Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[pollex]

Jag har inte heller TV! Inte micro eller smartphone heller.
Den absolut bästa reaktionen jag fått när jag talade om att jag inte hade TV var: "Men vad riktar du dina möbler mot då?!?!"

Aldrig ägnat det en tanke tidigare, hur många människors vardagsrum är inredda med televisionen som centrum. Min soffa liksom bara... står där.

Det bästa när vi flyttade från vår tvåa till ett radhus var att tv:n förvisades ut vardagsrummet (till ett rum som jag aldrig vistas i ). Vår soffa är därmed vänd mot bokhyllorna! (... eller ”bara står där”, beroende på hur man väljer att se det )

 

[pollex]

@Mabuse

Nu har jag tappat bort inlägget om hur deltidsarbete straffas bland trådens alla sidor, men ja - korrekt - jag räknar inte mindre pengar ut till detta. Däremot gör en vilja att jobba deltid inom många branscher det betydligt svårare att hitta och få nytt jobb, och när arbetsmängden (förhoppningsvis) anpassas till arbetstiden är det enligt min erfarenhet i huvudsak de mer kreativa och utvecklande delarna som lyfts bort. Dessutom gör det faktum att heltid är normen och att de flesta andra arbetar det att man missar saker såväl ”arbetssocialt” som arbetsmässigt.

 

[kryddelydd]

Visst skrev du tidigare att du lever ensam? Och du är också äldre än flera av de i tråden som skriver om reaktioner på ex barnlöshet?
Jag tror att det påverkar hur mkt kommentarer och frågor man får, även om det egentligen inte behöver ha med saken att göra.

Som medelålders ensamstående så gör troligen folk antaganden (som inte behöver stämma) som gör att de inte kommenterar på samma sätt. Du tillhör dessutom en högstatusgrupp (läkare) som både i samhället och framförallt arbetslivet inte kritiseras av alla, inte öppet iaf.

Så att just du inte har märkt kommentarerna kan bero på många saker.

Ja, och det har jag ju kommenterat själv också. Just det där med ålder och så vidare.

 

[sjoberga]

Det är verkligen svårt att tolka dina ifrågasättande inlägg av @Petruska upplevelser som annat än att du tycker att upplevelserna är fel och att @Petruska väljer fel sätt att se på tillvaron. Som ett exempel.

Nej . Vi har diametralt olika erfarenheter av yrkeslivet bara. Jag förstår dock vad @Petruska avser efter förklaringar, och förnekar definitivt inte förekomsten. Sen har vi helt olika uppfattningar om vad som är orsaken och i frågan om det måste vara på det sättet.

Att debattera olika vinklar är väl ändå inte att vare sig inskränka någons frihet eller dissa någon annans val?

 

[Roheryn]

@Bison vill bara säga att jag förstår precis... är ju 51 och har aldrig velat ha några barn... Men en sak blir jag glad över i tråden och det är att alla likställer sina djur med barn i det avseendet om frihet osv, för när jag som barnlös gör det så tar det fan hus i helvete som ens vågar andas att djur skulle på något sätt i något avseende likställas med barn!

Som både djurägare och förälder måste jag säga att det finns stora likheter mellan föräldraskapet och ansvaret för ett djur! Förvisso även skillnader, men likheterna överväger, tycker jag...

 

[FengurLaugar]

Som både djurägare och förälder måste jag säga att det finns stora likheter mellan föräldraskapet och ansvaret för ett djur! Förvisso även skillnader, men likheterna överväger, tycker jag...

Håller med

/förälder till två barn och matte till sju djur av olika sort

 

[Red_Chili]

Jag har kommit på ännu en punkt där jag är normbrytande utan att riktigt tänka på det.
En av mina närmsta vänner är av motsatt kön. Vi umgås flitigt trots att han har fru och barn. Vi ger oss ut själva på olika typer av utflykter (cykelturer, ut med båten för att bada eller annat som lockar) och skulle utan problem kunna ge oss ut på någon liten helgresa tillsammans.

"Vad tycker hans fru om det?!" är ofta första reaktionen jag får när jag berättar för någon om honom (tex om någon frågar vad jag gjort i helgen och jag nämner att vi var ute på något). Inte frågor om hur vi träffades, vad det är som gör att just han är en så underbar vän. Nej. Det ska frågas om vad frun tycker, om hans barn vet att jag finns, hur vi skulle göra om någon av oss går och blir kär i den andra osv. Det blir så även från folk som inte vet något om min eller hans sexuella lägging, inte vet någonting om hur hans relation med frun är, inte vet hur vi är i varandras sällskap.

Det är så oerhört provocerande för vissa, och om jag dessutom berättar för folk precis hur mycket jag tycker om honom (han är en av de mest fantastiska människor jag mött), då är det plötsligt synd om mig. Synd om mig för att jag inte kan vara ihop med honom! Jag själv är bara rakt igenom lycklig över att ha hittat en fantastisk människa som gärna umgås med mig, som vill samma saker som mig och där kommunikationen fungerar så perfekt att det nästan känns som om vi läser varandras tankar ibland. Jag har aldrig varit med om något liknande innan och är så otroligt glad åt att ha fått lära känna honom. Men enligt andra är det hela mest problematiskt.

Och justja. När jag berättar att jag inte har något som helst intresse av honom som partner, att vi verkligen är "bara" vänner, då måste det ju vara så att jag ljuger eller åtminstone förnekar något för mig själv. Jag är helt övertygad om att ingen hade reagerat likadant om vi varit av samma kön men haft den relation vi har idag.

 

[Bison]

Jag har kommit på ännu en punkt där jag är normbrytande utan att riktigt tänka på det.
En av mina närmsta vänner är av motsatt kön. Vi umgås flitigt trots att han har fru och barn. Vi ger oss ut själva på olika typer av utflykter (cykelturer, ut med båten för att bada eller annat som lockar) och skulle utan problem kunna ge oss ut på någon liten helgresa tillsammans.

"Vad tycker hans fru om det?!" är ofta första reaktionen jag får när jag berättar för någon om honom (tex om någon frågar vad jag gjort i helgen och jag nämner att vi var ute på något). Inte frågor om hur vi träffades, vad det är som gör att just han är en så underbar vän. Nej. Det ska frågas om vad frun tycker, om hans barn vet att jag finns, hur vi skulle göra om någon av oss går och blir kär i den andra osv. Det blir så även från folk som inte vet något om min eller hans sexuella lägging, inte vet någonting om hur hans relation med frun är, inte vet hur vi är i varandras sällskap.

Det är så oerhört provocerande för vissa, och om jag dessutom berättar för folk precis hur mycket jag tycker om honom (han är en av de mest fantastiska människor jag mött), då är det plötsligt synd om mig. Synd om mig för att jag inte kan vara ihop med honom! Jag själv är bara rakt igenom lycklig över att ha hittat en fantastisk människa som gärna umgås med mig, som vill samma saker som mig och där kommunikationen fungerar så perfekt att det nästan känns som om vi läser varandras tankar ibland. Jag har aldrig varit med om något liknande innan och är så otroligt glad åt att ha fått lära känna honom. Men enligt andra är det hela mest problematiskt.

Och justja. När jag berättar att jag inte har något som helst intresse av honom som partner, att vi verkligen är "bara" vänner, då måste det ju vara så att jag ljuger eller åtminstone förnekar något för mig själv. Jag är helt övertygad om att ingen hade reagerat likadant om vi varit av samma kön men haft den relation vi har idag.

Blir så less på det att folk inte tror att man kan vara kompis med någon av motsatt kön utan att någon blir förälskad.
Jag har nog fler nära manliga vänner än kvinnliga. Vissa singlar, vissa har partner och även barn.
Min bästis är gay men det vet ju inte nya människor om och tar för givet att vi är ett par.

 

[Otter]

Själv känns det som att jag sitter fast i ett moment 22, är jag mig själv är det för extremt, försöker jag tona ned det så är jag tydligen nedstämd och försöker jag vara som alla andra är jag "inte mig själv."
Fick min aspergerdiagnos för cirka 4 år sedan och tvingades till att växa upp med ett "normalt beteende." Att jag aldrig passade in i barndomen är inte direkt någon hemlighet och mitt liv har varit helt kaotiskt fram till för 3 år sedan.

Det är fantastiskt att tänka och uppleva världen annorlunda men samtidigt är det så jävla värdelöst. Min närvaro är aldrig en självklarhet utan jag måste anpassa mig för att passa in, vilket gör mig extremt trött. I umgängeskretsar där jag känner mig avslappnad är jag mig själv till 110%, men sen kommer det kretsar där man försöker tona ned sig själv lite för att inte framstå som extrem. Oftast får jag förklara varje tanke, åsikt eller idé jag delar med mig av för att det inte ska bli missförstånd. Har träffat en psykolog och gått igenom min personlighet samt beteende men psykologen tycker att jag har full koll på vad som är acceptabelt eller inte. Han fick mig att inse att jag ytterst sällan kommer stöta på människor som förstår sig på mig och att det blir lättast om jag förklarar och försöker hjälpa dem förstå hur jag tänker och fungerar. Dock gör det mig trött. Jävligt trött.

Jag har jättefina arbetskamrater och ibland på fikarasterna tycker jag det är skönt att bara sitta. Inte säga något, inte lyssna eller delta. Jag behöver den pausen, vilket jag även förklarat. Dock blir det ändå att de ska involvera mig i samtal och när jag säger att det är okej så får jag oftast höra: "Ja men jag känner mig så taskig när inte du är en del av samtalet." Alltså är det dåliga samvetet som trycker på, inte det faktum att personen faktiskt vill ha ett samtal med mig.

Försökte föreslå en ändring i upplägget hos en organisation jag är volontär åt, flera var positiva men så var det en som måste pinka revir. Att jag inte bara kan komma och vända upp och ned på allting. Åter igen får jag förklara mig och betona att jag inte ville ta över utan gav ett förslag. Men icke.

Vissa dagar blir jag så bitter och less på omgivningen att jag har god lust att flytta ut i skogen.

 

[Hyacinth]

Själv känns det som att jag sitter fast i ett moment 22, är jag mig själv är det för extremt, försöker jag tona ned det så är jag tydligen nedstämd och försöker jag vara som alla andra är jag "inte mig själv."
Fick min aspergerdiagnos för cirka 4 år sedan och tvingades till att växa upp med ett "normalt beteende." Att jag aldrig passade in i barndomen är inte direkt någon hemlighet och mitt liv har varit helt kaotiskt fram till för 3 år sedan.

Det är fantastiskt att tänka och uppleva världen annorlunda men samtidigt är det så jävla värdelöst. Min närvaro är aldrig en självklarhet utan jag måste anpassa mig för att passa in, vilket gör mig extremt trött. I umgängeskretsar där jag känner mig avslappnad är jag mig själv till 110%, men sen kommer det kretsar där man försöker tona ned sig själv lite för att inte framstå som extrem. Oftast får jag förklara varje tanke, åsikt eller idé jag delar med mig av för att det inte ska bli missförstånd. Har träffat en psykolog och gått igenom min personlighet samt beteende men psykologen tycker att jag har full koll på vad som är acceptabelt eller inte. Han fick mig att inse att jag ytterst sällan kommer stöta på människor som förstår sig på mig och att det blir lättast om jag förklarar och försöker hjälpa dem förstå hur jag tänker och fungerar. Dock gör det mig trött. Jävligt trött.

