omplacering morrar

[hejhejhopp]

Hejsan!
Det är som så att jag har för lite mer än en vecka sedan hämtat en jättetrevlig omplacering på snart 10 månader. Ingen problemhund vad jag förstått, hon kunde bara inte gå i avel på grund av estetiska skäl. Hon är en röd cocker spaniel och är verkligen jätteglad, följer mig hack i häl. Hon har dock inte miljötränats så mycket innan, varit på någon utställning men annars rastats i hundgård med hundhus och bott med andra hundar. Hon är mycket osäker på mycket då hon nu är i en stad och tidigare bott på landet, men främst osäker när hon träffar människor, inte så mycket på promenader men just i hemmet. Hon morrar, visar ej tänder eller så men visar tydligt hur osäker hon är främst mot män men allra mest åt barn.

Detta är det som jag blir så orolig över, det var verkligen det enda jag absolut inte ville - att hon skulle ogilla barn. Jag försöker att inte straffa henne utan berömma henne när hon vågar och är duktig. Men som sagt hon är jätteskraj när det gäller barnen och morrade rätt mycket, detta är mina syskonbarn och det måste helt enkelt funka med barn om jag ska kunna ha henne, både nu och i framtiden. Därför frågar jag någon som kanske är lite mer erfaren, när hon ännu inte varit hos mig så länge och rotat sig allt för mycket. Jag har ingen erfarenhet av hundar som morrat så tidigare, vad tror ni kommer krävas och kommer hon någonsin trivas med barn? Hon är som sagt jätte, jätte gullig och jag är tydligt hennes trygghet just nu. Detta med barn är tyvärr ingenting som jag kan kompromissa med, enligt uppfödaren skulle det nog inte bli några problem och hon hade träffat barn på någon utställning men som sagt inte så mycket.

För bådas skull, både hunden och min så vill jag lösa detta på bästa sätt. Ge henne mer tid och låta henne smälta allt är min tanke. Men vad tror ni? Kommer hon någonsin vara att lita på omkring barn? Dessa barn sprang inte på henne utan höll sig på avstånd, det var lika obehagligt ändå. Hon är ju i spökåldern nu också sa uppfödaren, vilket kan vara bidragande såklart..

Tacksam om någon har erfarenhet kring detta..

 

[Dobby]

Vår corgi tyckte också att barn var läskiga när han flyttade hem till oss. Han var dock bara 8 veckor, så det är ju en viss skillnad. Jag tror inte han någonsin sett ett barn tidigare, så han reste ragg och var allmänt obekväm om vi mötte barn. Lyckligtvis verkar barnen i vår by ha allmänt hundvett allihop (!) så det var ingen som försökte klappa eller så. Det vi gjorde var att hänga en hel del runt de dagis som finns i närheten. Bara sitta och titta på barnen som lekte inne på dagisgården. Så småningom började han tycka att barn var ointressanta och efter det bad vi att få hälsa på hundvana barn som förstod att ta det lugnt och typ ignorera honom. Numera tycker han barn är helt ok och har inga problem med att hälsa på de barn vi möter.

 

[Trissa]

Det finns många bra sätt att adressera osäkerhet, och jag tycker det bästa är att ta kontakt med en tränare som arbetar med positiv förstärkning. Själv ser jag morrandet som något bra och som inte ska bestraffas; det är en varning att "nu känner jag mig hotad/obekväm". Då har man en chans att göra något åt situationen, till skillnad från när det smäller utan förvarning.

 

[hejhejhopp]

Det finns många bra sätt att adressera osäkerhet, och jag tycker det bästa är att ta kontakt med en tränare som arbetar med positiv förstärkning. Själv ser jag morrandet som något bra och som inte ska bestraffas; det är en varning att "nu känner jag mig hotad/obekväm". Då har man en chans att göra något åt situationen, till skillnad från när det smäller utan förvarning.

Jo exakt har också tänkt så och är tacksam för att hon varnar, sen tänker jag också att jag inte vill riskera någonting och om hon verkligen passar min livssituation då barn är och kommer troligen vara en stor del av mitt liv. Har som sagt inte haft henne så länge, jobbar med osäkerheten hela tiden men den var så stark mot just barnen..

 

[Mia_R]

Lite av problemet är ju att de är så söta att ungar gärna dras till dem, du skriver inget hur gamla ungarna är? Om de låter hunden vara ifred, helt enkelt ignorerar henne och låter henne själv ta kontakt brukar det gå bättre. Viktigt är dock att inte utsätta henne för stökiga och högljudda ungar då hon är osäker utan när hon träffar dem ska hon känna sig trygg och att de låter henne vara ifred.

 

[Lingon]

Sen måste du fundera över en sak: Skulle du vara nöjd med en hund som accepterar barn som ignorera den? Hur gärna vill du ha en hund som tycker om barn? Hur gärna vill du ha just den hunden? Om barn är en stor del av ditt liv och barnen inte är så gamla och inte hundvana så är det kanske bättre (även för hunden) om den får bo hos någon där barn inte är en lika stor del av livet.

Men om barnen är lugna, lite äldre och klarar av att ignorera hunden så kan hunden säkert lära sig att de barnen inte är farliga. Men om hon skulle kunna lära sig tycka om dem är ju en annan fråga.

 

[Trissa]

Jo exakt har också tänkt så och är tacksam för att hon varnar, sen tänker jag också att jag inte vill riskera någonting och om hon verkligen passar min livssituation då barn är och kommer troligen vara en stor del av mitt liv. Har som sagt inte haft henne så länge, jobbar med osäkerheten hela tiden men den var så stark mot just barnen..

I vilket fall som tycker jag du ska kontakta en tränare, som kan hjälpa dig att avgöra det. Under tiden, som ett praktiskt råd; träna självförtroendehöjande övningar som balans, cirkustrix och annat skoj, i en miljö där hon är trygg. Det kommer du att ha nytta av även i stadsmiljön som hon inte är van vid.
Det kan vara så enkelt att det räcker med lite skvallerträning på barn för att lösa knuten, men jag kan inget om rasen och det är vanskligt att råda när man inte sett hunden reagera.

 

[hejhejhopp]

Ja det är ju frågan om det är okej med ignorering bara, jag tror nämligen inte att dessa barn kommer ignorera henne några längre stunder utan ständig påminnelse. Med all rätt då de är väldigt små, mellan 1 och 4 år. Själv blir det ju förhoppningsvis också barn i framtiden, vilket gör att en omplacering kanske måste ske senare vilket inte alls känns snällt mot hunden om jag redan nu vet om problemet.

Jag har tänkt att hon ska få bekanta sig med miljön där dom är när dom inte är hemma, sedan så får hon sitta på avstånd och betrakta dom. När jag går förbi förskolor eller träffar ett barn berömmer jag mycket när hon visar intresse och kollar på dom, ja försöker lite med skvallerträning.

Vi tränar nu på sitt, ligg, stanna och dylikt. Kanske lite balansövningar skulle vara bra också.

 

[Mia_R]

Ja det är ju frågan om det är okej med ignorering bara, jag tror nämligen inte att dessa barn kommer ignorera henne några längre stunder utan ständig påminnelse. Med all rätt då de är väldigt små, mellan 1 och 4 år. Själv blir det ju förhoppningsvis också barn i framtiden, vilket gör att en omplacering kanske måste ske senare vilket inte alls känns snällt mot hunden om jag redan nu vet om problemet.

Jag har tänkt att hon ska få bekanta sig med miljön där dom är när dom inte är hemma, sedan så får hon sitta på avstånd och betrakta dom. När jag går förbi förskolor eller träffar ett barn berömmer jag mycket när hon visar intresse och kollar på dom, ja försöker lite med skvallerträning.

Vi tränar nu på sitt, ligg, stanna och dylikt. Kanske lite balansövningar skulle vara bra också.

Så små ungar skulle jag inte vilja ha med någon hund utan ständig uppsikt på ungarna faktiskt, för hundens skull. Frågan är väl om ungarna är hundsäkra?

 

[WildWilma]

Ja det är ju frågan om det är okej med ignorering bara, jag tror nämligen inte att dessa barn kommer ignorera henne några längre stunder utan ständig påminnelse. Med all rätt då de är väldigt små, mellan 1 och 4 år. Själv blir det ju förhoppningsvis också barn i framtiden, vilket gör att en omplacering kanske måste ske senare vilket inte alls känns snällt mot hunden om jag redan nu vet om problemet.

Jag har tänkt att hon ska få bekanta sig med miljön där dom är när dom inte är hemma, sedan så får hon sitta på avstånd och betrakta dom. När jag går förbi förskolor eller träffar ett barn berömmer jag mycket när hon visar intresse och kollar på dom, ja försöker lite med skvallerträning.

Vi tränar nu på sitt, ligg, stanna och dylikt. Kanske lite balansövningar skulle vara bra också.

Hundar ska inte behöva utsättas för barn i den åldern mer än att bara finnas tillsammans och kanske någon snäll klapp med hjälp av vuxen OM hunden vill dvs. själv kommer fram. Kan inte barnen låta hunden vara så får de vara separerade, för allas skull. I den åldern är barn sällan mogna nog att bete sig på ett sätt som är begripligt för hundar vilket gör många hundar osäkra. Hundar måste ALLTID kunna gå undan och slippa barn oavsett ålder.

Jag tror det är rätt stor skillnad om ni får egna barn, då kommer ju hunden vara med hela resan från bebis till äldre barn. Barnet kommer säkert att bli rätt van vid hunden och inte bry sig så mycket om den.

Har själv en hund som är osäker på barn, han går undan men blir han trängd kan han naffsa. Han skulle jag aldrig låta interagera med barn under 6 år men de kan få vara i samma rum så länge barnet låter hunden vara. Dvs. punktbevakning av barnet annars åtskilda med grind eller dörr.

 

[Lingon]

Nu vet jag inte vad hundens förutsättningar är att få ett bra hem hos någon annan. Men jag hade inte behållit en hund som visar sån tendens mot barn när jag vet att det kommer vara barn i mitt liv om hunden hade goda förutsättningar för ett bra liv hos någon annan. Men det är å andra sidan lätt för mig att säga då jag inte har några som helst känslomässiga kopplingar till hunden i fråga.

Jag växte själv upp med en hund som accepterade barn (ägare med tydliga regler mot både barn och hund, ordning och reda!) men var väl inte speciellt förtjust i oss. Och även om jag tyckte om den hunden så var det betydligt härligare med hunden som älskade barn! Då var jag vuxen redan men den hundens glädje när vi kom hem till henne och hade barnen med oss gick inte att ta miste på! Hon älskade att vara med barnen och bli klappad och vara med mitt i leken. Jag vet ju vilken hund jag hade velat ha om jag skulle ha hund och barn tillsammans.

Men om du verkligen fäst dig vid hunden och vill ha kvar den kan man nog få det att funka. Men man måste vara konsekvent mot både barn och hund och se till att hunden får vara ifred från barnen. Ett tips är att hunden får ha ett ställe där den ALLTID får vara ifred. Sin bädd eller en filt eller annat ställe där hunden tycker om att ligga och sova och som helst inte är mitt i smeten där man rör sig mest. Och att säga till barnen att de inte får gå fram till hunden alls. Om hunden vill hälsa så kommer den gå fram till dem.

 

[Lingon]

Så små ungar skulle jag inte vilja ha med någon hund utan ständig uppsikt på ungarna faktiskt, för hundens skull. Frågan är väl om ungarna är hundsäkra?

Det är ju dessutom alltid värre med barn som inte är uppvuxna med hund. De är ofta mer intresserade och har mindre koll på hur man beter sig mot hund.

 

[Sel]

Om det är SUPERviktigt att hunden är glad i barn (och inte bara "fungerar med") skulle jag välja att backa redan nu. En hund som är nästan ett år gammal och inte alls familjesocialiserad och dessutom reagerar osäkert vore inte mitt val i det fallet.
Här hemma har jag en fröken som är väldigt barnkär och en som jag aldrig skulle vända ryggen till ens med främmande vuxna jag inte litar på, men det kvittar liksom eftersom vi inte har barn omkring oss. Jag kan tänka mig stressen om syskonbarnen kom på regelbundet besök istället för bara en gång vart tredje år dock, och särskilt om de inte var gamla/vettiga nog att ge hunden utrymme.

Jag har dessutom ganska dåliga erfarenheter av cockers så det kan hända att jag är lite partisk. Åt det negativa hållet då.

 

[hejhejhopp]

Åh ja hon är ju så himla mysig i övrigt, hon kommer bli en helt fantastisk hund för det är hon förutom just det här. Hon är så galet följsam och kontaktsökande. Jag ska ge det till efter jul tänker jag och då får hon sitta själv bakom galler och kika på barnen. Mina syskonbarn är mycket viktiga för mig och jag träffar dom minst en gång i månaden, oftast mer och det är inte roligt för varken hund eller barn när det blir såhär..

Jag hade liksom fått för mig att cockers ofta skulle vara familjevänliga, men såklart det är ju individuellt..

 

[hejhejhopp]

Väldigt tacksam för alla svar! Detta är inte alls lätt för mig.

 

[Sel]

Förstår att det inte är lätt, det går otroligt fort att fästa sig! Det behöver inte alls vara en Dålig hund på något vis heller, frågan är väl mer hur mycket arbete det kommer att ta och huruvida du är villig att leva med en hund som kanske aldrig blir helt bekväm bland barnen.
Lycka till!

 

[WildWilma]

Åh ja hon är ju så himla mysig i övrigt, hon kommer bli en helt fantastisk hund för det är hon förutom just det här. Hon är så galet följsam och kontaktsökande. Jag ska ge det till efter jul tänker jag och då får hon sitta själv bakom galler och kika på barnen. Mina syskonbarn är mycket viktiga för mig och jag träffar dom minst en gång i månaden, oftast mer och det är inte roligt för varken hund eller barn när det blir såhär..

Jag hade liksom fått för mig att cockers ofta skulle vara familjevänliga, men såklart det är ju individuellt..

Då är det ju bara du/ni och hunden minst 90 % av tiden. Att hålla dem separerade de gånger barnen är på besök är kanske inte någon stor uppoffring? Barnen kommer ju bli äldre och "klokare" och därmed kanske mindre läskiga för hunden.

Jag skulle dock ha full förståelse för valet att inte behålla en så osäker hund, jag lever med en socialt osäker hund och kommer göra allt för att undvika det i framtiden. Jag hade inte behållt en omplacering som visat social osäkerhet men det är för att jag gör mycket annat med mina hundar där det blir en nackdel med just den osäkerheten. Hade det bara handlat om "barnproblemet" så hade det varit enklare.

 

[TinyWiny]

Min mycket ringa erfarenhet av cockers är att de inte gillar barn. Kanske för att de är så söta och barn dras till dem som magneter och att de därför utsätts för mer än snitthunden, kanske av helt andra orsaker. Men, din hund har varit hos dig en vecka. Det tar ganska lång tid för en såpass "gammal" hund att acklimatisera sig. Min var nästan sju månader när han kom till mig och han behövde en månad för att landa. Om du har möjlighet skulle jag därför ge er båda tid. Tid att bonda, tid för henne att bli hemma i sitt nya hem, nya rutiner och helt enkelt få landa i allt det nya. Jag skulle inte låta barnen vara i närheten av hunden för allas skull men då anser jag inte att barn under skolåldern ska vara ensamma med en hund utan man bör ha koll för barn är barn och en hund är en hund. Barnen måste också hållas borta från hunden när hon går undan. De får aldrig följa efter, ta hennes grejer eller gå till henne när hon vilar. Umgänge måste ske på hennes villkor.

Ser du fortsatta tendenser om en månad så är det dags att välja. Jag har haft en hund som var mycket osäker kring barn sina första sju år, sedan gick det bättre men det gäller verkligen att ständigt ha stenkoll. Inte lämna hunden med barn ens för en enda sekund och antingen stänga undan hunden eller ha hunden i koppel när barn är i närheten. Det är slitigt men för mig var det värt det. Mina egna barn var 16 och 18 när han flyttade hit så i hans ögon var de inga barn längre och vi hade inte så många bekanta med barn som han behövde träffa särskilt ofta då så då fungerade det att ha honom i koppel de få gånger barn var på besök.

Skillnaden mot min nya hund är extrem. Han älskar barn och kan tjuta högt när han ser "sina" barn komma Där är det mer att ha koll så han inte springer omkull den lilla (1,5 år) än att ha koll så att inget rädslorelaterat händer och jag kan ärligt säga att det är så skönt att slippa stressen och oron och bara ha normal barn-hund koll.

 

[Ramona]

Jag hade liksom fått för mig att cockers ofta skulle vara familjevänliga, men såklart det är ju individuellt..

Finns det ens någon hund som är glad i barn mellan 1-4 år? Jag tror ärligt talat inte det. Att de anses vara en familjehund är väl för att de i grund och botten är en ganska så förlåtande ras snarare än att de skulle gilla barnen.

Tittar man på statistiken är golden retriever den rasen som biter flest barn. Det är inte för att golden är extremt farliga hundar, utan för att de anses vara så himla bra familjehundar så föräldrarna låter barnen härja med hunden hur de vill och till slut pallar inte hunden mer. Hade det varit en rottweiler, pitbull eller en argsint terrier hade man aldrig låtit barnen hålla på så med hunden. En hund är en hund! Kan barnen inte läsa hundens signaler får hunden vara i sovrummet i lugn och ro medan det är barn i huset. Skulle aldrig utsätta mina hundar för den stressen som barn i den åldern innebär. Den gången i månaden när barnen är där är ju egentligen inget problem. Värre hade det varit om de var där varje dag.

 

[hejhejhopp]

Jo barnen får absolut inte ens gå fram till henne just nu, skulle aldrig riskera att någonting hände barnen. Ja men då tänker jag rätt, att ge henne lite mer tid. Det jag hade kunnat göra är ju att ha henne ensam i ett rum när barnen är med, men hon har väldigt svårt att vara ensam just nu. Det är också något vi måste träna på, vilket ställer till det ytterligare då hon är så himla kontaktsökande och osjälvständig. Men detta kan väl vara lite typiskt för cocker vad jag förstått. Tyvärr kommer man väl hinna fästa sig ännu mer när tiden går..

Ja men precis, dessa barn är ju så himla små så det är inga tonåringar.. Därför är inte detta ett problem som kommer lösas om inte hon funkar okej med dom.

Nej men barnen har som sagt inte ens gått fram till henne, det får dom inte. Bara deras närvaro gör henne på helspänn. Jag förstår att barn och hundar inte är den bästa kombon, men det finns hundar som inte visar lika tydligt ogillande. Våran tidigare hund i familjen gick och la sig när han blev less, vilket var rätt ofta. Men han skulle aldrig ha morrat, aldrig.