Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

Exakt, så är det ju. Inte ens senast jag var ute (firade att terminen var slut med klasskompisar) oh kom hem packad kl 3 kunde jag sova dagen därpå. Det var upp kl 6 och sen leka hela dagen pga jag hade tagit ledigt för dottern från föris.

Fick kräkas innan vi gick till lekparken vid 8, sen mådde jag okej resten av dagen iaf hehe..
Föris är det samma som dagis/förskola?
 
Tillägg; inte för att jag vet om det är så värst normbrytande, men personligen längtar jag tills den yngsta flyttar hemifrån och jag blir själv igen :D

Älskar henne precis lika enormt mycket som de äldre barnen och även om hon nu är lika mycket borta som hemma, fatta den totala friheten som återkommer för min del den dagen hon är helt flygfärdig, klar med skolan och har eget boende och jobb :banana:
 
Men vad är det som säger att intelligenta människor får intelligenta barn? Många av de största genier vi haft genom tiderna kom från 'vanliga' föräldrar och fick 'vanliga' barn. Intelligens/begåvning är inte något som går i arv genetiskt, i alla fall vad forskningen visat än så länge. Däremot ärver vi fysiska attribut, längd, fysiska drag som hårfärg, hudfärg osv men det är det enda vi ärver. Så vill du ha en viss sorts fysiskt typ så får du välja en bioförälder med de attributen.

Precis som vill du ha en gångartshäst, väljer du en gångartshingst - och för att förebygga kritik, naturligtvis jämför jag inte människor med hästar, bara att det du kan avla på är främst fysik. ;) Iofs även där kommer några av världens bästa hästar också från oväntade korsningar och liknande.
All forskning pekar på att intelligenta människor får intelligenta barn i högre grad än måttligt begåvade människor. Intelligens är alltså en ärftlig egenskap. Se t. ex. https://www.nature.com/articles/nrg.2017.104 . Dokumentet och referenserna ger en utförlig genomgång av alla problemställningar inom forskningsområdet, särskilt frågan om intelligens kontra uppväxtmiljö.
 
Men det är ingen som har påstått något alls om att man skulle vara kättrad i 20 år. Inte heller har någon bedömt folks föräldraförmåga.

Det är dock inte sant att folk generellt kan fortsätta som liv precis som förut efter barn. Någon förändring lär det bli. Om man då också väger in att en del kanske lever på ett sätt som är lite extra långt från vad barn generellt behöver så blir det ju väldigt tydligt.

Och varför drar du in kontrollerande män? Det har ju inget med saken att göra.

Det värsta med att ha barn tycker jag är oron. Helt seriöst jag har känt sån sjuk oro emellanåt. Rädd att dottern ska dö i sömnen, ramla ner från balkongen (min sambo fick inte ha balkongdörren öppen när dottern var spädbarn för jag fick "tvångstankar" om att vi skulle gå runt med dottern inne i lägenheten och snubbla och så skulle hon flyga över räcket, ja du hör ju) eller bli sjuk eller attackerad av en galning.

Just galning-grejen är jobbig, tex om de är ute med förskolan, tänk om en galning attackerar barnen. Eller kör över dom med bilen. Eller trillar ner i vatten. Eller en terrorattack.

Det har blivit bättre men det är ändå hemskt, jag är inte heller van vid att vara så orolig för någon annan.
 
Det värsta med att ha barn tycker jag är oron. Helt seriöst jag har känt sån sjuk oro emellanåt. Rädd att dottern ska dö i sömnen, ramla ner från balkongen (min sambo fick inte ha balkongdörren öppen när dottern var spädbarn för jag fick "tvångstankar" om att vi skulle gå runt med dottern inne i lägenheten och snubbla och så skulle hon flyga över räcket, ja du hör ju) eller bli sjuk eller attackerad av en galning.

Just galning-grejen är jobbig, tex om de är ute med förskolan, tänk om en galning attackerar barnen. Eller kör över dom med bilen. Eller trillar ner i vatten. Eller en terrorattack.

Det har blivit bättre men det är ändå hemskt, jag är inte heller van vid att vara så orolig för någon annan.
Kan tänka mig att det kan väckas jättestarka känslor!
 
