Ofrivilligt barnlös moster

gul_zebra

Trådstartare
Jag borde ligga och sova nu men jag bröt ihop istället... Jag har fått världens bästa nyheter för ett tag sen. Jag ska bli moster :love: Det är helt underbart och så otroligt efterlängtat och jag tänker bli favoritmoster åt knodden. Jag är så jävla glad, både för min systers skull och för min egen.

Själv har jag valt att inte skaffa barn alls. Jag vill ha barn, jag längtar efter ett eget barn så det gör ont och kan knappt se en jäkla gravidmage utan att det hugger till i mig. Jag gick och gjorde en gastric bypass för 4 år sen till stor del för att kunna bli gravid. Och nu sitter jag här... Och har valt bort barn. Jag kan helt enkelt inte ta hand om ett barn. Jag har för mycket med mig själv, med mina diagnoser, min bristande ork och det faktum att väggen konstant är någon meter framför mig känns det som. Jag tror att jag har gått in i den förr, och sedan dess är jag så mycket mer orkeslös och lättstressad än jag varit innan, men jag fick ingen hjälp och således ingen diagnos av något slag så det är bara vad jag tror. Men kontentan är att orken inte finns där och att jag dessutom halva månaderna har fullt upp med att just inte bryta ihop av den pmds som tyvärr kunde bryta ut av att jag blev frisk efter min operation. Livets ironi... Jag ville bli fertil, och jag blev det men fick pmds på köpet. Som om det inte räckte med sjuttioelva andra diagnoser. I just can't win.

Därtill har jag blivit med sambo. En helt underbar man, världens finaste som gör mig så lycklig, men som anser sig för gammal för fler barn. Ska jag ha barn får jag vackert söka på annat håll således. Och för att vara rent krass - innan vi träffades hade jag varit singel hela livet. Jag kan inte offra det vi har för att gå på jakt efter något jag förmodligen aldrig kommer hitta. Blotta tanken på att sitta där som gammal tant och veta att jag offrade det bästa som hänt mig för något jag aldrig fann... Nej, usch. Not gonna happen.

Så kort sagt, jag har satt mitt hopp till att kanske en dag få bli moster. Och plötsligt hände det! Nu kommer bebisen och jag ska sitta barnvakt och läsa sagor och åka pulka och bli den bästa mostern ever. Jag är jätteglad för det, men lik förbannat sitter jag här och bryter ihop. Det blir plötsligt så påtagligt på något vis, den här självvalda men lik förbannat jävligt ofrivilliga barnlösheten. Det blir inga barn för mig. Det kommer aldrig bli barn för mig. Och det gör så jävla ont och jag vet inte hur jag ska hantera det.
 
Jag känner igen mig lite och förstår verkligen de dubbla känslorna ❤️

Jag är barnlös och har mycket kontakt med mina syskonbarn som jag verkligen uppskattar men visst gör det ont att se hur barnen ändå har en närmare relation till sina föräldrar och att jag som utomstående missar mycket av deras uppväxt, dom där första gångerna något händer.

Jag har också funderat på att skaffa barn själv (har inte hittat någon partner) men landat i att jag inte kommer klara av det livet själv, jag har nog med att få livet att gå ihop för mig och hunden och jag tror inte att jag skulle bli lycklig av att leva ensam med ett barn. Men det är fördjävligt. Och det gör ont att alltid vara den som till slut står utanför och tittar på alla lyckliga familjer (har tre syskon som alla har partner och barn) som fortsätter med sina familjeliv när jag går hem.

Å andra sidan är det skönt att kunna åka hem när barnen ska läggas och är griniga och bråkiga, och att slippa städa konstant för att barn stökar ner. Jag får vara med vid många av de mysiga tillfällena som jul, badhus, plocka bär men slipper sömnbristen och det konstanta ansvaret.

Så det är både ock men jag skulle verkligen inte vilja vara utan mina syskonbarn och jag tror att när ditt syskonbarn föds så kommer det ljuva överstiga det bittra ❤️
 
Jag borde ligga och sova nu men jag bröt ihop istället... Jag har fått världens bästa nyheter för ett tag sen. Jag ska bli moster :love: Det är helt underbart och så otroligt efterlängtat och jag tänker bli favoritmoster åt knodden. Jag är så jävla glad, både för min systers skull och för min egen.

Själv har jag valt att inte skaffa barn alls. Jag vill ha barn, jag längtar efter ett eget barn så det gör ont och kan knappt se en jäkla gravidmage utan att det hugger till i mig. Jag gick och gjorde en gastric bypass för 4 år sen till stor del för att kunna bli gravid. Och nu sitter jag här... Och har valt bort barn. Jag kan helt enkelt inte ta hand om ett barn. Jag har för mycket med mig själv, med mina diagnoser, min bristande ork och det faktum att väggen konstant är någon meter framför mig känns det som. Jag tror att jag har gått in i den förr, och sedan dess är jag så mycket mer orkeslös och lättstressad än jag varit innan, men jag fick ingen hjälp och således ingen diagnos av något slag så det är bara vad jag tror. Men kontentan är att orken inte finns där och att jag dessutom halva månaderna har fullt upp med att just inte bryta ihop av den pmds som tyvärr kunde bryta ut av att jag blev frisk efter min operation. Livets ironi... Jag ville bli fertil, och jag blev det men fick pmds på köpet. Som om det inte räckte med sjuttioelva andra diagnoser. I just can't win.

