Oförmögen att hjälpa min stressade hund (jättelångt inlägg)

Beppli

Trådstartare
Jag har läst mycket här och tycker att det verkar finnas många kloka människor här. Hoppas nu på att kunna få stöd och råd i hur jag ska göra med min hund.

Jag är matte till en 5 år gammal storpudel. Jag tog över honom från mina morföräldrar när han var 3 år. De borde aldrig ha skaffat honom - min morfar är sängliggandes pga sjukdom och min mormor är i perioder så sjuk att hon inte kan gå. Resultatet blev att ingen av dem klarade av att ge hunden en bra start i livet. Han har vuxit upp i deras lägenhet med tillhörande gräsplätt (ca 10 m2) och förutom kommandon som "sitt" och liknande har han inte fått mycket till uppfostran. Han har ingen som helst miljöträning, koppelträning eller socialisering med sig. De promenader som min mormor orkar gå med honom har varit mycket korta. Bristen på träning gjorde att han blev svår att gå ut och gå med, och han blev snabbt så stor att han kunde dra omkull min mormor. Jag tror att min mormors oro inför detta i kombination med hennes oroliga sätt generellt (i alla situationer. Hon är ganska osäker och nojig som person) och utebliven miljöträning har fått hunden att utveckla en ganska grundmurad orolighet inför världen och allt i den.

Jag har tagit hand om hunden i perioder även innan det formella övertagandet och tycker extremt mycket om honom. Han är i grund och botten så himla godhjärtad, fin och kärlekstörstande. Övertagandet kom av att min mormor blev allt sjukare samtidigt som hunden mådde uppenbart dåligt av att bo där och jag hade möjlighet att ta hand om honom. Under de senaste två åren har han alltså bott hos mig i utkanten av en stad. Under den här tiden har vi lagt enorma mängder tid på miljöträning, skvallerträning, kontaktövningar och koppelträning - helt utan resultat. I min lägenhet fungerar han bra. Vid det här laget är han trygg där. Vid besök i andras hem är han dock ständigt på vakt, och minsta ljud utifrån gör att han flyger upp från sin plats och skäller. Utomhus är det som att han träder in i en egen bubbla där jag som håller i hans koppel inte finns. Han söker inte kontakt med mig alls utan stretar bortåt i olika riktningar. Eftersom han inte får dra sig fram i kopplet innebär det att vi blir ståendes medan jag väntar på att han ska göra någon rörelse tillbaka mot mig som jag kan berömma - inga roliga promenader för någon av oss. Samtidigt kan oväntade ljud eller rörelser lätt få honom att göra ett utfall, och eftersom han är en så stor hund så är det lätt att han skräms. Jag måste ständigt skanna av omvärlden för att kunna placera mig mellan hunden och cykeln/joggaren/etc för att han inte ska ta saken i egna händer och skälla ut dem. Att jag gör det är ingen garanti för att utfall uteblir, men det minskar risken. Det är samma sak vid hundmöten, men då upplever jag inte att hans utfall primärt bottnar i oro/rädsla utan snarare i att han tycker att det är så jäkla spännande med andra hundar att han inte kan hålla sig. Vill vara noga med att påpeka att han inte får hälsa på okända hundar hur som helst utan att han har ett par kompisar som han får interagera med. Han BORDE alltså inte ha någon förväntan vid möte med okända hundar, för han får aldrig komma fram till dem. Men som jag skrev tidigare så tror jag att de här beteendena bottnar i att han är väldigt stressad utomhus. Han är på helspänn när vi är ute och minsta ljud kan få honom att hoppa högt.

Allt det här får mig att känna mig så fruktansvärt otillräcklig och usel. När jag skriver det här inser jag ju att det inte är bara mitt fel att det blivit som det är, men jag känner ett så stort ansvar. Dels för hans välfärd, men också för att jag går omkring med en hund som då och då skrämmer människor. Det känns bara inte okej. Samtidigt är jag förstagångshundägare, och trots att jag läser allt jag kommer över om stressproblematik, reaktivitet och träningsmetoder så har träningen hittills inte givit något. Jag saknar kunskaperna, förmågan eller förståelsen som krävs för att ta oss ur detta. Har försökt ta hjälp av en hundpsykolog men avslutade ganska snabbt den kontakten eftersom hennes åtgärder i princip uteslutande fokuserade på mig som hundägare och inte på hundens problem. Menar såklart inte att jag är felfri (det är jag naturligtvis INTE!) men att hävda att alla dessa problem skulle försvinna om jag tog en tydligare ledarroll tror jag inte på. Jag ÄR en självsäker och stabil person. Dessutom kvarstår problemen även vid promenader med min pappa, som nog är den lugnaste, stabilaste och tryggaste ledarfigur en hund kan tänka sig. Det finns såklart fler hundpsykologer i världen, men jag börjar känna mig så himla uppgiven och ledsen över den här situationen och vet faktiskt inte hur mycket mer jag orkar.

