Om en av oss inte vill ha barn.

Utsikt

Trådstartare
Hej Buke..
Anonymt nick för ja, privata grejer och så.

Frågorna:
Hur vet jag att jag inte vill ha barn?
Hur gör man för att avsluta ett förhållande där vi älskar varandra, men inte vill samma sak?

Bakgrund:
Kvinna, 31år gammal.
Har sagt sedan "alltid" att jag inte vill ha barn. Det har alltid känns självklart.
Inte för att jag ogillar barn, jag vill verkligen stå nära mina vänners barn i framtiden, även om det inte är så många jag känner som verkar vilja ha barn. Det har bara aldrig känts som något för mig (ens när jag var liten). Enda gången jag kan känna att jag vill ha barn är när jag tänker på att bli gammal och inte ha någon alls där. Men då vill jag ju inte ha barn för att ha barn, utan pga rädsla för att vara själv när jag dör. Inte en bra anledning, enligt mig.

Nåja, detta hade ju varit en icke-fråga om jag varit själv. Men, nu har jag en partner och vi har varit tillsammans i 4år snart. Han är 35år, och vill ha barn. Att bilda familj är väldigt viktigt för honom, och en stor del i hur han ser livet och framtiden.

Jag har tidigt i förhållandet sagt att jag "nog" inte vill ha barn, men får ta på mig att jag inte sa "nej, absolut nej, 100% kommer aldrig att ske". Men jag tänkte ju också "tänk om...". Och han har väl hela tiden hoppats på att jag skulle ändra mig. Så vi har skjutit det framför oss och haft det bra under tiden. Mycket i förhållandet är väldigt bra och vi älskar varandra.

Men just barn är väl den saken där det inte går att kompromissa.

Så nu har vi tillslut pratat mer om det och jag har sagt (återigen) att jag nog inte vill ha barn, någonsin. Det har inte med någon otrygghet i förhållandet att göra eller att vi är på fel plats i livet, det bara är så. Föreslog dock att jag skulle prata med någon för att få lite rätsida, och sedan att vi skulle prata med någon ihop.
Min tanke här är att antingen rotar vi fram att jag vill ha barn (unlikely) eller så kanske vi åtminstone kan hitta lite verktyg för hur man hanterar ett sådant här uppbrott.

Han har aldrig haft ett vänskapligt uppbrott och jag själv hade inte varit tillsammans med någon på 8-9år när vi träffades. Vi träffades dessutom i England 2017 och bodde där innan vi flyttade till Sverige 2019. Han har fortfarande inte personnummer så detta, Brexit och Covid gör ju bara allting lite krångligare.

Det var väldigt på tiden att ha detta samtalet, för tiden börjar rinna iväg känns det som. Mer för honom, han vill gärna skaffa barn innan 40 och har mycket han vill åstadkomma. Dessutom ska allt helst vara "perfekt" för honom (en del av hans ADD), så han behöver någon som VILL ha barn (enligt mig), annars kommer det nog aldrig vara rätt tidpunkt (när man har rätt inkomst, rätt hus, rätt pengar på banken). Och jag är ju inte den personen. Vi kom väl fram till att vi ska ha det så bra som det bara går under tiden, men att det verkligen är dags att... well, bestämma oss. Inom ett år bör ju något ske.

Som sagt så är förhållandet i övrigt bra. Han ser det som ett perfekt förhållande, utom just barnfrågan. Jag ser det som ett bra förhållande där vi fortfarande har massor att jobba på för att det ska bli "perfekt". Mitt behov av egentid till exempel, att han gärna fastnar hemma, mycket ADD hos honom... Saker som varit extra svåra att jobba med under corona, och som jag i mångt och mycket "stått ut med" utan att faktiskt ta upp. Delvis pga corona, delvis pga att barnfrågan är så mycket omöjligare. Kan vi inte jobba oss igenom den så behöver vi kanske inte jobba oss igenom -allt annat-. Ja, det är fegt. Jag ger gärna råd om rak kommunikation till mina vänner osv, men när det kommer till mig själv är jag förjävligt dålig på det.

Nåja. Det är ett extremt svamligt inlägg, min ton är inte allvarlig nog (en del av mig vill fortfarande inte tänka på det) och jag har nog missat hundra saker... Minst. Men jag skulle verkligen behöva input.

