Oro, sömnlös

Jaha, då är ännu en jobbig natt här.
Hatar att erkänna att oron inför framtiden med barn, förlossning och allt vad det heter, lämnar mig sömnlös här ännu en gång.

Känns hemskt att tänka att mitt liv hade varit så mycket tryggare utan ett barn i livmodern. Men samtidigt hoppas jag ju självklart att allt blir bra och att oron övergår i ren lycka en dag.
Jag känner att det hade behövts stöd i form av kurator att gå igenom alla mina tankar, men stoltheten i kroppen vill inte dela med mig av det jag tänker.
Onda tankar som känns helt fel att tänka när man väntar ett barn som aldrig bett om att bli till.
Jag måste helt enkelt känna mer glädje än jag gör idag, men det är så svårt!
Hoppas, hoppas på att få kejsarsnittet beviljat någon gång så att den värsta oron äntligen släpper!

Sen börjar jag tänka på semestern, min sambo vill utomlands, men jag vågar inte åka någonstans, vill inte riskera att få värkar i ett främmande land och då riskera föda vaginalt där.
Måste kolla upp hur snart inpå man kan semestra.

Det är så mycket som oroar mig just nu och om Några timmar ringer dessutom väckarklockan

 

[cirkus]

Gå och prata med någon. Du ska inte behöva må som du gör, men du måste inte heller känna den rosa lyckan över graviditeten, men att inte vilja prata med någon pga stolthet är..... ganska kontraproduktivt.

 

[Unafraid]

Hade en kollega som kände som dig, men typ gånger hundra. Det slutade med att hon valde att skaffa ett barn till, trots ganska stora problem med nummer ett. Så jag antar att det blir/känns bättre för de flesta. Men ta hjälp att ta dig igenom det, jag tror inte dina känslor är ovanliga!

 

[Bri]

Åh, men svälj stoltheten och gå och prata med någon! Vad är du rädd för ska hända? Jag kan inte tänka mig att det är särskilt ovanligt med tudelade känslor på det sätt du beskriver, när man är gravid.

Är din sambo stöttande, kan du prata med honom?

 

[Lingon]

Jag tycker att sambon ska lägga av med snacket om utlandssemester! Blir riktigt arg när jag tänker på det!! Där går du och mår dåligt och har ångest pga graviditeten och oron och han pratar om att åka utomlands mitt i det!! Det enda han ska göra nu är stötta dig och göra det som får dig att må bra. Så jäkla viktigt är det inte att åka på semester utomlands!!

 

[cewe]

Jag var ganska lugn hela min första graviditet. Men även jag fick panik när sambon pratade om att åka ut med båten midsommarafton, två veckor innan beräknat förlossningsdatum. Satte ner foten ganska rejält där

Kanske skulle protesterat lite då han monterade ner motorn på bilen veckan innan BF också, men det är en annan story.

 

[Asko]

Jag tycker att det inte låter orimligt att inte vilja åka utomlands när man är i tredje trimestern. Jag skulle inte heller vilja råka behöva föda utomlands även om jag hade varit okej med vaginal födning. Skönast att vara i den miljö man är bekant vid!
Plus, en graviditet är redan tillräckligt kämpig bara det utan en resa ovanpå det

 

[Teilani]

Ledsen att du inte kan sova.

Jag hatade att vara gravid, ville inte prata med någon om ”den gulliga bebisen” i magen. Kände mig så låst och invaderad av detta främmande. Och då hade jag typ den snällaste graviditet man kan tänka sig.

Vad gällde förlossning var jag rädd i början, men ju längre det gick kände jag att det var inget problem. Jag var beredd att genomgå vad som helst bara ungen kom ut någon gång! Hade en snabb, okomplicerad vaginal förlossning, på min smärtskala (1-10) gick det aldrig över 9.

Sen kunde jag slappna av och ta in att jag nu var mamma.

Upplever att det är tabu att prata om att avsky sin graviditet. Man ska liksom gå på rosa moln av bebislycka oavsett hur ont man har eller hur mycket man kräks. Och mår man helt bra, som jag, ska man ju bara skämmas som inte är tacksam och glad.

Hoppas att du snart får ditt snitt beviljat.

 

[clusia]

Jag hatade att vara gravid. Tyckte det var skitjobbigt med alla frågor, alla krämpor och att inte kunna sova. Jag förstod inte fören efteråt hur dåligt jag mådde. Tycker verkligen du ska prata med någon, önskar jag hade gjort det.

 

[TinyWiny]

Först och främst behöver du släppa att allt ska vara på ett visst sätt. Du känner som du gör och det är det du måste utgå ifrån och hantera. Att känna som/liknande som du gör är inte så ovanligt som man vill tro. De här rosa fluffiga molnen av lycka, den gravida kvinnan med rosiga kinder som strålar av välmående och lycka, det är något som är skapat, inte något som majoriteten upplever och definitivt inte hela tiden. Att vara gravid är något som ska göra en lycklig enligt bilden vi matas med och när det inte är så så blir inte bara de egna känslorna utan även omgivningens krav (upplevda eller verkliga) nästintill ohanterliga. Så förbannat onödigt att behöva må dåligt över att man mår dåligt och inte når den påhittade bilden av hur det "ska vara". Det här är något jag önskar att det hade pratats mer om för hur mycket man än vill ha barn så är inte det att likställa med att man är rakt igenom lycklig som gravid. Bara hormonsnurret i kroppen kan göra att humöret kan vara en berg och dalbana ala tonåren!

För din egen skull, hitta någon att prata med. Någon som kan ta in det du säger och som inte viftar bort och pratar om lyckan utan vågar lyssna på just dig. Att sätta ord på det du känner tror jag hade gjort att mycket hade släppt som du nu går och bär inom dig för tabukänslan runt, att man ju ska vara lycklig och inte må skit är så stark. I de här lägena kan det vara bra att älta. Älta tills man kan hitta strategier att hantera att det är såhär nu. Det är såhär du känner och att det faktiskt är okej att känna så. Att sluta fred med sina egna känslor.

Vad gäller sambon och semestern får du klargöra att det inte är ett alternativ i nuläget. Ditt bästa måste i det här läget gå före. Behöver går alltid före vill.