Vad hade ni gjort?
 
Jag hade helt enkelt accepterat hunden som han är sålänge det inte förstörde min vardag allt för mycket.

Vad gör du med hunden förutom att "träna koppelgående"?
Om du bara går vanliga promenader hade jag hoppat över det från och med nu.
Får han ta ut sig psykiskt och fysiskt?
En trött hund är ofta en snäll hund.
Han kanske skulle älska att få dra som uppgift , dvs dra dig när du joggar eller cyklar med hunden.
Får hunden spåra, leta upp leksaker eller liknande?
Sträcka ut och springa löst?
 
Jag har läst mycket här och tycker att det verkar finnas många kloka människor här. Hoppas nu på att kunna få stöd och råd i hur jag ska göra med min hund.

Jag är matte till en 5 år gammal storpudel. Jag tog över honom från mina morföräldrar när han var 3 år. De borde aldrig ha skaffat honom - min morfar är sängliggandes pga sjukdom och min mormor är i perioder så sjuk att hon inte kan gå. Resultatet blev att ingen av dem klarade av att ge hunden en bra start i livet. Han har vuxit upp i deras lägenhet med tillhörande gräsplätt (ca 10 m2) och förutom kommandon som "sitt" och liknande har han inte fått mycket till uppfostran. Han har ingen som helst miljöträning, koppelträning eller socialisering med sig. De promenader som min mormor orkar gå med honom har varit mycket korta. Bristen på träning gjorde att han blev svår att gå ut och gå med, och han blev snabbt så stor att han kunde dra omkull min mormor. Jag tror att min mormors oro inför detta i kombination med hennes oroliga sätt generellt (i alla situationer. Hon är ganska osäker och nojig som person) och utebliven miljöträning har fått hunden att utveckla en ganska grundmurad orolighet inför världen och allt i den.

Jag har tagit hand om hunden i perioder även innan det formella övertagandet och tycker extremt mycket om honom. Han är i grund och botten så himla godhjärtad, fin och kärlekstörstande. Övertagandet kom av att min mormor blev allt sjukare samtidigt som hunden mådde uppenbart dåligt av att bo där och jag hade möjlighet att ta hand om honom. Under de senaste två åren har han alltså bott hos mig i utkanten av en stad. Under den här tiden har vi lagt enorma mängder tid på miljöträning, skvallerträning, kontaktövningar och koppelträning - helt utan resultat. I min lägenhet fungerar han bra. Vid det här laget är han trygg där. Vid besök i andras hem är han dock ständigt på vakt, och minsta ljud utifrån gör att han flyger upp från sin plats och skäller. Utomhus är det som att han träder in i en egen bubbla där jag som håller i hans koppel inte finns. Han söker inte kontakt med mig alls utan stretar bortåt i olika riktningar. Eftersom han inte får dra sig fram i kopplet innebär det att vi blir ståendes medan jag väntar på att han ska göra någon rörelse tillbaka mot mig som jag kan berömma - inga roliga promenader för någon av oss. Samtidigt kan oväntade ljud eller rörelser lätt få honom att göra ett utfall, och eftersom han är en så stor hund så är det lätt att han skräms. Jag måste ständigt skanna av omvärlden för att kunna placera mig mellan hunden och cykeln/joggaren/etc för att han inte ska ta saken i egna händer och skälla ut dem. Att jag gör det är ingen garanti för att utfall uteblir, men det minskar risken. Det är samma sak vid hundmöten, men då upplever jag inte att hans utfall primärt bottnar i oro/rädsla utan snarare i att han tycker att det är så jäkla spännande med andra hundar att han inte kan hålla sig. Vill vara noga med att påpeka att han inte får hälsa på okända hundar hur som helst utan att han har ett par kompisar som han får interagera med. Han BORDE alltså inte ha någon förväntan vid möte med okända hundar, för han får aldrig komma fram till dem. Men som jag skrev tidigare så tror jag att de här beteendena bottnar i att han är väldigt stressad utomhus. Han är på helspänn när vi är ute och minsta ljud kan få honom att hoppa högt.

