Caoimhe
Trådstartare
... och det känns som mitt hjärta har gått sönder.
För lite mindre än ett år sedan, efter ännu en otäck infektion från bett av någon av grannkatterna, åkte mor min med honom till veterinären. Pelle, som trots sin spinkiga kropp alltid varit pigg och matglad, var rätt så dålig och såret luktade illa. Men i samma ögonblick som veterinären fick se honom sade hon att den där infektionen var det minsta av kattens problem. Prover togs och det konstaterades att Pelle hade fruktansvärt dåliga njurvärden.
Åkte hem från veterinären med mer eller mindre en dödsdom.
Nu fick Pelle plötsligt inte äta sin goda mat längre, dietmat för njurarna skulle han ha. Så länge han äter mår han bra, sade veterinären. Han var ju fin i pälsen och pigg och kelen. Han skulle få så bra återstod som möjligt i sitt liv, det var vi alla överens om. Så vi önskade att han åtminstone skulle få sommaren innan det var dags att säga farväl.
Och sommaren fick han! Den strikta dieten kunde han inte bry sig mindre om - här fångades flera möss om dagen, varje dag! Han levde livet och vi var lyckliga för att vår kise ändå mådde bra.
Hösten och vintern gick också bra. Innan snön kom så gick han gärna ut ofta, om han inte bestämde sig för att vända tillbaka och umgås med oss istället. Socialare katt får man leta efter!
Men för ett par veckor sedan vände allt. Han fick sårskorpor på nosen från ingenstans som bara blev fulare och fulare och inte ville läka. Pälsen blev matt och tufsig. Dietmaten lämnade han orörd. Ibland var det svårt att hoppa upp på diskbänken. Inte samma flygande rörelser och när han låg hos någon i familjen var det bara ihopkurat, han lade sig inte längre med magen i vädret när man kliade honom.
Jag ville inte se, men mamma såg. Utomstående såg, och jag såg väl jag med, men jag hoppades att det skulle bli bra igen. Eniga tog vi ändå beslutet att det var dags.
Igår morse ringde mamma veterinären för att boka en tid för avlivning. Hon fick en tid nästan direkt. Pelle fick en slags tablett som hade för avsikt att vara lugnande och ångestdämpande. Den ökade hans aptit men gjorde honom väldigt groggy och han var fortfarande stressad i kattburen. Väl hos veterinären lugnade han sig. När han fick sprutan stretade han emot. Veterinären bestämde sig för att vänta med resten av sprutan, men det behövdes inte. Det lilla han hade fått var nog för att han skulle somna in i mitt och mammas knä.
Det är något av det svåraste jag varit med om. Jag har aldrig haft en så personlig och speciell katt som Pelle. Han älskade att hänga helt avslappnad över ens vänsteraxel - alltid vänster, annars flyttade han självmant dit! Väldigt pratig, pep och jamade för att få uppmärksamhet. Kom alltid för att umgås och kela. Höll alltid koll på familjen. Eftersom han var så törstig på grund av njurarna så skulle han alltid hoppa upp på diskbänken och dricka eller springa in i duschen. I duschen kunde han till och med nästintill somna i!
Pennor kunde man inte heller lämna framme hur som helst. När han fick sina busryck så åkte de jämnt i golvet eller blev bitna på.
Jag vet att det var rätt beslut att ta bort honom. Han har levt ett underbart liv, det tvivlar jag inte en sekund på! Och han visste att han var älskad. Aldrig en klo framme, fräste aldrig mot någon. En liknande katt får man aldrig tag på igen.
Han hann inte ens fylla sju år. Född i ett stall där det fanns alldeles för många okastrerade katter bland sina egna syskon. Så lite inavlad kanske han var, köpt för en femkrona. Vi tror att njurarna var ett förlorat fall redan då, att det kan ha varit medfött till och med.
De sista dagarna fick han sin goda, icke-njurkost mat, både för att inte hungra ihjäl och för att hans sista tid skulle bli så trivsam som möjligt. Allt för att han skulle må bra. Han hann inte börja lida. Jag vet att han har levt ett jättebra liv, att han har mått jättebra och varit mer än lycklig och älskad. Men det gör ändå så fruktansvärt ont! Hur ska jag klara mig utan honom, min fina, fina kise?
Han ligger nu begravd på Pelle Hill, där han brukade sitta och blicka ut över grannskapet och jaga möss. Där han trivdes så bra.