Det värsta med att ha barn tycker jag är oron. Helt seriöst jag har känt sån sjuk oro emellanåt. Rädd att dottern ska dö i sömnen, ramla ner från balkongen (min sambo fick inte ha balkongdörren öppen när dottern var spädbarn för jag fick "tvångstankar" om att vi skulle gå runt med dottern inne i lägenheten och snubbla och så skulle hon flyga över räcket, ja du hör ju) eller bli sjuk eller attackerad av en galning.

Just galning-grejen är jobbig, tex om de är ute med förskolan, tänk om en galning attackerar barnen. Eller kör över dom med bilen. Eller trillar ner i vatten. Eller en terrorattack.

Det har blivit bättre men det är ändå hemskt, jag är inte heller van vid att vara så orolig för någon annan.
Jag håller med. Sen kommer barnbarnen och man får ännu fler att oroa sig för :nailbiting:
 
Tillägg; inte för att jag vet om det är så värst normbrytande, men personligen längtar jag tills den yngsta flyttar hemifrån och jag blir själv igen :D

Älskar henne precis lika enormt mycket som de äldre barnen och även om hon nu är lika mycket borta som hemma, fatta den totala friheten som återkommer för min del den dagen hon är helt flygfärdig, klar med skolan och har eget boende och jobb :banana:
Det är helt fantastiskt när sista ungen äntligen flyttar! Jag upplevde det som en större förändring än det var att få barn.
 
All forskning pekar på att intelligenta människor får intelligenta barn i högre grad än måttligt begåvade människor. Intelligens är alltså en ärftlig egenskap. Se t. ex. https://www.nature.com/articles/nrg.2017.104 . Dokumentet och referenserna ger en utförlig genomgång av alla problemställningar inom forskningsområdet, särskilt frågan om intelligens kontra uppväxtmiljö.

Ja, jag har läst forskningen. Först och främst utgår den främst genom definition av 'intelligens' från kulturella normer. Vad som anses vara intelligens i tex västvärlden där forskningen gjorts är inte intelligens inom andra kulturer. Vi tar ett extremexempel. En kärnfysiker på ett Ivy League universitet. Enligt norm har hen högre intelligens än andra. Vi har en somalisk småbonde som när andra ser sina flockar med kor dör, ser till att hens frodas och kan utöka sitt bestånd. Hen gör det genom intelligent använda de resurser som finns till förfogande. Hen läser av väderförhållanden, vet bättre än andra hur bruka jorden på bästa sätt. Vem är mest intelligent?

Är Zlatan mindre intelligent än kärnfysikern? Akademiskt ja. Men hans intelligens gör det möjligt för honom att läsa spelet och förutsäga hur det kommer utveckla sig. Precis som en schackmästare - som enligt normen är mer intelligent och skulle göra betydligt bättre ifrån sig på ett MENSA test än Zlatan. Intelligens handlar om så oändligt mycket mer än genetik, miljö, arv, uppväxt formar en person och gör att hen använder den basala genetiska förmåga hen är född med.

Judiska (män och därmed också kvinnor) är överrepresenterade inom vetenskapen, betyder det att de är intelligentare än svenskar? (För de är tydligen inte svenskar). I USA är amerikaner med asiatiskt ursprung överrepresenterade vad gäller betyg och SAT till den grad att vissa universitet infört en slags informella kvoter eftersom om man enbart gick efter akademiska meriter skulle den gruppen vara överrepresenterade. Betyder det att asiatiska amerikaner är intelligentare än medelamerikanen av europeiskt eller afrikanskt ursprung? Eller, kan det handla till en stor del av kultur och omgivning som framhäver vissa egenskaper?

Ja, viss kognitiv förmåga är genetisk men när/om det blir mätbar 'intelligens' är diskutabelt. Att dessutom som i vissa diskussioner - inte här - argumentera att intelligenta personer ska föröka sig för att förädla människan genom sina intelligenta gener får mig att må illa.
 
Jag är väl inte extremt normbrytande.
Men jag har valt bort barn. Vilket en del trots att jag nu är 38 år tror jag kommer vilja ha med åren. Det verkar dock som folk inser mer och mer att jag inte kommer ändra mig. Jag tycker om barn. Men jag är inte helt frisk, utan har en whiplash och adhd som ger väldiga sömbesvär. Jag tror jag skulle bli jättedålig av att behöva ansvara för ett barn och inte kunna göra exakt som jag sjlv behöver när det kommer till ev vila etc.
Jag vet inte om jag skulle orka både jobba och ha barn heller.

Jag är tillsammans med en man som är 20 år äldre än mig. Det är nog många som har åsikter om den åldersskillnaden.
Själva tänker vi inte på åldern mer än att min karl känner oro över att han "kommer lämna mig" sas iom att han lär dö innan mig. Jag är lite mer sån som lever i nuet och har ite tänkt så mkt på saker som han gjort, tex det med döden eller om jag kommer ledsna på honom när han åldras.
Jag har dock haft en jobbig period i vinter och bla behövt bryta kontakten med min mamma(vilket väl också är lite udda) och det har varit drama, folk som varit sjuka/avlidit etc. Det sänkte mig och fick mig att få någon liten kris där jag för första gången blev rädd för framtiden då jag förmodligen kommer förlora den jag älskar långt innan jag ska gå samma väg. Så det är något jag nu börjat tänka lite på och ha lite ångest för. Men jag får försöka jobba bort den rädslan.

Sen är vi båda i hästbranschen med allt vad det innebär med konstiga arbetstider och lite udda liv halvt om halvt i kappsäck ofta. För båda våra akademiker-familjer som varit karriärister är ju våra karriärer svåra att greppa.
Jag har ju dessutom inte läst vidare efter gymnasie, utan gått som lärling/arbetat hos tränare för att få lära mig.
Inom den branschen är väl jag också lite avvikande iom de inriktningar jag har. Där har jag alltid varit stark i min övertygelse och vetat att det funkar. Som yngre och grönare blev jag ifrågasatt mer och man behövde visa vad man gick för. Men det slipper jag oftast numer.
 
Och normen blir ju bara starkare hela tiden tycker jag kring att alla ska arbeta minst 8 timmar varje dag och helst mer, annars är man en Dålig Människa! Om man är sjuk får man ju inte ens sjukpenning längre. Himla märkligt är det dessutom när vi har sosseledd regering och allting. 6-timmars arbetsdag, friår, dela på jobben med mera med mera är helt ute numera. Ja jisses. Jag har aldrig fattat tjusningen med att arbeta så mycket som vi gör.
Tjusningen är allt det som vi får gjort? Det går ju bra att arbeta mindre för andra, och då också få mindre av andra, om man vill. Eller inte jobba alls för andra och klara sig själv, för den delen. Det är ju helt enkelt så samhället fungerar: om du vill att andra ska göra saker för dig, så behöver du också själv göra saker för andra. Är du nöjd med att ingen gör något för dig, så behöver du heller inte göra något för andra.

Jag har aldrig fattat vad problemet med lönearbete är, faktiskt.
 
För att människor alltid ska ha något att säga om andra människors anledningar till att de inte vill ha barn. Det ska alltid vara JO DET GÅR VISST att göra allt sånt när man har barn när det inte alls går att leva med ett barn utan att det påverkar ens liv.

Men jag menar att om man diskuterar saken så måste väl ändå föräldrar få beskriva sin upplevelse också?
Jag tycker jättetrist om man ska ha en diskussion och den ena ska få berätta hur det ÄR, men ingen annan ska få säga flasklock.

Det handlar inte om att argumentera - det handlar om att beskriva sin upplevelse, med samma rätt som en barnlös får beskriva sin. Varför är den ena sidan mer giltig än den andra?

Det handlar inte om att kritisera eller argumentera oombedd - utan just när man är i en diskussion måste väl alla få vara med? Jag tycker fortfarande det går åt båda håll.

För övrigt så är jag helt ointresserad av folks anledningar till att inte vilja ha barn och skulle aldrig vilja hamna i diskussionen, jag fattar inte ens hur jag skulle hamna där.
 
Bananskal är din beskrivning. Jag tror inte du hade upplevt det så i mina skor.

Men jag har varit rätt skeptisk till hela idén med lönearbete sedan späd ålder. De senaste decennierna har inte förmått ändra på det.
Strunta i det, då, och klara dig själv? :up:

Det känns ju som ett ovanligt lättlöst problem, tänker jag.
 