Var börjar jag ens? Mindler? Några tips?

Ibland är jag livrädd att det ska ta slut och hittar på tusen sätt att lösa alla problem på. Tills jag inser att det spelar ingen roll, även om han skaffar massor med vänner och ger mig egentid (eller vad det nu kan vara), så vill jag ju inte ha barn.
Tycker även det är otroligt svårt att inte ha dåligt samvete för hur det ska gå för honom OM det tar slut. Typ "isf är det mitt fel om han sedan inte hittar någon som vill ha barn". Eller ja. Jag vet inte.
Förhoppningsvis kan jag förklara mer om någon läser och ser uppenbara saker jag missat.
 
Är det verkligen du som ska gå i samtal om detta? Eller hur osäker är du?
Det låter ju som att du är ganska säker på att du inte har någon barnönskan. Vad som händer i framtiden kan ju ingen veta, men om du just nu inte känner någon önskan om barn så är det ju så.
Jag tänker att det är han som behöver fundera över vad han vill göra. Kommer han kunna vara lycklig med dig även utan barn eller är hans barnönskan en dealbreaker? Om det är en dealbreaker ja då får ni göra slut.

Vet inte vilka verktyg ni vill ha för ett avslut?
 
Jag kan spontant tycka att det är den barnönskande personen som har det "största ansvaret" att se till att hen är i en relation där barn är en möjlighet om den vill ha barn. Jag tycker inte du ska ta ansvar för hans barnönskan, det får han göra själv. Och att risken är att han inte hittar någon att få barn med, well, du kan ju inte göra våld på din egen vilja för hans skull. Och följer du din egen vilja blir det ju ändå inga barn med dig eftersom du inte vill ha några.

Vad är det som du känner att du behöver input kring? Och vad tänker du att du har missat?

Tyvärr tror jag inte det finns så många möjligheter att avsluta helt snyggt och utan att någon blir sårad i ert fall. Det är ju svinjobbigt att göra slut med någon, speciellt om förhållandet fortfarande är bra och man älskar varandra men vill olika saker. Verktyg för att hantera sådant, ptja. Alltså, det blir ju "vanlig" sorg- och krisbearbetning som ju förstås kan se ut på olika sätt beroende på vem man är och vad man har i bakgrunden.

Tillägg: Det är ju en normal del av livet och så länge man inte har bakomliggande psykiatriska diagnoser eller andra svårigheter ser jag inte varför man skulle behöva några särskilda verktyg för det faktiskt.
 

Utsikt

Trådstartare
Är det verkligen du som ska gå i samtal om detta? Eller hur osäker är du?
Det låter ju som att du är ganska säker på att du inte har någon barnönskan. Vad som händer i framtiden kan ju ingen veta, men om du just nu inte känner någon önskan om barn så är det ju så.
Jag tänker att det är han som behöver fundera över vad han vill göra. Kommer han kunna vara lycklig med dig även utan barn eller är hans barnönskan en dealbreaker? Om det är en dealbreaker ja då får ni göra slut.

Vet inte vilka verktyg ni vill ha för ett avslut?

Till viss del för att jag ser det som positivt att börja prata med någon, om detta, men också i långa loppet. Har en del bagage från ex förälders relation och min egen uppväxt som jag borde tagit tag i för längesedan. Så att börja prata om detta är liksom steg ett. Och även för att vi båda ska prata med någon tillsammans, kanske hoppas jag att han inte ska känna att vi gett upp för tidigt.

Ah nej, inte jag heller. Det är väl den där önskan om att det ska gå lättare att avsluta, men det gör det väl kanske aldrig.

Jag kan spontant tycka att det är den barnönskande personen som har det "största ansvaret" att se till att hen är i en relation där barn är en möjlighet om den vill ha barn. Jag tycker inte du ska ta ansvar för hans barnönskan, det får han göra själv. Och att risken är att han inte hittar någon att få barn med, well, du kan ju inte göra våld på din egen vilja för hans skull. Och följer du din egen vilja blir det ju ändå inga barn med dig eftersom du inte vill ha några.

Vad är det som du känner att du behöver input kring? Och vad tänker du att du har missat?

Tyvärr tror jag inte det finns så många möjligheter att avsluta helt snyggt och utan att någon blir sårad i ert fall. Det är ju svinjobbigt att göra slut med någon, speciellt om förhållandet fortfarande är bra och man älskar varandra men vill olika saker. Verktyg för att hantera sådant, ptja. Alltså, det blir ju "vanlig" sorg- och krisbearbetning som ju förstås kan se ut på olika sätt beroende på vem man är och vad man har i bakgrunden. Men det är ju en normal del av livet och så länge man inte har bakomliggande psykiatriska diagnoser eller andra svårigheter ser jag inte varför man skulle behöva några särskilda verktyg för det faktiskt.

I första stycket - ja du har helt rätt. Men jag är också 99% säker på att om inte jag tar stegen för att avsluta, då tar det inte slut. För att mycket annat är så bra, och för att "det kanske löser sig". Och jag är iaf 100% säker på att jag inte vill vara del av det när han är 50år och undrar vad fan som hände med familjen han ville ha. (Inte för att det skulle vara mitt fel, men jag ger oss hellre båda chansen att verkligen få ut det vi vill ha av livet.)

En del av det är nog att jag helt enkelt vill... höra det från fler. Suttit fast i mitt eget huvud så länge med det här.

Sedan att jag vill "prata med någon" ja det vill jag ju som sagt ändå. För min egen skull och för att "ja då har vi nu gjort allt vi kunde för att se om det skulle gå att lösa".
 
Till viss del för att jag ser det som positivt att börja prata med någon, om detta, men också i långa loppet. Har en del bagage från ex förälders relation och min egen uppväxt som jag borde tagit tag i för längesedan. Så att börja prata om detta är liksom steg ett. Och även för att vi båda ska prata med någon tillsammans, kanske hoppas jag att han inte ska känna att vi gett upp för tidigt.

Ah nej, inte jag heller. Det är väl den där önskan om att det ska gå lättare att avsluta, men det gör det väl kanske aldrig.



I första stycket - ja du har helt rätt. Men jag är också 99% säker på att om inte jag tar stegen för att avsluta, då tar det inte slut. För att mycket annat är så bra, och för att "det kanske löser sig". Och jag är iaf 100% säker på att jag inte vill vara del av det när han är 50år och undrar vad fan som hände med familjen han ville ha. (Inte för att det skulle vara mitt fel, men jag ger oss hellre båda chansen att verkligen få ut det vi vill ha av livet.)

En del av det är nog att jag helt enkelt vill... höra det från fler. Suttit fast i mitt eget huvud så länge med det här.

Sedan att jag vill "prata med någon" ja det vill jag ju som sagt ändå. För min egen skull och för att "ja då har vi nu gjort allt vi kunde för att se om det skulle gå att lösa".
Men det där är ju hans ansvar. Inte ditt. Sålänge du är tydlig mot honom så får han fatta sina egna beslut. Omyndigförklara honom inte genom att anta att han inte kan fatta sitt eget beslut.

Om du sen vill gå i terapi för din egen skull så är ju det en sak. Det framgår inte om du har några besvär relaterat till det du vill prata om. Om det handlar om att bearbeta gamla saker men att du idag mår bra så får du söka terapi privat och betala det själv.
Om du har symptom som tex ångest eller depression kan du vända dig till primärvården antingen på vårdcentral eller via internet.
 

ameo

Moderator
Man kan absolut byta åsikt om huruvida man vill ha barn eller inte. Jag själv är ett klockrent exempel på det. (skulle absolut inte ha några jävla ungar, upp till närmare 30 års ålder, sen hände nåt och nu har jag fyra)

Men, om man känner som du gör nu och har en partner som absolut vill ha barn, då måste man vara extremt tydlig mot partnern. Inte säga "jag vill nog inte ha några barn" utan snarare "det är inte sannolikt att du kommer få några barn ihop med mig". Var tydlig mot partnern och säg att han måste kunna leva med att det inte blir några barn om ert förhållande ska fortsätta. Barn är en dealbreaker för många och jag tror inte att någon av er kommer vara lycklig i längden om ni inte är extremt ärliga mot varandra.
 
