Omplacera? Avliva? Eller annan lösning?

[liasa]

Var lite aktiv här för några år sedan, men sedan har jag bara kikat in då och då. Nu har jag dock bryderier som jag hoppas få tankar kring av kloka hundägare.

Min hund är nu åtta år. Han blev skotträdd när han var kring året (skrev en del om det här då), visade sig senare att även hans pappa var ljudrädd. Jag har försökt arbeta bort det utan framgång. Han är en ängslig hund överlag och ljudrädslan har eskalerat. Förr var det bara skott, numera är det även byggarbetsplatser och på senare tid bilar som "smäller" (tror det är avgasröret som smäller när de kör fort). Just bilarna är väldigt problematiskt eftersom vi bor i stan.

I januari började jag jobba dagtid för första gången i hundens liv. Han går numera hos en dagmatte som han tycker mycket om, men resorna dit är inte roliga. Antingen åker vi buss och då är han mycket stressad de två minuters promenad som det är till busshållsplatsen, sen stressad på bussen (ligger och darrar). När vi kliver av (efter cirka 15 minuter) är han dock glad och går oftast större delen av promenaden med gott mod till hundvakten. Hos henne vill han för det mesta bara gå ut och kissa på lunchen, men ibland kommer de iväg på en riktig promenad. Vissa dagar promenerar vi hela vägen till dagmatten (cirka en timme) och då är han oftast mycket stressad första 5-10 minuterna. Han lägger sig ner och visar tydligt att han vill gå hem. Efter dessa minuter lossnar det dock i regel för honom och han är glad större delen av promenaden.

Hemma vill han i regel inte gå ut mer än för att kissa utanför porten. Kanske en gång på tio som han visar att han vill gå en promenad. Inomhus tränar han gärna tricks och gör saker. På helgerna åker vi ofta iväg till nån skog och går på långa turer, där är det likadant: bussresan är stressig, men när vi kommer fram är han glad (så länge inga skott eller liknande hörs).

Det känns inte hållbart att ha en hund som inte vill gå ut i vardagen. Vi ska flytta till ett lugnare område om en månad och jag har en liten förhoppning att han lugnar sig då. Den nya lägenheten ligger fortfarande i stan, men jag tror att det är mindre trafik.

Jag känner mig som en kass hundägare som inte lyckats fixa det här. Som inte lyckas få honom att må bra och jag funderar mycket på hur roligt hans liv är egentligen. En hund behöver ju komma ut och "ska" ju tycka det är roligt. Har kommit fram till tre alternativ. 1. Försöka omplacera honom till någon som bor långt ute på landet, som inte har barn och som lever ett stilla liv. Han behöver lugn och ro. 2. Avliva honom, men avliva en fysiskt frisk hund med många år kvar? 3. Att jag börjar jobba halvtid hemifrån och han går hos dagmatten 1-2 dagar i veckan när jag måste vara på jobbet. Just detta alternativ funderar på att testa fram till jul och se om han lugnar sig i det nya området.

Vad hade du gjort? Det känns bara så jobbigt och jag känner mig hemsk som ofta önskar att han inte fanns längre. Det är inte kul att ha en hund som inte vill gå ut. Men samtidigt är han alltid så glad att se mig och vill gärna bli klappad och träna tricks inomhus. Vi är tighta och har alltid klickat.

 

[Blyger]

Helt utan att vara hundmänniska, men måste en hund tycka det är roligt ute?

Som inte lyckas få honom att må bra och jag funderar mycket på hur roligt hans liv är egentligen. En hund behöver ju komma ut och "ska" ju tycka det är roligt.

I övrigt; rädslor är ju alltid tråkigt och jag förstår att det börjar kännas tungt.

 

[Vassi]

Var lite aktiv här för några år sedan, men sedan har jag bara kikat in då och då. Nu har jag dock bryderier som jag hoppas få tankar kring av kloka hundägare.

Min hund är nu åtta år. Han blev skotträdd när han var kring året (skrev en del om det här då), visade sig senare att även hans pappa var ljudrädd. Jag har försökt arbeta bort det utan framgång. Han är en ängslig hund överlag och ljudrädslan har eskalerat. Förr var det bara skott, numera är det även byggarbetsplatser och på senare tid bilar som "smäller" (tror det är avgasröret som smäller när de kör fort). Just bilarna är väldigt problematiskt eftersom vi bor i stan.

I januari började jag jobba dagtid för första gången i hundens liv. Han går numera hos en dagmatte som han tycker mycket om, men resorna dit är inte roliga. Antingen åker vi buss och då är han mycket stressad de två minuters promenad som det är till busshållsplatsen, sen stressad på bussen (ligger och darrar). När vi kliver av (efter cirka 15 minuter) är han dock glad och går oftast större delen av promenaden med gott mod till hundvakten. Hos henne vill han för det mesta bara gå ut och kissa på lunchen, men ibland kommer de iväg på en riktig promenad. Vissa dagar promenerar vi hela vägen till dagmatten (cirka en timme) och då är han oftast mycket stressad första 5-10 minuterna. Han lägger sig ner och visar tydligt att han vill gå hem. Efter dessa minuter lossnar det dock i regel för honom och han är glad större delen av promenaden.

Hemma vill han i regel inte gå ut mer än för att kissa utanför porten. Kanske en gång på tio som han visar att han vill gå en promenad. Inomhus tränar han gärna tricks och gör saker. På helgerna åker vi ofta iväg till nån skog och går på långa turer, där är det likadant: bussresan är stressig, men när vi kommer fram är han glad (så länge inga skott eller liknande hörs).

Det känns inte hållbart att ha en hund som inte vill gå ut i vardagen. Vi ska flytta till ett lugnare område om en månad och jag har en liten förhoppning att han lugnar sig då. Den nya lägenheten ligger fortfarande i stan, men jag tror att det är mindre trafik.

Jag känner mig som en kass hundägare som inte lyckats fixa det här. Som inte lyckas få honom att må bra och jag funderar mycket på hur roligt hans liv är egentligen. En hund behöver ju komma ut och "ska" ju tycka det är roligt. Har kommit fram till tre alternativ. 1. Försöka omplacera honom till någon som bor långt ute på landet, som inte har barn och som lever ett stilla liv. Han behöver lugn och ro. 2. Avliva honom, men avliva en fysiskt frisk hund med många år kvar? 3. Att jag börjar jobba halvtid hemifrån och han går hos dagmatten 1-2 dagar i veckan när jag måste vara på jobbet. Just detta alternativ funderar på att testa fram till jul och se om han lugnar sig i det nya området.

Vad hade du gjort? Det känns bara så jobbigt och jag känner mig hemsk som ofta önskar att han inte fanns längre. Det är inte kul att ha en hund som inte vill gå ut. Men samtidigt är han alltid så glad att se mig och vill gärna bli klappad och träna tricks inomhus. Vi är tighta och har alltid klickat.

Känn dig inte hemsk för att du kan önska att han inte fanns längre. Om du är det minst lik mig så handlar det ju om att inte vilja se en älskad vän lida, för den där stressen han upplever låter outhärdlig för honom.

Vi har inte riktigt samma historia, förutom en eskalerande ljudrädsla hade Skrället väldiga besvär med fysiska hälsan. Men det som fick mig att börja inse i maj att det kanske inte skulle gå vägen den här gången var när han helt slutade vilja gå ut. Sen började han gå 200 meter frivilligt, så fort han kissat och bajsat ville han vända. Vi fick aldrig riktigt veta vad som var felet, trots många besök till specialistveterinär och leg fysio. Om det ens var en sak eller lite av alltihop. Jag ska inte dra hela långa historian här, det viktiga var att även om vi inte visste varför så var det en väldigt kraftfull signal att något var riktigt fel när han slutade vilja gå ut 7 år gammal. Efter några månader fick vi låta honom somna in. Det var vidrigt men det var det enda vi kunde göra.

Kanske kan flytten avlasta för din hund, jag ska inte säga vad som är rätt eller fel för er bara utifrån ett inlägg. Men för hundens del, om den upplever så mycket stress som du beskriver och flytt och att ändra om i livet inte hjälper, då kan man som människa behöva ta ansvaret att avsluta också. Det hjälper inte att kroppen är frisk om hunden lever med konstant hög stress som inte går att undvika dag ut och dag in.

Helt utan att vara hundmänniska, men måste en hund tycka det är roligt ute?



I övrigt; rädslor är ju alltid tråkigt och jag förstår att det börjar kännas tungt.

Visst finns det kanske hundar som är nöjda med att inte vara ute särskilt mycket, men när det finns en tydlig indikation på att det är på grund av att något är skrämmande, gör ont, annat, då är det vårat ansvar att agera på det. Här låter det ju rätt tydligt att det inte handlar om att "bara" inte tycka det är roligt ute utan en hund som är livrädd?

 

[WildWilma]

Du är verkligen ingen dålig hundägare för att din hund har rädslor. Rädslor beror på genetik framförallt.

Det låter som du verkligen försöker få ett så bra liv som möjligt för din hund.

Jag levde drygt 7 år med en hund med en del allmänna rädslor, sociala rädslor samt vissa ljudrädslor och det blev värre med åldern. Det var jobbigt både för hunden och för oss. Jag funderade många gånger på om han skulle haft det bättre hos någon som bodde ute i skogen där han bara fick gå runt och skrota utan särskilt mycket interaktion med omvärlden. Det hade kanske blivit bättre men det finns ju inga garantier.

Innan vi ens kommit så långt att vi börjat leta ett nytt hem så blev han huggormsbiten och avlivades efter ett dygns intensivvård pga. sina rädslor som gjorde sen nödvändiga vården direkt plågsam för honom. Även om vi var mycket ledsna över det så kändes det otroligt skönt att veta att han aldrig mer skulle behöva vara rädd. På så sätt är jag glad att det inte blev omplacering. Då hade jag antagligen fortfarande gått och funderat på hur han mådde, hur rädd han var och om den nya ägaren kunde läsa honom tillräckligt bra. Han hade dessutom en del problem med hantering vilket gjorde det hela ännu mer komplicerat.

Jag har rapporterat till rasklubben om min hunds rädslor och hoppas att den informationen kan komma till nytta i rasens framtida avelsarbete så att färre hundar med sådana rädslor behöver födas.

En hund ska kunna leva ett normalt liv med allt som det innebär utan att behöva känna rädsla. Rädsla är precis lika plågsamt som smärta. Det är mycket synd att en del uppfödare tycker/tror att det är valpköparens fel när en hund utvecklar rädslor, jag har själv blivit beskylld för detta trots att min hund hade flera släktingar med liknande rädslor och beteenden. "Förmågan" att utveckla en rädsla är så gott som helt och hållet ärftlig.

 

[Blyger]

Visst finns det kanske hundar som är nöjda med att inte vara ute särskilt mycket, men när det finns en tydlig indikation på att det är på grund av att något är skrämmande, gör ont, annat, då är det vårat ansvar att agera på det. Här låter det ju rätt tydligt att det inte handlar om att "bara" inte tycka det är roligt ute utan en hund som är livrädd?

Det håller jag helt med dig om.
Det måste vara en helhetsbedömning. Jag läste nog inte riktigt inlägget på samma sätt som du, och ville bara poängtera att alla djur inte alltid tycker om det man själv tror att de ska.
Dvs man ska inte skylla sig själv för sådant.

 

[Red_Chili]

Fysiskt frisk är en sak, men han har ju tydligt mentala problem som dessutom verkar till stor del vara ärftliga. Att gå runt och vara rädd/stressad/orolig så fort man är utanför dörren är inte ett fysiskt lidande, men ett psykiskt? absolut.

Jag tänker att det dels är svårt att hitta ett bra hem till en sådan hund, dels finns det ingen garanti för att det inte blir ännu värre senare. Många gånger med ljudrädslor osv så blir det värre ju äldre hunden blir.

Om du känner att du vill testa fram till jul att jobba delvis hemifrån så kan du såklart göra det, och om du skulle hitta det perfekta hemmet så finns det inget som hindrar dig att lämna ut hunden på prov och se om det kan bli bra där. Men, det är inte heller fel att avliva en hund som har så mycket problem som din hund har. En död hund lider inte.

 

[fejko]

Var lite aktiv här för några år sedan, men sedan har jag bara kikat in då och då. Nu har jag dock bryderier som jag hoppas få tankar kring av kloka hundägare.

Min hund är nu åtta år. Han blev skotträdd när han var kring året (skrev en del om det här då), visade sig senare att även hans pappa var ljudrädd. Jag har försökt arbeta bort det utan framgång. Han är en ängslig hund överlag och ljudrädslan har eskalerat. Förr var det bara skott, numera är det även byggarbetsplatser och på senare tid bilar som "smäller" (tror det är avgasröret som smäller när de kör fort). Just bilarna är väldigt problematiskt eftersom vi bor i stan.

I januari började jag jobba dagtid för första gången i hundens liv. Han går numera hos en dagmatte som han tycker mycket om, men resorna dit är inte roliga. Antingen åker vi buss och då är han mycket stressad de två minuters promenad som det är till busshållsplatsen, sen stressad på bussen (ligger och darrar). När vi kliver av (efter cirka 15 minuter) är han dock glad och går oftast större delen av promenaden med gott mod till hundvakten. Hos henne vill han för det mesta bara gå ut och kissa på lunchen, men ibland kommer de iväg på en riktig promenad. Vissa dagar promenerar vi hela vägen till dagmatten (cirka en timme) och då är han oftast mycket stressad första 5-10 minuterna. Han lägger sig ner och visar tydligt att han vill gå hem. Efter dessa minuter lossnar det dock i regel för honom och han är glad större delen av promenaden.

Hemma vill han i regel inte gå ut mer än för att kissa utanför porten. Kanske en gång på tio som han visar att han vill gå en promenad. Inomhus tränar han gärna tricks och gör saker. På helgerna åker vi ofta iväg till nån skog och går på långa turer, där är det likadant: bussresan är stressig, men när vi kommer fram är han glad (så länge inga skott eller liknande hörs).

Det känns inte hållbart att ha en hund som inte vill gå ut i vardagen. Vi ska flytta till ett lugnare område om en månad och jag har en liten förhoppning att han lugnar sig då. Den nya lägenheten ligger fortfarande i stan, men jag tror att det är mindre trafik.

Jag känner mig som en kass hundägare som inte lyckats fixa det här. Som inte lyckas få honom att må bra och jag funderar mycket på hur roligt hans liv är egentligen. En hund behöver ju komma ut och "ska" ju tycka det är roligt. Har kommit fram till tre alternativ. 1. Försöka omplacera honom till någon som bor långt ute på landet, som inte har barn och som lever ett stilla liv. Han behöver lugn och ro. 2. Avliva honom, men avliva en fysiskt frisk hund med många år kvar? 3. Att jag börjar jobba halvtid hemifrån och han går hos dagmatten 1-2 dagar i veckan när jag måste vara på jobbet. Just detta alternativ funderar på att testa fram till jul och se om han lugnar sig i det nya området.

Vad hade du gjort? Det känns bara så jobbigt och jag känner mig hemsk som ofta önskar att han inte fanns längre. Det är inte kul att ha en hund som inte vill gå ut. Men samtidigt är han alltid så glad att se mig och vill gärna bli klappad och träna tricks inomhus. Vi är tighta och har alltid klickat.

Dagmamman vill inte ha honom? Han verkar ju trivas hos henne. Eller om ni delar på hunden?

Har du funderat på att skaffa bil? Så slipper du jobbiga resor med kollektivtrafik?

Att en hund inte tycker det är roligt att gå ut tycker jag inte man behöver ha dåligt samvete för.

 

[Wingates]

Jag har levt med en hund som var lika ljudrädd (men som avreagerade snabbare) och jag kan bara säga. Aldrig igen.
Jag hade faktiskt avlivat, för bådas skull. Det kommer aldrig bli bättre utan risken är att det bara kommer bli sämre och hunden ska inte behöva ha det så.

 

[Wingates]

Det håller jag helt med dig om.
Det måste vara en helhetsbedömning. Jag läste nog inte riktigt inlägget på samma sätt som du, och ville bara poängtera att alla djur inte alltid tycker om det man själv tror att de ska.
Dvs man ska inte skylla sig själv för sådant.

Skulle nog säga att få friska hundar ogillar att vara ute. Det brukar ligga annat bakom, det finns såklart undantag men rent generellt så.
Och här är det ju uppenbart är det pga mentaliteten.

 

[a1agnlju]

Jag skulle se på alternativet omplacering till någon långsiktig ut på landet. Det är ganska tydligt att hunden inte är någon stadshund. Visst kan det smälla på landet med, men inte så ofta och hunden verkar ju tycka att både stan och bussresor med mera är otäckt.

 

[fejko]

Jag skulle se på alternativet omplacering till någon långsiktig ut på landet. Det är ganska tydligt att hunden inte är någon stadshund. Visst kan det smälla på landet med, men inte så ofta och hunden verkar ju tycka att både stan och bussresor med mera är otäckt.

Fast jag skulle nog låna ut hunden på prov först så ingen nappar bara för att det är en billig hund.

 

[a1agnlju]

Fast jag skulle nog låna ut hunden på prov först så ingen nappar bara för att det är en billig hund.

Ja, absolut. Och det var autocorrect som sade långsiktigt. Jag menade långt ut på landet

 

[liasa]

Tack så mycket för alla svar! Svarar alla i samma.

Angående omplacering så är kravet isf att det är någon på landet, som är hemma för det mesta. Det är inget alternativ att han flyttar till sin dagmatte. Även om hon skulle vilja, så bor hon också alltför centralt för att han skulle trivas där. Samtidigt är jag tveksam inför omplacering just eftersom jag vet att (och har sett på hunden redan) att ljudrädsla brukar eskalera och generaliseras mer och mer. Precis som ett par av er skriver.

@fejko hunden är tyvärr lika rädd för att åka bil som buss, så ser det inte som en bättre lösning. Han ska få slippa resa mer än enstaka tillfällen om han inte ska avlivas.

Tror nog ändå att jag kommer sätta en deadline till 1 december. Ett till nyår ska han slippa, även om vi såklart alltid åker iväg till en fyrverkerifriplats så blir det ändå alltid lite smällare i närheten. Känns skönt att åtminstone bestämma sig när det får vara nog. Och om han mirakulöst skulle må mycket bättre i den nya lägenheten så är det ju fantastiskt. Ärligt talat tror jag inte det, men jag vill ändå ge det ett försök.

 

[Sel]

Tack så mycket för alla svar! Svarar alla i samma.

Angående omplacering så är kravet isf att det är någon på landet, som är hemma för det mesta. Det är inget alternativ att han flyttar till sin dagmatte. Även om hon skulle vilja, så bor hon också alltför centralt för att han skulle trivas där. Samtidigt är jag tveksam inför omplacering just eftersom jag vet att (och har sett på hunden redan) att ljudrädsla brukar eskalera och generaliseras mer och mer. Precis som ett par av er skriver.

@fejko hunden är tyvärr lika rädd för att åka bil som buss, så ser det inte som en bättre lösning. Han ska få slippa resa mer än enstaka tillfällen om han inte ska avlivas.

Tror nog ändå att jag kommer sätta en deadline till 1 december. Ett till nyår ska han slippa, även om vi såklart alltid åker iväg till en fyrverkerifriplats så blir det ändå alltid lite smällare i närheten. Känns skönt att åtminstone bestämma sig när det får vara nog. Och om han mirakulöst skulle må mycket bättre i den nya lägenheten så är det ju fantastiskt. Ärligt talat tror jag inte det, men jag vill ändå ge det ett försök.

Jag tycker att du resonerar klokt och ansvarsfullt.

 

[fejko]

Tack så mycket för alla svar! Svarar alla i samma.

Angående omplacering så är kravet isf att det är någon på landet, som är hemma för det mesta. Det är inget alternativ att han flyttar till sin dagmatte. Även om hon skulle vilja, så bor hon också alltför centralt för att han skulle trivas där. Samtidigt är jag tveksam inför omplacering just eftersom jag vet att (och har sett på hunden redan) att ljudrädsla brukar eskalera och generaliseras mer och mer. Precis som ett par av er skriver.

@fejko hunden är tyvärr lika rädd för att åka bil som buss, så ser det inte som en bättre lösning. Han ska få slippa resa mer än enstaka tillfällen om han inte ska avlivas.

Tror nog ändå att jag kommer sätta en deadline till 1 december. Ett till nyår ska han slippa, även om vi såklart alltid åker iväg till en fyrverkerifriplats så blir det ändå alltid lite smällare i närheten. Känns skönt att åtminstone bestämma sig när det får vara nog. Och om han mirakulöst skulle må mycket bättre i den nya lägenheten så är det ju fantastiskt. Ärligt talat tror jag inte det, men jag vill ändå ge det ett försök.

Hoppas det ordnar sig för dig och din hund!

 

[Nytant]

Kan du ta hjälp av kunnigt proffs som jobbar med forskningsbaserade metoder? Tänker att ni behöver stöd och en plan. Sen finns det omplaceringsorganisationer som kan hjälpa till med att försöka hitta en passande ny familj om det skulle komma till den punkten.

 

[WildWilma]

Tack så mycket för alla svar! Svarar alla i samma.

Angående omplacering så är kravet isf att det är någon på landet, som är hemma för det mesta. Det är inget alternativ att han flyttar till sin dagmatte. Även om hon skulle vilja, så bor hon också alltför centralt för att han skulle trivas där. Samtidigt är jag tveksam inför omplacering just eftersom jag vet att (och har sett på hunden redan) att ljudrädsla brukar eskalera och generaliseras mer och mer. Precis som ett par av er skriver.

@fejko hunden är tyvärr lika rädd för att åka bil som buss, så ser det inte som en bättre lösning. Han ska få slippa resa mer än enstaka tillfällen om han inte ska avlivas.

Tror nog ändå att jag kommer sätta en deadline till 1 december. Ett till nyår ska han slippa, även om vi såklart alltid åker iväg till en fyrverkerifriplats så blir det ändå alltid lite smällare i närheten. Känns skönt att åtminstone bestämma sig när det får vara nog. Och om han mirakulöst skulle må mycket bättre i den nya lägenheten så är det ju fantastiskt. Ärligt talat tror jag inte det, men jag vill ändå ge det ett försök.

Du resonerar klokt tycker jag. Hade det varit min hund hade jag inte omplacerat den. Utfallet är för osäkert och risken för fortsatt eller ökat lidande för stor.

Jag hade gjort mitt bästa för ett så behagligt liv som möjligt för hunden (kanske med hjälp av ångestdämpande medicin) och sen som du skriver låtit den somna in innan nyår.

Angående att ta hjälp så går inte den typen av extremt omfattande rädslor att bota och blir ofta värre och värre. Fler och fler saker läggs till i det hunden upplever obehagligt vilker gör att den upplever allt mer stress. En lättnad kan vara om hunden exempelvis skulle bli döv när den blir gammal men det kan man inte gå och vänta på.

 

[Ainon]

Kan nog vara lite knepigt att hitta ny bostad. Men visst finns det endel pensionärsgubbar och gummor på landet med lugna liv som vill ha ny äldre vän om han är okomplicerad i övrigt. För det låter som att det är till någon sådan som skulle vara aktuell.

Om du vill behålla honom själv så kan det kanske vara en bra idé att ta kontakt med en veterinär med beteendeinriktning för att angripa problemet både med träning och ev medicinering som kan hjälpa till i träningen. (Om du inte redan gjort det)

Men är inte fel att avliva.

Var lite aktiv här för några år sedan, men sedan har jag bara kikat in då och då. Nu har jag dock bryderier som jag hoppas få tankar kring av kloka hundägare.

Min hund är nu åtta år. Han blev skotträdd när han var kring året (skrev en del om det här då), visade sig senare att även hans pappa var ljudrädd. Jag har försökt arbeta bort det utan framgång. Han är en ängslig hund överlag och ljudrädslan har eskalerat. Förr var det bara skott, numera är det även byggarbetsplatser och på senare tid bilar som "smäller" (tror det är avgasröret som smäller när de kör fort). Just bilarna är väldigt problematiskt eftersom vi bor i stan.

I januari började jag jobba dagtid för första gången i hundens liv. Han går numera hos en dagmatte som han tycker mycket om, men resorna dit är inte roliga. Antingen åker vi buss och då är han mycket stressad de två minuters promenad som det är till busshållsplatsen, sen stressad på bussen (ligger och darrar). När vi kliver av (efter cirka 15 minuter) är han dock glad och går oftast större delen av promenaden med gott mod till hundvakten. Hos henne vill han för det mesta bara gå ut och kissa på lunchen, men ibland kommer de iväg på en riktig promenad. Vissa dagar promenerar vi hela vägen till dagmatten (cirka en timme) och då är han oftast mycket stressad första 5-10 minuterna. Han lägger sig ner och visar tydligt att han vill gå hem. Efter dessa minuter lossnar det dock i regel för honom och han är glad större delen av promenaden.

Hemma vill han i regel inte gå ut mer än för att kissa utanför porten. Kanske en gång på tio som han visar att han vill gå en promenad. Inomhus tränar han gärna tricks och gör saker. På helgerna åker vi ofta iväg till nån skog och går på långa turer, där är det likadant: bussresan är stressig, men när vi kommer fram är han glad (så länge inga skott eller liknande hörs).

Det känns inte hållbart att ha en hund som inte vill gå ut i vardagen. Vi ska flytta till ett lugnare område om en månad och jag har en liten förhoppning att han lugnar sig då. Den nya lägenheten ligger fortfarande i stan, men jag tror att det är mindre trafik.

Jag känner mig som en kass hundägare som inte lyckats fixa det här. Som inte lyckas få honom att må bra och jag funderar mycket på hur roligt hans liv är egentligen. En hund behöver ju komma ut och "ska" ju tycka det är roligt. Har kommit fram till tre alternativ. 1. Försöka omplacera honom till någon som bor långt ute på landet, som inte har barn och som lever ett stilla liv. Han behöver lugn och ro. 2. Avliva honom, men avliva en fysiskt frisk hund med många år kvar? 3. Att jag börjar jobba halvtid hemifrån och han går hos dagmatten 1-2 dagar i veckan när jag måste vara på jobbet. Just detta alternativ funderar på att testa fram till jul och se om han lugnar sig i det nya området.

Vad hade du gjort? Det känns bara så jobbigt och jag känner mig hemsk som ofta önskar att han inte fanns längre. Det är inte kul att ha en hund som inte vill gå ut. Men samtidigt är han alltid så glad att se mig och vill gärna bli klappad och träna tricks inomhus. Vi är tighta och har alltid klickat.

 

[Johanna1988]

Tack så mycket för alla svar! Svarar alla i samma.

Angående omplacering så är kravet isf att det är någon på landet, som är hemma för det mesta. Det är inget alternativ att han flyttar till sin dagmatte. Även om hon skulle vilja, så bor hon också alltför centralt för att han skulle trivas där. Samtidigt är jag tveksam inför omplacering just eftersom jag vet att (och har sett på hunden redan) att ljudrädsla brukar eskalera och generaliseras mer och mer. Precis som ett par av er skriver.

@fejko hunden är tyvärr lika rädd för att åka bil som buss, så ser det inte som en bättre lösning. Han ska få slippa resa mer än enstaka tillfällen om han inte ska avlivas.

Tror nog ändå att jag kommer sätta en deadline till 1 december. Ett till nyår ska han slippa, även om vi såklart alltid åker iväg till en fyrverkerifriplats så blir det ändå alltid lite smällare i närheten. Känns skönt att åtminstone bestämma sig när det får vara nog. Och om han mirakulöst skulle må mycket bättre i den nya lägenheten så är det ju fantastiskt. Ärligt talat tror jag inte det, men jag vill ändå ge det ett försök.

Tycker det låter som en jättebra plan, då får du känna att du gjort det du kunnat. Personligen hade jag också avlivat, också levt med rädd hund och det är fruktansvärt...

 

[Wingates]

Kan du ta hjälp av kunnigt proffs som jobbar med forskningsbaserade metoder? Tänker att ni behöver stöd och en plan. Sen finns det omplaceringsorganisationer som kan hjälpa till med att försöka hitta en passande ny familj om det skulle komma till den punkten.

Finns mig veterligen inga metoder som kommer göra en 8årig hund med genetisk ljudrädsla så pass bra att den kommer funka i den miljön som beskrivs. Både åldern och genetiken gör det oerhört svårt, dessutom tror jag att det bara riskerar att förlänga/förvärra lidandet.
Jag har lite svårt för tankegången om att genetisk rädsla går att träna bort (särskilt på en hund som levt med det länge).