Nybörjarfår - lämpliga raser?

[Hedinn]

Finns det raser som är bättre/sämre som "nybörjarfår"? Eller har det helt och hållet med syfte att göra vilken ras som är lämplig? Finns det raser som man uppmuntras ha i bevarandesynpunkt eller liknande, när det handlar om småskaligt hemmabruk, kanske?

Kan vara så att jag kommer kunna skaffa får i framtiden, något jag gärna skulle ha men en kunskapsdel jag saknar. Islandsfår tycker jag är vansinnigt fina och ger fina pälsar, men de kanske inte är optimala ur annan synpunkt (typ hornen )?

Några raser som är lättare/svårare att hantera (för både människa och hund), eller handlar det främst om träning? Jag antar att man kan köpa "färdiga" får att börja med, eller säljer folk i regel bara ungdjur?

Jag tänker mig ju en liten flock, men jag räknar med att det efter några år ökar till att bli fler och lite avel efter några år, om det nu blir får, så tänker mig att det är lika bra att utgå från det från början...

 

[skogaliten]

Får är så trevligt!

Vad som blir lätt, eller svårt med får beror på så många saker.

Om huvudsyftet är att ha några trevliga betesdjur, och få några lamm varje år, så kan i stort sett vilken ras, eller rasblandning som helst fungera.

Innan man väljer ras, så behöver man tänka både på vad man vill att fåren ska "producera": Är det viktigaste att de kan beta sly och magra naturbeten? Att få fram ull som lämpar sig till hantverk? Att få fram "lammkött"?

Att som hobbyfårägare ta sig an en av de svenska utrotningshotade fårraserna, är ett bra sätt att stötta dessa kommersiellt något mindre gångbara raserna.
De utrotningshotade raserna är Allmogefåren (ett flertal olika raser med olika karaktär), Ryafår, Finullsfår, och Gutefår.

Islandsfår finns inte Sverige, och av smittoskäl så är import av "nya" raser minst sagt komplicerat och ofta olämpligt.

För att kunna ha friska, sunda och därmed lättskötta får, så är kunskap om får och fårhållning väldigt viktigt.

Man behöver också åtminstone två till tre hektar betesmark för att kunna hantera parasiter och "gruppera" fåren, även om man bara tänker sig att ha ett fåtal tackor. Växelbete med häst går finfint, dock kan det vara svårt att få det att fungera med sambete.

Det finns en del kurser om fårhållning som riktar sig till nybörjare, fåravelsförbundets distrikt, Länsstyrelserna, och en del studieförbund ordnar sådana kurser.

Jag ordnar också kurser, här på gården, eller tillsammans med Fåravelsföreningen i mitt distrikt.

Länsstyrelsen på Gotland har sammanställt en skrift med goda råd: http://www.faravelsforbundet.se/skaffa-far-till-landskapsvard-handbok-for-blivande-faragare/

Har du tittat lite i "fårtråden"? https://www.bukefalos.se/threads/fartraden.1407470/

 

[Lovise]

Jag och min man köpte som totalt nybörjare fyra Gotlandsfår hösten 2017 (tre tackor och en bagge). Vi köpte av ett par som skulle lägga ner sin verksamhet ett par kilometer bort, och de har sen dess fungerat lite som våra mentorer. Och det är mitt bästa tips, hitta någon i din närhet som kan får, guld värt för alla små och stora frågor.
I övrigt kan jag bara säga att får är underbara! Mycket mysigare och roligare än jag någonsin trott. I dagsläget har vi nästan fördubblat vår besättning och har hela sex tackor, haha. Vi har slutat hålla egen bagge året runt, vi köper i stället in ett bagglamm för betäckningsperioden bara.
Vi är väldigt nöjda med rasen också, men har såklart ingen erfarenhet av andra raser. Men de är väldigt bra på att beta det mesta, ger superfina fällar, fin ull och bra kött (inte lika mycket som ett "kött-får" då).

