Oengagerad karl=jag häxa

Ja, absolut! Då fattar den andre att den gick över en gräns och tänker på det mer nästa gång. Så funkar jag i alla fall. Gör jag något som gör min familj arg och ledsen så försöker jag ju tänka på att inte göra så igen. Jag vill ju såklart inte att de ska vara arga och ledsna.
Där är vi nog olika. Jag tycker att det är jobbigt på "fel sätt" när mina nära uttrycker ilska med miner, höjd röst osv. Lär mig bättre att komma ihåg om partnern visar glädje och uppskattning. Vi kan berömma varandra för att vi tvättar, fixar disk, dammsuger, lagar mat osv. Kan säga "vad glad jag blir att du kom ihåg att /.../". Om personen visar att den är arg för att jag glömt något blir jag obekväm (varit så sedan barndomen och det finns förklaringar till varför) och det ger inget positivt alls. Är något suuuperviktigt att komma ihåg vet min partner att jag behöver påminnas, gärna flera gånger då jag pga sjukdom glömmer lätt, och jag försöker påminna honom och skiter det sig så ja, skadan redan skedd, då får vi ordna på annat sätt. Ingen av oss blir gladare av att vi blir sura över det :)
 
Jag tog upp ett exempel på hur man hanterar känslor olika sen svarade du på det. Mitt exempel gick ut på att rätten att skälla går ut på att man riktar sin känsla mot någon ilska i det här fallet. Sen jämförde jag det med en positiv känsla glädje vilket blev skratt som uttryck i stället för skäll. För att det ska vara jämförbart måste skrattet precis som skället ha syftet att de som är i huset SKA delges min känsla.

Rätten att skälla? Nä, rätten att visa att man är arg.
 
Men den är ju inte förstörd bara kladdig det är fortfarande inte ett angrepp gjort mot dig utan bara någon som är tanklös? Just det där med att stoppa in sig själv överallt att allt är respektlöst mot en själv är ju det som verkar föda ilskan? Hur känner du när du blir skälld på (rätt eller orätt)?
Om en soffa fått en stor fläck som inte går att få bort så är den ju förstörd. Tyget är förstört.

Det tillhör väl allmänt hyfs att vara aktsam om sakerna i hemmet, om vi inte alla ska behöva leva i ett trasigt och smutsigt hem? Om maken t ex köper ett fint verktyg, och är glad över det, så förstör jag självklart inte det. Jag skulle tycka att det var elakt och respektlöst. Man är väl rädd om andras saker?

Om jag blir skälld på så blir jag arg eller ledsen eller bryr mig inte så mycket, beroende på sammanhang. Världen går inte under.
 
Problemet är inte ilskan. Problemet är hur den uttrycks. Jag ser det som en brist, om en partner inte har förmåga att kontrollera sig när denne blir arg. Det handlar inte om att förtrycka sina känslor, det handlar om att kommunicera på ett konstruktivt sätt.
Precis så! Jag svär som en borstbindare när jag slår i en tå tex, men om jag har en konflikt med min partner så vill jag ju -lösa den-, vilket knappast görs med högjudda känsloutbrott.

Jag kommer från en familj som inte pratar om saker tills det blir omöjligt att hålla inne längre, då exploderar det i vansinnesutbrott. Skitjobbigt. Min partner kommer från en miljö där känsloutbrott hade stor chans att leda till en fråga om liv eller död. Vi är bägge två ganska känslosamma men löser det genom att använda ord- i samtalston....
 
Precis så! Jag svär som en borstbindare när jag slår i en tå tex, men om jag har en konflikt med min partner så vill jag ju -lösa den-, vilket knappast görs med högjudda känsloutbrott.

Jag kommer från en familj som inte pratar om saker tills det blir omöjligt att hålla inne längre, då exploderar det i vansinnesutbrott. Skitjobbigt. Min partner kommer från en miljö där känsloutbrott hade stor chans att leda till en fråga om liv eller död. Vi är bägge två ganska känslosamma men löser det genom att använda ord- i samtalston....
Liv och död och vansinnesutbrott låter inte konstruktivt, det håller jag med om.

