Överkörd

[Lingon]

Jag vet, det är ju super mysigt mot att bara sitta i en soffa och vad jag vill rent drömmässigt men det finns två problem rent praktiskt, den största är att farfar ska vara med och han skulle bli jätte ledsen om alla firade utan honom och jag vill träffa honom så då skulle jag behöva ha en till fika så han kan vara med. Han är 97 år så en promenad skulle han aldrig klara. Kanske runt huset men det är ju inte samma sak.

Och min bror, han ringde mig och berättade hur mycket planer med kompisar dom har i helgen så att den enda tiden dom kan klämma in mig på är en liten stund på lördag förmiddag. Kändes skit dumt att mina föräldrar pressade mig så jag fick ringa min bror och försöka sälja in mig för att dom ska komma. Skulle alltså bli knapert med tid.

Det med farfar kan jag förstå helt och hållet!

 

[Lingon]

Kan du prata med din bror om hur du känner och få hjälp av honom att prata med föräldrarna?

 

[Lillefrun]

Farfar förstår jag att du tar hänsyn till men brorsan?! Han verkar ju ha prioriterat annat och jag hade struntat fullständigt i deras tidsschema, de får väl dyka upp eller låta bli.
Så fungerar det inte i vår familj…

Jag älskar min familj och träffar mina föräldrar en eller två gånger i veckan och pratar i telefon nästan varje dag. Har en jätte bra relation med min bror. Men vi är en sån där ’familjefamilj” när alla är helt inblandade i varandra på gott och ont. Det finns alltid någon som stödjer en och hjälper till. Man blir aldrig lämnad.

Är tacksam för allt dom gör. Men dom lägger sig i allt. Ända in i hur min dammsugare står i garderoben, vad jag köper och hur, ordningen hemma och hur det ser ut i mina kökslådor och klädhängare. Så ja, att gå emot det dom andra tycker är svårt för mig. Fast jag tränar på det.

 

[Lillefrun]

Farfar förstår jag att du tar hänsyn till men brorsan?! Han verkar ju ha prioriterat annat och jag hade struntat fullständigt i deras tidsschema, de får väl dyka upp eller låta bli.
Så fungerar det inte i vår familj…

Jag älskar min familj och träffar mina föräldrar en eller två gånger i veckan och pratar i telefon nästan varje dag. Har en jätte bra relation med min bror. Men vi är en sån där ’familjefamilj” när alla är helt inblandade i varandra på gott och ont. Det finns alltid någon som stödjer en och hjälper till. Man blir aldrig lämnad.

Är tacksam för allt dom gör. Men dom lägger sig i allt. Ända in i hur min dammsugare står i garderoben, vad jag köper och hur, ordningen hemma och hur det ser ut i mina kökslådor och klädhängare. Så ja, att gå emot det dom andra tycker är svårt för mig. Fast jag tränar på det.

Har börjat säga ifrån när jag tycker dom är för på.

Men jag har ju turen att ha en trygg, stabil och kärleksfull familj som jag inte klarar mig utan bokstavligen. Men en så nära kontakt gör att gränser ibland flyter ihop,

Dom vill ju fira för att dom älskar mig, det får man inte glömma. Problemet är att vi vill olika saker och tycker olika och där lyssnar dom inte.

 

[Lillefrun]

Kan du prata med din bror om hur du känner och få hjälp av honom att prata med föräldrarna?

Hmm, det känns som att tåget att ställa in har gått. Nu är det bara att kämpa på.

 

[Lovisaleonora]

Jag vet, det är ju super mysigt mot att bara sitta i en soffa och vad jag vill rent drömmässigt men det finns två problem rent praktiskt, den största är att farfar ska vara med och han skulle bli jätte ledsen om alla firade utan honom och jag vill träffa honom så då skulle jag behöva ha en till fika så han kan vara med. Han är 97 år så en promenad skulle han aldrig klara. Kanske runt huset men det är ju inte samma sak.

Och min bror, han ringde mig och berättade hur mycket planer med kompisar dom har i helgen så att den enda tiden dom kan klämma in mig på är en liten stund på lördag förmiddag. Kändes skit dumt att mina föräldrar pressade mig så jag fick ringa min bror och försöka sälja in mig för att dom ska komma. Skulle alltså bli knapert med tid.

Vi brukar styra upp det så vi möter upp de som har svårt att gå. Lägger promenaden så vi slutar vid något picknick eller fikaställe, så åker de direkt dit.

 

[Lovisaleonora]

Dom vill ju fira för att dom älskar mig, det får man inte glömma.