Till viss del för att jag ser det som positivt att börja prata med någon, om detta, men också i långa loppet. Har en del bagage från ex förälders relation och min egen uppväxt som jag borde tagit tag i för längesedan. Så att börja prata om detta är liksom steg ett. Och även för att vi båda ska prata med någon tillsammans, kanske hoppas jag att han inte ska känna att vi gett upp för tidigt.

Ah nej, inte jag heller. Det är väl den där önskan om att det ska gå lättare att avsluta, men det gör det väl kanske aldrig.



I första stycket - ja du har helt rätt. Men jag är också 99% säker på att om inte jag tar stegen för att avsluta, då tar det inte slut. För att mycket annat är så bra, och för att "det kanske löser sig". Och jag är iaf 100% säker på att jag inte vill vara del av det när han är 50år och undrar vad fan som hände med familjen han ville ha. (Inte för att det skulle vara mitt fel, men jag ger oss hellre båda chansen att verkligen få ut det vi vill ha av livet.)

En del av det är nog att jag helt enkelt vill... höra det från fler. Suttit fast i mitt eget huvud så länge med det här.

Sedan att jag vill "prata med någon" ja det vill jag ju som sagt ändå. För min egen skull och för att "ja då har vi nu gjort allt vi kunde för att se om det skulle gå att lösa".
Jag vet inte riktigt jag letade också efter anledningar till varför jag inte ville i flera år, men kom fram till att det är bara samhället som har knackat på min dörr. Vill du inte så vill du inte det behöver inte bero på något.
 

Utsikt

Trådstartare
Men det där är ju hans ansvar. Inte ditt. Sålänge du är tydlig mot honom så får han fatta sina egna beslut. Omyndigförklara honom inte genom att anta att han inte kan fatta sitt eget beslut.

Om du sen vill gå i terapi för din egen skull så är ju det en sak. Det framgår inte om du har några besvär relaterat till det du vill prata om. Om det handlar om att bearbeta gamla saker men att du idag mår bra så får du söka terapi privat och betala det själv.
Om du har symptom som tex ångest eller depression kan du vända dig till primärvården antingen på vårdcentral eller via internet.

Självklart är terapin i detta fall något som ska göras privat! Det är ju "bara" för vår egen skull om man säger.
(Du har rätt i det första du skriver också, det är jag som måste sätta ned foten om hur jag känner. Annars ger jag ju honom inte ens chansen att bestämma hur han känner, om han tror att chansen finns med mig.)

@ameo Du har rätt. Och även de gånger jag försöker föreställa mig att jag plötsligt skulle ändra mig så känner jag också stor tvekan inför om just denna man är den jag skulle vilja ha just BARN med. (Och kanske matchar vi inte riktigt så bra som jag vill erkänna men barnfrågan är min krycka.) Även om vi älskar varandra. Ursäkta svammel! Behöver absolut våga vara HELT ärlig med att jag inte alls vill ha barn. Det är svårt men nödvändigt. Och bra mycket schysstare mot min partner dessutom..

@Nota Nej precis. Det är inte slutet på allt, måste jag komma ihåg. Och inte för honom heller.
Angående anledningar, så tror jag det har lite med "förväntningarna" att göra, att jag föreslog att jag skulle prata med någon också. Så att alla (inkl jag) ska känna att verkligen har försökt ändra mig. Trots att jag inte alls "vill" ändra mig. Att det blir liksom godkänt att jag inte vill, om jag gjort allt i min makt för att komma över anledningarna till att jag inte vill.
(Sedan är det ju en del saker jag vill prata med någon om i terapiform ändå, och någonstans är väl bra att börja. Men ja, inte helt relaterat egentligen.)
 
Jag gjorde slut med mitt ex av många anledningar, men en var att jag inte ville att han skulle bli bitter på mig för att han/vi inte fick barn.

Jag visste också - vilket ju är fel, men - att han inte skulle ta steget att göra slut, fast han, som någon skrev, borde haft störst ansvar (fel ord, men har bråttom) att göra det.
 
I första stycket - ja du har helt rätt. Men jag är också 99% säker på att om inte jag tar stegen för att avsluta, då tar det inte slut. För att mycket annat är så bra, och för att "det kanske löser sig". Och jag är iaf 100% säker på att jag inte vill vara del av det när han är 50år och undrar vad fan som hände med familjen han ville ha. (Inte för att det skulle vara mitt fel, men jag ger oss hellre båda chansen att verkligen få ut det vi vill ha av livet.)

En del av det är nog att jag helt enkelt vill... höra det från fler. Suttit fast i mitt eget huvud så länge med det här.

Sedan att jag vill "prata med någon" ja det vill jag ju som sagt ändå. För min egen skull och för att "ja då har vi nu gjort allt vi kunde för att se om det skulle gå att lösa".

Han kanske hellre är tillsammans med dig än skaffar barn, det måste ju få vara hans val. Likaså hans ansvar att hantera eventuell ånger eller bitterhet, det kan inte du stå för. Känner du att förhållandet är dåligt på grund av barnfrågan är det en annan sak helt eller om det ständigt kommer upp diskussioner som kör fast osv. Men ta inte ansvar för hans val och för hans liv.

Det spelar ju ingen roll vad andra säger om ert förhållande, det måste ju ni som är i förhållandet fundera över. Ingen kan ju säga till varesig dig eller honom vad som är rätt eller fel i detta fall. Och jag törs nästan lova, fast jag inte är psykolog själv, att ingen kommer säga "jamen detta har ni inte prövat innan ni gör slut, gör det så får vi se hur det går". Det finns liksom ingen manual för vad man önskar i relationer eller hur man ska få ihop två viljor som inte går ihop. Det man får göra är att ta ansvar för sig själv, sina önskemål och sitt mående. Det finns ingen extern domare som kan bedöma förhållanden.

Vänd dig till en privat psykolog så får denna bedöma om ditt ärende är något för hen eller inte. Och som @MiniLi skrev, har du annars symtom på ångest eller depressionsproblematik som kan vara aktuell för vården, sök dig till din hälsocentral eller din vanliga klinik.
 
@ameo Du har rätt. Och även de gånger jag försöker föreställa mig att jag plötsligt skulle ändra mig så känner jag också stor tvekan inför om just denna man är den jag skulle vilja ha just BARN med. (Och kanske matchar vi inte riktigt så bra som jag vill erkänna men barnfrågan är min krycka.) Även om vi älskar varandra. Ursäkta svammel! Behöver absolut våga vara HELT ärlig med att jag inte alls vill ha barn. Det är svårt men nödvändigt. Och bra mycket schysstare mot min partner dessutom..

Jag tänkte på det fetmarkerade redan när jag läste ditt första inlägg. Jag får uppfattningen om att även om du helt plötsligt skulle vakna med "den stora barnlängtan" så finns det saker i ert förhållande som du inte är nöjd med och som skulle försvåra tanken på att skaffa barn i just detta förhållande. Det vill säga, jag tänker att ditt inlägg börjar med barnfrågan, men landar någonstans i att du inte verkar helt nöjd med förhållandet, vilket blir extra påtagligt när frågan om barn kommer upp.

Jag tänker att den överordnade frågan för dig inte är om du vill ha barn, utan om hur du ser på ert förhållande. Ponera att du får veta att de saker som du inte är nöjd med idag aldrig kommer förändras - är det fortfarande ett förhållande som du vill vara i?
 
Jag tänkte på det fetmarkerade redan när jag läste ditt första inlägg. Jag får uppfattningen om att även om du helt plötsligt skulle vakna med "den stora barnlängtan" så finns det saker i ert förhållande som du inte är nöjd med och som skulle försvåra tanken på att skaffa barn i just detta förhållande. Det vill säga, jag tänker att ditt inlägg börjar med barnfrågan, men landar någonstans i att du inte verkar helt nöjd med förhållandet, vilket blir extra påtagligt när frågan om barn kommer upp.

Jag tänker att den överordnade frågan för dig inte är om du vill ha barn, utan om hur du ser på ert förhållande. Ponera att du får veta att de saker som du inte är nöjd med idag aldrig kommer förändras - är det fortfarande ett förhållande som du vill vara i?

Precis den känslan får jag också av dina inlägg @Utsikt !
 

Utsikt

Trådstartare
Jag tänkte på det fetmarkerade redan när jag läste ditt första inlägg. Jag får uppfattningen om att även om du helt plötsligt skulle vakna med "den stora barnlängtan" så finns det saker i ert förhållande som du inte är nöjd med och som skulle försvåra tanken på att skaffa barn i just detta förhållande. Det vill säga, jag tänker att ditt inlägg börjar med barnfrågan, men landar någonstans i att du inte verkar helt nöjd med förhållandet, vilket blir extra påtagligt när frågan om barn kommer upp.

Jag tänker att den överordnade frågan för dig inte är om du vill ha barn, utan om hur du ser på ert förhållande. Ponera att du får veta att de saker som du inte är nöjd med idag aldrig kommer förändras - är det fortfarande ett förhållande som du vill vara i?

Ja nej, här kommer du ju och drar fram precis det som är så jobbigt. Om det jag inte trivs med, som jag också tagit upp flera gånger under årens lopp, aldrig ändras - då känns det inte rätt. Och det är väl därför jag lutar mig mot barnfrågan. Den är så stor och kompromisslös att om det är den frågan som "slår oss", då behöver jag inte erkänna så mycket av det andra. Precis som jag gärna skyller en del av mina/våra problem på corona, när det egentligen är saker som funnits sedan dag ett - och ju då antagligen inte magiskt försvinner den dagen corona gör det.

I grunden skulle jag nog t.ex. trivas väldigt bra som särbo, eller med någon som måste resa med jobbet ibland. Medan partnern allra helst skulle vilja ha ett litet hus i skogen med bara oss som bas. Vi har nog båda lite intalat oss att vi är en mer av en perfect match än vad som egentligen stämmer. På vissa plan är vi det men på många plan.. inte alls.
Har nog också varit lite naiv och tänkt att när detta händer så klingar kärleken av och så blir det lättare att avsluta. Men älskar honom gör jag ju ändå, otroligt mycket. (Precis som jag, något verklighetsfrånvänt, hoppas att det inte kommer göra så ont om/när dagen kommer.)
 

Utsikt

Trådstartare
@Utsikt Handlar det om att det är svårt att avsluta och du hoppas att han ska ta steget?

Det handlar nog väldigt mycket om att det är svårt att avsluta.
Kanske inte 100% att jag vill att han gör det "åt mig", men att vi enas om att vi inte kommer enas i den här frågan och att vi gemensamt bryter upp - så vänligt som det går.
Sedan, innerst inne, vet jag ju att det inte skulle bli enkelt. Särskilt när jag knappt ens för mig själv kan erkänna (nu när jag är med någon som vill ha barn) att jag VET att jag inte vill ha barn.
Det jag måste göra är ju att sätta ned foten - åtminstone ge oss chansen att ta diskussionen därifrån.

Sedan har jag såklart tusen tankar i huvudet om NÄR man ska göra detta. Men det finns nog inga bra tillfällen, hur gärna man en vill hitta ett som passar bra.
 
Ja nej, här kommer du ju och drar fram precis det som är så jobbigt. Om det jag inte trivs med, som jag också tagit upp flera gånger under årens lopp, aldrig ändras - då känns det inte rätt.

Har du tagit upp saker flera gånger under flera år och de fortfarande inte ändrats - då är ju chansen för att det ska ändras framöver typ obefintliga tänker jag.

Du måste tänka på vad du vill och inte fundera så mycket över vad han vill och hans barnfråga osv. Även om ni tar upp och diskuterar barnfrågan och han säger "nämen jag är hellre tillsammans med dig än har barn", vad ska du göra då? Problemet kvarstår ju ändå. Jag tänker att du måste börja fundera ut och ta ansvar över vad du själv vill och inte skylla ifrån dig på barnfrågan. Typ "JAG vill inte vara i detta förhållande" och inte "nämen han vill ju ha barn så därför funkar det inte".

Det är ju alltid bekvämt att luta sig på något man inte kan "göra något åt" för att själv undvika att ta ansvar i frågan och själv slippa vara den "avgörande" partern i att det gör slut. Fokuserar du på barnfrågan kan du ju intala dig själv att du gjorde slut för hans skull fast det egentligen var för din egen då du inte trivdes i förhållandet. Det är dock alltid enklare i slutänden att fokusera på sig själ och vad man själv önskar är min erfarenhet.
 
Det handlar nog väldigt mycket om att det är svårt att avsluta.
Kanske inte 100% att jag vill att han gör det "åt mig", men att vi enas om att vi inte kommer enas i den här frågan och att vi gemensamt bryter upp - så vänligt som det går.
Sedan, innerst inne, vet jag ju att det inte skulle bli enkelt. Särskilt när jag knappt ens för mig själv kan erkänna (nu när jag är med någon som vill ha barn) att jag VET att jag inte vill ha barn.
Det jag måste göra är ju att sätta ned foten - åtminstone ge oss chansen att ta diskussionen därifrån.

Sedan har jag såklart tusen tankar i huvudet om NÄR man ska göra detta. Men det finns nog inga bra tillfällen, hur gärna man en vill hitta ett som passar bra.
Då är det väl utmärkt att bolla här, formulera saker och ting för dig själv och sen ha ett samtal om saken. Sen blir det som det blir; uppbrott kan se ut på många olika sätt. Se det som att du skapar plats för något nytt i ditt liv.
 
Jag har lämnat förhållande där min partner ville ha barn, eller ja han var osäker på om han ville ha det. Han trodde inte det

Min kropp klarar inte av att bära barn så för mig har frågan funnits direkt att det inte är möjligt. Min dåvarande sambo hade aldrig tagit steget och gjort slut. Tyvärr

Han är idag gift med 2 barn som han värderar högst av alla.

Visst kan man ändra sig gällande barn. Jag kan ibland få ett hugg/känsla av att jag hade nog velat ha men det är väldigt kortsiktigt och mer åt ditt håll att när man blir gammal och inte behöver vara själv.

Försök ta ett snack med din sambo. Hur jobbigt det än är och säg rakt ut jag vill inte ha barn och kommer inte ändra mig. Sen får ni ta det därifrån.

Riktigt jobbigt läger för er. Det är dock inte vårt ansvar hur partnern klarar sig senare i livet. Vi har ansvar här och nu för att se hur vi mår och kommer att må längre fram
 
Det handlar nog väldigt mycket om att det är svårt att avsluta.
Kanske inte 100% att jag vill att han gör det "åt mig", men att vi enas om att vi inte kommer enas i den här frågan och att vi gemensamt bryter upp - så vänligt som det går.
Sedan, innerst inne, vet jag ju att det inte skulle bli enkelt. Särskilt när jag knappt ens för mig själv kan erkänna (nu när jag är med någon som vill ha barn) att jag VET att jag inte vill ha barn.
Det jag måste göra är ju att sätta ned foten - åtminstone ge oss chansen att ta diskussionen därifrån.

Sedan har jag såklart tusen tankar i huvudet om NÄR man ska göra detta. Men det finns nog inga bra tillfällen, hur gärna man en vill hitta ett som passar bra.
Jag tycker det blir oärligt mot din partner att slinka undan det där nejet genom att säga "nog". Du vet idag att du inte vill ha barn så varför lägga in en tveksamhet när ni talar om saken. Om du ändrar dig om 5 år så har du ju inte ens ljugit idag för du vill inte ha barn i dagens läge. Var ärlig så ni kan föra samtalet på samma nivå.
 

Liknande trådar

Övr.Barn Barnen (6 & 10) kom hem från pappan igår. Han har blivit så där arg på dem igen. Så där arg så att de blir rädda för honom. Som förälder...
Svar
0
· Visningar
283
Relationer Det gäller min bror. Varning för rörigt iinlägg Vi i familjen misstänker att han börjat droga eller har något annat "fuffens" för sig...
2 3
Svar
42
· Visningar
3 653
Relationer Hej! Jag är mitt i att gå igenom ett breakup, har precis nått cirka fem veckor. Det går väldigt upp och ner, ibland känner jag mig glad...
2 3
Svar
41
· Visningar
3 799
Relationer Hej! Jag är en tjej som skulle vilja prata om en sak nämligen om när man är bortskämd. Det var en som sa till mig att jag är bortskämd...
2
Svar
34
· Visningar
2 236

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • brutet ben, calcaneus benet, Valp, hund
  • Valp 2021

Hästrelaterat

Upp