Oengagerad karl=jag häxa

[Mabuse]

Alltså att dela med sig av glädje och kärlek är såklart positivt, ilska är en känsla som har sin grund i att skydda sig, den är inte ju inte direkt positiv att dela med sig av alls. Gråter försöker nog de flesta att undvika om det går när de pratar med andra, det blir ju så svårt att just prata annars. Över huvudtaget är det rätt svårt att reda ut saker när man är mitt i en känslostorm. Men absolut så har man känslorna behöver få ha dom. Att ha negativa känslor och att rikta dom mot någon är dock två helt skilda saker. Känslan av ilska är ju utlöst av processer i hjärnan som förhindrar problemlösning. Det är ju bara att se på när man försöker lösa ett tekniskt problem och blir arg, hur bra fungerar det? Det är precis samma sak med relationer. Att jag blir arg och emellanåt ger uttryck för det är inte samma sak som att det är positivt för min relation. Det är en realitet och något vi får leva med, men knappast något om är särskilt positivt för för vår förståelse för varandra. Btw vi blir arga, ledsna, glada osv vi tar bara inte ut det på varandra.

Men det är ju inte alltid problemlösning det handlar om när man blir arg på varandra. Snarare ”du gjorde detta, och det gör mig arg”. Inte direkt något som kräver särskilt mycket för att förstå, och inte avancerad problemlösning heller.

 

[nightcrawler]

Mina egna erfarenheter från tiden som ung och odödlig säger mig att personer som höjer rösten har lättare för att även höja nävarna vid ilska eller arg.

Verkligen inte. Skulle snarare säga tvärt om.

 

[monster1]

Men det är ju inte alltid problemlösning det handlar om när man blir arg på varandra. Snarare ”du gjorde detta, och det gör mig arg”. Inte direkt något som kräver särskilt mycket för att förstå, och inte avancerad problemlösning heller.

Det handlar om att avreagera sig?

 

[Sar]

Allmän undran: Hur lär man barn att HANTERA ilska konstruktivt om känslan är helt bannlyst från hemmet? Hur gör man? Inte retorisk eller ironisk fråga utan jag undrar genuint hur det går till att lära sig bearbeta utan att yttra och utan att bara trycka undan känslan?

Vi tyckte det var viktigt när våra barn var små att låta dem veta att det är helt ok att bli arg, men man får uttrycka det på någorlunda godtagbara sätt. Inte ok att ex.vis bitas och slåss men helt ok att ex.vis stampa i golvet och att uttrycka sin frustration. Jag tycker själv det låter nästan sjukligt att hålla igen sin ilska så att de inte ens märks. Det känns tyvärr dessutom så att det är något som främst lärs ut till flickor/kvinnor. Att bli så arg att man måste fara ut och motionera först för att kunna föra ett vettigt samtal (!) har nog aldrig hänt mig.
Bättre att kunna visa att man blir arg eller irriterad för stunden och ta det därifrån med samtal om hur det kan bli bättre. Jag tror att ju mer man håller på ilska/irritation, desto större blir utbrottet när det väl kommer (alternativt bryter ned ena parten inifrån då det aldrig får upplopp). Bättre att kunna markera direkt att något inte är ok och sedan är det över.

 

[Bison]

Jag tycker mest att det verkar jobbigt att bli arg för småsaker och skulle absolut inte vilja leva med någon som blir det och höjer rösten och visar ilska för obetydliga saker som sylt i soffan och missat att byta toarulle någon gång. Då är jag ändå pedant deluxe
Återigen, personlighet.

Min partner välte ner tvålpumpen i keramik så den gick sönder, hade lika gärna kunnat vara jag som gjort det, inget att bli arg över.

 

[TinyWiny]

Jag tycker mest att det verkar jobbigt att bli arg för småsaker och skulle absolut inte vilja leva med någon som blir det och höjer rösten och visar ilska för obetydliga saker som sylt i soffan och missat att byta toarulle någon gång. Då är jag ändå pedant deluxe
Återigen, personlighet.

Min partner välte ner tvålpumpen i keramik så den gick sönder, hade lika gärna kunnat vara jag som gjort det, inget att bli arg över.

