten, eg DVS, har någon skyldighet att behandla djur utan att det ansvaret läggs på djurägaren. Jmf med Hälso och sjukvårdslagen där regionerna har ett absolut ansvar att ge akutvård och även andra behandlingar vid behov. Inget ansvar föreligger patienterna.
 
Här kan vi dra in bostadsmarknaden i det hela. Många i min generation som inte har "rika" föräldrar har inget annat val än att bosätta sig en >timme från städerna.
Och arbetsmarknaden. Blir konstigt resonemang om en får "skylla sig själv" för att en är anställd på en plats där det anses att man borde se till att inte bo.

Någonstans så får samhället vara konsekvent när det gäller vilka delar av landet som det är önskvärt att folk ska bo och arbeta i, utan att de ska hamna allt för mycket utanför det som betraktas höra till "civilisationen".

Folk i utpräglad glesbygd kräver sällan samma service som i större städer. Bara någon form av grundnivå som ska ses som ett livärdighetsminimum.
Sen kan man givetvis diskutera var den nivån ska ligga. Men då bör man inte göra det till en argumentation av typen "är man utanför X får man acceptera Y". Utan istället argumentera om varför just den nivån av den servicen man förespråkar/talar emot ska ligga innanför eller utanför samhällets grundnivå.
För de allra flesta är väl fortfarande överens om att vi i Sverige idag ska hålla oss med en sådan grundnivå på en hel del olika områden.
 
Jag tycker att @skiesabove är på ngt intressant i sitt resonemang. En del av en lösning vore ju att dels utbilda djurägare mer i att både bedöma och hantera djurvård och att en sådan utbildning t ex premieras av försäkringsbolag genom rabatter och att låta djurägare som genomgått en sådan utbildning med handledning av vet få utföra vissa ingrepp. Då skulle ju en del akuta fall kunna hanteras genom att vet finns med via telefon. Uppenbarligen har bristen på distriktsvet under jour förvärrats men jag tror även att djurägarna kunskap och förmåga att bedöma och hantera sjuka djur har försämrats. Det fanns en stor kunskap bland de som vuxit upp med och arbetat m djur hela sitt liv som tyvärr har försvunnit i det moderna samhället.
I fallet med fölning tycker jag mig läsa mellan raderna att djurägaren var ovan och stressad och ville ha ut vet medan vet inte bedömde läget som särskilt akut - och det visade sig ju vara rätt …Det är ju inte rimligt att förvänta sig - oavsett var ma bor - att det ska finnas tillgång på vet som kommer ut på jourtid för att djurägaren kräver det om det snarare handlar om djurägaren behov av stöd och trygghet än djurets hälsa och välmående.
 
https://www.svensktnaringsliv.se/sa...skerar-sla-ut-privata-alternativ_1007172.html

Det här är en intressant artikel från andra sidan, där privata aktörer anser att DVS har ett orättvist försprång. Det står i uppdraget till DVS tydligt att lantbruksdjur ska ha företräde. Att hästar som inte avlas för bruksanvändning ska kunna kräva att de ska ha tillgång till akut primärvård på samma villkor är en intressant fråga. Att nyttodjur som kor, får, grisar och liknande ska ha företräde är självklart.

4 Kap § 1 säger att:

Ett djur som är skadat eller sjukt ska snarast ges nödvändig vård eller avlivas. Om ett djur på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, ska vård snarast ges eller andra lämpliga åtgärder snarast vidtas.

Om skadan eller sjukdomen är så svår att djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras, ska djuret avlivas.

Vid behov ska vården ges av en veterinär eller av någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.

Frågan blir, vem är det som avgör behov och hur akut det är, är det ägaren av djuret eller veterinären. Att prata med en veterinär i telefon är ju standard och veterinären gör därefter en bedömning om hur akut det är. Lagen säger inte något om hur brådskande ärendet är eller ger någon tidsram inom vilken djuret ska behandlas. Vad betyder snarast i sammanhanget?

Min tolkning obs! är att ansvar primärt läggs på djurägaren, och att det är denne som ska se till att deras djur inte far illa och vid behov får akutvård av kvalificerade veterinärer. Inte att DVS eller staten ska tillhandahålla den akut.

3 § En veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska anlitas, om någon av följande åtgärder behöver vidtas:
1. operativa ingrepp på eller injektioner till djur,
2. annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur, om behandlingen kan orsaka lidande som inte är obetydligt, eller
3. behandling under allmän bedövning eller under lokal bedövning genom injektion.

Första stycket gäller inte brådskande åtgärder som vidtas i syfte att rädda djurets liv eller lindra dess lidande.

I denna paragraf står det återigen inte något om att staten, eg DVS, har någon skyldighet att behandla djur utan att det ansvaret läggs på djurägaren. Jmf med Hälso och sjukvårdslagen där regionerna har ett absolut ansvar att ge akutvård och även andra behandlingar vid behov. Inget ansvar föreligger patienterna.
Fast häst räknas väl som livsmedelsproduserande? Även om väldigt få hästar idag går till slakt.
 
Fast häst räknas väl som livsmedelsproduserande? Även om väldigt få hästar idag går till slakt.

Det verkar vara ett gränsfall och det görs lite olika bedömningar. Jag gissar mycket beroende på vad det avlas för. Slakt av häst som sedan går till köttproduktion är mycket liten.
 
Och arbetsmarknaden. Blir konstigt resonemang om en får "skylla sig själv" för att en är anställd på en plats där det anses att man borde se till att inte bo.

Någonstans så får samhället vara konsekvent när det gäller vilka delar av landet som det är önskvärt att folk ska bo och arbeta i, utan att de ska hamna allt för mycket utanför det som betraktas höra till "civilisationen".

Folk i utpräglad glesbygd kräver sällan samma service som i större städer. Bara någon form av grundnivå som ska ses som ett livärdighetsminimum.
Sen kan man givetvis diskutera var den nivån ska ligga. Men då bör man inte göra det till en argumentation av typen "är man utanför X får man acceptera Y". Utan istället argumentera om varför just den nivån av den servicen man förespråkar/talar emot ska ligga innanför eller utanför samhällets grundnivå.
För de allra flesta är väl fortfarande överens om att vi i Sverige idag ska hålla oss med en sådan grundnivå på en hel del olika områden.
Jag tycker man behöver skilja mellan livsmedelsproduktion och ’nöjesdjur’ i den här diskussionen.
Organisationen med distriktsvet byggdes om jag förstått rätt upp för att serva jordbruket. Dessa djur ( kor, grisar, får ) behöver vi för vår livsmedelsförsörjning. Fram till för en 30-40 år sedan fanns det en stor mängd mindre jordbruk m djur i hela landet, nu är det väsentligt färre. Att ha en fungerande livsmedelsförsörjning är helt klart ett samhällsintresse som staten behöver ta ansvar för. Men om antalet djur minskar kan ju staten knappast krävas på att hålla uppe samma dimensionering på veterinärtätheten, så länge som man klarar jordbrukets behov. Bonden ska och bör med andra ställa krav på staten att staten säkerställer att bonden kan ta sitt lagstadgade ansvar och det behöver skattebetalarna acceptera.

Istället här främst antalet ridhästar ökat - de flesta hålls enbart för ägarens ’nöjes’ skull. Det är knappast ett samhällsintresse som merparten av skattebetalarna kan förvänta vilja finansiera. Då blir det ju upp till hästägaren att ta ansvar för om man håller häst trots att man vet om problemet m veterinärvård i sin området där man bor.
 
Senast ändrad:
Notera vad som står längre ner i artikeln.

Så ser Distriktsveterinärernas uppdrag ut​

Förordning (2009:1464) med instruktion för Statens jordbruksverk
11 §
Myndigheten ska i de områden där Distriktsveterinärerna
är etablerade bedriva hälso- och sjukvård för lantbrukets djur.
12 § Myndigheten får i sådana områden som avses i 11 § också
bedriva hälso- och sjukvård för hästar och sällskapsdjur på en primärvårdsnivå som fastställs av myndigheten i förväg med begränsad utrustning och utan möjlighet till stationärvård.
Myndigheten får bedriva vård utöver primärvårdsnivå för
hästar och sällskapsdjur om sådan vård inte finns att tillgå inom rimligt avstånd.
 
Det verkar vara ett gränsfall och det görs lite olika bedömningar. Jag gissar mycket beroende på vad det avlas för. Slakt av häst som sedan går till köttproduktion är mycket liten.
Enligt Jordbruksverkets är hästar livsmedels producerade djur
Screenshot_2023-05-26-10-44-23-51_40deb401b9ffe8e1df2f1cc5ba480b12.jpg
 
Därav att det är gränsfall med olika tolkningar. Förordningen jag citerade ovan gör ganska klart att hästar inte är samma kategori som landsbygdsdjur.
 
För att kunna hålla häst eller ko på ett bra sätt för djuret (dvs mycket mark) behöver man komma en bit ifrån storstaden.

Om vi fokuserar på kossor, för att undvika "skyll dig själv"-vinkeln... Kossor är oerhört viktiga för Sveriges självförsörjningsgrad. För att folket i stan ska ha mat.

Det är givetvis ett enormt stort problem att det saknas distriktsveterinärer på jourtid. För oss alla! Och det är INTE lantbrukarens "fel". Lagstiftningen vi har idag gör att lantbrukaren själv inte får göra operativa ingrepp utan delegering, och inte enkelt kan få tag på mediciner som kan behövas (inga jouröppna apotek även om man kör 3 timmar, man får inte plocka ut bara för att ha hemma, etc).

Enligt lagstiftningen ska djuren också få vård skyndsamt.

Hur ska det gå ihop?

Jag bor för övrigt bara 2 mil från länets huvudstad, nära E4. Dvs inte alls i obygd. Och det kan ta många, långa timmar innan man får hit en veterinär på jourtid. Distriktet är enormt.

Senast jag själv fick ringa DV på jourtid hade min gammelvalack backat in i en pinne, stor sårskada i ljumsken, blockhalt. Upptäcktes på eftermiddagen under helgen. Veterinär kunde komma dagen efter. Det hinner växa rätt mycket bakterier på dom timmarna...
Precis. Och även om jag nu råkar bedriva verksamhet inom hästnäringen vill nog åtminstone några bukefalister att vi också ska finnas.
 
Precis. Och även om jag nu råkar bedriva verksamhet inom hästnäringen vill nog åtminstone några bukefalister att vi också ska finnas.

Nyfiken, som insatt i lantbyggsfrågor (arbetar inte du inom LRF) vad är tongångarna där vad gäller akutvård för just hästar?
 
Därav att det är gränsfall med olika tolkningar. Förordningen jag citerade ovan gör ganska klart att hästar inte är samma kategori som landsbygdsdjur.
Ja men och den praxis du här verkar sträva mot är att häst ska räknas som sällskapsdjur när det är praktiskt och lantbruksdjur när så är praktiskt vilket kommer leda till att hästägaren alltid får stå ut med det sämsta av två världar.
 
Enligt Jordbruksverkets är hästar livsmedels producerade djurVisa bifogad fil 119839
Diskussionen handlar ju om vilka krav hästägare rimligen ska ställa på staten och som då handlar om statens ansvar för livsmedelsproduktionen …hur många hästägare håller häst i syfte att de ska bli livsmedel?
Jag har inte träffat en enda som haft detta som affärsidé i alla fall. Möjligen några gubbar som födde upp ardenner och som tvingades slakta unghästar som inte gick att sälja. Att sedan en häst som inte har medicinerat kan bli livsmedel om den t ex blir skadad är ju en annan sak.
 
Precis. Och även om jag nu råkar bedriva verksamhet inom hästnäringen vill nog åtminstone några bukefalister att vi också ska finnas.
Verksamhet inom hästnäringen är inte att jämställa med livsmedelsproduktion, jag antar att du föder upp rid/kör/trav-hästar och inte slaktdjur. Det är många som vill att du ska finnas, men kanske inte finansiera din verksamhet.
 
Verksamhet inom hästnäringen är inte att jämställa med livsmedelsproduktion, jag antar att du föder upp rid/kör/trav-hästar och inte slaktdjur. Det är många som vill att du ska finnas, men kanske inte finansiera din verksamhet.
Kanske ändå att staten inte är helt ointresserad av mina skatteinbetalningar. Men vad vet jag.

Tror iaf inte du och jag kommer längre i denna tråd.
 
Tidigare hade vi en levande landsbygd med småjordbruk i hela landet, med en fungerande veterinärvård, mejerier, slakterier mm.

Sedan lades de ner pga att politikerna ansåg att vi kunde importera billigare och att vi inte hade något behov av varesig självförsörjning eller eget försvar och monterade ner det mesta, vilket i sin tur slog undan benen för att små jordbruk när slakterier, veterinärer, mejerier, kompanier mm försvann = inga arbetstillfällen och en döende landsbygd med avfolkning till följd, så affärer, banker, skolor, sjukhus och annan service försvinner. Vår levande landsbygd blir en glesbygd där folk får skylla sig själva om de är dumma nog att bo kvar och försöka bruka jorden och ha djur.

Jättekul idag efter vulkanutbrott som stänger ner flygtrafiken, pandemi, krig i närområdet, ett brinnande Sibirien, Amazonas, Kalifornien, Kanada, Europa m fl. Var ska vi importera det vi behöver idag, i framtiden? Hur ska någon bonde kunna ha djur annat än på gårdar som har stordrift? Var är djurvälfärden när grisbönderna vill fjättra suggorna som i Danmark? Kravet på bete även för mjölkkor riskerar att försvinna och de kommer få gå i djurhallar på betonggolv. Är det så vi vill att vår mat ska produceras, är det så vi tycker att djur ska behandlas?

Jag förstår @Migo som flyttade till Norge, där skatter och intäkter från elproduktionen inte flyttas till Oslo utan går till bygden. Det är inte Stockholm som försörjer landsbygden, det är landsbygdens el, skog och malm som försörjer Stockholm. Det är fan i mig på tiden att vi följer Norges exempel med en levande landsbygd och att skatten tas ut där värdet är.

Men vad vet jag, låt oss införa ransoneringskort igen och fortsätta med virkesplantager på åkrarna, låt skiten växa igen, det kommer ändå inte finnas någon som ser det när sista spiken i kistan slås in.
 
Senast ändrad:
LRF tycker att DV ska arbeta med ”lantbruksdjur och hästar” men jag kan personligen hålla med om att man kan behöva göra viss skillnad på hästar i produktion och rena nöjesdjur.
Hästar och i viss mån andra sällskapsdjur stöttar upp och gör det mer hållbart för distriktsveterinärerna när det inte finns nog underlag med lantbruksdjur. Jag anser det rätt och bra att distriktsveterinärer även finns för hästar. Däremot så kommer de i dagsläget i andra hand om man måste välja.

Jag kan i viss mån sympatisera med tanken att hästar som ingår i produktion kanske borde ha en särställning, men dels blir gränsdragningen svår och dels så finns det fler verksamheter såsom turridningar, ridskolor och tävlings/försäljningsverksamheter som är i samma klass. Där lever folk av djuren och får sin inkomst från dem.
 
Det är en bred fråga, alltifrån om det utbildas tillräckligt många veterinärer. Om det är rätt studenter som bereds plats. Jag tänker här att man redan innan uttagningen behöver tänka på att alla studenter inte kan få jobb på en smådjursklinik i Stockholm ( ja ett exempel men kanske realistiskt) . Har man den drömmen blir nog ofta en plats som distriktsveterinär i Norland direkt oönskad, det hjälper inte med bra vilkor om jobbet är fel.
Gillar din första fråga. Inte för att jag vet hur det ser ut just nu, men det kan ju vara så att den är relevant.

Det är en intressant aspekt att media numera verkar beskriva yrken med utbildning på ett visst sätt som gör att folk med andra förväntningar än de som kanske motsvarar jobbet söker utbildningen? Vilket akademiskt yrke det nu än må vara. Samtidigt som "fattig akademiker" och "en liten flicka är inte stark nog för att vara veterinär" (glad att "liten flicka biten har försvunnit dock) har varit en trope under hela 1900-talet

Frågan är också vem som ska betala? Ska samhället dvs även de som avstår från att ha djur pga kostnaden vara med och betala? Kanske, men det är kanske inte helt populärt. Hur motiverar man det? Och är verkligen någons hund, katt, marsvinn eller häst något andra ska betala för? Ja kanske för djurens skull, men var går gränsen för samhällsansvar?

Självklart ska vi alla vara med och betala för det här! Det handlar om Sveriges livsmedelsförsörjning. Kor och andra lantbruksdjur, kaniner, får, getter osv ska kunna bo över hela landet och bor över hela landet. Hundar och andra arbetande djur som vaktar, vallar, drar stockar i skogen eller vagn till marknaden och djur som jagar möss behöver också veterinärvård för att kunna utföra sitt arbete över hela landet. För att vi ska överleva helt enkelt. Att ta distriktsveterinärfrågan som ett slags gulligt husdjur i lägenhet fråga blir helt vansinnigt.

Sedan kanske man då kan föreställa sig att distriktsveterinären har lite mindre fokus på att sätta dit ersättning för saknade lemmar och kanske lite mer fokus på produktionssidan av saker må väl då vara hänt.

Sen är det också en prioriteringsfråga. Jag vet faktiskt inte om jag anser att man ska ha tillgång till veterinär dygnet runt oavett var man bor. I extremfallet så är det glesbyggd utan farbara vägar och ingen granne på flera mil- det är förmodligen inte dessa du egentligen tänker på men de räknas in om man säger alla. Vi har dessutom inte den servicen när det gäller människor. Ja sjukvård finns men vi får ta oss till den, den finns inte på plats. Om vi ska lägga mer av samhällets pengar på djuren, ska det verkligen gå till glesbygden. Vi lägger ner BB och skolor i glesbygden men ska satsa på subventionerad djursjukvård 24/7 för alla. Jag tror vi har annat som borde gå före i en levande landsbygd.

Jo verkligen kan man tycka att man ska ha det om man försörjer sig på lantbruksdjur. Självklart ska man kunna bedriva lantbruk i glesbygd. Det är så i de flesta länder såvitt jag förstått.

(sedan tror ju inte jag personligen på att lägga ned BB och skolor i glesbygd eller i stora städer i Norrland. Det har ju så långt fått direkt effekt på barnafödande tex och jag tror inte stora skolor nödvändigtvis egentligen faktiskt sparar pengar trots att de verkar få till det så på papperet.)
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp