Alexandra_W
Trådstartare
Långt men tacksam om någon orkar läsa..
Jag har haft mer eller mindre ständiga problem med ryggont sen en ridolycka 1999. Värken har suttit i ländryggen och varit muskulär/suttit i mjukdelarna. I perioder har det varit sämre och då har jag fått värktabletter, men mest har jag så att säga stått ut och levt med det. Har besökt sjukgymnaster, fysioterapeuter, kiropraktor och alla möjliga. Alla har haft lite olika approach och rekommendationer. Det mesta har fungerat kortsiktigt men inom några veckor har läget varit tillbaka till noll. Gemensamt för nästan alla är att de ansett att jag är "rak och fin" och att de fascinerats över hur överrörlig jag är.
En gång för många år sen nu så min dåvarande equiatriker nämnde försiktigt att "Du har ont i ryggen va?". Visade sig att han hade noterat att jag aldrig stod "rakt upp och ner" utan alltid visade på samma höft. Han erbjöd sig kolla mig, jag sa ja och han konstaterade att jag var redigt sned. Rättade. Jag kröp ur sängen nästa morgon, och efter en vecka började jag fundera hur jag skulle förklara för sjukvården hur fasiken det här gått till.. Men sen vände det - och var bra. Bättre än någonsin. Höll i sig länge med, och för varje rättning gick det längre och längre mellan gångerna det behövdes. Super. Tillslut behövde jag ingen behandling alls, och ryggvärken var på klart hanterbar nivå.
Sen fick jag 2006 en lindrig whiplash efter att ha klappat lite på ett träd med bilen. Den bekymrade mig inte, och jag blev helt besvärsfri ganska snart. Men ryggen blev sämre, trots att den inte påverkades märkbart i olyckan. Min equiatriker hade då flyttat, så jag provade olika sjukgymnaster/naprapater etc men med samma resultat som innan - allt funkar för stunden. Men det gjorde det om jag bad en amatör massera en stund med.
Vi snabbspolar några år framåt. Ryggen började bråka mer och mer, och jag frågade tillslut min hästkiropraktor om HAN visste någon som var bra på människor? Visar sig han har utbildning på folk med! Och ja, sned, snedare, Alex. Rättade - krypa ur sängen och ha ont som satan i en vecka efter första gången. Efter det inte ont efter behandling och succesivt bättre, längre och längre mellan gångerna. Super.
2011 får jag ont som satan i höger höft, ffa vilosmärta. Jätteknasigt. Full rörlighet osv men känns som någon jävel kör knivar i den. Läkarna hittar inget fel, och det når status quo liksom. Jag vandrar mig igenom nätterna och drömmer om amputation - men vad fan ska man göra när inget fel hittas liksom?
Kiropraktorn föreslår shockwave. Jag ser både rött och svart och vitt av smärta, samma slags smärta som stör, som knivar. Men shockwave hjälper. Efter 6 månaders smärta försvinner den på 3 shockwavebehandlingar. Perfekt.
Så, inget ont i höften mera, ryggen okej om den får lite tillsyn typ varannan - var tredje månad. Jag kan leva med det här =)
Sen gick det snett på riktigt 2012. En bilolycka på motorvägen. Jag hinner bromsa - det gör inte bilen bakom mig som kommer i 120 km/h. Jag blir påkörd snett bakifrån, bilen trycks in i vajerräcket och snurrar 180 grader och stannar med näsan mot färdriktningen. Där och då var jag skakig men kände mig okej och vägrade åka med ambulansen. På kvällen fick jag vackert släpa mig in på akuten. En sjukt stressad läkare (som inte ens gjorde en journalant, finns bara sköterskornas ant) förklarar att rtg bara visar mjukdelsskador, här får du muskelavslappnande och smärtstillande, hejdå.
Den här gången var det inte lika piece of cake som den innan. Jag hade extremt ont, det blev inte bättre. Tiden gick, det blev inte bättre. Efter två mån var läget status quo och jag började jobba, blev galen av att sitta hemma. Nacken vrålade och var stel, spänningshuvudvärk, och nu pajade ryggen på allvar. Nacken ville avlasta på ryggen, ryggen på nacken och jag mest kved. Tillslut lyckades jag övertyga kiropraktorn om att köra shockwave på nacken, på min risk fullt ut. Succe! En behandling och det blev MYCKET bättre! Det kvarstår muskelömhet och stelhet och det "knäpper" i den om jag böjer huvudet framåt men inte mer än så. JAG känner av inskränkt rörlighet, men sjukgymnasten tycker att rörligheten är bra. Den är ju normal... Med tanke på min överrörlighet så är den ju sämre än jag brukar ha, men..
Spola till i höstas. ONT, Alex har ONT. I nacken, i bröstryggen (inte ländryggen), i höften, i huvudet. Kiropraktorn är på semester. Jag knallar till en landstingsansluten naprapat. Han säger OJ och konstaterar att jag är extremt spänd i musklerna i nacke och bröstrygg. Han masserar loss så gott han kan och rättar bröstrygg (inte nacke, det törs han inte).
Dagen efter kommer jag inte ur sängen alls. Och har sällan haft så ont i mitt liv. Okej, det måste blivit som det kan bli för hästar, man tar bort ett muskelförsvar som fanns för att skydda mot något. Dvs underliggande problem. Oavsett vilket behöver jag få hjälp. Får en akuttid på sjukhuset och får träffa Dr Mengele. Som konstaterar i princip tre saker:
1. Smärta är mentalt, man väljer själv om man vill ha ont eller ej
2. Whiplash blir alltid helt bra, det läker alltid. Kroniska problem av whiplash finns inte. Se punkt 1.
3. "Du är extremt rak i bröstryggen, så ska man INTE se ut"
Sen tycker Dr Mengele att jag kan krypa hem, och gå till sjukgymnasten. Jag ber Mengele kolla i min journal, där det står från sjukgymnasterna att de inte kan göra något för mig, att jag är grymt överrörlig men att alla deras träningsprogram bara gjort att jordens muskelförsvar slagit på, att de återremitterade till läkare för många år sen (men läkaren kunde ju inte heller göra något). Då visar Mengele tre övningar - ironiskt nog samma tre som alla andra är överens om att jag absolut inte bör göra. Sen frågar Mengele "Vill du ha ont? Om du inte vill det tycker jag du ska sluta tro att du har ont". Besöket slutar med att jag mordhotar Dr Mengele för att få tramadol så jag ska slippa krypa runt.
Efter en vecka med lika ont, och min vanliga kiropraktor på semester letar jag upp en ENORMT välrenommerad kiropraktor/idrottsfysiolog/personlig tränare och går dit. Han konstaterar att jag är låst i bröstryggen (1 v sen rättning..), att jag har ett enormt muskelförsvar, att jag är sned "överallt". Han rättar bröstryggen och ska rätta nåt nere i ryggen/höft. Men det går inte, det tar emot. Enligt honom så "det här är INTE bara muskelförsvar, det här tar emot rent fysiskt, det här tror jag är skeletalt (stav?)". Han vågar inte behandla, han vill se röntgen först!
Sjukhuset konstaterat att man "kan inte bara beställa en röntgen sådär", och att "du kan söka sjukgymnast utan remiss". Jag mest grinar uppgivet. Och väntar på att min ord kiropraktor ska komma hem. När han gör det får jag tid. Han rättar låsning i bröstrygg igen. Det gör ONT rätta den (aldrig gjort ont förr), han rättar också höft/bäcken/ländrygg. Tycker att "såhär brukar du kännas, dina ryggmuskler är det kraft i även om du ser liten och klen ut".
Tror här saker och ting ska bli bättre. Men nej. Sen dess så har det liksom varit en tröttsam jävla cirkel. Jag behandlas (och är sned och låst och jävlig överallt), det gör satan så ont den dagen och två dagar efter. Men jag har FULL rörlighet igen. Det är rörligheten som gör ont? Sen krampar musklerna ihop sig så rörligheten minskar och då minskar smärtan. Sen är det okej i en vecka, högst två, och sen har musklerna fullkomligt flippat ur och vrålar och jag har ont som satan igen. Ny rättning och samma visa upprepas. Vi har provat behandla en gång i veckan, men som kiron säger "det ska inte behövas".
Kiron som har sett mig och min rygg i många år börjar bli mer och mer bekymrad över min bröstrygg, som dels inte är som den ska, inte beter sig som den ska och framförallt INTE varit så innan.
Med tanke på att det inte är normalt varken hur jag blir/är i ryggen, reagera så kraftigt på behandling och bli sämre/lika så fort igen så vill nu även min ord kiro att jag ser till att få det kollat.
Men hur sjutton ska jag få sjukvården med på tåget? Jag känner mig ärligt talat uppgiven nu. Ha ont är en sak, det kan jag leva med. Ha ont på den här nivån det är kraftigt livskvalitetsförsämrande (för att inte tala om vad sömnbristen gör) - och bara tanken på att ha det såhär i 40 år får mig på riktigt att grina. Men sist jag var hos läkare, och grinade av smärta, så ja det ledde ju ingenvart..
Helst skulle jag vilja träffa någon som är specialist på ryggar eller så - men då måste jag ha en remiss. Då måste jag förbi VC.. Känns som moment 22 =/
Tillägg: Det som gör ondast nu är alltså bröstryggen, i höjd med skulderbladen och upp hela nacken. Samt höften. Höger höft. Jag är dock större över vä höftled (svullen?)
Förutom direkt efter behandling är det i bröstryggen helt klart muskulärt ont. Men efter rättning, när muskelförsvaret är släppt, så är det en annan sorts smärta som känns som något annat, mer huggsmärta. Höften gör ont djupt in, och känns som en kniv i leden. Samtidigt känns det orimligt något skulle kunna vara fel på skelettet där, det är ju rtg ua 2011. Men samma smärta nu som då, som var borta i flera år.
Jag har haft mer eller mindre ständiga problem med ryggont sen en ridolycka 1999. Värken har suttit i ländryggen och varit muskulär/suttit i mjukdelarna. I perioder har det varit sämre och då har jag fått värktabletter, men mest har jag så att säga stått ut och levt med det. Har besökt sjukgymnaster, fysioterapeuter, kiropraktor och alla möjliga. Alla har haft lite olika approach och rekommendationer. Det mesta har fungerat kortsiktigt men inom några veckor har läget varit tillbaka till noll. Gemensamt för nästan alla är att de ansett att jag är "rak och fin" och att de fascinerats över hur överrörlig jag är.
En gång för många år sen nu så min dåvarande equiatriker nämnde försiktigt att "Du har ont i ryggen va?". Visade sig att han hade noterat att jag aldrig stod "rakt upp och ner" utan alltid visade på samma höft. Han erbjöd sig kolla mig, jag sa ja och han konstaterade att jag var redigt sned. Rättade. Jag kröp ur sängen nästa morgon, och efter en vecka började jag fundera hur jag skulle förklara för sjukvården hur fasiken det här gått till.. Men sen vände det - och var bra. Bättre än någonsin. Höll i sig länge med, och för varje rättning gick det längre och längre mellan gångerna det behövdes. Super. Tillslut behövde jag ingen behandling alls, och ryggvärken var på klart hanterbar nivå.
Sen fick jag 2006 en lindrig whiplash efter att ha klappat lite på ett träd med bilen. Den bekymrade mig inte, och jag blev helt besvärsfri ganska snart. Men ryggen blev sämre, trots att den inte påverkades märkbart i olyckan. Min equiatriker hade då flyttat, så jag provade olika sjukgymnaster/naprapater etc men med samma resultat som innan - allt funkar för stunden. Men det gjorde det om jag bad en amatör massera en stund med.
Vi snabbspolar några år framåt. Ryggen började bråka mer och mer, och jag frågade tillslut min hästkiropraktor om HAN visste någon som var bra på människor? Visar sig han har utbildning på folk med! Och ja, sned, snedare, Alex. Rättade - krypa ur sängen och ha ont som satan i en vecka efter första gången. Efter det inte ont efter behandling och succesivt bättre, längre och längre mellan gångerna. Super.
2011 får jag ont som satan i höger höft, ffa vilosmärta. Jätteknasigt. Full rörlighet osv men känns som någon jävel kör knivar i den. Läkarna hittar inget fel, och det når status quo liksom. Jag vandrar mig igenom nätterna och drömmer om amputation - men vad fan ska man göra när inget fel hittas liksom?
Kiropraktorn föreslår shockwave. Jag ser både rött och svart och vitt av smärta, samma slags smärta som stör, som knivar. Men shockwave hjälper. Efter 6 månaders smärta försvinner den på 3 shockwavebehandlingar. Perfekt.
Så, inget ont i höften mera, ryggen okej om den får lite tillsyn typ varannan - var tredje månad. Jag kan leva med det här =)
Sen gick det snett på riktigt 2012. En bilolycka på motorvägen. Jag hinner bromsa - det gör inte bilen bakom mig som kommer i 120 km/h. Jag blir påkörd snett bakifrån, bilen trycks in i vajerräcket och snurrar 180 grader och stannar med näsan mot färdriktningen. Där och då var jag skakig men kände mig okej och vägrade åka med ambulansen. På kvällen fick jag vackert släpa mig in på akuten. En sjukt stressad läkare (som inte ens gjorde en journalant, finns bara sköterskornas ant) förklarar att rtg bara visar mjukdelsskador, här får du muskelavslappnande och smärtstillande, hejdå.
Den här gången var det inte lika piece of cake som den innan. Jag hade extremt ont, det blev inte bättre. Tiden gick, det blev inte bättre. Efter två mån var läget status quo och jag började jobba, blev galen av att sitta hemma. Nacken vrålade och var stel, spänningshuvudvärk, och nu pajade ryggen på allvar. Nacken ville avlasta på ryggen, ryggen på nacken och jag mest kved. Tillslut lyckades jag övertyga kiropraktorn om att köra shockwave på nacken, på min risk fullt ut. Succe! En behandling och det blev MYCKET bättre! Det kvarstår muskelömhet och stelhet och det "knäpper" i den om jag böjer huvudet framåt men inte mer än så. JAG känner av inskränkt rörlighet, men sjukgymnasten tycker att rörligheten är bra. Den är ju normal... Med tanke på min överrörlighet så är den ju sämre än jag brukar ha, men..
Spola till i höstas. ONT, Alex har ONT. I nacken, i bröstryggen (inte ländryggen), i höften, i huvudet. Kiropraktorn är på semester. Jag knallar till en landstingsansluten naprapat. Han säger OJ och konstaterar att jag är extremt spänd i musklerna i nacke och bröstrygg. Han masserar loss så gott han kan och rättar bröstrygg (inte nacke, det törs han inte).
Dagen efter kommer jag inte ur sängen alls. Och har sällan haft så ont i mitt liv. Okej, det måste blivit som det kan bli för hästar, man tar bort ett muskelförsvar som fanns för att skydda mot något. Dvs underliggande problem. Oavsett vilket behöver jag få hjälp. Får en akuttid på sjukhuset och får träffa Dr Mengele. Som konstaterar i princip tre saker:
1. Smärta är mentalt, man väljer själv om man vill ha ont eller ej
2. Whiplash blir alltid helt bra, det läker alltid. Kroniska problem av whiplash finns inte. Se punkt 1.
3. "Du är extremt rak i bröstryggen, så ska man INTE se ut"
Sen tycker Dr Mengele att jag kan krypa hem, och gå till sjukgymnasten. Jag ber Mengele kolla i min journal, där det står från sjukgymnasterna att de inte kan göra något för mig, att jag är grymt överrörlig men att alla deras träningsprogram bara gjort att jordens muskelförsvar slagit på, att de återremitterade till läkare för många år sen (men läkaren kunde ju inte heller göra något). Då visar Mengele tre övningar - ironiskt nog samma tre som alla andra är överens om att jag absolut inte bör göra. Sen frågar Mengele "Vill du ha ont? Om du inte vill det tycker jag du ska sluta tro att du har ont". Besöket slutar med att jag mordhotar Dr Mengele för att få tramadol så jag ska slippa krypa runt.
Efter en vecka med lika ont, och min vanliga kiropraktor på semester letar jag upp en ENORMT välrenommerad kiropraktor/idrottsfysiolog/personlig tränare och går dit. Han konstaterar att jag är låst i bröstryggen (1 v sen rättning..), att jag har ett enormt muskelförsvar, att jag är sned "överallt". Han rättar bröstryggen och ska rätta nåt nere i ryggen/höft. Men det går inte, det tar emot. Enligt honom så "det här är INTE bara muskelförsvar, det här tar emot rent fysiskt, det här tror jag är skeletalt (stav?)". Han vågar inte behandla, han vill se röntgen först!
Sjukhuset konstaterat att man "kan inte bara beställa en röntgen sådär", och att "du kan söka sjukgymnast utan remiss". Jag mest grinar uppgivet. Och väntar på att min ord kiropraktor ska komma hem. När han gör det får jag tid. Han rättar låsning i bröstrygg igen. Det gör ONT rätta den (aldrig gjort ont förr), han rättar också höft/bäcken/ländrygg. Tycker att "såhär brukar du kännas, dina ryggmuskler är det kraft i även om du ser liten och klen ut".
Tror här saker och ting ska bli bättre. Men nej. Sen dess så har det liksom varit en tröttsam jävla cirkel. Jag behandlas (och är sned och låst och jävlig överallt), det gör satan så ont den dagen och två dagar efter. Men jag har FULL rörlighet igen. Det är rörligheten som gör ont? Sen krampar musklerna ihop sig så rörligheten minskar och då minskar smärtan. Sen är det okej i en vecka, högst två, och sen har musklerna fullkomligt flippat ur och vrålar och jag har ont som satan igen. Ny rättning och samma visa upprepas. Vi har provat behandla en gång i veckan, men som kiron säger "det ska inte behövas".
Kiron som har sett mig och min rygg i många år börjar bli mer och mer bekymrad över min bröstrygg, som dels inte är som den ska, inte beter sig som den ska och framförallt INTE varit så innan.
Med tanke på att det inte är normalt varken hur jag blir/är i ryggen, reagera så kraftigt på behandling och bli sämre/lika så fort igen så vill nu även min ord kiro att jag ser till att få det kollat.
Men hur sjutton ska jag få sjukvården med på tåget? Jag känner mig ärligt talat uppgiven nu. Ha ont är en sak, det kan jag leva med. Ha ont på den här nivån det är kraftigt livskvalitetsförsämrande (för att inte tala om vad sömnbristen gör) - och bara tanken på att ha det såhär i 40 år får mig på riktigt att grina. Men sist jag var hos läkare, och grinade av smärta, så ja det ledde ju ingenvart..
Helst skulle jag vilja träffa någon som är specialist på ryggar eller så - men då måste jag ha en remiss. Då måste jag förbi VC.. Känns som moment 22 =/
Tillägg: Det som gör ondast nu är alltså bröstryggen, i höjd med skulderbladen och upp hela nacken. Samt höften. Höger höft. Jag är dock större över vä höftled (svullen?)
Förutom direkt efter behandling är det i bröstryggen helt klart muskulärt ont. Men efter rättning, när muskelförsvaret är släppt, så är det en annan sorts smärta som känns som något annat, mer huggsmärta. Höften gör ont djupt in, och känns som en kniv i leden. Samtidigt känns det orimligt något skulle kunna vara fel på skelettet där, det är ju rtg ua 2011. Men samma smärta nu som då, som var borta i flera år.
Senast ändrad:
)