Allt det här får mig att känna mig så fruktansvärt otillräcklig och usel. När jag skriver det här inser jag ju att det inte är bara mitt fel att det blivit som det är, men jag känner ett så stort ansvar. Dels för hans välfärd, men också för att jag går omkring med en hund som då och då skrämmer människor. Det känns bara inte okej. Samtidigt är jag förstagångshundägare, och trots att jag läser allt jag kommer över om stressproblematik, reaktivitet och träningsmetoder så har träningen hittills inte givit något. Jag saknar kunskaperna, förmågan eller förståelsen som krävs för att ta oss ur detta. Har försökt ta hjälp av en hundpsykolog men avslutade ganska snabbt den kontakten eftersom hennes åtgärder i princip uteslutande fokuserade på mig som hundägare och inte på hundens problem. Menar såklart inte att jag är felfri (det är jag naturligtvis INTE!) men att hävda att alla dessa problem skulle försvinna om jag tog en tydligare ledarroll tror jag inte på. Jag ÄR en självsäker och stabil person. Dessutom kvarstår problemen även vid promenader med min pappa, som nog är den lugnaste, stabilaste och tryggaste ledarfigur en hund kan tänka sig. Det finns såklart fler hundpsykologer i världen, men jag börjar känna mig så himla uppgiven och ledsen över den här situationen och vet faktiskt inte hur mycket mer jag orkar.

Vad hade ni gjort?

Jag håller med @Fruentimber , hitta en bra hundtränare.

Sedan skulle jag, om jag var du, sett koppelträningen som vilken träning som helst. Korta pass anpassade efter både kunskapsnivå hos hunden och vad som fungerar bäst metodmässigt.
Själva promenaderna skulle jag under tiden i stället ta med sele, som det är ok att dra i, på platser där det inte finns massa störningar i form av andra hundar, joggare osv. Om jag var tvungen att gå genom områden där sele inte skulle kännas säkert skulle jag ha t ex canny collar-grimma eller liknande på hunden. Det finns många som tycker att det är fel att använda den typen av hjälpmedel oavsett situation. Själv tycker jag att det är värre att varenda promenad blir ett stressmoment. Jag tror bara att det är negativt, inte bara för hunden och ägaren utan även för möjligheten att faktiskt komma tillrätta med problemet så att man kan komma undan både frustration och hjälpmedel.
 
Jag hade först försökt ta hjälp för att utröna vad som beror på rädsla/osäkerhet och vad som är ren brist på fostran. Kanske gå ett BPH?

Sen jobbat på att utveckla ert samspel. Du behöver öka i värde i hans värld. Kan du leka med honom på något sätt? Hur i så fall? I vilka miljöer?

Ta hjälp av antidragsele eller nosgrimma vid promenader är inte alls helt fel så länge man gör det på ett för hunden sjysst sätt. Endast träna koppelgående korta sekvenser och få ha ett tydligt "arbetstecken". Hjälp honom då genom att visa att du vill att han går vid din sida och belöna så mycket det bara går. När ni möter någon låt honom gå och gnaga på en godbit som du håller i handen eller slicka på en mjukosttub. Då bygger du långsamt upp en förväntan på dig när du får möten.

Aktivera hunden regelbundet både fysiskt (drag kanske?) och mentalt (spår är suveränt, annars nose work eller liknande också bra).

Även om det säkert att hunden som det brister hos (medfött eller förvärvat) så är det bara dig som en instruktör kan påverka på det sättet att det ger långsiktigt resultat. Som instruktör tränar man inte hund man tränar människor i att träna sina hundar. Men att säga att någon ska ta en tydligare ledarroll är ju inte så pedagogiskt om man inte visar tydliga exempel på hur man kan göra detta. Sen är ledarskap någon man förtjänar och inte tar så det viktigaste för att kunna ta den rollen är att vara en resurs för hunden i alla lägen.
 
