Överreagerar

[tanten]

Jag blir så trött på att han skäller för minsta lilla. Och på att jag inte vet riktig hur jag ska jobba bort det.

Om han skäller för att människor, cyklar eller rullskidåkare passerar på vägen utanför huset så kan jag oftast förebygga om jag ser dem komma. Vi pratar, han får godis och det funkar i stort sett.

Men när han far upp inomhus och skrikskäller för att det knäpper i huset, låter från radion eller jag råkar resa mig när han sover - hur motar jag det? För att inte tala om hur frustrerande det är att ha en vrålande hund inne när jag ska svara i mobilen.

Igår hann jag inte se att det kom en joggare på vägen. Han for iväg och tokskällde. Nu är han en papillon men vad hande hänt om han var en rottweiler eller en amstaff? Han hade skrämt skiten ur folk.
Han är vanligtvis kopplad när jag vi är ute men just då behövde jag bägge händerna och vi hade lekt så han var trött. Trodde inte han skulle reagera så starkt.

Min hundkompis säger att han är i spökåldern. Men jag är livrädd att det ska befästas. Hos uppfödaren rusade hela flocken vrålande mot staketet när någon gick förbi. Han med. Så han har väl fått det inpräntat.

/mvh världens sämsta hundägare

 

[Scata]

1. Du är INTE någon dålig hundägare!

Det är nog en kombo av att han dels har beteendet med sig från uppväxten, sen är det många hundar som har "vakt-skall". Han kan även vara rädd och behöver stöd.
Dessutom så är han ju lite ljudkänslig från start, men den kommer att gå över med invänjning med mer ljud runt han i vardagen inte mindre!
Det tar ett tag bara, var inte så otålig

Ju mer han ser att du är lugn och trygg, desto mer kommer han att ta efter ditt beteende!
Han har ju utvecklats redan på den här korta tiden!

Om en hund har vakt-skall/skvaller-skall så brukar jag berömma och gå och titta vad det är dom vill visa när dom är unga, riktigt visa att du bryr dig om det han vill säga!
När du gjort det så är det över och då är fortsatta skall ett no-no. Han får inte skälla när du är där och säger att det är Ok, du har sett "problemet" och det var inget att bry sig om.
Du kan ju det där med att vara konsekvent och att "trägen vinner" - du har ju allt i dig i.o.m ditt hund och häst-liv
Är pga hans storlek du inte kan applicera dina kunskaper?
heart

 

[tanten]

1. Du är INTE någon dålig hundägare!
...
Är pga hans storlek du inte kan applicera dina kunskaper?
heart

Tack

Jag känner att det som jag så att säga har i ryggmärgen inte funkar på den här typen.
Detta att han skäller och rusar iväg har jag aldrig varit med om förr. Jag har sett det hos hundar med tveksam mentalitet som skällande attackerat folk. Men aldrig hos en "normal" hund. Det gör mig lite rädd för framtiden. Vill att han ska kolla på mig och acceptera att det är människan som bestämmer om något är otäckt och ska attackeras.

I princip vill jag ha samma krav på honom som på en större hund. Han ska "bete" sig. Numera hoppar han inte. Det är en framgång.

Senaste halvtimmen har han vrålat på diskmaskinen - det knäppte i den när disken svalnade. Han for upp och skällde hysterisk för att jag la ett par äpplen i en skål på bordet. Eller nyss då jag inte fattar vad han reagerade på. Han bara for upp och skällde gällt.

Uppfödaren rådde mig att ha radion på. Men det har jag ju. Jag har radion på P1 hela min vakna tid. Han vänjer sig inte.

Vi har varit på en längre promenad på förmiddagen och vi har lekt ute. Han borde inte vara understimulerad, eller överstimulerad heller. Vill ju att han ska ha tid att vila också. Han är ju bara 5 månader.

Däremot så har jag fått bära ut en matta efter att han kissade ner den rätt omedelbart efter att vi varit på promenaden (där han kissade tre gånger). Men hellre mattan än att behöva skura trägolvet i köket.

 

[Ceta]

Jag menar bara väl med detta @tanten för jag tycker inte du är en dålig hundägare eller något sådant! Men en liten fråga, tycker du om valpen?
Tänker att det kanske är bättre att hitta en bättre match för er båda ifall det inte känns rätt, än att du ska slita ut sig fullständigt på en hund som du inte känner är helt rätt?

 

[tanten]

Jag menar bara väl med detta @tanten för jag tycker inte du är en dålig hundägare eller något sådant! Men en liten fråga, tycker du om valpen?
Tänker att det kanske är bättre att hitta en bättre match för er båda ifall det inte känns rätt, än att du ska slita ut sig fullständigt på en hund som du inte känner är helt rätt?

Känslig fråga.
Nä, vi klickar inte helt. Men det brukar ta en stund för mig att klicka med djur.