Därtill har jag blivit med sambo. En helt underbar man, världens finaste som gör mig så lycklig, men som anser sig för gammal för fler barn. Ska jag ha barn får jag vackert söka på annat håll således. Och för att vara rent krass - innan vi träffades hade jag varit singel hela livet. Jag kan inte offra det vi har för att gå på jakt efter något jag förmodligen aldrig kommer hitta. Blotta tanken på att sitta där som gammal tant och veta att jag offrade det bästa som hänt mig för något jag aldrig fann... Nej, usch. Not gonna happen.

Så kort sagt, jag har satt mitt hopp till att kanske en dag få bli moster. Och plötsligt hände det! Nu kommer bebisen och jag ska sitta barnvakt och läsa sagor och åka pulka och bli den bästa mostern ever. Jag är jätteglad för det, men lik förbannat sitter jag här och bryter ihop. Det blir plötsligt så påtagligt på något vis, den här självvalda men lik förbannat jävligt ofrivilliga barnlösheten. Det blir inga barn för mig. Det kommer aldrig bli barn för mig. Och det gör så jävla ont och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Åh jobbigt och glädjande på samma gång, grattis till att du ska bli moster ❤️. Har själv precis fått en till liten kusin (lite tidigt född, så ett litet pyre ❤️); moster blir 43 i december och pappan, hennes karl är 55 (!).

Jag själv har inga barn men älskar givetvis pojken jag är faster till ❤️.
 
Jag känner igen mig. Jag har också blivit ”tvungen” att välja bort barn pga sjukdom. Det skulle helt enkelt inte vara möjligt för mig att orka med. Det skulle inte vara rätt mot barnet och det skulle inte vara rätt mot mig. Det är en sorg.
 
Först och främst; Grattis, så himla roligt!

Familjer kan se ut på många olika sätt, och det är inte alltid självklart från början. Jag har haft många viktiga vuxna i mitt liv och under uppväxten var en av min mammas (barnlösa) vänninor en stor trygghet och viktig förebild för mig. I tonåren brukade jag passa hennes katter och bo i hennes lägenhet när hon var på semester. Vi valde varandra tror jag? Eftersom hon inte hade egna barn hade hon mycket tid och energi att lägga på mig.

Min egen son har en barnlös/fri farbror. Även om dom inte ses jätteofta, pga bor i olika städer, så är dom ju familj och han är en viktig person i sonens liv. Vår son har till och med planer för hur han ska ta hand om farbror på ålderns höst 😜

Jag tror det är superviktigt för barn att ha många olika anknytningspersoner och förebilder under uppväxtåren. Det berikar en som människa tror jag. Allt vill man kanske inte prata med mamma eller pappa om, och då kan det vara skönt med någon mer ”neutral” person att bolla tankar och idéer med. Har även folk i min närhet som haft syskonbarn, kompisars barn etc boende hemma hos sig i perioder eller permanent, men då har det ju legat mera tragiska orsaker (dödsfall och liknande) bakom.

Med detta sagt vill jag egentligen mest komma fram till att du självklart kommer att bli en grymme-moster och den lilla knodden kan skatta sig lycklig som kommer ha dig i sitt liv!
 
Åh. Grattis och beklagar. Barnlängtan kan verkligen vara tufft, inte minst när det kommer barn i omgivningen. Det är ok att vara ledsen/arg/avundsjuk, och man kan vara glad samtidigt.

Själv har jag tre mostrar, varav två inte har egna barn. Dom har varit och är en stor tillgång i mitt liv. En av dem var som en extra mamma (hon lever tyvärr inte längre). Mostrar är fantastiska :heart
 
Åh. Grattis och beklagar. Barnlängtan kan verkligen vara tufft, inte minst när det kommer barn i omgivningen. Det är ok att vara ledsen/arg/avundsjuk, och man kan vara glad samtidigt.

Själv har jag tre mostrar, varav två inte har egna barn. Dom har varit och är en stor tillgång i mitt liv. En av dem var som en extra mamma (hon lever tyvärr inte längre). Mostrar är fantastiska :heart
Håller med; jag har också tre och främst mellanmostern har jag tät kontakt med :heart
 

Liknande trådar

  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
20 250
Senast: Gunnar
·
  • Artikel
Dagbok Jag har tvingats undersöka min relation till pengar på djupet. Jag vet att pengar är ett känsligt ämne och att folk lätt stör sig på hur...
Svar
11
· Visningar
2 445
Senast: Unafraid
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag måste skriva av mig lite, och kanske kunna få lite goda råd. Varning för långt och troligtvis rörigt inlägg. Det har varit jävligt...
2 3
Svar
44
· Visningar
9 611
Senast: Hyacinth
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag funderar mycket över vad det egentligen var som hände med mitt förhållande och hur det kunde bli som det blev… Jag funderar på om...
2
Svar
23
· Visningar
3 550
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp