Surrealistiskt
Trådstartare
Jag har en förälder med alkoholmissbruk sedan många år tillbaka. Det finns även annan psykisk ohälsa med i bilden, som depression och visst ätstört beteende. Det finns fysiska omständigheter som försvårar, som tandproblem, ryggont och i princip helt avsaknad av muskler. Hen äter knappt något alls och är mycket tunn och svag. Sociala omständigheter försvårar ytterligare - det har funnits ett socialt nätverk, men som min förälder har isolerat sig ifrån senaste åren. Jag och mina syskon bor en bit ifrån föräldern, men det finns annan familj nära som kan ställa upp bara min förälder godkänner.
Jag har försökt prata med min förälder några gånger genom åren. Främst om alkoholmissbruket. Det har inte gett något, mer än enorma skuldkänslor hos min förälder. Nu är det flera år sedan jag gjorde detta. Vi spelar alla med i det fina lilla spelet och låtsas som ingenting. Det är gräsligt. Samtidigt har jag varit livrädd att prata med hen igen, jag tror helt enkelt att det skulle kunna göra att skuldkänslorna blir så pass kraftiga att självmord känns som enda utvägen.
Nu har jag besökt min förälder för första gången på ett par månader och det har gått rejält utför. Hen är mycket svag. Jag vet att hen har tillbringat senaste månaderna i princip helt i soffan. Jag fick veta från ett syskon att min förälder ramlat på tomten för ett par veckor sedan och blivit liggande. En granne hade fått hjälpa hen upp. Detta hade hänt efter att min förälder gått till affären som ligger några hundra meter bort, orken hade helt tagit slut. Jag tror ej det var alkohol. Idag gjorde vi en liten utflykt med bilen och jag märker att min förälder knappt orkar gå mer än några hundra meter. Blicken är totalt tom och och hen behöver stödja sig för att orka. Jag kan inte förklara vad det här, men blicken som min förälder har nu vittnar om att något är rejält fel. Såhär svag, trött, tom och borta har hen aldrig sett ut tidigare någon gång under åren.
Just nu förstår jag att det bara är en tidsfråga tills min förälders kropp inte orkar mer. Nu måste jag göra något. Ställa ultimatum, inte ge min förälder något annat val än att söka hjälp. Det kanske inte går, men då har jag i alla fall försökt. Hen har aldrig sökt hjälp från sjukvården i hela sitt liv, förmodligen av rädsla. Hur går jag till väga nu? Var vänder man sig först? Hen är i behov av så omfattande hjälp. Mat, bygga upp muskler igen, depression, missbruk, tänder. Hen vill inte ta hjälp av oss barn över huvud taget, men någon måste ju hjälpa för det finns ju ingen som helst ork eller friskt kvar i hen. Hen kan inte göra det själv, inte ens om hen skulle vilja.
Vad är första steget? Vilken vårdinsats ska vi vända oss till?
Vad skulle ni säga till min förälder om ni var i min sits? Hur pratar jag kring detta på bästa sätt utan att de depressiva skuldkänslorna tar över totalt? I mitt huvud skulle jag vilja säga ungefär "Nu är jag så orolig för dig att du måste söka hjälp. Oavsett om du vill eller inte. Såhär kan du inte ha det, såhär kan du inte må. Om du inte vill ta hjälp av mig/oss barn får du välja andra personer. Någon eller några måste hjälpa. Du måste gå till sjukvården, oavsett om du vill eller inte. Jag är ganska säker på att din kropp inte orkar mer, och jag vill att du ska leva. Jag vet inte om du vill det, för är man så pass sjuk som du är så kan det kännas helt totalt becksvart och hopplöst. Men jag vet att det finns hjälp att få. Du måste söka den, men du orkar inte själv. Så nu måste vi bestämma vilka personer som ska hjälpa dig att ta första stegen." Men blir det bra? Vad gör jag om hen vägrar?
Vad kan jag göra?
Jag har försökt prata med min förälder några gånger genom åren. Främst om alkoholmissbruket. Det har inte gett något, mer än enorma skuldkänslor hos min förälder. Nu är det flera år sedan jag gjorde detta. Vi spelar alla med i det fina lilla spelet och låtsas som ingenting. Det är gräsligt. Samtidigt har jag varit livrädd att prata med hen igen, jag tror helt enkelt att det skulle kunna göra att skuldkänslorna blir så pass kraftiga att självmord känns som enda utvägen.
Nu har jag besökt min förälder för första gången på ett par månader och det har gått rejält utför. Hen är mycket svag. Jag vet att hen har tillbringat senaste månaderna i princip helt i soffan. Jag fick veta från ett syskon att min förälder ramlat på tomten för ett par veckor sedan och blivit liggande. En granne hade fått hjälpa hen upp. Detta hade hänt efter att min förälder gått till affären som ligger några hundra meter bort, orken hade helt tagit slut. Jag tror ej det var alkohol. Idag gjorde vi en liten utflykt med bilen och jag märker att min förälder knappt orkar gå mer än några hundra meter. Blicken är totalt tom och och hen behöver stödja sig för att orka. Jag kan inte förklara vad det här, men blicken som min förälder har nu vittnar om att något är rejält fel. Såhär svag, trött, tom och borta har hen aldrig sett ut tidigare någon gång under åren.
Just nu förstår jag att det bara är en tidsfråga tills min förälders kropp inte orkar mer. Nu måste jag göra något. Ställa ultimatum, inte ge min förälder något annat val än att söka hjälp. Det kanske inte går, men då har jag i alla fall försökt. Hen har aldrig sökt hjälp från sjukvården i hela sitt liv, förmodligen av rädsla. Hur går jag till väga nu? Var vänder man sig först? Hen är i behov av så omfattande hjälp. Mat, bygga upp muskler igen, depression, missbruk, tänder. Hen vill inte ta hjälp av oss barn över huvud taget, men någon måste ju hjälpa för det finns ju ingen som helst ork eller friskt kvar i hen. Hen kan inte göra det själv, inte ens om hen skulle vilja.
Vad är första steget? Vilken vårdinsats ska vi vända oss till?
Vad skulle ni säga till min förälder om ni var i min sits? Hur pratar jag kring detta på bästa sätt utan att de depressiva skuldkänslorna tar över totalt? I mitt huvud skulle jag vilja säga ungefär "Nu är jag så orolig för dig att du måste söka hjälp. Oavsett om du vill eller inte. Såhär kan du inte ha det, såhär kan du inte må. Om du inte vill ta hjälp av mig/oss barn får du välja andra personer. Någon eller några måste hjälpa. Du måste gå till sjukvården, oavsett om du vill eller inte. Jag är ganska säker på att din kropp inte orkar mer, och jag vill att du ska leva. Jag vet inte om du vill det, för är man så pass sjuk som du är så kan det kännas helt totalt becksvart och hopplöst. Men jag vet att det finns hjälp att få. Du måste söka den, men du orkar inte själv. Så nu måste vi bestämma vilka personer som ska hjälpa dig att ta första stegen." Men blir det bra? Vad gör jag om hen vägrar?
Vad kan jag göra?