Min älskling.
För lite mindre än ett år sedan, efter ännu en otäck infektion från bett av någon av grannkatterna, åkte mor min med honom till veterinären. Pelle, som trots sin spinkiga kropp alltid varit pigg och matglad, var rätt så dålig och såret luktade illa. Men i samma ögonblick som veterinären fick se honom sade hon att den där infektionen var det minsta av kattens problem. Prover togs och det konstaterades att Pelle hade fruktansvärt dåliga njurvärden.
Åkte hem från veterinären med mer eller mindre en dödsdom.Nu fick Pelle plötsligt inte äta sin goda mat längre, dietmat för njurarna skulle han ha. Så länge han äter mår han bra, sade veterinären. Han var ju fin i pälsen och pigg och kelen. Han skulle få så bra återstod som möjligt i sitt liv, det var vi alla överens om. Så vi önskade att han åtminstone skulle få sommaren innan det var dags att säga farväl.
Och sommaren fick han! Den strikta dieten kunde han inte bry sig mindre om - här fångades flera möss om dagen, varje dag! Han levde livet och vi var lyckliga för att vår kise ändå mådde bra.
Hösten och vintern gick också bra. Innan snön kom så gick han gärna ut ofta, om han inte bestämde sig för att vända tillbaka och umgås med oss istället. Socialare katt får man leta efter!
Men för ett par veckor sedan vände allt. Han fick sårskorpor på nosen från ingenstans som bara blev fulare och fulare och inte ville läka. Pälsen blev matt och tufsig. Dietmaten lämnade han orörd. Ibland var det svårt att hoppa upp på diskbänken. Inte samma flygande rörelser och när han låg hos någon i familjen var det bara ihopkurat, han lade sig inte längre med magen i vädret när man kliade honom.
Jag ville inte se, men mamma såg. Utomstående såg, och jag såg väl jag med, men jag hoppades att det skulle bli bra igen. Eniga tog vi ändå beslutet att det var dags.
Igår morse ringde mamma veterinären för att boka en tid för avlivning. Hon fick en tid nästan direkt. Pelle fick en slags tablett som hade för avsikt att vara lugnande och ångestdämpande. Den ökade hans aptit men gjorde honom väldigt groggy och han var fortfarande stressad i kattburen. Väl hos veterinären lugnade han sig. När han fick sprutan stretade han emot. Veterinären bestämde sig för att vänta med resten av sprutan, men det behövdes inte. Det lilla han hade fått var nog för att han skulle somna in i mitt och mammas knä.
Det är något av det svåraste jag varit med om. Jag har aldrig haft en så personlig och speciell katt som Pelle. Han älskade att hänga helt avslappnad över ens vänsteraxel - alltid vänster, annars flyttade han självmant dit!
Väldigt pratig, pep och jamade för att få uppmärksamhet. Kom alltid för att umgås och kela. Höll alltid koll på familjen. Eftersom han var så törstig på grund av njurarna så skulle han alltid hoppa upp på diskbänken och dricka eller springa in i duschen. I duschen kunde han till och med nästintill somna i!Pennor kunde man inte heller lämna framme hur som helst. När han fick sina busryck så åkte de jämnt i golvet eller blev bitna på.
Jag vet att det var rätt beslut att ta bort honom. Han har levt ett underbart liv, det tvivlar jag inte en sekund på! Och han visste att han var älskad. Aldrig en klo framme, fräste aldrig mot någon. En liknande katt får man aldrig tag på igen.
Han hann inte ens fylla sju år. Född i ett stall där det fanns alldeles för många okastrerade katter bland sina egna syskon. Så lite inavlad kanske han var, köpt för en femkrona. Vi tror att njurarna var ett förlorat fall redan då, att det kan ha varit medfött till och med.
De sista dagarna fick han sin goda, icke-njurkost mat, både för att inte hungra ihjäl och för att hans sista tid skulle bli så trivsam som möjligt. Allt för att han skulle må bra. Han hann inte börja lida. Jag vet att han har levt ett jättebra liv, att han har mått jättebra och varit mer än lycklig och älskad. Men det gör ändå så fruktansvärt ont! Hur ska jag klara mig utan honom, min fina, fina kise?
Han ligger nu begravd på Pelle Hill, där han brukade sitta och blicka ut över grannskapet och jaga möss. Där han trivdes så bra.
Min älskling.