Vem är "man" som inte får glömma? Är det du? Och glömmer du verkligen? Eller är det så att det är ett motsatsförhållande i att vilja styra sitt eget liv OCH vara tacksam för sin familj?

 

[Lingon]

Har börjat säga ifrån när jag tycker dom är för på.

Men jag har ju turen att ha en trygg, stabil och kärleksfull familj som jag inte klarar mig utan bokstavligen. Men en så nära kontakt gör att gränser ibland flyter ihop,

Dom vill ju fira för att dom älskar mig, det får man inte glömma. Problemet är att vi vill olika saker och tycker olika och där lyssnar dom inte.

Det är bra att komma ihåg att de vill fira för att de älskar dig. Men samtidigt, eftersom de älskar dig så borde de vilja fira det på det sätt som DU vill bli firad. I några års tid har jag inte velat ha nåt firande med släkten. Bara med min man och dotter. Nåt år hade jag bara en tjejmiddag med kompisarna. I år fyller jag jämnt och i år vill jag faktiskt firas. Får se om det blir av. Jag hade föredragit att slippa ordna själva firandet. Det hade varit skönt att bara få bli firad utan att behöva städa hela huset och ordna allt.

 

[Lillefrun]

Vi brukar styra upp det så vi möter upp de som har svårt att gå. Lägger promenaden så vi slutar vid något picknick eller fikaställe, så åker de direkt dit.

Det var super smart, jag hade tänkt mig åka till skogs för en skön promenad och någon måste hämta farfar oavsett var vi är så då kan nog pappa också behöva komma på slutet. Nästa år ska jag köra på det faktiskt!

Säga till i förväg så jag styr. Men böjer mig alltid för alla andra. Mitt förslag när dom propsade var nästa helg men då kunde inte mina föräldrar istället.

 

[Lillefrun]

Vill verkligen inte klaga på att ha en familj som vill fira mig, alla har inte det. Det är just bara det här att jag ofta i olika sammanhang inte lyssnas på fast det gäller mig.

 

[_Taggis_]

Farfar förstår jag att du tar hänsyn till men brorsan?! Han verkar ju ha prioriterat annat och jag hade struntat fullständigt i deras tidsschema, de får väl dyka upp eller låta bli.
Så fungerar det inte i vår familj…

Jag älskar min familj och träffar mina föräldrar en eller två gånger i veckan och pratar i telefon nästan varje dag. Har en jätte bra relation med min bror. Men vi är en sån där ’familjefamilj” när alla är helt inblandade i varandra på gott och ont. Det finns alltid någon som stödjer en och hjälper till. Man blir aldrig lämnad.

Är tacksam för allt dom gör. Men dom lägger sig i allt. Ända in i hur min dammsugare står i garderoben, vad jag köper och hur, ordningen hemma och hur det ser ut i mina kökslådor och klädhängare. Så ja, att gå emot det dom andra tycker är svårt för mig. Fast jag tränar på det.

Man kan älska sin familj och ha en nära relation utan att bli överkörd. Det är inte antingen eller. Jag hade markerat tydligt mot att de lägger sig i hur du har din dammsugare, vad du köper och ordningen i dina lådor. Du har flyttat hemifrån. Du är vuxen. Det är dags för din familj att inse det. Jag har haft det snacket med min mor och det var rejält befriande, klart det är tröttsamt att jag får påminna ibland men för min egen skull är det så jäkla skönt att ha markerat och sagt ifrån. Jag mådde mkt sämre när de bara la sig i och jag var tyst. Du kanske borde prova det, eller skriv ett brev. De kommer inte ändra sig per automatik.

 

[Ramona]

Vill verkligen inte klaga på att ha en familj som vill fira mig, alla har inte det. Det är just bara det här att jag ofta i olika sammanhang inte lyssnas på fast det gäller mig.

Fast det där måste du ifrågasätta. "Hur kommer det sig att ni inte respekterar min vilja när jag säger att jag inte vill fira min födelsedag?"

Jag tror att speciellt föräldrar i många fall kör över eftersom de tror att man blir glad ändå. Att man piggas upp av firandet om man annars mår lite dåligt. Genom sig själv känner man ju andra sägs det och man projicerar ofta hur man själv hade upplevt någonting på hur man tänker att andra ska uppleva samma sak. Men vi är alla olika!

Jag kan många gånger tycka att någonting är väldigt jobbigt när jag tänker på det, men när jag väl är där så är det riktigt kul. Kanske dina föräldrar också fungerar så och tänker att du också gör det?