Jag hade först försökt ta hjälp för att utröna vad som beror på rädsla/osäkerhet och vad som är ren brist på fostran. Kanske gå ett BPH?

Sen jobbat på att utveckla ert samspel. Du behöver öka i värde i hans värld. Kan du leka med honom på något sätt? Hur i så fall? I vilka miljöer?

Ta hjälp av antidragsele eller nosgrimma vid promenader är inte alls helt fel så länge man gör det på ett för hunden sjysst sätt. Endast träna koppelgående korta sekvenser och få ha ett tydligt "arbetstecken". Hjälp honom då genom att visa att du vill att han går vid din sida och belöna så mycket det bara går. När ni möter någon låt honom gå och gnaga på en godbit som du håller i handen eller slicka på en mjukosttub. Då bygger du långsamt upp en förväntan på dig när du får möten.

Aktivera hunden regelbundet både fysiskt (drag kanske?) och mentalt (spår är suveränt, annars nose work eller liknande också bra).

Även om det säkert att hunden som det brister hos (medfött eller förvärvat) så är det bara dig som en instruktör kan påverka på det sättet att det ger långsiktigt resultat. Som instruktör tränar man inte hund man tränar människor i att träna sina hundar. Men att säga att någon ska ta en tydligare ledarroll är ju inte så pedagogiskt om man inte visar tydliga exempel på hur man kan göra detta. Sen är ledarskap någon man förtjänar och inte tar så det viktigaste för att kunna ta den rollen är att vara en resurs för hunden i alla lägen.

Jag håller med om allt detta men vill också tillägga att när det gäller instruktörer så är det viktigt med någon som ser både människan och hunden. Vissa verkar fokusera enbart på hundägaren, som om alla hundar fungerar exakt likadant och det alltid är ägarens fel om hunden inte beter sig som Hund 1.0. Det är ju bara om instruktören kan se samspel mellan hund och ägare, och vilka egenskaper båda har, för att bäst kunna träna människan att träna sin hund. :)
 
Du har fått massor med bra tips så jag hoppar den biten men vill däremot komma med lite pepp på vägen för bara din trådstart och din insikt i problematiken säger mej att du har alla förutsättningar för att faktiskt kunna få till ett riktigt bra samspel med din hund!
Du verkar vara genuint villig till att lära dej och inte bara hitta en quickfix-metod till en dräglig vardag utan vill verkligen din hunds bästa, så om du bara hittar rätt hjälp och en duktig instruktör tror jag att med tid så kommer det bli hur bra som helst! ❤️
 
Jag skulle först provat att träffa en ny hundinstruktör.. Det finns riktigt bra instruktörer som tittar på er båda, även om dom tycker att ägaren ska lära sin hund det instruktören lär ut till dig... Även om det inte är ditt fel att hunden är som han är så är det du som måste ta hand om honom och även träna honom... Så det är väl känt att allt en hund gör är ägarens fel och det kanske stämmer på dom flesta av oss, men alla är ju ändå individer.. Så du borde du träffa en hundinstruktör som ser och hjälper er båda- så ge inte upp pga att en inte passade dig.
Ja och sen skulle jag anmäla mig till en kurs för "liknande hundar på eran nivå" ev på närmaste hundklubb/brukshundsklubb...så han (och du) får träffa hundar och andra hundfolk..

Du verkar kunnig trots att det är din först hund när du beskriver saker om hunden, utfall som du styr upp, osv och att du blockar din hund tycker jag är det som funkat bäst när jag hade en hund förut som gjorde utfall...Skvaller metoden funkade inte på honom...det som funkade var att jag ställde mig framför honom och att jag höll i halsbandet och sa åt honom att sitta...Efter bara ngr v med den metoden så slutade utfallen.. Jag lät honom göra olika saker efter det vid hundmöten typ att han fick sitta o gå fot, osv

Det som mer funkade var att han blev tränad/aktiverad vilket du säkert skulle klara, annars finns det kurser..
Vi tränade redan lydnad, spår och uppletande (hunden söker olika utlagda saker)mm. Men när jag började träna mer (det var inte tillräckligt med träning - för honom) Vi började träna Nosework och balansbolls träning vilket lugnade ner honom och gjorde honom gladare..Så jag rekommenderar verkligen Nosework - ni lär känna varandra ordentligt genom samarbetet i NW...Och det finns både riktiga och online - kurser🐕🚶‍♀️😊
 
Du har fått jättebra svar och tips!
Vill poängtera motion och arbete för hjärnan. Har du nån skog du kan åka till där du inte möter folk? Kanske med en av hans kompisar? Låt dom ”rejsa” av sej rejält, jaga varann, leka och ha kul!