Jag håller med. Orka slösa sin dyrbara energi på sådant liksom. Jag fattar inte ens varför? Varför ska man bli arg för att en väska står i vägen? Jag hade puttat undan den om den stod i vägen och möjligtvis bett ägaren ställa väskan på en bättre plats. Inget att slösa energi på liksom. Hade min partner blivit arg för en sådan sak hade jag undrat vad det är som stör honom, dvs. vad som ligger bakom för varken jag eller han hade sett det som något som ens är rimligt att bli arg över utan då hade det varit annat som låg bakom och väskan blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Visst hade jag kunnat bli ledsen om något jag höll kärt gick sönder men arg? Nä. Då hade det fått vara att någon förstörde något hen visste var betydelsefullt för mig med berått mod men jag tror att jag mest hade blivit besviken och satt upp det på kontot för missbedömningar av person.

Det är intressant det där att folk är så olika. Ett barn som var hemma för ett tag sedan råkade göra sönder en grej (inte leksak men hen fick lov att greja med den) hen lekte med och blev helt stel. Hen förväntade sig uppenbarligen en utskällning. Ojdå sa jag, vi får se om det går att tejpa den. Hen blev så uppenbart lättad av min reaktion (eller uteblivandet av reaktion kanske jag skulle skriva) att det gjorde ont i hjärtat på mig. Grejen blir ju knappast hel av en utskällning och det var ju verkligen inte med mening.

 

[Lingon]

Jag håller med. Orka slösa sin dyrbara energi på sådant liksom. Jag fattar inte ens varför? Varför ska man bli arg för att en väska står i vägen? Jag hade puttat undan den om den stod i vägen och möjligtvis bett ägaren ställa väskan på en bättre plats. Inget att slösa energi på liksom. Hade min partner blivit arg för en sådan sak hade jag undrat vad det är som stör honom, dvs. vad som ligger bakom för varken jag eller han hade sett det som något som ens är rimligt att bli arg över utan då hade det varit annat som låg bakom och väskan blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Visst hade jag kunnat bli ledsen om något jag höll kärt gick sönder men arg? Nä. Då hade det fått vara att någon förstörde något hen visste var betydelsefullt för mig med berått mod men jag tror att jag mest hade blivit besviken och satt upp det på kontot för missbedömningar av person.

Det är intressant det där att folk är så olika. Ett barn som var hemma för ett tag sedan råkade göra sönder en grej (inte leksak men hen fick lov att greja med den) hen lekte med och blev helt stel. Hen förväntade sig uppenbarligen en utskällning. Ojdå sa jag, vi får se om det går att tejpa den. Hen blev så uppenbart lättad av min reaktion (eller uteblivandet av reaktion kanske jag skulle skriva) att det gjorde ont i hjärtat på mig. Grejen blir ju knappast hel av en utskällning och det var ju verkligen inte med mening.

Nä, de första 100 ggr väskan står i vägen blir man ju inte arg, men när man 100 gånger vänligt bett väskans ägare att ställa väskan på en bättre plats och väskan fortfarande hamnar mitt i vägen. Då blir iaf jag lite lätt irritera då kan det hjälpa att visa att man blir arg. Personen har uppenbarlien inte förstått hur mycket det stör när väskan läggs mitt i vägen varje dag. Då får man ju prova nåt annat.

 

[Bison]

Nä, de första 100 ggr väskan står i vägen blir man ju inte arg, men när man 100 gånger vänligt bett väskans ägare att ställa väskan på en bättre plats och väskan fortfarande hamnar mitt i vägen. Då blir iaf jag lite lätt irritera då kan det hjälpa att visa att man blir arg. Personen har uppenbarlien inte förstått hur mycket det stör när väskan läggs mitt i vägen varje dag. Då får man ju prova nåt annat.

Tveksamt om det skulle hjälpa att höja rösten och skrika åt personer dock
Jag som tonåring hade dock gjort det, med några käcka svordomar som tillbehör.

Jag är en var sak på sin plats, ordning och reda och hade antagligen blivit irriterad av att leva med en drällpelle, alltså gör jag inte det.
Nu lever jag med en drällhund istället, trampar på vassa ben och snubblar på leksaker

 

[Lingon]

Tveksamt om det skulle hjälpa att höja rösten och skrika åt personer dock
Jag som tonåring hade dock gjort det, med några käcka svordomar som tillbehör.