Men jag menar att om man diskuterar saken så måste väl ändå föräldrar få beskriva sin upplevelse också?
Jag tycker jättetrist om man ska ha en diskussion och den ena ska få berätta hur det ÄR, men ingen annan ska få säga flasklock.

Det handlar inte om att argumentera - det handlar om att beskriva sin upplevelse, med samma rätt som en barnlös får beskriva sin. Varför är den ena sidan mer giltig än den andra?

Det handlar inte om att kritisera eller argumentera oombedd - utan just när man är i en diskussion måste väl alla få vara med? Jag tycker fortfarande det går åt båda håll.

För övrigt så är jag helt ointresserad av folks anledningar till att inte vilja ha barn och skulle aldrig vilja hamna i diskussionen, jag fattar inte ens hur jag skulle hamna där.

I vardagen handlar det inte om diskussioner. Det handlar om vanliga samtal där barnfrågan kommer upp. Säger jag att jag har valt bort barn får jag ofta följdfrågan varför. Då börjas det argumenteras emot alla mina anledningar.
 
Jag har alltid brutit mot en massa normer men jag brydde mig inte särskilt förren jag i sjätte månaden glatt berättade för en vän att jag skulle ha barn och hon inte sa grattis utan "fy så hemskt! Ska du göra abort?" Det gjorde ont. Jag var sjutton år liksom hon och för henne hade det varit "fy så hemskt och abort" men för mig var det ett efterlängtat och önskat barn. Samma sak när tvåan var påväg. Då ansåg barnets farmor att jag skulle göra abort. Att barnet var planerat in i minsta detalj brydde hon sig inte om alls utan hon bara vräkte ur sig. Jag hade förstått om hon hade tagit hand om första barnet 24/7 men det var det aldrig tal om. Hon hade aldrig varit barnvakt överhuvudtaget då.

Jag har också fått höra att jag är oseriös som inte vill gifta mig. Att jag är dum i huvudet som skaffar barn med någon jag inte kan tänka mig att gifta mig med. Att jag inte vill gifta mig får folk av någon märklig anledning till att jag inte är seriös i förhållandet. Jag behöver inte lova något inför någon annan eller skriva på ett papper inför vittnen för att vara seriös. Det är inte där seriositeten ligger. Jag ser äktenskap som en gammal ceremoni som kom sprungen ur tanken att kvinnor inte var kapabla att ta hand om sig själva eller ens vara myndiga utan att de behövde en förmyndare, en man, och ur tanken att mannen om han inte gifte sig skulle dra och barnen skulle bli föräldralösa för kvinnan räknades ju inte. Hon var ju inte ens myndig utan mannens ägodel. När jag säger det som svar på tjatet om varför jag inte vill gifta mig blir folk asförbannade. Jag skulle aldrig ifrågasätta någon annans vilja att gifta sig eller lägga mig i om/när/hur/med vem de skaffar eller inte skaffar barn men åh så mycket jag har fått höra för att jag gick min egen väg och fick mina barn när jag och barnens pappa ville ha dem och för att jag konsekvent har vägrat gifta mig. Vilken buske blev hen till i? Vet du vem pappan är? Vet du vad han heter? Vet han att han har blivit pappa? Har han träffat barnet? Du har ju förstört ditt liv! Nu kommer du aldrig kunna; sätt in valfritt som jag ändå inte ville eller såg som viktigt eller som jag mycket väl kunde göra ändå. Jag fick också höra att mina barn skulle bli kriminella värstingar för det blir barn till unga mammor. Att de skulle misslyckas totalt i skolan och aldrig få något jobb. Att äldre mammor är så mycket bättre mammor fick jag också höra i parti och minut.
En massa skit fick jag också för att "jag tvingade" pappan att vara hemma med vårt barn. Fy så elakt och fy vilken dålig, hemsk och usel mamma jag var som övergav mitt barn. Vilken tur att pappan var så himla snäll och ville vara barnvakt och så duktig han var som kunde byta på barnet och ge hen mat! :yuck:

Jag har också alltid varit feminist och det långt innan jag ens visste att ordet fanns. Jag såg allas lika värde som så självklart och var rasande på omgivningen och världen som inte ansåg samma sak. Att inse att jag inte var ensam om mina tankar var verkligen så fantastiskt :love:

När jag under flertalet år var helt frivillig singel och trivdes enormt bra med det så fick jag höra att det var bara lögn för ingen vill vara ensam och jag letade säkert efter en ny pappa till mina barn. Jag fick också höra att jag inte skulle vara så kräsen utan ta den som visade intresse och vara glad för att någon ville ha mig. Så tvåbarnsmor jag var. Att det inte var brist på män som gjorde att jag valde att vara singel utan helt enkelt att jag trivdes så himla bra själv såg folk som en lögn.

När jag träffade sambon (som ställde min värld på ända! Jag trivdes ju så bra själv också kommer han där och förstör :p) fick jag höra att jag tog honom för pengarna (vilka pengar?) och han fick höra att jag var lammkött (jag är nio år yngre). Jag blev också idiotförklarad som inte ville skaffa en sladdis. Grädden på moset. Guldkanten i livet. Tillslut tröttnade jag och sa jag att jag ansåg att jag var för gammal när tjatet kom. Jag var 28 då och det fick tyst på de flesta och resten blev sura. Att jag inte ville ha fler, att jag var nöjd med de barn jag har, att sambon inte heller ville ha fler och var nöjd med de han har var visst inget giltigt skäl till att inte skaffa ett barn ihop.

Att jobba med hästar är ju heller inget riktigt jobb så den frågan fick jag också alltid. Vad gjorde jag egentligen? För "man kan ju inte klappa på hästar hela dagarna" :banghead:

Att jag aldrig har varit intresserad av att göra avkall på tiden med mina barn till förmån för att jobba jämt och klättra i karriären har också stuckit i ögonen på folk. Till och med i vissa av barnens klasskamraters ögon.... Jag älskade mitt jobb men jag älskar mina barn mer, att umgås med dem var så mycket viktigare än att tjäna pengar eller att klättra. Men så får man ju inte tänka och absolut inte säga...

Att sedan ha hästar som vuxen är ju också totalt korkat. "Har du inte växt ifrån sådant?"

Så mycket skit och så mycket elakt och så mycket som ingen utomstående har med att göra. Men, jag är glad att jag har valt min egen väg. Jag har inte ångrat mina val och inte har mina barn blivit varken kriminella eller några värstingar heller.
 
Jag har alltid brutit mot en massa normer men jag brydde mig inte särskilt förren jag i sjätte månaden glatt berättade för en vän att jag skulle ha barn och hon inte sa grattis utan "fy så hemskt! Ska du göra abort?" Det gjorde ont. Jag var sjutton år liksom hon och för henne hade det varit "fy så hemskt och abort" men för mig var det ett efterlängtat och önskat barn. Samma sak när tvåan var påväg. Då ansåg barnets farmor att jag skulle göra abort. Att barnet var planerat in i minsta detalj brydde hon sig inte om alls utan hon bara vräkte ur sig. Jag hade förstått om hon hade tagit hand om första barnet 24/7 men det var det aldrig tal om. Hon hade aldrig varit barnvakt överhuvudtaget då.

Jag har också fått höra att jag är oseriös som inte vill gifta mig. Att jag är dum i huvudet som skaffar barn med någon jag inte kan tänka mig att gifta mig med. Att jag inte vill gifta mig får folk av någon märklig anledning till att jag inte är seriös i förhållandet. Jag behöver inte lova något inför någon annan eller skriva på ett papper inför vittnen för att vara seriös. Det är inte där seriositeten ligger. Jag ser äktenskap som en gammal ceremoni som kom sprungen ur tanken att kvinnor inte var kapabla att ta hand om sig själva eller ens vara myndiga utan att de behövde en förmyndare, en man, och ur tanken att mannen om han inte gifte sig skulle dra och barnen skulle bli föräldralösa för kvinnan räknades ju inte. Hon var ju inte ens myndig utan mannens ägodel. När jag säger det som svar på tjatet om varför jag inte vill gifta mig blir folk asförbannade. Jag skulle aldrig ifrågasätta någon annans vilja att gifta sig eller lägga mig i om/när/hur/med vem de skaffar eller inte skaffar barn men åh så mycket jag har fått höra för att jag gick min egen väg och fick mina barn när jag och barnens pappa ville ha dem och för att jag konsekvent har vägrat gifta mig. Vilken buske blev hen till i? Vet du vem pappan är? Vet du vad han heter? Vet han att han har blivit pappa? Har han träffat barnet? Du har ju förstört ditt liv! Nu kommer du aldrig kunna; sätt in valfritt som jag ändå inte ville eller såg som viktigt eller som jag mycket väl kunde göra ändå. Jag fick också höra att mina barn skulle bli kriminella värstingar för det blir barn till unga mammor. Att de skulle misslyckas totalt i skolan och aldrig få något jobb. Att äldre mammor är så mycket bättre mammor fick jag också höra i parti och minut.
En massa skit fick jag också för att "jag tvingade" pappan att vara hemma med vårt barn. Fy så elakt och fy vilken dålig, hemsk och usel mamma jag var som övergav mitt barn. Vilken tur att pappan var så himla snäll och ville vara barnvakt och så duktig han var som kunde byta på barnet och ge hen mat! :yuck:

Jag har också alltid varit feminist och det långt innan jag ens visste att ordet fanns. Jag såg allas lika värde som så självklart och var rasande på omgivningen och världen som inte ansåg samma sak. Att inse att jag inte var ensam om mina tankar var verkligen så fantastiskt :love:

När jag under flertalet år var helt frivillig singel och trivdes enormt bra med det så fick jag höra att det var bara lögn för ingen vill vara ensam och jag letade säkert efter en ny pappa till mina barn. Jag fick också höra att jag inte skulle vara så kräsen utan ta den som visade intresse och vara glad för att någon ville ha mig. Så tvåbarnsmor jag var. Att det inte var brist på män som gjorde att jag valde att vara singel utan helt enkelt att jag trivdes så himla bra själv såg folk som en lögn.

När jag träffade sambon (som ställde min värld på ända! Jag trivdes ju så bra själv också kommer han där och förstör :p) fick jag höra att jag tog honom för pengarna (vilka pengar?) och han fick höra att jag var lammkött (jag är nio år yngre). Jag blev också idiotförklarad som inte ville skaffa en sladdis. Grädden på moset. Guldkanten i livet. Tillslut tröttnade jag och sa jag att jag ansåg att jag var för gammal när tjatet kom. Jag var 28 då och det fick tyst på de flesta och resten blev sura. Att jag inte ville ha fler, att jag var nöjd med de barn jag har, att sambon inte heller ville ha fler och var nöjd med de han har var visst inget giltigt skäl till att inte skaffa ett barn ihop.

Att jobba med hästar är ju heller inget riktigt jobb så den frågan fick jag också alltid. Vad gjorde jag egentligen? För "man kan ju inte klappa på hästar hela dagarna" :banghead:

Att jag aldrig har varit intresserad av att göra avkall på tiden med mina barn till förmån för att jobba jämt och klättra i karriären har också stuckit i ögonen på folk. Till och med i vissa av barnens klasskamraters ögon.... Jag älskade mitt jobb men jag älskar mina barn mer, att umgås med dem var så mycket viktigare än att tjäna pengar eller att klättra. Men så får man ju inte tänka och absolut inte säga...

Att sedan ha hästar som vuxen är ju också totalt korkat. "Har du inte växt ifrån sådant?"

Så mycket skit och så mycket elakt och så mycket som ingen utomstående har med att göra. Men, jag är glad att jag har valt min egen väg. Jag har inte ångrat mina val och inte har mina barn blivit varken kriminella eller några värstingar heller.
Så sorgligt att läsa.
 
Word! Fast jag är några är äldre än dig, fyller 30 i år. Jag hatar normen att man "ska" ha haft sex innan en viss ålder för annars är det något allvarligt fel på en. Det tog mig många år att skaka av mig såna tankar om mig själv och inse att i mitt fall så beror ointresset till sex på att jag är asexuell, jag känner alltså ingen lust att ligga med någon oavsett hur mycket jag gillar personen i övrigt.

