I tisdags kväll fick min älskade Abbe somna in. Ute på landet där han alltid mådde som allra bäst.
Fem år och fyra dagar. Den orättvist korta tid vi fick ihop. Från stunden då jag satt med honom i bilen hela vägen hem, och mitt hjärta svämmade över av ren kärlek.
Till ögonblicket då jag krampaktigt höll honom i min famn när han tog sitt sista andetag, och mitt hjärta slets i stycken.
Kärleken som var så ren har blivit utbytt mot mörker. En bottenlös avgrund jag inte kan ta mig ur. Förlamad av sorg över att aldrig mer få hålla min panna mot hans, när vi i stillsamhet bara blundar och andas med varandra för en stund. Förkrossad över att inte längre få ta del av hans livsglädje och påhitt.
Känslomässigt döende av tanken på att dom bränner upp hans fina lilla kropp, och att jag nu aldrig mer får chansen att röra honom. Att han nästa gång han kommer hem, gör det som aska i en urna. Slukad levande av skuld över att kanske inte ha räckt till alla gånger. Skuld över att hans hjärta behövde sluta slå, för att jag bestämde det. Att han trots allt älskat mig ovillkorligt, även när jag inte förtjänat det.
Min själsfrände på så många olika plan.
Han har gett mig allt, utan att någonsin kräva något i utbyte. När jag känt mig ensam och utelämnad har han gett mig sällskap. När jag varit ledsen och drabbats av ångest har han tröstat och lugnat mig. Alla gånger då jag behövt det som mest, har han funnits där med kärlek och tillgivenhet.
Nu var det min tur att sätta mig själv åt sidan och hitta styrka för att ta mitt ansvar, trots den rädsla och sorg beslutet innebar. Och jag är tillfreds med mitt beslut, för jag vet att det var rätt. Jag vet att jag gjorde det av samma rena kärlek jag kände när jag hämtade honom första gången. Jag vet att han nu är fri från smärta, och inte längre begränsad av sin egen kropp.
Men trots det kan jag inte acceptera att det speciella band vi delade behövde klippas av redan nu. Att den glädje och kärlek jag kände har drunknat i obarmhärtig sorg.
Han var mitt allt, och jag vet inte hur jag ska kunna hitta styrka att ta mig framåt.
När vi kom hem låg jag och min sambo och trängdes i hans säng, med hans favoritnalle, och bara grät. Morgonen efter gick vi upp och spacklade hela lägenheten 07.45. Vår tv har stått på dygnet runt.
Vi går ut och gör saker, bara för att jag inte klarar av att vistas i mitt eget hem. För att det inte är verklighet så länge man inte är hemma. Och när vi väl kommer hem så rasar hela världen ihop, eftersom ingen kommer springandes ut i hallen.
Varje stund som jag inte gråter känner jag mig skyldig. Skyldig för att det enda jag egentligen vill är att ligga i en hög på golvet och fortsätta drunkna i sorgen. Jag har aldrig tidigare sörjt någon så mycket. Det är som att tårarna aldrig tar slut.
Fem år och fyra dagar. Den orättvist korta tid vi fick ihop. Från stunden då jag satt med honom i bilen hela vägen hem, och mitt hjärta svämmade över av ren kärlek.
Till ögonblicket då jag krampaktigt höll honom i min famn när han tog sitt sista andetag, och mitt hjärta slets i stycken.
Kärleken som var så ren har blivit utbytt mot mörker. En bottenlös avgrund jag inte kan ta mig ur. Förlamad av sorg över att aldrig mer få hålla min panna mot hans, när vi i stillsamhet bara blundar och andas med varandra för en stund. Förkrossad över att inte längre få ta del av hans livsglädje och påhitt.
Känslomässigt döende av tanken på att dom bränner upp hans fina lilla kropp, och att jag nu aldrig mer får chansen att röra honom. Att han nästa gång han kommer hem, gör det som aska i en urna. Slukad levande av skuld över att kanske inte ha räckt till alla gånger. Skuld över att hans hjärta behövde sluta slå, för att jag bestämde det. Att han trots allt älskat mig ovillkorligt, även när jag inte förtjänat det.
Min själsfrände på så många olika plan.
Han har gett mig allt, utan att någonsin kräva något i utbyte. När jag känt mig ensam och utelämnad har han gett mig sällskap. När jag varit ledsen och drabbats av ångest har han tröstat och lugnat mig. Alla gånger då jag behövt det som mest, har han funnits där med kärlek och tillgivenhet.
Nu var det min tur att sätta mig själv åt sidan och hitta styrka för att ta mitt ansvar, trots den rädsla och sorg beslutet innebar. Och jag är tillfreds med mitt beslut, för jag vet att det var rätt. Jag vet att jag gjorde det av samma rena kärlek jag kände när jag hämtade honom första gången. Jag vet att han nu är fri från smärta, och inte längre begränsad av sin egen kropp.
Men trots det kan jag inte acceptera att det speciella band vi delade behövde klippas av redan nu. Att den glädje och kärlek jag kände har drunknat i obarmhärtig sorg.
Han var mitt allt, och jag vet inte hur jag ska kunna hitta styrka att ta mig framåt.
När vi kom hem låg jag och min sambo och trängdes i hans säng, med hans favoritnalle, och bara grät. Morgonen efter gick vi upp och spacklade hela lägenheten 07.45. Vår tv har stått på dygnet runt.
Vi går ut och gör saker, bara för att jag inte klarar av att vistas i mitt eget hem. För att det inte är verklighet så länge man inte är hemma. Och när vi väl kommer hem så rasar hela världen ihop, eftersom ingen kommer springandes ut i hallen.
Varje stund som jag inte gråter känner jag mig skyldig. Skyldig för att det enda jag egentligen vill är att ligga i en hög på golvet och fortsätta drunkna i sorgen. Jag har aldrig tidigare sörjt någon så mycket. Det är som att tårarna aldrig tar slut.
Senast ändrad:
heart