Jag har jättefina arbetskamrater och ibland på fikarasterna tycker jag det är skönt att bara sitta. Inte säga något, inte lyssna eller delta. Jag behöver den pausen, vilket jag även förklarat. Dock blir det ändå att de ska involvera mig i samtal och när jag säger att det är okej så får jag oftast höra: "Ja men jag känner mig så taskig när inte du är en del av samtalet." Alltså är det dåliga samvetet som trycker på, inte det faktum att personen faktiskt vill ha ett samtal med mig.

Försökte föreslå en ändring i upplägget hos en organisation jag är volontär åt, flera var positiva men så var det en som måste pinka revir. Att jag inte bara kan komma och vända upp och ned på allting. Åter igen får jag förklara mig och betona att jag inte ville ta över utan gav ett förslag. Men icke.

Vissa dagar blir jag så bitter och less på omgivningen att jag har god lust att flytta ut i skogen.

Jag har löst det genom att fika på andra tider än de andra. Dvs, jag tar en kaffe när jag känner för det, oavsett vad klockan är.

 

[Red_Chili]

Blir så less på det att folk inte tror att man kan vara kompis med någon av motsatt kön utan att någon blir förälskad.
Jag har nog fler nära manliga vänner än kvinnliga. Vissa singlar, vissa har partner och även barn.
Min bästis är gay men det vet ju inte nya människor om och tar för givet att vi är ett par.

Jag misstänkte att du skulle känna igen dig

Det märks ju ofta i jobbsituationer också, att det förväntas vara en viss "spänning" mellan kvinnor och män. Mitt jobb är så mansdominerat att jag regelbundet är den enda kvinnan i huset och männen är så vana att vara "ensamma" att de inte ens tänker på att stänga dörren till deras omklädningsrum. Flera i min bekantskapskrets tycker att det antingen låter spännande, eller så undrar de hur jag står ut eller (mer sorgligt) hur jag kan känna mig avslappnad där (de tänker på sexuella trakasserier och liknande). Eller så tänker de att jag är intresserad av att dejta någon av männen om jag berättar något positivt om dem.

Som tur är så verkar inte männen ha något sådant tänk alls. På jobbet är vi kollegor och vänner, vissa umgås även efter arbetstid såklart och andra gör det inte. Men jag har hittills inte upplevt att någon där skulle behandla mig på annat sätt än de andra kollegorna pga kön.

 

[Milosari]

Åh suck. Frun petar maken i sidan och säger ”Lasse, de där barnen har två mammor!”. Ett par i 30-årsåldern.

Har f ö också en manlig barndomsvän. Vi har varit goda vänner i 25 år och inte ens hånglat en enda gång. Och nej ingen av oss är gay...

Blir lite trött ibland. Men positivt är i alla fall att en som var nyfiken idag faktiskt kom och frågade om barnen var syskon, släkt eller bara vänner .

 

[Bison]

Någon skrev om att träna utan att gå som mål att gå ner i vikt.
Där känner jag igen mig. Jag springer en del men inte för att bli smal eller se fit ut, jag vill bara ha bra kondition och vara stark med bra ork.
Fått några reaktioner på det när jag äter onyttiga grejer.
"Men tränar inte du?"
Jo, men det är inte samma sak som att jag går på diet och vill bli smal

Jag har även mycket tatueringar, bla på halsen. Det är dock något som blir allt vanligare.
Kommer även från familj med bara akademiker och har valt att inte plugga vidare trots att jag är snart och hade väldigt lätt för mig i skolan.
Jag avskyr rutiner och skulle antagligen dö av tristess om jag jobbade kontorstider måndag till fredag.
Min lägenhet är inredd som ett barnrum och jag klär mig ganska utstickande.

Lägg till misantrop, firar inga högtider och vill inte ha barn så blir jag ganska avvikande.