Han är inte heller speciellt fäst vid mig. Inte på det sättet jag är van vid. Men jag har haft hundar som varit mattekära. Tror jag saknar detta att bli glad att se mig.
Han är mer som en katt. Ibland är jag bra att ha. Andra gånger skiter han fullständigt i mig

Jag lever väl i tron att det kommer.

 

[Ceta]

Känslig fråga.
Nä, vi klickar inte helt. Men det brukar ta en stund för mig att klicka med djur.

Han är inte heller speciellt fäst vid mig. Inte på det sättet jag är van vid. Men jag har haft hundar som varit mattekära. Tror jag saknar detta att bli glad att se mig.
Han är mer som en katt. Ibland är jag bra att ha. Andra gånger skiter han fullständigt i mig

Jag lever väl i tron att det kommer.

Brukar det växa fram för dig så är det ju inte så konstigt att det dröjer lite i detta fallet när ni har mycket omställningar båda två
Håller tummarna att det blir bra!

 

[em-pirre]

Du har ju bara haft valpen i en kort tid. Jag brukar typ inte göra nåt alls med unga hundar. De hänger med och jag torkar kiss. Det tar några månader och så växer de till sig. Valpar är urjobbiga.

 

[Dentaku]

Känslig fråga.
Nä, vi klickar inte helt. Men det brukar ta en stund för mig att klicka med djur.

Han är inte heller speciellt fäst vid mig. Inte på det sättet jag är van vid. Men jag har haft hundar som varit mattekära. Tror jag saknar detta att bli glad att se mig.
Han är mer som en katt. Ibland är jag bra att ha. Andra gånger skiter han fullständigt i mig

Jag lever väl i tron att det kommer.

Om du tror att det växer fram så är det en sak. Samtidigt tycker jag att @Ceta har en viktig poäng i det här att inte slita ut sig. Det är inget misslyckande eller nederlag om det skulle vara så att man inte klickar med en hund och känner att både hunden och en själv skulle ha det roligare tillsammans med någon annan. Det finns många hundar i min närhet som jag inte skulle vilja ha om jag så fick betalt för det, men deras ägare är jättenöjda med dem. Och detsamma gäller garanterat hur folk ser på mina hundar också.

Jag vill inte måla fan på väggen vad gäller din hund, men jag tror att det lite farligt att tänka att allt blir bra med träning vad gäller t ex ljudkänslighet och vaktighet. Bättre kan det säkert bli men hur mycket bättre beror på fler faktorer än hur mycket man tränar. En hund som har anlag både för att vara ljudkänslig och socialt osäker kommer kanske aldrig nå längre än en viss nivå vad gäller just oväsen och främmande människor som beter sig konstigt.

Nu ville jag bara ge ett annat perspektiv och jag hoppas förstås att det går bra för dig och din valp. Och som redan nämnts är valpar rätt pestiga utom när de sover, det hör till att man får gråa hår. Huvudsaken är att man ser ljuset i tunneln när det lilla monstret vuxit till sig lite, inte bara en fortsatt uppförsbacke.

 

[linnsan]

Vad gör du nu när han skäller?

Tycker det låter som att han inte riktigt slappnar av eller är lite osäker. Kan ju såklart också vara spökåldern och att det går över men jag upplever att saker ändå kan befästas om de får öva på ett beteende mycket under spökperioder.

Vad händer om du liksom plockar upp honom i famnen och stryker honom lungnande när han kommer igång? Gillar han godis? Kanske träna lite impulskontroll och omvänt lockande så han kommer på att det händer trevliga saker när han lägger band på sig sas?

 

[tanten]

Vad gör du nu när han skäller?

Tycker det låter som att han inte riktigt slappnar av eller är lite osäker. Kan ju såklart också vara spökåldern och att det går över men jag upplever att saker ändå kan befästas om de får öva på ett beteende mycket under spökperioder.

Vad händer om du liksom plockar upp honom i famnen och stryker honom lungnande när han kommer igång? Gillar han godis? Kanske träna lite impulskontroll och omvänt lockande så han kommer på att det händer trevliga saker när han lägger band på sig sas?

Jag upplever honom som generellt osäker. Han hade väldiga problem med att gå på torrt gräs och torra löv när han kom. Det har vi nött bort. Det är liksom inte möjligt att fortsätta vara rädd för terrängen om man bor mitt i grönsakerna. Numera travar han glatt på även i skogen.

Han är inte godisintresserad. Det är gott om han får det serverat direkt framför sig eller instoppat i munnen men han kan inte tänka sig att göra något för det - som att komma och hämta det. Köttbullar är inte ätbart. Övriga sorter trugar jag i.

Har han väl dragit igång hjälper det inte mycket att stryka lugnande eller plocka upp. Han ÄR säkrare i famnen än på marken. Jag har morrat "silvertejp" till honom när han skällt som värst men han förstår inte hur jag menar
Hittills har vi inte lyckats hälsa på någon annan människa utan att han suttit i famnen. Inte ens de han träffat flera gånger.

Jag står lite hjälplös.
Han är supergullig när han inte är upprörd eller skeptisk. Han är upprörd lite för ofta bara.

Såhär är han riktigt trevlig

 

[Stjärnklar]

Jag hoppas att du tar detta rätt, men jag tycker att det låter som att din hunds rädslor är genetiska. Vardagen med en sådan hund är inte kul - jag har själv levt med en sådan hund.

Om det hade varit min valp, så hade jag lämnat tillbaks den till uppfödaren. Så får du hitta en annan valp där du kan få det hundliv som du vill ha.

Det är jättejobbiga beslut. Efter att själv ha levt med en rädd hund (som tog till tänderna), så säger jag aldrig mer. Det ska vara kul att ha hund.

 

[Dentaku]

Det är jättejobbiga beslut. Efter att själv ha levt med en rädd hund (som tog till tänderna), så säger jag aldrig mer. Det ska vara kul att ha hund.

Jag har själv sluppit leva med hundar som har svåra rädslor men efter att ha hört och sett om vilken tillvaro sådana hundägare(och hundar!) har så är jag ändå fast besluten att inte hamna där. Senast vi åkte för att hämta valp hade jag stålsatt mig för att det SKULLE kunna bli så att vi åkte hem igen utan valp, trots att vi varit där och hälsat på och varit inställda i månader på att bli valpägare. Uppfödaren visste också att jag inte ville ha en valp som var det minsta osäker, så eftersom den valp jag egentligen skulle haft visat sig lite tveksam till dammsugaren tyckte både jag och uppfödaren att det var bäst att jag tog en annan annan valp.
Nu är inte den valp jag skulle ha rädd för dammsugare eller liknande för fem öre längre, så vitt jag vet och hennes ägare är jättenöjda. Men just vad gäller mentalitet vill jag börja med så absolut bra förutsättningar som möjligt. Det blir så mycket lättare och roligare då(även om det alltid dyker upp andra spännande saker som man får jobba med...).

 

[Valptass]

Du har fått många kloka svar. Kanske är det en lite olycklig kombination av en mer reaktiv/ljudande/försiktig hund än du egentligen vill ha och en jobbig utvecklingsfas där valpen är extra skeptisk mot det mesta. Det är ju helt naturligt att valpen efter den mysiga socialiseringsfasen där de är som mest öppna och mottagliga (och som du ju har missat med Torsten) plötsligt blir lite tvärtom och börjar ana oråd lite överallt.

Svårt att svara på hur du ska göra. Det låter lite på dig som att även de vuxna hundarna hos uppfödaren var lite fel sorts hund för dig och då är det ju inte helt otroligt att valpen är det också. Eller så är han en toppenhund, när du vant dig vid hur han fungerar och han har mognat lite mer.

Just nu är det främst er relation ni behöver stärka, tänker jag. Han är kanske inte helt mottaglig för så mycket träning just nu och kommer kanske vara asjobbig ett tag, men då är det desto viktigare att lägga fokus på tillit och att ha kul tillsammans. Huruvida det känns värt det för dig är såklart en annan, kanske svårare, fråga.

 

[Stjärnklar]

Du har fått många kloka svar. Kanske är det en lite olycklig kombination av en mer reaktiv/ljudande/försiktig hund än du egentligen vill ha och en jobbig utvecklingsfas där valpen är extra skeptisk mot det mesta. Det är ju helt naturligt att valpen efter den mysiga socialiseringsfasen där de är som mest öppna och mottagliga (och som du ju har missat med Torsten) plötsligt blir lite tvärtom och börjar ana oråd lite överallt.

Svårt att svara på hur du ska göra. Det låter lite på dig som att även de vuxna hundarna hos uppfödaren var lite fel sorts hund för dig och då är det ju inte helt otroligt att valpen är det också. Eller så är han en toppenhund, när du vant dig vid hur han fungerar och han har mognat lite mer.

Just nu är det främst er relation ni behöver stärka, tänker jag. Han är kanske inte helt mottaglig för så mycket träning just nu och kommer kanske vara asjobbig ett tag, men då är det desto viktigare att lägga fokus på tillit och att ha kul tillsammans. Huruvida det känns värt det för dig är såklart en annan, kanske svårare, fråga.

Brukar inte spökåldern komma när de är lite äldre? Denna valp är väl bara 3 månader?

Den här hunden verkar inte vara normalt försiktig av sig (vilket vissa hundar är), denna hund är ju rädd för sin egen skugga. Det är inte normalt.

 

[Kilauea]

Brukar inte spökåldern komma när de är lite äldre? Denna valp är väl bara 3 månader?