 

[MiaMia]

https://www.allmogefar.se/allmogefaar-2
Här finns Sveriges genbanksraser. Rekommenderar absolut att välja någon av dem om du ska ha en mindre hobbyflock.
Du kan säkert få kontakt med någon genom föreningen som låter dig komma ut och hälsa på om du vill titta på någon av raserna. Du kommer att lära dig att de har mycket individuell personlighet, inte är någon skock dumbommar.

Prata med genbanksansvarig innan köp och var ute i god tid. Vissa djur har viktigare gener än andra och en del av ursprungsdjuren har fler "arvingar" än andra, så det är bra om du börjar med underrepresenterade djur om du sedan kommer utöka flocken och kanske sälja lamm.

Vanligtvis köper man årets lamm när det är lagom för dem att flytta hemifrån, dvs. sommar/sensommar. Går ofta att få med något vuxet djur också, men är inte nödvändigt att ha det. Fråga isåfall säljaren om någon som har bra egenskaper för att passa som flockledare.

Lätta att hantera blir de om du tillbringar tid med dem så att de blir tama och om du har en bra ledartacka. Praktiskt att lära dem ta godis ur handen och att gå efter dig när du skramlar med en bytta havre.

 

[Hedinn]

Tusen tack för svaren, kanonbra info!
Stryker islandsfåren då () och börjar titta mer på genbanksraserna.

Främsta syftet lär väl vara bete, men jag tänker mig även att det skulle kunna bli lite skinn och kött för hemmabruk, så något behov av specifika köttraser finns inte, för planen är inte (i dagsläget) att sälja produkterna.

@Lovise Det där med att köpa in bagglamm för betäckningsperioden lät ju smart, jag funderade just på det annars, hur man skulle göra en sån grej smidig och undvika inavel.

Hur känsliga är får för inavel, förresten? Gör man det jättesvårt för sig om man väljer en till antalet liten ras, eller är det generellt lugnt så länge det är småskaligt?

 

[skogaliten]

https://www.allmogefar.se/allmogefaar-2
Här finns Sveriges genbanksraser. Rekommenderar absolut att välja någon av dem om du ska ha en mindre hobbyflock.
Du kan säkert få kontakt med någon genom föreningen som låter dig komma ut och hälsa på om du vill titta på någon av raserna. Du kommer att lära dig att de har mycket individuell personlighet, inte är någon skock dumbommar.

Prata med genbanksansvarig innan köp och var ute i god tid. Vissa djur har viktigare gener än andra och en del av ursprungsdjuren har fler "arvingar" än andra, så det är bra om du börjar med underrepresenterade djur om du sedan kommer utöka flocken och kanske sälja lamm.

Vanligtvis köper man årets lamm när det är lagom för dem att flytta hemifrån, dvs. sommar/sensommar. Går ofta att få med något vuxet djur också, men är inte nödvändigt att ha det. Fråga isåfall säljaren om någon som har bra egenskaper för att passa som flockledare.

Lätta att hantera blir de om du tillbringar tid med dem så att de blir tama och om du har en bra ledartacka. Praktiskt att lära dem ta godis ur handen och att gå efter dig när du skramlar med en bytta havre.

Jag har en av Allmogeraserna i genbank, har haft det sedan 2005. Innan dess så hade jag en mindre flock "gatukorsningar".

I dagsläget har jag ca 25 tackor som betäcks, samt en grupp baggar, och understundom grupper med lamm som ska till slakt så småningom.

De där särskilda ledartackorna som folk pratar om, har jag egentligen aldrig sett till.

Olika, något äldre tackor, tar på sig roller som "väktare när vi betar", "nu är det dags att flytta till ett bättre ställe ansvarig", "gå först under förflyttningen", men det är inte en av tackorna som alltid tar på sig någon utav rollerna, utan det varierar vem som gör vad. Vissa extra tama tackor, har dessutom ofta bråttom att komma fram till människan för att bli kliade, och kommer först tillmötes.

Det som är väldigt tydligt, är att unga tackor (yngre än ca tre år) sällan eller aldrig tar på sig någon av de styrande eller vaktande rollerna i flocken, om flocken består av djur från lamm upp till ca 8-9 år.

Jag har länge funderat över om det kan vara så, att om man har en lite mindre flock, där endast någon enstaka tacka är en äldre och erfaren tacka, så tar oftare samma tacka/samma två tackor på sig en styrande eller vaktande roll, och då ser det för ögat ut som om det finns en "ledartacka" respektive en "väktartacka"?

För när jag delar upp flocken i olika grupper, på olika beten, så blir det likadant, det variera vilka tackor som tar på sig olika roller.

 

[Hedinn]

Jag har en av Allmogeraserna i genbank, har haft det sedan 2005. Innan dess så hade jag en mindre flock "gatukorsningar".

I dagsläget har jag ca 25 tackor som betäcks, samt en grupp baggar, och understundom grupper med lamm som ska till slakt så småningom.

De där särskilda ledartackorna som folk pratar om, har jag egentligen aldrig sett till.

Olika, något äldre tackor, tar på sig roller som "väktare när vi betar", "nu är det dags att flytta till ett bättre ställe ansvarig", "gå först under förflyttningen", men det är inte en av tackorna som alltid tar på sig någon utav rollerna, utan det varierar vem som gör vad. Vissa extra tama tackor, har dessutom ofta bråttom att komma fram till människan för att bli kliade, och kommer först tillmötes.

Det som är väldigt tydligt, är att unga tackor (yngre än ca tre år) sällan eller aldrig tar på sig någon av de styrande eller vaktande rollerna i flocken, om flocken består av djur från lamm upp till ca 8-9 år.

Jag har länge funderat över om det kan vara så, att om man har en lite mindre flock, där endast någon enstaka tacka är en äldre och erfaren tacka, så tar oftare samma tacka/samma två tackor på sig en styrande eller vaktande roll, och då ser det för ögat ut som om det finns en "ledartacka" respektive en "väktartacka"?

För när jag delar upp flocken i olika grupper, på olika beten, så blir det likadant, det variera vilka tackor som tar på sig olika roller.

Intressant. Om flocken då består av enbart ungtackor, funkar det i regel bra ändå? Tänker som förstaflock, om det nu främst är årets lamm man köper.

Får man fråga vilken ras det är du har?

 

[skogaliten]

Tusen tack för svaren, kanonbra info!
Stryker islandsfåren då () och börjar titta mer på genbanksraserna.

Främsta syftet lär väl vara bete, men jag tänker mig även att det skulle kunna bli lite skinn och kött för hemmabruk, så något behov av specifika köttraser finns inte, för planen är inte (i dagsläget) att sälja produkterna.

@Lovise Det där med att köpa in bagglamm för betäckningsperioden lät ju smart, jag funderade just på det annars, hur man skulle göra en sån grej smidig och undvika inavel.

Hur känsliga är får för inavel, förresten? Gör man det jättesvårt för sig om man väljer en till antalet liten ras, eller är det generellt lugnt så länge det är småskaligt?

Väljer man en fåtalig ras av Allmogefår, så får man hjälp av genbanksansvarig för att hitta en matchande bagge.

De genbanksansvariga har via datasystemet Elitlamm, där alla genbanksdjur finns inlagda, tillgång till samtliga djur och deras stamtavlor.

Dessutom så har de tillgång till ett annat datasystem, som är specifikt framtaget för att hitta och matcha djur för avel, där bevarande och utavel är syftet med aveln. Det är samma system som används av djurparker världen över, där man avlar på utrotningshotade djur.

Så som ägare av får i genbank, så får man bästa möjliga hjälp, för att hitta matchande avelsbaggar.

Huruvida man ska slakta bagglammet eller behålla det som sällskap till framtida avelsbaggar och bagglamm, är en intressant fråga.

Det kan finnas skäl, ur bevarandesynpunkt, att ibland behålla någon genetiskt viktigt bagglamm, för framtida användning (kommande säsong) i en annan genbank. Så har man får i genbank, så kan det vara klokt att planera så att man hålla en liten grupp baggar/bagglamm, förutom tackor och tacklamm.

Alla Allmogeraserna (så vitt jag minns) kan brunsta året om, så man kan inte hålla baggar/bagglamm tillsammans med tackor och tacklamm. Bagglammen blir könsmogna från ca 3 månaders ålder.

De enda raserna som är vanliga i Sverige, och som har årstidsstyrd brunst (höst) är Gutefår och Gotlandsfår.

 

[skogaliten]

Intressant. Om flocken då består av enbart ungtackor, funkar det i regel bra ändå? Tänker som förstaflock, om det nu främst är årets lamm man köper.

Får man fråga vilken ras det är du har?

Jag har Helsingefår.

Säljer jag livdjur (tackor) till någon som ska börja med får, så säljer jag alltid med en eller två lite äldre tackor, som har lammat, och fungerat bra som mödrar.

Jag skiljer i regel av tacklammen samtidigt som bagglammen (ca tre månader), så att tackorna ska kunna återhämta sig efter lamningen, och för att minska risken för juverkomplikationer hos tackorna.

Ibland blir det grupper med enbart tacklamm i, men oftast så får en eller två tackor som bara hade bagglamm vara med i gruppen av tacklamm.
De äldre tackorna "visar" tacklammen tillrätta, och hjälper dem att hitta bra mat, och skydd mot sol eller regn.

Men det brukar fungera bra ändå! Jag brukar låta en av lammgrupperna gå tillbaka till det bete där de varit senast, så att omställningen inte ska bli för stor. Det blir då den gruppen som inte har vuxna "ledsagare" av någon anledning.

Vuxna baggar får bli "fritidsledare" åt bagglammen, och fungerar som vägvisare till mat och skydd för dem.

 

[skogaliten]

Btw: forum och facebook-grupper vimlar i synnerhet under sen höst, vinter och vår, av trådar som handlar om: stångande farliga baggar som gör att man inte kan gå in till tackorna, som vaktar på tackorna så att man inte kan sköta tackor och lamm, om "överaskningslamm" som föds i november-januari när man inte är beredd, och andra problem som har att göra med försök att hålla bagge tillsammans med tackorna.

I enstaka fall, i enstaka säsonger, och med enstaka baggar, kan det fungera med bagge med tackorna, men ju äldre baggen blir, desto mer utpräglat "vaktig" blir han.

Så det rekommenderas ej.

 

[MiaMia]

felpost

 

[Hedinn]

Jag har Helsingefår.

Säljer jag livdjur (tackor) till någon som ska börja med får, så säljer jag alltid med en eller två lite äldre tackor, som har lammat, och fungerat bra som mödrar.

Jag skiljer i regel av tacklammen samtidigt som bagglammen (ca tre månader), så att tackorna ska kunna återhämta sig efter lamningen, och för att minska risken för juverkomplikationer hos tackorna.

Ibland blir det grupper med enbart tacklamm i, men oftast så får en eller två tackor som bara hade bagglamm vara med i gruppen av tacklamm.
De äldre tackorna "visar" tacklammen tillrätta, och hjälper dem att hitta bra mat, och skydd mot sol eller regn.

Men det brukar fungera bra ändå! Jag brukar låta en av lammgrupperna gå tillbaka till det bete där de varit senast, så att omställningen inte ska bli för stor. Det blir då den gruppen som inte har vuxna "ledsagare" av någon anledning.

Vuxna baggar får bli "fritidsledare" åt bagglammen, och fungerar som vägvisare till mat och skydd för dem.

Vad roligt, det var Helsingefåren jag fastnade för efter att ha kikat på allmogeraserna. Kul med lite varierande färger och de verkar ha "lagom" storlek. Om man ska vara rent ytlig, då. Skiljer det nåt i temperamentet mellan raserna eller är de på det stora hela lika?

 

[orientalkatten]

Såg en Engelsk ras på tv häromdagen. Det som var speciellt var att dom fällde ullen vilket låter praktiskt för en nybörjare. Men att gynna inhemska raser är mer intressant givetvis.

 

[MiaMia]

De där särskilda ledartackorna som folk pratar om, har jag egentligen aldrig sett till.

Olika, något äldre tackor, tar på sig roller som "väktare när vi betar", "nu är det dags att flytta till ett bättre ställe ansvarig", "gå först under förflyttningen", men det är inte en av tackorna som alltid tar på sig någon utav rollerna, utan det varierar vem som gör vad. Vissa extra tama tackor, har dessutom ofta bråttom att komma fram till människan för att bli kliade, och kommer först tillmötes.

Det som är väldigt tydligt, är att unga tackor (yngre än ca tre år) sällan eller aldrig tar på sig någon av de styrande eller vaktande rollerna i flocken, om flocken består av djur från lamm upp till ca 8-9 år.

Jag har länge funderat över om det kan vara så, att om man har en lite mindre flock, där endast någon enstaka tacka är en äldre och erfaren tacka, så tar oftare samma tacka/samma två tackor på sig en styrande eller vaktande roll, och då ser det för ögat ut som om det finns en "ledartacka" respektive en "väktartacka"?

För när jag delar upp flocken i olika grupper, på olika beten, så blir det likadant, det variera vilka tackor som tar på sig olika roller.

Jag har nästan bara träffat småflockar, typ halvdussinet tackor. Inte åldersskillnad när de startades upp.
Tänker mest på när man som människa interagerar med dem, inte hur de gör när de är själva ute i hagen. Där har alltid varit en som är avgörande för vad man får med sig de andra på eller inte.
Ta henne till en ny hage, in i en transport osv. så har du automatiskt alla samlade där. Om något är läskigt eller nytt, så är det hon som undersöker och funderar ut om det ska anses vara farligt eller inte. De andra avvaktar och sedan vågar eller flyr alla utifrån hennes beslut.

Det kan nog lättare bli så i en liten och stabil grupp? Kanske hänger på gruppdynamik och kombination av individer också, så att det inte visar sig på det tydliga sättet så ofta som det jag sett?
Jag uppfattar det som mycket knutet till tackans personlighet och ärftligt. Både att de andra fåren har stort förtroende, och att hon blir så tam (typ följsam/tillitsfull i vad för konstigt människan än hittar på att vi ska göra, inte samma som de mest klapp-och-gos-tama)

 

[Ainon]

Vi köpte Leicesterfår för att vi tyckte de var snygga och passade våra önskemål i fråga om storlek och päls.

Värt att tänka på att stora får kan på grund av storleken vara svåra att hantera men samtidigt så tycker jag de flesta stora (’tyngre’) fårraserna är lugnare och därför lättare att hålla på med. Men det är betydligt svårare att välta ett 100kg får än ett får på 60kg, eller få fåret att gå dit man vill (kan ex inte stå gränsle över mina som många gör vid hantering, men då är jag kort också). När vår gudasnälla bagge Lasse på 120kg bestämde att han inte ville gå till höger var det som att putta på en betongsugga även om man var två

Sen en gammal klok tacka är guld värd. Vi köpte en tacka som var 4år när vi skaffade våra. Så smidigt med en tant som tar allt med ro och styr upp de yngre. Så minst en tant rekommenderar jag!

Finns det raser som är bättre/sämre som "nybörjarfår"? Eller har det helt och hållet med syfte att göra vilken ras som är lämplig? Finns det raser som man uppmuntras ha i bevarandesynpunkt eller liknande, när det handlar om småskaligt hemmabruk, kanske?

Kan vara så att jag kommer kunna skaffa får i framtiden, något jag gärna skulle ha men en kunskapsdel jag saknar. Islandsfår tycker jag är vansinnigt fina och ger fina pälsar, men de kanske inte är optimala ur annan synpunkt (typ hornen )?

Några raser som är lättare/svårare att hantera (för både människa och hund), eller handlar det främst om träning? Jag antar att man kan köpa "färdiga" får att börja med, eller säljer folk i regel bara ungdjur?

Jag tänker mig ju en liten flock, men jag räknar med att det efter några år ökar till att bli fler och lite avel efter några år, om det nu blir får, så tänker mig att det är lika bra att utgå från det från början...

 

[skogaliten]

Såg en Engelsk ras på tv häromdagen. Det som var speciellt var att dom fällde ullen vilket låter praktiskt för en nybörjare. Men att gynna inhemska raser är mer intressant givetvis.

Det finns två raser (och någon Allmogeras) som mer eller mindre fäller ullen "själva".

Det är Dorperfår (ett "hårfår", inte ett ullfår), och Gutefåren.

Men klippa måste man göra ändå, de flesta fäller bara ullen partiellt.

Skinn av Dorperfår, ser ut som "lite ulligare koskinn", korta hår, inga lockar.

Gutefår har ofta en något grövre ull, som är mycket varierad, vad avser lockighet färg och andra strukturer.

I regel behöver man klippa fåren oavsett om de fäller (delvis) själva. Dels så är det ett krav ur djurskyddssynpunkt, men också för fårens komfort, och för att lammen ska komma åt juvret för att dia.

De allra flesta, som har mer än 4-5 tackor, anlitar en fårklippare istället för att klippa själva.

De allra flesta brukar skaffa en elektrisk fårklippningsmaskin efter att ha provat med handsax första året.

Jag tror att jag såg samma program, jag tror att rasen var Wiltshire horn, en av många raser från UK som inte finns här.

Det finns massor med raser, som fungerar toppenbra i den miljö där de tagits fram, som inte fungerar så värst bra när de flyttar till ett annat klimat, med andra växter, med en snöig vinter, som vi har här.

Ett exempel på en fårras som man försökt importera ett flertal gånger men misslyckats med, är Merinofåret, med sin mjuka, finfibriga ull.
Det är en ras som behöver en torr miljö för att fungera, här blir det alger, hudsjukdomar, och fluglarsinfektioner i den täta ullen...

 

[Hedinn]

Vi köpte Leicesterfår för att vi tyckte de var snygga och passade våra önskemål i fråga om storlek och päls.

Värt att tänka på att stora får kan på grund av storleken vara svåra att hantera men samtidigt så tycker jag de flesta stora (’tyngre’) fårraserna är lugnare och därför lättare att hålla på med. Men det är betydligt svårare att välta ett 100kg får än ett får på 60kg, eller få fåret att gå dit man vill (kan ex inte stå gränsle över mina som många gör vid hantering, men då är jag kort också). När vår gudasnälla bagge Lasse på 120kg bestämde att han inte ville gå till höger var det som att putta på en betongsugga även om man var två

Sen en gammal klok tacka är guld värd. Vi köpte en tacka som var 4år när vi skaffade våra. Så smidigt med en tant som tar allt med ro och styr upp de yngre. Så minst en tant rekommenderar jag!

Ja, jag tänker ju att jag inte bör ha nån alltför stor ras, då jag är liten och lätt själv. Har visserligen en större och starkare partner, men vore ju kul om jag åtminstone har en chans att hantera fåren på egen hand också.

 

[skogaliten]

Jag har nästan bara träffat småflockar, typ halvdussinet tackor. Inte åldersskillnad när de startades upp.
Tänker mest på när man som människa interagerar med dem, inte hur de gör när de är själva ute i hagen. Där har alltid varit en som är avgörande för vad man får med sig de andra på eller inte.
Ta henne till en ny hage, in i en transport osv. så har du automatiskt alla samlade där. Om något är läskigt eller nytt, så är det hon som undersöker och funderar ut om det ska anses vara farligt eller inte. De andra avvaktar och sedan vågar eller flyr alla utifrån hennes beslut.

Det kan nog lättare bli så i en liten och stabil grupp? Kanske hänger på gruppdynamik och kombination av individer också, så att det inte visar sig på det tydliga sättet så ofta som det jag sett?
Jag uppfattar det som mycket knutet till tackans personlighet och ärftligt. Både att de andra fåren har stort förtroende, och att hon blir så tam (typ följsam/tillitsfull i vad för konstigt människan än hittar på att vi ska göra, inte samma som de mest klapp-och-gos-tama)

Ja, hur de agerar runt människor, beror ju bl.a. på hur "tama" de är.

Jag tror dock inte att det är genetiskt ärftligt, utan snarare kulturellt ärftligt, så "mamma lär sitt barn".
Tackorna håller ihop i släktklaner, baserade på mormor, mamma, dotter.
Man kan se det både i fårhuset, och på betet, hur mormödrar, mammor, och döttrar, har egna små undergrupper i flocken när de betar, och hur de ligger och idisslar i släktklanen.
Så det är inte underligt att "tama tackor får tama lamm", respektive att misstänksamma tackor får misstänksamma lamm.

Ibland så bryts släktförhållandet upp, t.ex. om ett lamm blir flasklamm, och dessa blir ofta väldigt tama (kanske för tama), oavsett hur mamman egentligen är.

Vissa individer verkar gilla människor och blir naturligt väldigt tama, och kommer fram först av alla till människan.
Andra individer fortsätter att vara misstänksamma mot människor även om man jobbar en hel del för att få dem tama.

Och så finns det raser, där man avlat på misstänksamhet mot människor, eftersom det passade den fårhållning som raserna hölls i. Dala-Pälsfår,som hölls på Fäbodar tillhör de där mer reserverade raserna.

Personligen önskar jag mig "lagom tama" får. Jag undviker att få dem så tama så att de kräver kli och kel, det blir oerhört besvärlighet att ha 20-25 får som tvingar sig på, för att bli kliade. Samtidigt så vill jag att det ska gå att komma nära intill, för den dagliga "sundhetskontrollen".

 

[Hedinn]

Det finns två raser (och någon Allmogeras) som mer eller mindre fäller ullen "själva".

Det är Dorperfår (ett "hårfår", inte ett ullfår), och Gutefåren.

Men klippa måste man göra ändå, de flesta fäller bara ullen partiellt.

Skinn av Dorperfår, ser ut som "lite ulligare koskinn", korta hår, inga lockar.

Gutefår har ofta en något grövre ull, som är mycket varierad, vad avser lockighet färg och andra strukturer.

I regel behöver man klippa fåren oavsett om de fäller (delvis) själva. Dels så är det ett krav ur djurskyddssynpunkt, men också för fårens komfort, och för att lammen ska komma åt juvret för att dia.

De allra flesta, som har mer än 4-5 tackor, anlitar en fårklippare istället för att klippa själva.

De allra flesta brukar skaffa en elektrisk fårklippningsmaskin efter att ha provat med handsax första året.

Jag tror att jag såg samma program, jag tror att rasen var Wiltshire horn, en av många raser från UK som inte finns här.

Det finns massor med raser, som fungerar toppenbra i den miljö där de tagits fram, som inte fungerar så värst bra när de flyttar till ett annat klimat, med andra växter, med en snöig vinter, som vi har här.

Ett exempel på en fårras som man försökt importera ett flertal gånger men misslyckats med, är Merinofåret, med sin mjuka, finfibriga ull.
Det är en ras som behöver en torr miljö för att fungera, här blir det alger, hudsjukdomar, och fluglarsinfektioner i den täta ullen...

Hur svårt är det att hitta fårklippare? Jag har ju tänkt det också, att man får börja med att anlita någon, tills man eventuellt har lärt sig själv. Men det kanske inte är jättemånga som jobbar med sånt, framför allt på mindre besättningar?

 

[skogaliten]

Ja, jag tänker ju att jag inte bör ha nån alltför stor ras, då jag är liten och lätt själv. Har visserligen en större och starkare partner, men vore ju kul om jag åtminstone har en chans att hantera fåren på egen hand också.

Allmogefåren (titta på hemsidan om de olika raserna), finns i storlek som i det närmaste kan kallas för "dvärgfår", upp till storlek som de största lantraserna.