- Svar: 6
- Visningar: 1 335
Jag har hankat mig fram sedan livet slogs i spillror i juni. Jobbar och har, på grund av en omorganisation fått betydligt mer ansvar, Har långsamt börjat sätta igång hästen. Vi skrittar 30-40 minuter och travar 1-2 minuter, varannan dag. Det är lite jobbigt (för jag är så nojig över att hon ska skada sig igen, och hon är förstås lite hajpad eftersom hon fortfarande går i sjukhage), men det har ändå känts som att det händer något. Som om livet kanske fortsätter.
Förra helgen så valde en nära släkting till min man att ta sitt liv. Åtminstone är det den huvudsakliga teorin (det är ett öppet polisärende, förhoppningen är att vi får ett tydligt besked under nästa vecka).
Jag fick reda på det i söndags. Reagerade inte så mycket. Jag tror till och med att jag inte klarar av att reagera så mycket på det, för även om personen ifråga varit en nära person (moster) så träffade vi ju henne bara ett par gånger om året och jag klarar inte av att bli så fruktansvärt förstörd igen.
Så i några dagar gick jag och kände ingenting. Ärligt talat ingenting alls - jag var till och med lite bekymrad över att jag kände mig så tom. I torsdags fick jag ett meddelande från min mamma, som skrev att hon varit inne på akuten för misstänkt TIA dagen innan (men att det var stressrelaterat). Jag reagerade med ett "men ojdå, okej" (lite trevligare, men typ).
Och så igår ... då rasade jag plötsligt. Jag blev rasande i en situation som även om den var otrevlig inte borde ha föranlett att jag skulle bli så fruktansvärt arg. Och sedan blev jag ledsen. Inte bara ledsen som lite lätt ledsen, utan ledsen som att jag går under, jag kan inte andas, jag orkar inte mer. Det händer mig ibland, att jag får sådan ångest, men det var oväntat och jobbigt. Det brukar tack och lov gå över när jag sover, om inte före.
I morses vaknade jag med ångest. 'nuff said.
Det obehagliga är att jag inte känner mig ... riktig. Jag förstår rationellt många saker, men jag kommer samtidigt på mig själv att tänka helt absurda saker (typ "jag har inte fått några bevis på att släktingen är död, tänk om hon har fejkat sin egen död av någon anledning?". Som att vårt polisväsende och hennes partner skulle gå med på att assistera i något sådant. Nej, jag fattar att det är orimligt, men tankarna dyker upp i mitt huvud och även fast jag förstår att det är ologiskt så känns inte tanken så ologisk som den borde. Tanken känns ungefär lika rimlig som tanken på att personen är död.
Jag har inte ens öppnat munnen och berättat om den senaste idiotiska vändningen på min makabra dokusåpa till liv för någon av mina chefer eller kollegor, för vi har mycket att göra och jag har väl känt att det inte på något vettigt sätt går att klämma ur sig att en person jag känner har hittats död och det finns anledningar som gör att vi inte ens kan få vara säkra på att hon gjorde det mot sig själv än. Hur säger man en sådan sak? Hur avbryter man "nu måste vi prata om viktiga siffror/kampanjer/budgetar" med att säga "Jo, nu är det så att en till av människorna i min närhet har gått och dött på ett traumatiskt, superoväntat sätt, och även om jag verkar rätt normal så tror jag att jag inte funkar"?
Värst är ändå att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Jag går runt och är orimligt rädd för att andra ska tycka att jag är jobbig, samtidigt som jag inte har en aning om vad jag egentligen kan göra för att må bättre. Jag vill inte vara sådan här.
Det enda jag vill är att livet ska vara som vanligt igen. Men jag vet inte hur det ska gå till.
Förra helgen så valde en nära släkting till min man att ta sitt liv. Åtminstone är det den huvudsakliga teorin (det är ett öppet polisärende, förhoppningen är att vi får ett tydligt besked under nästa vecka).
Jag fick reda på det i söndags. Reagerade inte så mycket. Jag tror till och med att jag inte klarar av att reagera så mycket på det, för även om personen ifråga varit en nära person (moster) så träffade vi ju henne bara ett par gånger om året och jag klarar inte av att bli så fruktansvärt förstörd igen.
Så i några dagar gick jag och kände ingenting. Ärligt talat ingenting alls - jag var till och med lite bekymrad över att jag kände mig så tom. I torsdags fick jag ett meddelande från min mamma, som skrev att hon varit inne på akuten för misstänkt TIA dagen innan (men att det var stressrelaterat). Jag reagerade med ett "men ojdå, okej" (lite trevligare, men typ).
Och så igår ... då rasade jag plötsligt. Jag blev rasande i en situation som även om den var otrevlig inte borde ha föranlett att jag skulle bli så fruktansvärt arg. Och sedan blev jag ledsen. Inte bara ledsen som lite lätt ledsen, utan ledsen som att jag går under, jag kan inte andas, jag orkar inte mer. Det händer mig ibland, att jag får sådan ångest, men det var oväntat och jobbigt. Det brukar tack och lov gå över när jag sover, om inte före.
I morses vaknade jag med ångest. 'nuff said.
Det obehagliga är att jag inte känner mig ... riktig. Jag förstår rationellt många saker, men jag kommer samtidigt på mig själv att tänka helt absurda saker (typ "jag har inte fått några bevis på att släktingen är död, tänk om hon har fejkat sin egen död av någon anledning?". Som att vårt polisväsende och hennes partner skulle gå med på att assistera i något sådant. Nej, jag fattar att det är orimligt, men tankarna dyker upp i mitt huvud och även fast jag förstår att det är ologiskt så känns inte tanken så ologisk som den borde. Tanken känns ungefär lika rimlig som tanken på att personen är död.
Jag har inte ens öppnat munnen och berättat om den senaste idiotiska vändningen på min makabra dokusåpa till liv för någon av mina chefer eller kollegor, för vi har mycket att göra och jag har väl känt att det inte på något vettigt sätt går att klämma ur sig att en person jag känner har hittats död och det finns anledningar som gör att vi inte ens kan få vara säkra på att hon gjorde det mot sig själv än. Hur säger man en sådan sak? Hur avbryter man "nu måste vi prata om viktiga siffror/kampanjer/budgetar" med att säga "Jo, nu är det så att en till av människorna i min närhet har gått och dött på ett traumatiskt, superoväntat sätt, och även om jag verkar rätt normal så tror jag att jag inte funkar"?
Värst är ändå att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Jag går runt och är orimligt rädd för att andra ska tycka att jag är jobbig, samtidigt som jag inte har en aning om vad jag egentligen kan göra för att må bättre. Jag vill inte vara sådan här.
Det enda jag vill är att livet ska vara som vanligt igen. Men jag vet inte hur det ska gå till.