Den här hunden verkar inte vara normalt försiktig av sig (vilket vissa hundar är), denna hund är ju rädd för sin egen skugga. Det är inte normalt.

Tror han är närmare 5 månader, eller var när han kom till @tanten .

 

[iNHALE]

Rädslor är extremt jobbiga. Efter separationsångest (som är lite samma kategori egentligen) är nog rädslor det värsta i min bok. Denna valpen verkar vara orimligt osäker och rädd tycker jag. Viss osäkerhet är normalt för valpar iom att självsäkerheten ofta inte är så hög i tidig ålder men det du beskriver tycker jag inte alls låter normalt. Jag hade faktiskt övervägt att lämna tillbaka valpen till uppfödaren baserat på det jag läst i dina trådar.

Jag sitter själv med en 4-månaders som kom till mig i onsdags och det är riktigt riktigt skönt att inte behöva anpassa vardagen efter hundens rädslor. Min förra hund var inte rädd men hatade dammsugaren. Varje gång det skulle dammsugas satt han upptryckt i ett hörn, men inte ens vår extremt högljudda industridammsugare lyckas skrämma denna hunden.

Att man ofta får jobba med skällandet hos små hundar är givet, men den motvinden du verkar ha med valpen redan nu låter som orkanstyrka.

 

[Valptass]

Brukar inte spökåldern komma när de är lite äldre? Denna valp är väl bara 3 månader?

Den här hunden verkar inte vara normalt försiktig av sig (vilket vissa hundar är), denna hund är ju rädd för sin egen skugga. Det är inte normalt.

Jag tänker att det är svårt att avgöra utifrån text hur illa det verkligen är, eftersom @tanten här på forumet har ganska mycket fokus på allt det jobbiga och dessutom verkar vara van vid en annan typ av hund, samt verkar ha förväntat sig något annat än hon fått.

Jag håller dock onekligen med om att rädslor inte är roliga att leva med för vare sig hund eller ägare. Jag håller också med om att det är bättre att återlämna en hund man inte trivs med hellre än att slita sig blå för ett resultat man kanske aldrig kommer få.

Skeptiska unghundar som visar känslor med intensitet behöver dock inte enligt mig vara kassa hundar alla gånger, och vad just den här individen är för sort vet jag inte. Tydligt är dock att det inte blev en match made in heaven från första stund i alla fall, vilket såklart är trist!

 

[em-pirre]

Jag tänker att det är svårt att avgöra utifrån text hur illa det verkligen är, eftersom @tanten här på forumet har ganska mycket fokus på allt det jobbiga och dessutom verkar vara van vid en annan typ av hund, samt verkar ha förväntat sig något annat än hon fått.

Jag håller dock onekligen med om att rädslor inte är roliga att leva med för vare sig hund eller ägare. Jag håller också med om att det är bättre att återlämna en hund man inte trivs med hellre än att slita sig blå för ett resultat man kanske aldrig kommer få.

Skeptiska unghundar som visar känslor med intensitet behöver dock inte enligt mig vara kassa hundar alla gånger, och vad just den här individen är för sort vet jag inte. Tydligt är dock att det inte blev en match made in heaven från första stund i alla fall, vilket såklart är trist!

Så otroligt bra inlägg av dig i tråden!

 

[Gnist]

Med risk för att låta som en Debbie Downer, så tror jag att du kommer få leva med det där nerviga beteendet om du har kvar hunden. Kanske, med tur så dämpas det en del med åldern, men jag är rätt säker på att den inte kommer växa upp till en trygg och stabil individ, oavsett att den haft turen och hamnat hos en bra @tanten

 

[tanten]

Jag tänker att det är svårt att avgöra utifrån text hur illa det verkligen är, eftersom @tanten här på forumet har ganska mycket fokus på allt det jobbiga och dessutom verkar vara van vid en annan typ av hund, samt verkar ha förväntat sig något annat än hon fått.

Jag håller dock onekligen med om att rädslor inte är roliga att leva med för vare sig hund eller ägare. Jag håller också med om att det är bättre att återlämna en hund man inte trivs med hellre än att slita sig blå för ett resultat man kanske aldrig kommer få.

Skeptiska unghundar som visar känslor med intensitet behöver dock inte enligt mig vara kassa hundar alla gånger, och vad just den här individen är för sort vet jag inte. Tydligt är dock att det inte blev en match made in heaven från första stund i alla fall, vilket såklart är trist!

Viss ironi är det i mina texter förstås. Det är skrivet med en liten glimt i ögat.
Samtidigt som jag ju sökt en uppfödare som har hundar med bra mentalitet.

Jag ger det några månader, men kommer att varsko uppfödaren om mina dubier.
Jag vill ju ha det som @Gnist beskrev som en "trygg och stabil individ "