Men arga röster om något som i grunden är en småsak i 30 sekunder, och efter fem minuter är alla sams igen och har glömt alltihop, det är ju något annat.
 
Fast jag vill ju bli involverad. Jag skulle inte vilja umgås nära med någon som inte lät mig bli involverad. Jag vill få veta vad de känner.
Din upplevelse av att vara involverad skiljer sig från min. Min pappas känsloutbrott har snarast distanserat mig. Jag delger inte honom mina tankar och känslor eftersom han inte kan låta bli att bli agiterad. Jag fördrar att umgås med människor som kan lyssna och inte låter känslorna rinna över. Hela barndomen är ju en träning på att hantera sina känslor, tänk om vi alla var som treåringar och grät, skrek och skrattade hysteriskt hela tiden. Vi tränar ju barn på att lösa konflikter utan att skrika, skälla och slåss. Det är ju lite märkligt om vi vuxna inte strävade efter detsamma.
 
Liv och död och vansinnesutbrott låter inte konstruktivt, det håller jag med om.

Men arga röster om något som i grunden är en småsak i 30 sekunder, och efter fem minuter är alla sams igen och har glömt alltihop, det är ju något annat.
Och det kommer positiva saker ur det där upplever du?
 
nej du, hade aldrig orkat leva med en person som inte ens kan lyssna på saker jag säger. Livet är för kort för sånt. Kommer ihåg mina föräldrar i alla år, med mamma som alltid skulle tjata på pappa att plocka upp efter sig. Jag har en gräns som nog blir dragit mycket förre vad andra kvinnor gör, men känner mig väldigt glad för det. Man har bara ett liv att leva, så får man göra upp vad man orkar stå ut med eller inte.
 
Skilsmässa kräver inga särskilda grunder, det räcker gott med att man inte trivs ihop. Fler borde gå skilda vägar tror jag, det finns många olyckliga relationer där de antagligen varit lyckligare utan varandra.

Tycker du det som beskrivs verkar vara en kärleksfull relation? Jag tolkar inte så. Problemet är inte verandan i sig det är hur de hanterar det och annat som de tycker behöver göras, och kan man dessutom inte få det gjort utan att skälla eller kalla partnern för elak häxa (eller om det var bara ts som kände sig så? Otydligt men fortfarande inte ett gott tecken) har man kanske flera problem i sin kommunikation.
👏👏👏 Detta x 100.
 
Din upplevelse av att vara involverad skiljer sig från min. Min pappas känsloutbrott har snarast distanserat mig. Jag delger inte honom mina tankar och känslor eftersom han inte kan låta bli att bli agiterad. Jag fördrar att umgås med människor som kan lyssna och inte låter känslorna rinna över. Hela barndomen är ju en träning på att hantera sina känslor, tänk om vi alla var som treåringar och grät, skrek och skrattade hysteriskt hela tiden. Vi tränar ju barn på att lösa konflikter utan att skrika, skälla och slåss. Det är ju lite märkligt om vi vuxna inte strävade efter detsamma.
Varför verkar så många anse att det är en svartvit fråga när det mer är en glidande skala? Ett KÄNSLOUTBROTT upplevs självfallet obehagligt av många men att öht med röst eller kroppspråk uttrycka även negativa känslor verkar ju vara supertabu? Man behöver ju inte skrika så hela närområdet hör eller kasta runt stolar bara för att man visar att vissa känslor väckts.

Allmän undran: Hur lär man barn att HANTERA ilska konstruktivt om känslan är helt bannlyst från hemmet? Hur gör man? Inte retorisk eller ironisk fråga utan jag undrar genuint hur det går till att lära sig bearbeta utan att yttra och utan att bara trycka undan känslan?
 
Din upplevelse av att vara involverad skiljer sig från min. Min pappas känsloutbrott har snarast distanserat mig. Jag delger inte honom mina tankar och känslor eftersom han inte kan låta bli att bli agiterad. Jag fördrar att umgås med människor som kan lyssna och inte låter känslorna rinna över. Hela barndomen är ju en träning på att hantera sina känslor, tänk om vi alla var som treåringar och grät, skrek och skrattade hysteriskt hela tiden. Vi tränar ju barn på att lösa konflikter utan att skrika, skälla och slåss. Det är ju lite märkligt om vi vuxna inte strävade efter detsamma.