 

[Raderad medlem 120709]

Det är fantastiskt att tänka och uppleva världen annorlunda men samtidigt är det så jävla värdelöst. Min närvaro är aldrig en självklarhet utan jag måste anpassa mig för att passa in, vilket gör mig extremt trött. I umgängeskretsar där jag känner mig avslappnad är jag mig själv till 110%, men sen kommer det kretsar där man försöker tona ned sig själv lite för att inte framstå som extrem. Oftast får jag förklara varje tanke, åsikt eller idé jag delar med mig av för att det inte ska bli missförstånd. Har träffat en psykolog och gått igenom min personlighet samt beteende men psykologen tycker att jag har full koll på vad som är acceptabelt eller inte. Han fick mig att inse att jag ytterst sällan kommer stöta på människor som förstår sig på mig och att det blir lättast om jag förklarar och försöker hjälpa dem förstå hur jag tänker och fungerar. Dock gör det mig trött. Jävligt trött.

Är vi samma person? Jag har väldigt liknande erfarenheter. Till och med online får jag ofta förtydliga för att, tja... vem vet, jag har tydligen ett sätt att uttrycka mig som gör att vissa feltolkar mig så fort jag öppnar truten. Jag häver inte ur mig oartigheter eller så (tro det eller ej, alla som sett mig in action i vissa diskussioner här ), men det blir fel iallafall.

Det här har följt mig genom livet, och fast jag fick diagnos redan som tonåring så har jag inte lärt mig att föra mig "ordentligt" i många sociala sammanhang. Så nuförtiden håller jag mig mest på min egen kant och initierar inte samtal, eftersom min personlighet så som den är verkar vara för mycket för många och jag orkar verkligen inte ta konflikterna som riskerar att uppstå för att neurotypiska förväntar sig saker av interaktionen som jag inte kan uppbringa. Det blir ensamt och jag mår skitdåligt av det, men jag mår ännu sämre av att försöka passa in och misslyckas med det, så jag får nog fortsätta vara missnöjd eremit.

Min upplevelse är att normerna kring hur man ska bete sig i sociala situationer är väldigt snäva. Minsta snedsteg eller att man hellre gör på sitt eget sätt än gör det förväntade, såsom att delta i det standardiserade fikarast-snacket, så blir det ett väldigt hallå.

 

[BernT]

Någon skrev om att träna utan att gå som mål att gå ner i vikt.
Där känner jag igen mig. Jag springer en del men inte för att bli smal eller se fit ut, jag vill bara ha bra kondition och vara stark med bra ork.
Fått några reaktioner på det när jag äter onyttiga grejer.
"Men tränar inte du?"
Jo, men det är inte samma sak som att jag går på diet och vill bli smal

Jag har även mycket tatueringar, bla på halsen. Det är dock något som blir allt vanligare.
Kommer även från familj med bara akademiker och har valt att inte plugga vidare trots att jag är snart och hade väldigt lätt för mig i skolan.
Jag avskyr rutiner och skulle antagligen dö av tristess om jag jobbade kontorstider måndag till fredag.
Min lägenhet är inredd som ett barnrum och jag klär mig ganska utstickande.

Lägg till misantrop, firar inga högtider och vill inte ha barn så blir jag ganska avvikande.

Jag har en tatuering på halsen, det ’’chockar’’ alltid nya bekantskaper. En pappa i lekparken berättade om hur han mötte en pundare med kniv en gång på en promenad, som hade ’’sånadära pundartatueringar du vet på halsen och så’’ sen kom han väl på sig att jag också har tatuering på halsen så då la han till ’’med eeeh typ kriminellt motiv’’ hahah. Förstår inte varför just halsen skulle va så konstigt att ha på.

 

[bumpo]

Jag har en tatuering på halsen, det ’’chockar’’ alltid nya bekantskaper. En pappa i lekparken berättade om hur han mötte en pundare med kniv en gång på en promenad, som hade ’’sånadära pundartatueringar du vet på halsen och så’’ sen kom han väl på sig att jag också har tatuering på halsen så då la han till ’’med eeeh typ kriminellt motiv’’ hahah. Förstår inte varför just halsen skulle va så konstigt att ha på.

För att halsen känns som att den skulle göra SJUKT ont att tatuera.

Mvh fnittrade mest när ärren täcktes över så är rätt obrydd om smärtan i övrigt och tycker det jobbigaste är surret från maskinen

 

[Bison]

För att halsen känns som att den skulle göra SJUKT ont att tatuera.

Mvh fnittrade mest när ärren täcktes över så är rätt obrydd om smärtan i övrigt och tycker det jobbigaste är surret från maskinen

Jag tycker allt gör fruktansvärt ont. Jag gråter inombords, blöder ganska mycket, svullnar upp, får feber efteråt och ligger i fosterställning och gråter hela kvällen. Vek deluxe
Helt obegripligt att jag är tatuerad över hela armbågen, båda armvecken, handlederna, nyckelbenen och halsen.
Hur gick det till

 

[BernT]

För att halsen känns som att den skulle göra SJUKT ont att tatuera.

Mvh fnittrade mest när ärren täcktes över så är rätt obrydd om smärtan i övrigt och tycker det jobbigaste är surret från maskinen

Det gjorde inte ont alls . Har på insida handled och underarmarna och det gjorde mkt ondare! Min på halsen går upp mot/bakom örat och när han tatuerade där somnade jag haha. Insida underarm däremot, när konturerna var klara tänkte jag säga "tack men jag är nöjd såhär, jättebra" för att slippa smärtan haha.

 

[hagel]

Jag har en tatuering på halsen, det ’’chockar’’ alltid nya bekantskaper. En pappa i lekparken berättade om hur han mötte en pundare med kniv en gång på en promenad, som hade ’’sånadära pundartatueringar du vet på halsen och så’’ sen kom han väl på sig att jag också har tatuering på halsen så då la han till ’’med eeeh typ kriminellt motiv’’ hahah. Förstår inte varför just halsen skulle va så konstigt att ha på.

Min partner har också en (stor) tatuering på halsen. Han tycker att det är jätteskönt när vi är i Sverige, eftersom nästan ingen glor på den . Det är nämligen, av en eller annan gammal outgrundlig anledning olagligt att tatuera hals, ansikte eller händer här (i DK) så ibland tittar folk på honom som om att han var väldigt farlig. Måste väl lägga till att det såklart inte är olagligt att HA en tatuering på dessa ställen. Han brukar väga upp den inbillade farligheten med att bära kläder i mjuk pastell med typ enhörningar på . Alla som känner min sambo kan dock intyga att han är hemskt ofarlig av sig .

 

[Brandgul]

Jag misstänkte att du skulle känna igen dig

Det märks ju ofta i jobbsituationer också, att det förväntas vara en viss "spänning" mellan kvinnor och män. Mitt jobb är så mansdominerat att jag regelbundet är den enda kvinnan i huset och männen är så vana att vara "ensamma" att de inte ens tänker på att stänga dörren till deras omklädningsrum. Flera i min bekantskapskrets tycker att det antingen låter spännande, eller så undrar de hur jag står ut eller (mer sorgligt) hur jag kan känna mig avslappnad där (de tänker på sexuella trakasserier och liknande). Eller så tänker de att jag är intresserad av att dejta någon av männen om jag berättar något positivt om dem.

Som tur är så verkar inte männen ha något sådant tänk alls. På jobbet är vi kollegor och vänner, vissa umgås även efter arbetstid såklart och andra gör det inte. Men jag har hittills inte upplevt att någon där skulle behandla mig på annat sätt än de andra kollegorna pga kön.

Jag jobbar i en mansdominerade bransch och där förutsätts det att ingen blir intresserad av någon annan. Det förutsätts att kvinnor och män jobbar ihop sida vid sida eller reser bort tillsammans utan att något intresse uppstår. Det skulle nog bli kalabalik om någon blev intresserad av någon annan