Jag är en var sak på sin plats, ordning och reda och hade antagligen blivit irriterad av att leva med en drällpelle, alltså gör jag inte det.
Nu lever jag med en drällhund istället, trampar på vassa ben och snubblar på leksaker

Man kan knappast slänga ut sitt barn bara för att barnet är slarvigt och glömmer bort att skolväskan ska läggas på sin plats när man kommer hem.

 

[Bison]

Man kan knappast slänga ut sitt barn bara för att barnet är slarvigt och glömmer bort att skolväskan ska läggas på sin plats när man kommer hem.

Haha, tyvärr inte
Därför jag inte har barn

 

[hastflicka]

Jag har tre pojkar och de hade massor av kompisar ... var hall var alltid belamrad med vaskor, skor, och jackor sa man inte kom fram. Bade mina tre och deras kompisar fick i aratal ga tillbaka och stalla allt dar det skulle sta ... men ingen hade talamod att gora det nar de kom inrusande efter skola, lek, eller fran kompisen's hus. De hade inte blivit battre om jag skrikit och gormat ... det hade bara blivit mindre trevligt att vara i vart hus.
Lustigt nog har dock alla lart sig att ta av sig skor och jackor samt stalla vaskor dar de ska vara, nu i vuxen alder.

 

[Amha]

Jag tycker mest att det verkar jobbigt att bli arg för småsaker och skulle absolut inte vilja leva med någon som blir det och höjer rösten och visar ilska för obetydliga saker som sylt i soffan och missat att byta toarulle någon gång. Då är jag ändå pedant deluxe
Återigen, personlighet.

Min partner välte ner tvålpumpen i keramik så den gick sönder, hade lika gärna kunnat vara jag som gjort det, inget att bli arg över.

Ja, där har du nog en bra poäng. Pratade senast igår med en vän om det där med att lägga energi på att bli sur för småsaker. Igår hade en kollega missat att hen skulle jobba. Det resulterade i att jag spenderade ungefär 15 timmar på jobb och resor. Kollegan hade förväntat sig att jag skulle vara grinig deluxe, vilket även förväntades på annat håll av kollegor. Jag ryckte på axlarna och tänkte att vi är inte mer än människor. Ilska över sånt är inget sätt jag "har råd" att lägga min energi på ska jag ändå bli sur kan jag ju bli det på "större" saker. Det är inte mitt problem så att säga att lösa så jag kommer hem, därmed ingen vinst i att jag lackar det är chefer eller liknande som får ordna till en lösning.

Ibland, om något som är av stort värde för mig (visst arvegods t.ex) pajar kan jag dock bli lite ledsen. Ibland även besviken om det varit uppenbart att prylen kommer paja när någon gör x eller y. För mina barn är det jobbigare att hantera om jag blir ledsen än om jag blir arg, sen blir jag sällan arg av vardagliga missar så det kanske har med det att göra. Jag tror att maken är likadan och även jag. Dvs vi vinner inte mycket på ilskan heller.

 

[Mabuse]

Tveksamt om det skulle hjälpa att höja rösten och skrika åt personer dock
Jag som tonåring hade dock gjort det, med några käcka svordomar som tillbehör.

Jag är en var sak på sin plats, ordning och reda och hade antagligen blivit irriterad av att leva med en drällpelle, alltså gör jag inte det.
Nu lever jag med en drällhund istället, trampar på vassa ben och snubblar på leksaker

Lever man tillsammans så får man ju anpassa sig lite till varandra. Det är inte ett jätteproblem.

Sen är ju människor olika. En del är saktmodiga och blir aldrig arga oavsett vad som händer. Andra är hetlevrade och har kort stubin. Jag skulle aldrig kunna leva med en saktmodig typ (jag blir vansinnig på att det aldrig blir några reaktioner på nånting, att inget är viktigt. ”Ja, ja, vad gör det.” skulle väl reaktionen bli när något händer.), och en saktmodig typ skulle nog aldrig kunna leva med mig (”Orka bli ledsen eller arg för det här”) Så då gör vi ju inte det.

 

[Bison]

Ja, där har du nog en bra poäng. Pratade senast igår med en vän om det där med att lägga energi på att bli sur för småsaker. Igår hade en kollega missat att hen skulle jobba. Det resulterade i att jag spenderade ungefär 15 timmar på jobb och resor. Kollegan hade förväntat sig att jag skulle vara grinig deluxe, vilket även förväntades på annat håll av kollegor. Jag ryckte på axlarna och tänkte att vi är inte mer än människor. Ilska över sånt är inget sätt jag "har råd" att lägga min energi på ska jag ändå bli sur kan jag ju bli det på "större" saker. Det är inte mitt problem så att säga att lösa så jag kommer hem, därmed ingen vinst i att jag lackar det är chefer eller liknande som får ordna till en lösning.

Ibland, om något som är av stort värde för mig (visst arvegods t.ex) pajar kan jag dock bli lite ledsen. Ibland även besviken om det varit uppenbart att prylen kommer paja när någon gör x eller y. För mina barn är det jobbigare att hantera om jag blir ledsen än om jag blir arg, sen blir jag sällan arg av vardagliga missar så det kanske har med det att göra. Jag tror att maken är likadan och även jag. Dvs vi vinner inte mycket på ilskan heller.

Ja, då skulle jag också bli ledsen men inte skrika och bli arg. Det är ju en väldig skillnad

 

[Bison]

Lever man tillsammans så får man ju anpassa sig lite till varandra. Det är inte ett jätteproblem.

Sen är ju människor olika. En del är saktmodiga och blir aldrig arga oavsett vad som händer. Andra är hetlevrade och har kort stubin. Jag skulle aldrig kunna leva med en saktmodig typ (jag blir vansinnig på att det aldrig blir några reaktioner på nånting, att inget är viktigt. ”Ja, ja, vad gör det.” skulle väl reaktionen bli när något händer.), och en saktmodig typ skulle nog aldrig kunna leva med mig (”Orka bli ledsen eller arg för det här”) Så då gör vi ju inte det.

Jag skulle dock inte beskriva mig som sakmodig och inte bryr sig.
Senast förra veckan stortjöt jag över att bilen gick sönder så jag inte kunde åka och träna och att katten var sjuk.
Jag blir bara inte arg, höjer rösten och skriker på folk.

 

[Ray]

Jag höjer ofta rösten men det har inget med att vara arg att göra. Mer uppspelt över något. Inget jag tänker på men min sambo gör det för han är en sång som ogillar allt vad göra röster heter. I hans familj var det inte tillåtet oavsett anledning att höja rösten.
I min familj skrattar man högt och svär högt och när man är arg diskuterar man (vilket alltid varit att mamma är arg och diskuterar vad övrig familj gjort fel och övrig familj höjer rösten i försvar och sen avlägsnar sig från platsen).
Jag avskyr konflikter och folk som skäller eller gnäller eller kritiserar andra för småsaker. Men det har inget att göra med just röstläget.

Det är så olika vad man blir arg över även i en familj tycker jag. Slängda grejer irriterar mig men jag blir inte arg. Arg blir jag bara när någon gnäller, skäller eller kritiserar. I grundinlägget här hade jag blivit arg om jag var mannen- för att någon börjar skälla på mig. Som ts hade jag blivit sur. Men har lite svårt att se hur man kan bli arg där...
Samma om en kollega glömmer jobba. Jag hade blivit sur och irriterad men inte arg?

 

[TinyWiny]

Nä, de första 100 ggr väskan står i vägen blir man ju inte arg, men när man 100 gånger vänligt bett väskans ägare att ställa väskan på en bättre plats och väskan fortfarande hamnar mitt i vägen. Då blir iaf jag lite lätt irritera då kan det hjälpa att visa att man blir arg. Personen har uppenbarlien inte förstått hur mycket det stör när väskan läggs mitt i vägen varje dag. Då får man ju prova nåt annat.

Nu är jag inte med alls? Prova något annat och då bli arg? Ska man bli arg för att få andra att göra som man vill? Varför inte sätta sig ner och diskutera det hela istället? Det går med alla över tre år och under tre år gamla barn brukar man ha överseende med ändå.

Jag löste sådana problem med bra förvaring. Jag är precis som @Bison en "var sak på sin plats" människa och ska andra (nu tänker jag barn, en vuxen utan ordningssinne har jag insett att jag inte orkar leva med) kunna leva med en får man då också se till att bra förvaring finns så att det är enklast att lägga var sak på sin plats.