Att ge uttryck för sina känslor betyder inte att man inte hanterar dem. Jag är ledsen om din pappa inte kunde hantera sina känslor, men det jag menar är ett mellanting.

Om en treåring sitter och skriker, skrattar eller gråter hysteriskt hela tiden är ju något fel. Det låter inte normalt att ha ett så exalterat känsloliv.

Självklart tränar man barn i hantera sina känslor. Att höja rösten istället för att kasta saker eller slåss är ett sätt att hantera känslor. Men att inte få ge uttryck för ilska alls?
 
Varför verkar så många anse att det är en svartvit fråga när det mer är en glidande skala? Ett KÄNSLOUTBROTT upplevs självfallet obehagligt av många men att öht med röst eller kroppspråk uttrycka även negativa känslor verkar ju vara supertabu? Man behöver ju inte skrika så hela närområdet hör eller kasta runt stolar bara för att man visar att vissa känslor väckts.

Allmän undran: Hur lär man barn att HANTERA ilska konstruktivt om känslan är helt bannlyst från hemmet? Hur gör man? Inte retorisk eller ironisk fråga utan jag undrar genuint hur det går till att lära sig bearbeta utan att yttra och utan att bara trycka undan känslan?
Men alltså man behöver inte trycka undan känslan du kan upplevda den hur mycket du vill utan att tvinga den på någon annan. Känn hur mycket ilska du vill, koka på, du behöver inte höja rösten för det. Men om du känner väldigt mycket ilska i ditt liv över småsaker är det en bra ide att gå i terapi.
 
Och det kommer positiva saker ur det där upplever du?
Ja, absolut! Det gör att vi orkar leva ihop, vilket jag tycker är väldigt positivt. Skulle vi införa en regel om att ingen fick höja rösten i familjen (och vad skulle ”straffet” bli när man oundvikligen till slut misslyckas?) skulle vi inte orka, någon av oss. Vi skulle inte klara att lägga band på oss hela tiden, och aldrig få visa negativa känslor.
 
Att ge uttryck för sina känslor betyder inte att man inte hanterar dem. Jag är ledsen om din pappa inte kunde hantera sina känslor, men det jag menar är ett mellanting.

Om en treåring sitter och skriker, skrattar eller gråter hysteriskt hela tiden är ju något fel. Det låter inte normalt att ha ett så exalterat känsloliv.

Självklart tränar man barn i hantera sina känslor. Att höja rösten istället för att kasta saker eller slåss är ett sätt att hantera känslor. Men att inte få ge uttryck för ilska alls?
Barn får ju oftast det eftersom de är barn, men vuxna förväntas ha bättre självkontroll. Det är ju skillnad på att utrycka ilska över något och uttrycka ilska mot någon. Dvs berätta om sin ilska eller skälla.
 
Liv och död och vansinnesutbrott låter inte konstruktivt, det håller jag med om.

Men arga röster om något som i grunden är en småsak i 30 sekunder, och efter fem minuter är alla sams igen och har glömt alltihop, det är ju något annat.

Jag tänker att man gör som man är van och trivs med. Och då är det väl bra att man hittar en partner som trivs på samma vis.

En diskussion om en småsak utan höga röster där man lyssnar på varandra utan att ”vara osams” även om man inte tycker lika, som resulterar i att man förstått varandra tycker jag är bättre. Men det är lite av en smaksak hur mycket höga röster man vill leva i. Jag tycker det är lite obehagligt med människor som tror att de behöver höja rösten för att få fram sitt budskap. Det passar helt enkelt inte mig. För mig är det nåt man tar till vid akut fara eller ett akut händelseförlopp där man snabbt måste få gehör.

Men jag har inga problem med att andra tycker och lever annorlunda och trivs med sitt sätt.
 