På det viset är jag väl en normbrytare, eftersom jag ändå skulle kunna tänka mig ett förhållande om kärlek skulle uppstå. Men eftersom de allra flesta vill (och t o m kräver) att sex ska ingå i en relation så är det i stort sett uteslutet, så jag lär få bli en crazy cat and dog lady istället. Nu var jag ändå inne på det spåret eftersom jag inte vill ha några barn och inte heller nån inneboende partner (särbo är en fenomenal uppfinning), vilket inte är så jättevanligt just där jag bor.

Könsrollsmässigt passar jag inte heller in, men jag tycker det har blivit bättre på senare år. Som yngre fick jag
enormt mycket kommentarer om hur fel jag betedde mig för att vara tjej, pga tog plats/var rakt på sak/hade mycket åsikter. Med det sagt så har jag på senare år insett att jag troligen är någon form av icke-binär, men det är en djungel så jag vet inte ens själv större delen av tiden.

Jag jobbar inte heller, dock är det i mitt fall inte självvalt utan beror på funktionsvariation som begränsar mig på många sätt, så det är ingen revolutionär aktion från min sida utan det bara blev. Dock känner jag att jobbkulturen är ett gissel på många sätt, så att bryta mot den är liiiite roligt ändå. :devil:

Sen har vi lite småsaker som redan nämnts i tråden: dricker inte alkohol eller kaffe, firar inga högtider (utom jul), bär inte smink eller högklackat, gillar inte att resa (tycker det är asjobbigt bara att åka bil kortare sträckor :o), och är väldigt kunnig på områden som anses "manliga", typ teknik och till viss del hantverk.

Nu när jag slår upp allt på ett bräde gick det upp ett litet ljus om varför jag alltid känt mig så udda. :nailbiting:
Gift dig med mig :love::love::p
 
Jag har alltid brutit mot en massa normer men jag brydde mig inte särskilt förren jag i sjätte månaden glatt berättade för en vän att jag skulle ha barn och hon inte sa grattis utan "fy så hemskt! Ska du göra abort?" Det gjorde ont. Jag var sjutton år liksom hon och för henne hade det varit "fy så hemskt och abort" men för mig var det ett efterlängtat och önskat barn. Samma sak när tvåan var påväg. Då ansåg barnets farmor att jag skulle göra abort. Att barnet var planerat in i minsta detalj brydde hon sig inte om alls utan hon bara vräkte ur sig. Jag hade förstått om hon hade tagit hand om första barnet 24/7 men det var det aldrig tal om. Hon hade aldrig varit barnvakt överhuvudtaget då.

Jag har också fått höra att jag är oseriös som inte vill gifta mig. Att jag är dum i huvudet som skaffar barn med någon jag inte kan tänka mig att gifta mig med. Att jag inte vill gifta mig får folk av någon märklig anledning till att jag inte är seriös i förhållandet. Jag behöver inte lova något inför någon annan eller skriva på ett papper inför vittnen för att vara seriös. Det är inte där seriositeten ligger. Jag ser äktenskap som en gammal ceremoni som kom sprungen ur tanken att kvinnor inte var kapabla att ta hand om sig själva eller ens vara myndiga utan att de behövde en förmyndare, en man, och ur tanken att mannen om han inte gifte sig skulle dra och barnen skulle bli föräldralösa för kvinnan räknades ju inte. Hon var ju inte ens myndig utan mannens ägodel. När jag säger det som svar på tjatet om varför jag inte vill gifta mig blir folk asförbannade. Jag skulle aldrig ifrågasätta någon annans vilja att gifta sig eller lägga mig i om/när/hur/med vem de skaffar eller inte skaffar barn men åh så mycket jag har fått höra för att jag gick min egen väg och fick mina barn när jag och barnens pappa ville ha dem och för att jag konsekvent har vägrat gifta mig. Vilken buske blev hen till i? Vet du vem pappan är? Vet du vad han heter? Vet han att han har blivit pappa? Har han träffat barnet? Du har ju förstört ditt liv! Nu kommer du aldrig kunna; sätt in valfritt som jag ändå inte ville eller såg som viktigt eller som jag mycket väl kunde göra ändå. Jag fick också höra att mina barn skulle bli kriminella värstingar för det blir barn till unga mammor. Att de skulle misslyckas totalt i skolan och aldrig få något jobb. Att äldre mammor är så mycket bättre mammor fick jag också höra i parti och minut.
En massa skit fick jag också för att "jag tvingade" pappan att vara hemma med vårt barn. Fy så elakt och fy vilken dålig, hemsk och usel mamma jag var som övergav mitt barn. Vilken tur att pappan var så himla snäll och ville vara barnvakt och så duktig han var som kunde byta på barnet och ge hen mat! :yuck:

Jag har också alltid varit feminist och det långt innan jag ens visste att ordet fanns. Jag såg allas lika värde som så självklart och var rasande på omgivningen och världen som inte ansåg samma sak. Att inse att jag inte var ensam om mina tankar var verkligen så fantastiskt :love:

När jag under flertalet år var helt frivillig singel och trivdes enormt bra med det så fick jag höra att det var bara lögn för ingen vill vara ensam och jag letade säkert efter en ny pappa till mina barn. Jag fick också höra att jag inte skulle vara så kräsen utan ta den som visade intresse och vara glad för att någon ville ha mig. Så tvåbarnsmor jag var. Att det inte var brist på män som gjorde att jag valde att vara singel utan helt enkelt att jag trivdes så himla bra själv såg folk som en lögn.

När jag träffade sambon (som ställde min värld på ända! Jag trivdes ju så bra själv också kommer han där och förstör :p) fick jag höra att jag tog honom för pengarna (vilka pengar?) och han fick höra att jag var lammkött (jag är nio år yngre). Jag blev också idiotförklarad som inte ville skaffa en sladdis. Grädden på moset. Guldkanten i livet. Tillslut tröttnade jag och sa jag att jag ansåg att jag var för gammal när tjatet kom. Jag var 28 då och det fick tyst på de flesta och resten blev sura. Att jag inte ville ha fler, att jag var nöjd med de barn jag har, att sambon inte heller ville ha fler och var nöjd med de han har var visst inget giltigt skäl till att inte skaffa ett barn ihop.

Att jobba med hästar är ju heller inget riktigt jobb så den frågan fick jag också alltid. Vad gjorde jag egentligen? För "man kan ju inte klappa på hästar hela dagarna" :banghead:

Att jag aldrig har varit intresserad av att göra avkall på tiden med mina barn till förmån för att jobba jämt och klättra i karriären har också stuckit i ögonen på folk. Till och med i vissa av barnens klasskamraters ögon.... Jag älskade mitt jobb men jag älskar mina barn mer, att umgås med dem var så mycket viktigare än att tjäna pengar eller att klättra. Men så får man ju inte tänka och absolut inte säga...

Att sedan ha hästar som vuxen är ju också totalt korkat. "Har du inte växt ifrån sådant?"

Så mycket skit och så mycket elakt och så mycket som ingen utomstående har med att göra. Men, jag är glad att jag har valt min egen väg. Jag har inte ångrat mina val och inte har mina barn blivit varken kriminella eller några värstingar heller.
Men lever vi under samma sekel :crazy:??! Detta låter som normer för länge sedan. Jag ser det som inte så konstigt att skaffa barn och skita i att gifta sig. Intressant (och hemskt!) att du fått sådana reaktioner. Många puckade kommentarer :rage:
 

Liknande trådar

Samhälle I tråden om religion togs det upp att det var fel att vården erbjöd samtalsstöd till patienter hos en präst när kurator hade semester...
11 12 13
Svar
258
· Visningar
10 189
Senast: Enya
·
Relationer Pratade lite med en vän idag och blev nyfiken på vad dejtingtråden tänker i frågan. Det finns ju inte precis något rätt eller fel, men...
2 3
Svar
55
· Visningar
4 774
Senast: monster1
·
Övr. Hund Personligen tycker jag att det allmänna debatt-klimatet börjar bli riktigt ruggigt, det har varit det ett tag också. Nu pratar jag...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 980
Senast: IngelaH
·
Kropp & Själ Hur lär man sig egentligen att hantera stress och ångest? Våren har inte varit super för mig. Flera saker som varit psykiskt...
2
Svar
31
· Visningar
2 368

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp