Ni som valt bort barn/inte vill skaffa

[mollyphlox]

För att vädra egna unkna fördomar: det är väl typisk white trash-inställning? Att mäta lycka i poäng på den sociala skala man själv anser sig förkasta?

Kanske det. Bor på ett ställe där de flesta tycks ha väldigt traditionella värderingar. Man räknas nästan som lite konstig om man inte strävar efter det där klassiska - man, barn och hus. Folk utgår liksom ifrån att det är så man vill ha det, och att det är synd om en ifall man av någon orsak lever ensam. Oavsett om det är självvalt eller inte.

 

[Exile]

Det är olika typer av kärlek skulle jag säga. Självklart älskar jag min sambo men det är något helt annat med dottern, där är det något inbyggt. Svårt att förklara utan att det ska låta klyschigt och jag tror definitivt att en älskar sin partner lika mycket som barnet/barnen men att det som sagt är olika typer av kärlek.

Jo jag förstår ju att det blir annorlunda. Men jag vet liksom inte om folk med barn som säger sånt liksom inser att de säger till dig att kärleken du har nu (med partner) inte är äkta och att du inte vet vad äkta kärlek är. Det är förminskande och respektlöst, och dessutom felaktigt. Kärlek kommer ju i många former, till partner, barn, föräldrar, vänner, husdjur. Känns så extremt märkligt att liksom försöka mäta det på någon sorts skala där man predikar att min kärlek till mitt barn är större, bättre, starkare och mer äkta än den du har till din fru du varit gift med i 40 år.

 

[Guldaskig]

Jo jag förstår ju att det blir annorlunda. Men jag vet liksom inte om folk med barn som säger sånt liksom inser att de säger till dig att kärleken du har nu (med partner) inte är äkta och att du inte vet vad äkta kärlek är. Det är förminskande och respektlöst, och dessutom felaktigt. Kärlek kommer ju i många former, till partner, barn, föräldrar, vänner, husdjur. Känns så extremt märkligt att liksom försöka mäta det på någon sorts skala där man predikar att min kärlek till mitt barn är större, bättre, starkare och mer äkta än den du har till din fru du varit gift med i 40 år.

Absolut! Förstår och håller med dig till fullo. Hoppas inte mitt försök till förklaring misstolkades, det var inte min mening i så fall.

 

[Lovisaleonora]

Tänkvärt i relation till tråden

https://www.sydsvenskan.se/019-03-10-gjord-for-att-vara-mamma-vem-ar-egentligen-det

”Ändå är det lätt att hålla med Sheila Heti när hon skriver att alla kvinnor känner sig som brottslingar, både de som skaffar barn och de som inte gör det. Vad du än har för metod – om du väljer att inte skaffa barn, om du intellektualiserar moderskapet, eller om du tvärtom ammar kidsen tills de är fem och utplånar dig själv från jordens yta – så kommer du att känna tvånget att försvara ditt val.”

 

[_Taggis_]

Än är det inte för sent, du har tid på dig, träffa den rätta osv osv.

Jag brukar svara att det spelar ingen roll hur rätt min man är så länge jag är fel. Det är liksom inte brist på karlar genom åren som gjort mitt val. Med tillägget att jag är strax 35 och ser verkligen fram emot att bli för gammal så jag slipper dylika diskussioner...

 

[Happimess]

Nu har jag inte läst hela tråden men... det är lite skönt att läsa resonemang som påminner om mitt eget och jag rantar gärna lite kring varför jag inte vill ha barn

Jag har aldrig velat ha barn, fram till typ 26 års ålder kände jag inte en enda gnutta ambivalens kring det. Jag var bombsäker på det, att barn inte skulle bidra med något för mig. Sen hade jag en svag period när jag och nuvarande sambon blev tillsammans igen efter ett års uppehåll och vi i någon pånyttkär dimma fick för oss att vi ville avla oss. Tack gode gud tog vi vårt förnuft till fånga, såg det som den projicering det var och höll oss i skinnet. Nu är vi båda tillbaka i att inte se vitsen med barn alls.

Jag kan bara inte se vad det skulle ge mig. Jag tycker skarpt illa om barn, tycker de är besvärliga, tar för mycket plats och begränsar umgänge. Allt jag vill göra i livet skulle kraftigt begränsas av att ha barn med i bilden. Jag och min sambo pratar ofta om att det finns så många sätt att förverkliga sig själv på utan att skaffa barn, och att barn bara skulle vara hindrande. Det finns helt enkelt ingenting som lockar.

Som 29- och 31-åring så dimper det ner barn i bekantskapskretsen runt mig och min sambo hela tiden. Varje gång suckar vi lite och beklagar oss. Jag har fram tills nyligen varit befriad från barnaskapande i den närmsta bekantskapskretsen och nu när en av mina närmsta vänner för några månader sedan blev gravid kände jag bara stor besvikelse på att hon valde den vägen nu. Många har försökt att trösta mig med att "xx kommer inte alls förändras, hon kommer visst vilja umgås" men det är ju inte det det handlar om; det handlar ju om att jag inte kommer vilja umgås med henne när det är en unge med i bilden. Det tar död på hela vitsen med att umgås och jag studerar hellre bulldeg som jäser än att gå på en promenad med en barnvagn framför oss. Jag känner absolut ingen som helst anknytning till andras barn och jag tror at jag skulle ha väldigt svårt att knyta an starkt till mina egna.

 

[Lena Furberg]

Nu har jag inte läst hela tråden men... det är lite skönt att läsa resonemang som påminner om mitt eget och jag rantar gärna lite kring varför jag inte vill ha barn

Jag har aldrig velat ha barn, fram till typ 26 års ålder kände jag inte en enda gnutta ambivalens kring det. Jag var bombsäker på det, att barn inte skulle bidra med något för mig. Sen hade jag en svag period när jag och nuvarande sambon blev tillsammans igen efter ett års uppehåll och vi i någon pånyttkär dimma fick för oss att vi ville avla oss. Tack gode gud tog vi vårt förnuft till fånga, såg det som den projicering det var och höll oss i skinnet. Nu är vi båda tillbaka i att inte se vitsen med barn alls.

Jag kan bara inte se vad det skulle ge mig. Jag tycker skarpt illa om barn, tycker de är besvärliga, tar för mycket plats och begränsar umgänge. Allt jag vill göra i livet skulle kraftigt begränsas av att ha barn med i bilden. Jag och min sambo pratar ofta om att det finns så många sätt att förverkliga sig själv på utan att skaffa barn, och att barn bara skulle vara hindrande. Det finns helt enkelt ingenting som lockar.

Som 29- och 31-åring så dimper det ner barn i bekantskapskretsen runt mig och min sambo hela tiden. Varje gång suckar vi lite och beklagar oss. Jag har fram tills nyligen varit befriad från barnaskapande i den närmsta bekantskapskretsen och nu när en av mina närmsta vänner för några månader sedan blev gravid kände jag bara stor besvikelse på att hon valde den vägen nu. Många har försökt att trösta mig med att "xx kommer inte alls förändras, hon kommer visst vilja umgås" men det är ju inte det det handlar om; det handlar ju om att jag inte kommer vilja umgås med henne när det är en unge med i bilden. Det tar död på hela vitsen med att umgås och jag studerar hellre bulldeg som jäser än att gå på en promenad med en barnvagn framför oss. Jag känner absolut ingen som helst anknytning till andras barn och jag tror at jag skulle ha väldigt svårt att knyta an starkt till mina egna.

Men....du kan ju inte på allvar mena att din kompis borde avstå från barn för din skull...? Ok, jag antar att det inte var exakt så du menade men det lät väldigt märkligt.... Att du kände stor besvikelse över hennes vägval...?!

 

[Angel]

Men....du kan ju inte på allvar mena att din kompis borde avstå från barn för din skull...? Ok, jag antar att det inte var exakt så du menade men det lät väldigt märkligt.... Att du kände stor besvikelse över hennes vägval...?!

Det är nog snarare en typ av sorg över att tappa en nära vänskap snarare än att man menar att ens vänner borde avstå barn.

 

[Bonica]

Men....du kan ju inte på allvar mena att din kompis borde avstå från barn för din skull...? Ok, jag antar att det inte var exakt så du menade men det lät väldigt märkligt.... Att du kände stor besvikelse över hennes vägval...?!

Jag har känt så varenda gång någon nära vän blivit gravid. Sen har jag naturligtvis inte sagt det till vännerna

 

[Bonica]

Det är nog snarare en typ av sorg över att tappa en nära vänskap snarare än att man menar att ens vänner borde avstå barn.

Jag blir glad för vännens skull, men ledsen för att våran vänskap kommer bli annorlunda i många år framåt när någon av mina vänner blir gravida.

 

[Lena Furberg]

Det är nog snarare en typ av sorg över att tappa en nära vänskap snarare än att man menar att ens vänner borde avstå barn.

Men man tappar ju inte vännen automatiskt även om man inte kanske kan umgås på sina egna villkor hela tiden.

 

[Lena Furberg]

Jag blir glad för vännens skull, men ledsen för att våran vänskap kommer bli annorlunda i många år framåt när någon av mina vänner blir gravida.

Oki.

 

[stjarnhimmel]

Men....du kan ju inte på allvar mena att din kompis borde avstå från barn för din skull...? Ok, jag antar att det inte var exakt så du menade men det lät väldigt märkligt.... Att du kände stor besvikelse över hennes vägval...?!

Det handlar väl om att ens umgänge förändras väldigt mkt. Närmsta åren får man umgås genom att promenera med barnvagn och anpassa allt umgänge till barnet.
Om man tex tidigare umgicks genom att träna, äta middagar, utöva intressen etc så blir det annorlunda och även samtalsämnena blir annorlunda.

 

[Exile]

Det är nog snarare en typ av sorg över att tappa en nära vänskap snarare än att man menar att ens vänner borde avstå barn.

Jag kan iaf skriva under på detta. Min bästa vän när jag var lite yngre var lika anti mot barn som jag var länge, vi var liksom ense om att barn var inget för oss och det var skönt att ha varandra när andra i vår krets började yngla av sig. Hon har dessutom en typ av sjukdom som tydligen gör det extremt svårt att bli gravid, något hon tyckte var skönt så man "slapp fundera". I alla fall kom det sig att hon blev gravid ändå för ett par år sedan, hon valde då att behålla ifall att hon skulle ångra sig, hon såg det som sin enda chans och vågade inte ta risken.

Jag tänker inte hymla med att jag blev ledsen och besviken. Hon vet inget om det såklart och det är ju inte som att jag tycker att hon borde gjort annorlunda men jag visste ju också att vår vänskap som den var var på väg att ta slut vilket som sagt är en sorg. Vi är fortfarande vänner idag men inte som förr och ja det känns ju såklart trist.

 

[Exile]

Men man tappar ju inte vännen automatiskt även om man inte kanske kan umgås på sina egna villkor hela tiden.

Jag tänker verkligen inte dra alla mammor över en kam här men i min erfarenhet så har alla kvinnor jag känner som skaffat barn blivit som en annan person efter. Det är som att de blir mamma först och sig själv efter om du förstår hur jag menar? Personligheten förändras vilket inte känns helt konstigt med tanke på hur stor förändring ett barn är i ens liv.

 

[Mia_R]

Fast ungen har väl en far? Ni kan ju umgås utan unge, pappan får ta hand om den istället så din kompis kan träffa dig utan barnvagn. Min kompis tyckte det var jätteskönt när vi sågs själva för då slapp hon vara mamma och istället prata om det vi gjorde innan hon blev mamma. Vi träffas fortfarande oftast bara vi två ungar eller man.

 

[stjarnhimmel]

Det här känns tabu att prata om. Men under några år hade jag många nära vänner som fick barn. Jag kände definitivt en stor sorg.
Det liv vi hade tillsammans blev annorlunda. Självklart lyssnar jag när de berättar om vad som händer i deras liv. Men efter ett tag tyckte jag det blev tråkigt att bara höra om barn och att allt var på deras villkor.
Så ja...Jag har definitivt känt sorg.

 

[Migo]

Men man tappar ju inte vännen automatiskt även om man inte kanske kan umgås på sina egna villkor hela tiden.

Det beror ju på hur umgänget sett ut? Jag som bara umgås med folk runt hunderiet tappar i princip kontakten med folk när de får barn. Det funkar sällan att stå på blåsiga fält i många timmar med småbarn...

 

[stjarnhimmel]

Fast ungen har väl en far? Ni kan ju umgås utan unge, pappan får ta hand om den istället så din kompis kan träffa dig utan barnvagn. Min kompis tyckte det var jätteskönt när vi sågs själva för då slapp hon vara mamma och istället prata om det vi gjorde innan hon blev mamma. Vi träffas fortfarande oftast bara vi två ungar eller man.

Min erfarenhet är att mammor börjar umgås med vänner utan barn först när barnen är rätt stora.
Om man tex ska ta en fika brukade mammorna ta för givet att barnen skulle få följa med.

 

[Angel]

Men man tappar ju inte vännen automatiskt även om man inte kanske kan umgås på sina egna villkor hela tiden.

Förutsatt att man inte vill umgås med barn närvarande så blir det ju så att man i princip inte har möjlighet att umgås annat än ytterst sällan, speciellt om vännen i fråga är en kvinna. Umgänget förändras oundvikligen om någon skaffar barn. Att påstå någonting annat är rätt orealistiskt. Min bästa vän väljer jag tex ibland att umgås med trots att barnen är hemma och då blir det oundvikligt så att jag delvis är lektant. Då skulle jag hellre fortsätta umgås som vi gjorde innan barnen och det tycker jag är tråkigt att vi inte kommer kunna göra på minst tio år. Men på samma sätt som när folk flyttar för arbete eller liknande så är det bara att acceptera om man inte vill tappa kontakten.