Men alltså man behöver inte trycka undan känslan du kan upplevda den hur mycket du vill utan att tvinga den på någon annan. Känn hur mycket ilska du vill, koka på, du behöver inte höja rösten för det. Men om du känner väldigt mycket ilska i ditt liv över småsaker är det en bra ide att gå i terapi.
Oj vad drygt jag upplevde det här inlägget. Jag är rätt nöjd med hur jag hanterar livet själv, min fråga var hur man lär barn hantera känslor? Menar du "koka ifred på rummet"? Vad är strategin liksom.
 
Varför verkar så många anse att det är en svartvit fråga när det mer är en glidande skala? Ett KÄNSLOUTBROTT upplevs självfallet obehagligt av många men att öht med röst eller kroppspråk uttrycka även negativa känslor verkar ju vara supertabu? Man behöver ju inte skrika så hela närområdet hör eller kasta runt stolar bara för att man visar att vissa känslor väckts.

Allmän undran: Hur lär man barn att HANTERA ilska konstruktivt om känslan är helt bannlyst från hemmet? Hur gör man? Inte retorisk eller ironisk fråga utan jag undrar genuint hur det går till att lära sig bearbeta utan att yttra och utan att bara trycka undan känslan?

Fast nu blir det också svartvitt. Att inte ilska uppstår ofta betyder inte att den är bannlyst.
 
Jag tycker det är jobbigt med människor som skäller och läxar upp familjen. Det har ingenting med höjd röst att göra dock!
Hellre någon som skriker "varför i h-vete ligger det massa skit i hallen igeeen " än någon som ska förklara för mig att det är jobbigt och att jag alltid slänger saker och hur dåligt vederbörande mår över detta.
Första exemplet hade jag sagt "oj fan..." men inte mått särskilt dåligt. I andra fallet känner jag mig tio år gammal och vill mest komma på ursäkter.
Att skälla ut någon kan göras jäkligt effektivt med vanlig samtalston om man använder lite hederliga härskartekniker.
Prata lite extra tyst och sen säga att den andra skriker är effektivt till exempel.
 
Men alltså man behöver inte trycka undan känslan du kan upplevda den hur mycket du vill utan att tvinga den på någon annan. Känn hur mycket ilska du vill, koka på, du behöver inte höja rösten för det. Men om du känner väldigt mycket ilska i ditt liv över småsaker är det en bra ide att gå i terapi.
Varför är just det där med att höja rösten så tabu för dig?

Vad som helst utom att höja rösten - vad är problemet med att höja rösten? Varför är det så hemskt, tycker du?

Och varför tycker du att hela min familj ska gå i terapi (för vi kan allihop bli arga över småsaker, särskilt om vi är hungriga/trötta/stressade)?
 
Att uttrycka ilska betyder inte alls att man inte kan kontrollera sig. Tvärtom, man väljer ju att uttrycka ilskan, och hur man gör det. Det är inte mindre okontrollerat än andra känslor.
Problemet är inte ilskan. Problemet är inte att ilskan uttrycks. Problemet är hur den uttrycks.

Att uttrycka sin ilska genom att höja rösten ser jag som en brist; att en partner inte har förmåga att kontrollera sig när denne blir arg. Finns det en god förmåga att kommunicera så måste en inte höja rösten.

Det är lika otrevligt online, när vissa använder fet textning när de blir upprörda.
 

Liknande trådar

Hästvård Har en så frustrerande situation hemma.. Jag bor på landet. Har byggt ett eget litet stall med 2 boxar. Har en stor hage med stor...
2
Svar
29
· Visningar
3 891
Senast: Fiorano
·
Relationer Jag kollade på (danska) Lyxfällan ikväll och blev så otroligt provocerad. Ett av avsnitten handlar om ett par som drömmer om att köpa...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
8 116
Senast: Pudlan
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
23 601
Senast: alazzi
·
Anläggning Hej! Lite luddig rubrik kanske men jag ska försöka förklara vad jag vill komma fram till och ser gärna att ni kommer med tips/råd och...
Svar
9
· Visningar
2 099
Senast: Kookaburra
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp