Jag är inte deprimerad eller har annan känd psykisk ohälsa. Möjligt odiagnostiserad Adhd, men högfungerande. Jobbar heltid, har sambo och två barn, köar för IVF = framtidstro. Men! Jag tänker ofta att döden är en utväg när jag tycker saker är jobbigt, även lite jobbigt - som att min sambo är lite sur eller att jobbet är jobbigt.
Jag skulle aldrig begå "ett riktigt" självmord, utan funderar på sätt att dö som verkar naturligt - för mina anhörigas skull. Jag har kommit på två olika sätt som jag ganska ofta fantiserar om. Jag har också funderat på att boka gravplats och städar tex garderober för att underlätta för mina anhöriga om jag dör.
Jag har tänkt att jag kanske borde söka hjälp för detta samtidigt som jag inte ser det som ett problem utan som en bra lösning. Tänker också att det förmodligen är ganska naturligt att fundera såhär men är lite osäker. Vågar inte fråga mina vänner med risk för att de ska tycka att jag är sjuk. Är rädd för att söka vården i och med att jag köar för IVF, tror inte vi blir godkända om jag planerar att dö. Jag planerar två parallella liv, ett där vi renoverar och får barn, fixar terrasser och så vidare. Samtidigt planerar jag att dö snyggt och när det liksom kan passa bra för alla andra och om jag blir med barn så kommer det inte bli av inom en 18-års period.
Känner mig rätt nöjd med livet men känner mig ganska säker på att jag vill dö så fort jag känner att det passar övriga familjen. Som sagt känner jag mig inte alls deprimerad, möjligen en känsla av att ingenting är superkul. Kanske kan man säga att jag inte vill dö men jag vill inte leva heller. Det hade nog varit ganska skönt att få somna in. Det känns jäkligt otacksamt och hemskt att uttrycka dessa tankar, det finns massa människor som har det sämre än mig på många vis. Jag känner mig som en dålig människa som inte vill leva och skäms mycket över mina funderingar!
Min fråga är nu, är det normalt/vanligt att tänka såhär? Tänker fler som jag? Bör jag söka någon form av hjälp? Går sånt här över eller tänker alla såhär?