Sen är det säkert inte alla som håller med mig men jag tycker Fredrik Steen är väldigt bra. Han har en play-kanal där man kan kolla på föreläsningar av olika slag och även se kortare filmer om hur han hjälper hundar som har det svårt med olika saker, ex hundmöten, koppeldrag mm.
Det kostar en summa i månaden (inte så stor) men det kan det vara värt för att få hjälp.

Hundkurser är också toppen, här i min stad har vi en privat hundinstruktör där jag gått agility som aktivering och även en söka-kantarell-kurs.

Men ta en sak i taget så det inte blir för mycket. Det är aldrig för sent att träna en hund, det kanske bara tar liiite längre tid än att träna en valp.
Lycka till!!
 
Jag har läst mycket här och tycker att det verkar finnas många kloka människor här. Hoppas nu på att kunna få stöd och råd i hur jag ska göra med min hund.

Jag är matte till en 5 år gammal storpudel. Jag tog över honom från mina morföräldrar när han var 3 år. De borde aldrig ha skaffat honom - min morfar är sängliggandes pga sjukdom och min mormor är i perioder så sjuk att hon inte kan gå. Resultatet blev att ingen av dem klarade av att ge hunden en bra start i livet. Han har vuxit upp i deras lägenhet med tillhörande gräsplätt (ca 10 m2) och förutom kommandon som "sitt" och liknande har han inte fått mycket till uppfostran. Han har ingen som helst miljöträning, koppelträning eller socialisering med sig. De promenader som min mormor orkar gå med honom har varit mycket korta. Bristen på träning gjorde att han blev svår att gå ut och gå med, och han blev snabbt så stor att han kunde dra omkull min mormor. Jag tror att min mormors oro inför detta i kombination med hennes oroliga sätt generellt (i alla situationer. Hon är ganska osäker och nojig som person) och utebliven miljöträning har fått hunden att utveckla en ganska grundmurad orolighet inför världen och allt i den.

Jag har tagit hand om hunden i perioder även innan det formella övertagandet och tycker extremt mycket om honom. Han är i grund och botten så himla godhjärtad, fin och kärlekstörstande. Övertagandet kom av att min mormor blev allt sjukare samtidigt som hunden mådde uppenbart dåligt av att bo där och jag hade möjlighet att ta hand om honom. Under de senaste två åren har han alltså bott hos mig i utkanten av en stad. Under den här tiden har vi lagt enorma mängder tid på miljöträning, skvallerträning, kontaktövningar och koppelträning - helt utan resultat. I min lägenhet fungerar han bra. Vid det här laget är han trygg där. Vid besök i andras hem är han dock ständigt på vakt, och minsta ljud utifrån gör att han flyger upp från sin plats och skäller. Utomhus är det som att han träder in i en egen bubbla där jag som håller i hans koppel inte finns. Han söker inte kontakt med mig alls utan stretar bortåt i olika riktningar. Eftersom han inte får dra sig fram i kopplet innebär det att vi blir ståendes medan jag väntar på att han ska göra någon rörelse tillbaka mot mig som jag kan berömma - inga roliga promenader för någon av oss. Samtidigt kan oväntade ljud eller rörelser lätt få honom att göra ett utfall, och eftersom han är en så stor hund så är det lätt att han skräms. Jag måste ständigt skanna av omvärlden för att kunna placera mig mellan hunden och cykeln/joggaren/etc för att han inte ska ta saken i egna händer och skälla ut dem. Att jag gör det är ingen garanti för att utfall uteblir, men det minskar risken. Det är samma sak vid hundmöten, men då upplever jag inte att hans utfall primärt bottnar i oro/rädsla utan snarare i att han tycker att det är så jäkla spännande med andra hundar att han inte kan hålla sig. Vill vara noga med att påpeka att han inte får hälsa på okända hundar hur som helst utan att han har ett par kompisar som han får interagera med. Han BORDE alltså inte ha någon förväntan vid möte med okända hundar, för han får aldrig komma fram till dem. Men som jag skrev tidigare så tror jag att de här beteendena bottnar i att han är väldigt stressad utomhus. Han är på helspänn när vi är ute och minsta ljud kan få honom att hoppa högt.

Allt det här får mig att känna mig så fruktansvärt otillräcklig och usel. När jag skriver det här inser jag ju att det inte är bara mitt fel att det blivit som det är, men jag känner ett så stort ansvar. Dels för hans välfärd, men också för att jag går omkring med en hund som då och då skrämmer människor. Det känns bara inte okej. Samtidigt är jag förstagångshundägare, och trots att jag läser allt jag kommer över om stressproblematik, reaktivitet och träningsmetoder så har träningen hittills inte givit något. Jag saknar kunskaperna, förmågan eller förståelsen som krävs för att ta oss ur detta. Har försökt ta hjälp av en hundpsykolog men avslutade ganska snabbt den kontakten eftersom hennes åtgärder i princip uteslutande fokuserade på mig som hundägare och inte på hundens problem. Menar såklart inte att jag är felfri (det är jag naturligtvis INTE!) men att hävda att alla dessa problem skulle försvinna om jag tog en tydligare ledarroll tror jag inte på. Jag ÄR en självsäker och stabil person. Dessutom kvarstår problemen även vid promenader med min pappa, som nog är den lugnaste, stabilaste och tryggaste ledarfigur en hund kan tänka sig. Det finns såklart fler hundpsykologer i världen, men jag börjar känna mig så himla uppgiven och ledsen över den här situationen och vet faktiskt inte hur mycket mer jag orkar.

Vad hade ni gjort?
Hej,


Här är några funderingar. Kanske är det till någon hjälp. Annars får du strunta i det🤗

Försökt tänka att vad klarar hunden/jag av. Kan va olika dag till dag beroende på hur pigg o med man själv är.
Vad kommer jag ordna så det blir en lyckad träning, stund. Gör utmaningen endast så svår att du helst vet att det kommer lyckas. Stegra i den takten ni behöver. Långsamt ibland kanske snabbare ibland.

Om något blir pannkaka betyder det inte alltid att iden ska förkastas. Den kanske behöver halvera sin svårighetsgrad, justeras lite?

När jag inte fixar en situation landar det iprincip alltid i att jag har gjort mer än dem/vi klarar av.
Ett för stort steg/för svår sak. Att jag själv inte vart tillräckligt fokuserad, inte gjort rätt, känt något jag överfört, osv. Det kan va min dagsform eller något helt nytt som bara blev för svårt för mig/oss än så länge.

Som någon skrev. Promenad kanske inte är aktuellt just nu. Det kanske handlar om att komma på utsidan dörren till en bra plats utan för mycket att ta in och för mycket störmoment.
Att både du och din hund kan känna att ni lyckas då och det blir positivt.

Jag reder inte ut spår, nose works osv.
Så jag får försöka gör så gott jag kan med sån nos aktivering.
Jag ger mina hundar sin mat på gräsmattan ibland så dem får nosa o leta upp den.
När jag är ute o går tränar jag ibland 3-4 inkallningar(om jag tänkt släppa dem).
Dem gör sitt, ligg, vacker tass hemma om dem ska få en godis.
Dem ska vänta när jag ger dem mat ,Vid in och utsläpp vid dörren/bilen och titta på mig innan jag säger varsågoda
Det är bättre än inget tänker jag. Vissa saker av det är väl sånt som kan bidra lite till att dem får kontakt. med en på annat sätt än bara genom gos.


Din hund kanske behöver hjälp med en avknapp.
Så här har jag försökt med en av våra.
Han är lätt stressade och vi har då lärt oss att vi behöver vara rätt konsekventa med att han ska ligga på sin trygga plats mycket inne.
Hos mina föräldrar är det fortfarande jätte svårt. Jag måste iprincip varje gång han ska sitta i rummet brevid av någon anledning gå flera gånger o säga ligg ned/var tyst. Etc.
Men gör jag det ligger han tillslut o kan tom somna o ligga på rygg avslappnad.
Och det blir långsamt bättre.

Han är med mig mycket också men behöver väl mer ramar för att veta och bli trygg. jag skäller inte utan markerar eller säger. Annars blir han bara mer stressad.

Nu har jag börjat med att ligga ned ska va en trygghet liknande av-knapp ute och även i bilen.
Om han gått upp för mkt i stress får jag ta ett beslut att bara bryta o ta mig där ifrån den gången.

Kanske kan något av detta va till hjälp nu eller längre fram.

Om jag skriver för luddigt så var poängen:

Gör lagom o dela upp saker i delar som du tror ni klarar av.
Befäst delarna dem genom övning.

Försök få en grej som betyder lugn o att den vet att då har du koll att du tar över ansvaret. En avknapp som han sedan kan hjälpa honom bryta stress lite på automatik.

Om du inte känner att du reder ut att åka på alla kurser och träningar som hade vart bra banna dig inte för det gör som jag med godis lekar tex. Några uppgifter innan maten.

Kanske fråga en tränare som känns bra o bolla med den.

Det blir fel ibland, jag gör fel jämt o ständigt. Det jag skrev vi gör med våra hundar lyckas jag inte med alltid, men jag försöker.

Du kommer klara det❤️
 
jag skulle tipsa om metoden Amichen Bonding. Den metoden funkar och du kan gå en onlinekurs på nätet. Det bästa är att du kan i lugn och ro använda metoden hemma och bygga trygghet. sök på hundsnack och du kommer få ett toppenerbjudande med ett onlinemöte inkl. Onlinekurs för ett bra pris.

Jag har testat många metoder och den här metoden funkar garanterat! gäller bara vara konsekvent och tydlig. Inget hux flux, utan rak kommunikation utan hårda ord och ryck osv. Enbart en vänlig metod anser jag!
 
jag skulle tipsa om metoden Amichen Bonding. Den metoden funkar och du kan gå en onlinekurs på nätet. Det bästa är att du kan i lugn och ro använda metoden hemma och bygga trygghet. sök på hundsnack och du kommer få ett toppenerbjudande med ett onlinemöte inkl. Onlinekurs för ett bra pris.

Jag har testat många metoder och den här metoden funkar garanterat! gäller bara vara konsekvent och tydlig. Inget hux flux, utan rak kommunikation utan hårda ord och ryck osv. Enbart en vänlig metod anser jag!
Var tvungen att googla, även om det handlar om "mjuka" metoder så är teorin bakom förlegad. Allt verkar handla om att hunden konstant försöker klättra på hierarkitrappan och att försöka stävja det, än om hur hundar lär sig.
 
jag skulle tipsa om metoden Amichen Bonding. Den metoden funkar och du kan gå en onlinekurs på nätet. Det bästa är att du kan i lugn och ro använda metoden hemma och bygga trygghet. sök på hundsnack och du kommer få ett toppenerbjudande med ett onlinemöte inkl. Onlinekurs för ett bra pris.

Jag har testat många metoder och den här metoden funkar garanterat! gäller bara vara konsekvent och tydlig. Inget hux flux, utan rak kommunikation utan hårda ord och ryck osv. Enbart en vänlig metod anser jag!
Det låter som att du rekommenderar en produkt, inte en metod? Personligen tänker jag också att få kvalificerade, utbildade hundinstruktörer ger sådana garantier som du gör, och särskilt inte utan att ens ha träffat hunden och människan i fråga. Sen vad som är "vänliga" metoder är inte en åsiktsfråga, utan det handlar helt enkelt om inlärningspsykologi.
 
jag skulle tipsa om metoden Amichen Bonding. Den metoden funkar och du kan gå en onlinekurs på nätet. Det bästa är att du kan i lugn och ro använda metoden hemma och bygga trygghet. sök på hundsnack och du kommer få ett toppenerbjudande med ett onlinemöte inkl. Onlinekurs för ett bra pris.

Jag har testat många metoder och den här metoden funkar garanterat! gäller bara vara konsekvent och tydlig. Inget hux flux, utan rak kommunikation utan hårda ord och ryck osv. Enbart en vänlig metod anser jag!
Innan man ger sig på det så gör man klokt i att titta (eller åtminstone lyssna) på det här:
https://urplay.se/program/162012-ur-samtiden-hunden-i-tv-hundar-ar-inga-vargar
 
Det låter som att du rekommenderar en produkt, inte en metod? Personligen tänker jag också att få kvalificerade, utbildade hundinstruktörer ger sådana garantier som du gör, och särskilt inte utan att ens ha träffat hunden och människan i fråga. Sen vad som är "vänliga" metoder är inte en åsiktsfråga, utan det handlar helt enkelt om inlärningspsykologi.
Jag är inte utbildad inom Amichen bonding utan enbart gått onlinekurser hos olika aktörer inom området plus läst böcker inom ämnet. Så det var dumt att skriva garantier, ber om ursäkt för det. Jag kände bara att trådskaparen verkligeb ville ha hjälp med problemet. Och slängde ut en hjälpande hand. Sedan är det heltklart att det inte passar alla. Men jag önskar att man själv skapar sin egen uppfattning inom området innan man dömer bort det. Om man inte vill betala en kurs så finns det böcker inom ämnet som man kan köpa. Man kommer långt på det också. Jag ber om ursäkt om jag har trampat någon på tårna. Det var bara ett tips!
 
Var tvungen att googla, även om det handlar om "mjuka" metoder så är teorin bakom förlegad. Allt verkar handla om att hunden konstant försöker klättra på hierarkitrappan och att försöka stävja det, än om hur hundar lär sig.
Jag tror jag förstår hur du menar. Metoden är varken vetenskaplight bevisad eller traditionell uppfostran av hundar. Det är bara konstigt att det funkar om man håller sig till de fyra grunderna. Hunden slappnar av och blir mindre stressad. I vilket fall mina hundar. Det svåra med metoden är andra människors förhållningssätt mot hunden. De tycker synd om hunden och lyssnar inte på ägaren som använder metoden hur de ska göra osv. Det är det svåra plus att man inte jämt ska greja med hunden utan låta den få vara i fred Också.
 
De här metoderna är inga nyheter, men de idiotförklarar hunden och duckar frågan om hur man ska kunna jobba med en hund som är helt parkerad i baksätet. Har man en spårhund så MÅSTE hunden bestämma för det är bara hunden som vet vart den ska gå. Som förare ska du gå flera meter bakom och bara lita på din hund. Och det där med vem som äter hur och var och när, det spelar noll och ingen roll för mat finns i överflöd och en familjehund behöver aldrig bli hungrig på riktigt. Har man flera hundar så ser man också väldigt snabbt att det är ingen hierarki som ruckas åt något håll bara för att en får mat före en annan. Sen är det många saker som såklart är vettiga, som att man ska sätta lite gränser och inte låta hunden klättra för mycket eller ge den uppmärksamhet non stop. De måste lära sig att stå ut med att det är tråkigt. Men det är ju ganska universellt för de flesta arter och fungerar på både hästar och barn.

TS storpudlar har rätt mycket problem med svajjig mentalitet. Att få hunden bedömd av någon utomstående är nog inte en dum idé. Sen tänker jag att du ska vara tydlig mot en instruktör, att du vill veta konkret HUR du ska göra och inte bara en massa teori. Och vara beredd på att förändring kan ta lite tid.
 

Liknande trådar

Hundträning Jag har en okastrerad hane på 2,5 år av spetsras. Just nu mår jag väldigt psykiskt dåligt, vilket delvis har med hunden att göra. Så för...
2
Svar
37
· Visningar
5 428
Senast: Kraxa
·
Övr. Hund Hej! Jag behöver er kloka hjälp i frågan om vår lilla franska bulldogg ska omplaceras eller i värsta fall avlivas. Hon är bara 2 år...
2
Svar
37
· Visningar
3 716
Senast: Hermelin
·
Hundträning Hej! Jag skulle bli jätteglad om ni som har / har haft två hundar ville dela med er av era bästa tips för att ensam kunna ta harmoniska...
2
Svar
36
· Visningar
2 385
Senast: alicegard
·
Övr. Hund Jag har en 7 årig hane som jag nu behöver låta vandra vidare. Han har under hela livet kämpat med en rad sjukdomar och skador och...
2
Svar
33
· Visningar
4 509
Senast: Ava22
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Dressyrsnack 16
  • Födda 2022
  • Artroskopi äldre häst

Omröstningar

Tillbaka
Upp