Oengagerad karl=jag häxa

[Ullmerkott]

Om nu så många skrivit det så borde det vara lätt att hitta.
Men att visa känslor generellt har ingen protesterat mot och det har jag heller inte påstått, endast att visa ilska. Du har själv skrivit något i den stilen om att visa ilska mot dig, här är ett exempel

Jag tyckte jag hade skrivit flera gånger att befogad ilska är fullkomligt ok att visa, men jag borde kanske ha förtydligat det även i detta inlägg.

 

[Lobelia]

Jag tyckte jag hade skrivit flera gånger att befogad ilska är fullkomligt ok att visa, men jag borde kanske ha förtydligat det även i detta inlägg.

Skriver man raka motsatsen mot vad man skriver i andra inlägg så bör man nog förtydliga i synnerhet om det som här inte riktigt går att få ihop att båda skulle stämma samtidigt inte jag i vart fall, det blir mindre missförstånd så.

 

[Luff]

Du menar att hennes agerande på att hon blev arg var bra?

Ja, gu ja. Och jäkligt roligt.

 

[Diabetikern]

Ångrade mej

 

[Ray]

För mig får man skrika och svära hur högt man vill på SAKER. Vädret. Ödet. Livets jävlighet.

Men MOT någon håller jag med om att man är två i Alla konflikter och att den som är "arg " på någon oavsett tonläge sätter sin tolkning över den andras... Och det är sällan något bra kommer av det. Om någon blir arg på mig blir jag arg själv. Att bli uppläxad av någon annan är liksom helt förminskande? Att nån blir irriterad är en helt annan sak.

 

[Lobelia]

För mig får man skrika och svära hur högt man vill på SAKER. Vädret. Ödet. Livets jävlighet.

Men MOT någon håller jag med om att man är två i Alla konflikter och att den som är "arg " på någon oavsett tonläge sätter sin tolkning över den andras... Och det är sällan något bra kommer av det. Om någon blir arg på mig blir jag arg själv. Att bli uppläxad av någon annan är liksom helt förminskande? Att nån blir irriterad är en helt annan sak.

Hur menar du att man sätter sin tolkning över den andras, gäller det även dig när du blir "hämnd arg" att du sätter din tolkning över den andras? Är du bättre än den andra i så fall? En vanlig anledning att man känner sig arg är att man känner sig överkörd, ignorerad, motarbetad och liknade saker, sätter man sig över den andra parten om man reagerar på det då?

Innebär det alltid att bli uppläxad av någon när denne är arg på dig? Var drar du gränsen mellan att vara arg och irriterad? Finns det en skarp gräns? Och vem har tolkningsföreträde?

Tänk om det är du som sätter dig över andra när du är arg (eller har gjort det) och du som läxar upp folk och så läser du in det i andras känslor även om de inte alls hanterar det som du?

 

[Ray]

Hur menar du att man sätter sin tolkning över den andras, gäller det även dig när du blir "hämnd arg" att du sätter din tolkning över den andras? Är du bättre än den andra i så fall? En vanlig anledning att man känner sig arg är att man känner sig överkörd, ignorerad, motarbetad och liknade saker, sätter man sig över den andra parten om man reagerar på det då? Att

Innebär det alltid att bli uppläxad av någon när denne är arg på dig? Var drar du gränsen mellan att vara arg och irriterad? Finns det en skarp gräns? Och vem har tolkningsföreträde?

Tänk om det är du som sätter dig över andra när du är arg (eller har gjort det) och du som läxar upp folk och så läser du in det i andras känslor även om de inte alls hanterar det som du?

Om jag är arg på något och läxar upp den förutsätter jag ju att min tolkning gäller över deras. Annars hade jag inte visat min lika MOT dom.
Om jag blir arg för att någon blir arg så ställer jag absolut fortfarande min tolkning över deras. Precis likadant. Det är därför det fungerar så dåligt.

Så jag tänker på detta men lyckas inte alltid. Jag är långt från perfekt. Det gäller mig lika mycket som andra.

Jag kan inte riktigt komma på nåt läge där det hjälper att bli arg på någon. Sen blir jag det ändå såklart. På mina barn ibland- och där tycker jag ofta att min tolkning är den rätta. Ibland är den det oxå och det är väl därför man lätt höjer rösten till barn som rymmer rätt ut i vägen bara för att det var dags att gå in.
Men två vuxna mot varandra...nej jag tror inte någon kan få mig att se nåt läge där det hjälper att bli arg mot personen. Möjligen i nån livsfara då men om vi pratar vanlig svensk vardag.

 

[Ray]

Hur menar du att man sätter sin tolkning över den andras, gäller det även dig när du blir "hämnd arg" att du sätter din tolkning över den andras? Är du bättre än den andra i så fall? En vanlig anledning att man känner sig arg är att man känner sig överkörd, ignorerad, motarbetad och liknade saker, sätter man sig över den andra parten om man reagerar på det då?

Innebär det alltid att bli uppläxad av någon när denne är arg på dig? Var drar du gränsen mellan att vara arg och irriterad? Finns det en skarp gräns? Och vem har tolkningsföreträde?

Tänk om det är du som sätter dig över andra när du är arg (eller har gjort det) och du som läxar upp folk och så läser du in det i andras känslor även om de inte alls hanterar det som du?

Mittenstycket missade jag. En person är arg om den läxar upp mig på ett eller annat sätt. Ibland kan någon bli arg men sen ta diskussionen sedan lite konstruktivt och då har den ju absolut varit arg på mig men inte agerat ut det mot mig. Så utåtagerat arg mot en person. Oavsett röstläge.
Och tolkningsföreträde. Nej det är ju samma där. Men jag har aldrig varit med om att någon skällt på mig utan att veta om det... Folk brukar veta att de skäller. Nu är jag inte överkänslig heller. Och då är väl gränsen när den som är arg själv tycker att den är arg?
Men det ÄR bäddat för missförstådd och därför försöker jag undvika att läxa upp vuxna människor och bli lite mer pedagogisk mot barn.

 

[Lobelia]

Mittenstycket missade jag. En person är arg om den läxar upp mig på ett eller annat sätt. Ibland kan någon bli arg men sen ta diskussionen sedan lite konstruktivt och då har den ju absolut varit arg på mig men inte agerat ut det mot mig. Så utåtagerat arg mot en person. Oavsett röstläge.
Och tolkningsföreträde. Nej det är ju samma där. Men jag har aldrig varit med om att någon skällt på mig utan att veta om det... Folk brukar veta att de skäller. Nu är jag inte överkänslig heller. Och då är väl gränsen när den som är arg själv tycker att den är arg?
Men det ÄR bäddat för missförstådd och därför försöker jag undvika att läxa upp vuxna människor och bli lite mer pedagogisk mot barn.

Tack för konstuktiva svar

Jag skiljer på att vara arg och att läxa upp folk, man kan vara arg på någon helt utan att skälla och läxa upp och det går utmärkt att både skälla på någon och läxa upp denne utan att vara arg. Att vara arg/känna ilska är just känsla, vad man gör med den och hur är agerande och en känsla kan vara mycket varierande.

Jag har varit arg och hamnat i slagsmål ( okej var inte så värst gammal)
Jag har varit arg och retat gallfeber på min syster ( hon slog sönder mjn hårborste när hon slog mig vid ett tillfälle och kastade en smörkniv efter mig en annan gång - också som barn)
Jag har varit arg på hästar och blivit fokuserad och fått dem dit jag vill.
Jag har varit arg och gråtit så niagara fallet skulle varit avundsjuk.
Jag har varit arg och lugnt förklarat varför och fått till en konstruktiv diskussion
Jag har varit arg och skrikit och gormat.
Jag har varit arg och höjt rösten
Jag har varit arg och skrattat så jag fått ont i magen år elendet...

Listan kan säkert göras längre, men utifrån detta har jag svårt med att förknippa ilska med något specifikt beteeende. Jag har svårt att relatera till att ilska per automatik ska leda till att man skäller ut folk, givetvis händer det, men det är bara en av alla möjliga handlingar.

 

[Ray]

Tack för konstuktiva svar

Jag skiljer på att vara arg och att läxa upp folk, man kan vara arg på någon helt utan att skälla och läxa upp och det går utmärkt att både skälla på någon och läxa upp denne utan att vara arg. Att vara arg/känna ilska är just känsla, vad man gör med den och hur är agerande och en känsla kan vara mycket varierande.

Jag har varit arg och hamnat i slagsmål ( okej var inte så värst gammal)
Jag har varit arg och retat gallfeber på min syster ( hon slog sönder mjn hårborste när hon slog mig vid ett tillfälle och kastade en smörkniv efter mig en annan gång - också som barn)
Jag har varit arg på hästar och blivit fokuserad och fått dem dit jag vill.
Jag har varit arg och gråtit så niagara fallet skulle varit avundsjuk.
Jag har varit arg och lugnt förklarat varför och fått till en konstruktiv diskussion
Jag har varit arg och skrikit och gormat.
Jag har varit arg och höjt rösten
Jag har varit arg och skrattat så jag fått ont i magen år elendet...

Listan kan säkert göras längre, men utifrån detta har jag svårt med att förknippa ilska med något specifikt beteeende. Jag har svårt att relatera till att ilska per automatik ska leda till att man skäller ut folk, givetvis händer det, men det är bara en av alla möjliga handlingar.

Håller med i allt du skriver.
Men för mig är det just ändå HUR man agerar på ilskan. Och det är vad jag uppfattar att diskussionen handlar om i mycket. Att bli arg är ju inget fel om man beter sig konstruktivt.
Att höja rösten behöver inte betyda att man är arg heller. Men eftersom det är så olika vad folk tycker och tolkar är mitt lilla rättesnöre att folk får låta hur de vill bara det inte är riktat mot en person.

 

[sjoberga]

Håller med i allt du skriver.
Men för mig är det just ändå HUR man agerar på ilskan. Och det är vad jag uppfattar att diskussionen handlar om i mycket. Att bli arg är ju inget fel om man beter sig konstruktivt.
Att höja rösten behöver inte betyda att man är arg heller. Men eftersom det är så olika vad folk tycker och tolkar är mitt lilla rättesnöre att folk får låta hur de vill bara det inte är riktat mot en person.

Jag ogillar högljuddhet. Om det förekommer vardagligt vantrivs jag. Jag väljer helt enkelt bort umgänge där högljuddhet i min närhet är ett återkommande inslag, oavsett om det är betingat av ilska eller något annat. Om folk är högljudda när de vet att de är ensamma bryr jag mig inte om. Det spelar inte så stor roll vad det är riktat mot.

 

[Ray]

Jag ogillar högljuddhet. Om det förekommer vardagligt vantrivs jag. Jag väljer helt enkelt bort umgänge där högljuddhet i min närhet är ett återkommande inslag, oavsett om det är betingat av ilska eller något annat. Om folk är högljudda när de vet att de är ensamma bryr jag mig inte om. Det spelar inte så stor roll vad det är riktat mot.

Det.är ju helt ok att låta bli att umgås med folk som gör att man vantrivs. Bättre det än att försöka få dom att ändra sig.
Jag kan gilla "bullriga " människor. Ofta skrattar de högt och mycket och blir de på dåligt humör så går det fort över. Jag är uppväxt med högljudda diskussioner och att man skriker till grannarna (så att de hör där på andra sidan backen).

 

[sjoberga]

Det.är ju helt ok att låta bli att umgås med folk som gör att man vantrivs. Bättre det än att försöka få dom att ändra sig.
Jag kan gilla "bullriga " människor. Ofta skrattar de högt och mycket och blir de på dåligt humör så går det fort över. Jag är uppväxt med högljudda diskussioner och att man skriker till grannarna (så att de hör där på andra sidan backen).

Ja, jag tänker också att det är väldigt olika. Nu har jag inga grannar inom hörbart avstånd, så just det har jag inget förhållande till.

Anledningen är att jag reagerar på högljuddhet med ganska högt adrenalinpåslag för att undanröja den akuta faran som borde ha funnits där. Om då inte akut fara föreligger blir det ganska uttröttande.

 

[Mia_R]

Ja, jag tänker också att det är väldigt olika. Nu har jag inga grannar inom hörbart avstånd, så just det har jag inget förhållande till.

Anledningen är att jag reagerar på högljuddhet med ganska högt adrenalinpåslag för att undanröja den akuta faran som borde ha funnits där. Om då inte akut fara föreligger blir det ganska uttröttande.

Jag har ett antal kollegor som när de kommer sams har en förmåga att överrösta varandra hela tiden när de pratar. Tyvärr är lokalen vi sitter i normalt väldigt dumt utformad med många glasytor som får ljudet att studsa och det blir definitivt inte bättre när de diskuterar och skrattar högt. Ibland får jag själv höja rösten och säga ifrån när jag knappt hör att prata i telefon längre, men det är sällan det är högljutt pga gräl.

Jag har även kollegor med hörselnedsättningar och även om han som hörde sämst har slutat så pratas det väldigt högt i telefon så jag får ibland säga till, men jag förstår inte varför någon skulle må dåligt och få adrenalinpåslag för att folk pratar eller skrattar högt? Det är inga gräl och ingen är arg så varför hetsa upp sig själv sånna gånger annat än att be dem dämpa sig?

 

[sjoberga]

Jag har ett antal kollegor som när de kommer sams har en förmåga att överrösta varandra hela tiden när de pratar. Tyvärr är lokalen vi sitter i normalt väldigt dumt utformad med många glasytor som får ljudet att studsa och det blir definitivt inte bättre när de diskuterar och skrattar högt. Ibland får jag själv höja rösten och säga ifrån när jag knappt hör att prata i telefon längre, men det är sällan det är högljutt pga gräl.

Jag har även kollegor med hörselnedsättningar och även om han som hörde sämst har slutat så pratas det väldigt högt i telefon så jag får ibland säga till, men jag förstår inte varför någon skulle må dåligt och få adrenalinpåslag för att folk pratar eller skrattar högt? Det är inga gräl och ingen är arg så varför hetsa upp sig själv sånna gånger annat än att be dem dämpa sig?

Hetsa upp sig?

Jag berättade bara om hur jag reagerar vid höga plötsliga ljud uttryckta av människor i min närhet. Någon påkallar omedelbar uppmärksamhet , som kan kräva sekundsnabb aktion. Sen är det ju över på några sekunder, så någon tid att hetsa upp sig finns liksom inte. Frekvent inträffande är det superjobbigt.

Mer allmän hög ljudnivå är också jobbigt, men inte på samma sätt.

 

[Mia_R]

Hetsa upp sig?

Jag berättade bara om hur jag reagerar vid höga plötsliga ljud uttryckta av människor i min närhet. Någon påkallar omedelbar uppmärksamhet , som kan kräva sekundsnabb aktion. Sen är det ju över på några sekunder, så någon tid att hetsa upp sig finns liksom inte. Frekvent inträffande är det superjobbigt.

Mer allmän hög ljudnivå är också jobbigt, men inte på samma sätt.

Ja, om man får andrenalinpåslag av höga röster så hetsar man väl upp sig? Jag säger åt kollegorna att dämpa sig när det blir för högljutt men något adrenalinpåslag får jag inte öht.

 

[sjoberga]

Ja, om man får andrenalinpåslag av höga röster så hetsar man väl upp sig? Jag säger åt kollegorna att dämpa sig när det blir för högljutt men något adrenalinpåslag får jag inte öht.

Ja, alla funkar olika, det tycker jag den här tråden visar tydligt. Jag ber dem också dämpa sig, men det sliter. Numer har jag valt miljöer att verka och leva i som passar mig bra, så i praktiken är det sällan ett problem.

 

[Lobelia]

Ja, alla funkar olika, det tycker jag den här tråden visar tydligt. Jag ber dem också dämpa sig, men det sliter. Numer har jag valt miljöer att verka och leva i som passar mig bra, så i praktiken är det sällan ett problem.

Eller så har du begränsat dig istället för att gå till botten med det. Det är ju något i höga röster som triggar det. I och för sig är det inte alltid lätt att hitta det som triggar och det låter inte som någon stor begränsning.

 

[sjoberga]

Eller så har du begränsat dig istället för att gå till botten med det. Det är ju något i höga röster som triggar det. I och för sig är det inte alltid lätt att hitta det som triggar och det låter inte som någon stor begränsning.

Jag tänker att världen är oändligt stor på den sida av högljudda människor jag valt, även om den kanske vore ännu större om man trivdes exakt lika bra i alla miljöer.

Jag vill dessutom väldigt ogärna bli av med den förmåga det utgör. Att faktiskt respondera sekundsnabbt när någon är i akut behov av att undanröja en fara eller behöver akut hjälp. Den har utgjort en mycket större nytta hittills i livet än den begränsning som uppstår - min bedömning såklart.

 

[Lobelia]

Jag tänker att världen är oändligt stor på den sida av högljudda människor jag valt, även om den kanske vore ännu större om man trivdes exakt lika bra i alla miljöer.

Jag vill dessutom väldigt ogärna bli av med den förmåga det utgör. Att faktiskt respondera sekundsnabbt när någon är i akut behov av att undanröja en fara eller behöver akut hjälp. Den har utgjort en mycket större nytta hittills i livet än den begränsning som uppstår - min bedömning såklart.

Det ena utesluter inte det andra, det är rätt lätt att sortera även om det blir enstaka gånger jag överreagerar men det antar jag det blir för dig också. Jag känner ingen som helst begränsning i att kunna reagera sekundsnabbt vid behov. Nu är jag inte omgiven av folk som höjer rösten titt som tätt i och för sig, men det är inget jag aktivt valt bort.

I bland kan man dessutom inte välja utan det kommer in någon i livet som man behöver förhålla sig till, en granne, ett barn (eller dess nya partner), en ny kollega eller mer tillfälliga bekantskaper som någon på en kurs, medresenärer osv.