Sedan får man också fundera över vem som äger problemet. Är det jag som behöver ha ordning omkring mig eller är det slarvern som släpper allt där hen står? Jag kunde störa mig på att väskor hamnade på vår hallmöbel innan de följde med upp till barnens rum men jag ansåg att problemet var mitt, inte deras.

 

[Lingon]

Nu är jag inte med alls? Prova något annat och då bli arg? Ska man bli arg för att få andra att göra som man vill? Varför inte sätta sig ner och diskutera det hela istället? Det går med alla över tre år och under tre år gamla barn brukar man ha överseende med ändå.

Jag löste sådana problem med bra förvaring. Jag är precis som @Bison en "var sak på sin plats" människa och ska andra (nu tänker jag barn, en vuxen utan ordningssinne har jag insett att jag inte orkar leva med) kunna leva med en får man då också se till att bra förvaring finns så att det är enklast att lägga var sak på sin plats.

Sedan får man också fundera över vem som äger problemet. Är det jag som behöver ha ordning omkring mig eller är det slarvern som släpper allt där hen står? Jag kunde störa mig på att väskor hamnade på vår hallmöbel innan de följde med upp till barnens rum men jag ansåg att problemet var mitt, inte deras.

Ja, om barnet struntar i det trots att jag pratat om det, bett hen lägga väskan på lämplig plats så blir jag till sist arg och säger till barnet lite mer på skarpen. Det är inte ok att strunta i det jag ber om när det är en så enkel sak som att lägga väskan på en lämplig plats.

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker mest att det verkar jobbigt att bli arg för småsaker och skulle absolut inte vilja leva med någon som blir det och höjer rösten och visar ilska för obetydliga saker som sylt i soffan och missat att byta toarulle någon gång. Då är jag ändå pedant deluxe
Återigen, personlighet.

Min partner välte ner tvålpumpen i keramik så den gick sönder, hade lika gärna kunnat vara jag som gjort det, inget att bli arg över.

Jag måste ha missat detta, är det vad vi diskuterar - uttalat att någon lagt sylt i soffan och missat toarullen?

Jag tolkade det som diskussionen gäller ilska och hur man uttrycker den, inte vad en blir arg över.

Jag blir irriterad över att en överenskommelse inte hålls, vi bestämmer att vi ska göra något och andra parten struntar i det. Värre blir det sedan om parten inte inser att det är något problem, utan kör "va, det kan vi väl göra sedan?"-attityden.

 

[Amha]

Flera gånger har det skrivits här om att tjejer inte får bli arga, som att det är orsaken till att vissa av oss inte blir arga i onödan (som jag ser det) och inte höjer rösten bara för att man blir arg. Det är möjligt att det är så i en del fall men det känns så konstigt att folk verkar se just det som anledningen till att alla vi inte är såna. I mitt fall har sånt ingenting alls med att göra att jag är tjej. Det här är nog snarare en mix mellan personlighet och obehagliga upplevelser där jag insett att dessa höjda röster/miner etc inte gett mig ett skit varken i hur jag tagit till mig saker de höjda rösterna försökt få mig att göra eller hur relationerna blivit av att man försökt höja röster för att få igenom sin vilja. Det känns väldigt olustigt att gång på gång läsa då att detta är kopplat till kön. Mitt syskon är en man och är likadan, vår pappa var likadan. Han blev arg 2 gånger under vår uppväxt (jävlar i havet, då var han vansinnig för då hade man verkligen gjort bort sig!).

Idag har jag även lärt mig att jag mår betydligt bättre om jag sparar energin jag kunde lagt på ilska till saker som gör mig glad och jag är mycket tacksam över att min partner kan slappna av och be mig på ett trevligt sätt att snygga till efter mig när jag rör till saker. Ännu mer nu när jag läser att folk blir arga över såna saker och verkar tycka att det är konstigt att vissa av oss inte blir det. Hade det inte varit så hade vi nog inte levt ihop idag. Vissa dagar är jag naturligtvis lättare att reta upp än andra (hormoner osv kan ju t.ex stöka till det) precis som min partner kan vara lite grinig, vilket jag redan innan en direkt ilska uppstår försöker vara tydlig med att idag är en skitdag, jag är lättretad. Även min partner har lärt sig att säga till innan vilket sparar energi för oss alla. Då försöker vi underlätta lite för varandra och jag behöver inte bli trött av att vi är sura på varandra. Win win!