Samhälle Orolig för jobb?

Jag är inte orolig för egen del att hux flux bli utan jobb. Snarare orolig åt andra hållet på grund av att jag redan är deltidssjukskriven (bara deltid, för att jag inte har velat mer för att det ändå har känts viktigt för mitt välmående att jobba och ha kvar den rutinen i vardagen ... rutinen att stiga upp och gå till jobbet - en rutin som från den ena timmen till den andra plötsligt inte finns längre när nästan alla blev hemskickade för att sitta ensamma och jobba hemifrån) och för att arbetsbelastningen har ökat enormt just nu. Förutom allt annat runtomkring, som såklart påverkar starkt. Jag är rädd för att inte orka och för att FK, vården o.s.v. inte kommer att ha nog med resurser (lovad vårdkontakt har redan uteblivit).

Eller min arbetsgivare, för den delen. Har ju förståelse för vi blir ju inte fler bara för att arbetsbelastningen från den ena dagen till den andra ökar lavinartat och jag vill verkligen inte lämna mina kollegor i sticket (det finns helt enkelt inga resurser för omfördelning av arbete, snarast är jag en del av den resursen som finns genom att jag just nu får hoppa in och även göra annat utöver mina ordinarie arbetsuppgifter) men fan det är inte kul alls.

Det samtidigt som jag försöker känna tacksamhet över att det är åt det hållet och inte åt det totalt motsatta. Jag har nära personer i min omgivning som tvärtom har det extremt tufft åt det andra hållet just nu och jag lider verkligen med dem.

Det är liksom fan sjukt hur ojämnt det kan slå och ja, jag känner en stor oro för samhället i stort just nu.
 
Inte orolig så länge ingen av mina kollegor drar med sig sjukdom till jobbet, då min brukare garanterat kommer avlida om hen får covid-19.
Tror väl att så länge man inte stryper assistansen helt så har jag goda chansen att få nytt jobb iofs, har många utb från jobb, mycket erfarenhet och riktigt fina vitsord från tidigare jobb.
 
Nej, jobbar inom kommunalteknisk försörjning och dessutom i kärnverksamheten/driften.

Brorsan däremot... De har gjort sig av med alla anställda på alla restaurangerna där han är head chef. Han är ensam kvar, på 50 % och det är inte säkert att det varar särskilt länge. Hans tjej jobbar som yogainstruktör och går alltså numera på a-kassa. Han är svensk, jobbar i Danmark där han också är bosatt men han är av någon anledning skriven i Sverige. Så han kan antagligen inte ens åka till Sverige utan att riskera att inte komma hem igen. Det är riktigt skit för hans del :(.
 
Pratade med en vän som jobbar inom musikbranschen idag och det är ju stendött :( Tur nog har han andra skills där det finns möjlighet till jobb men roligt är det ju inte. Normalt har han inga problem att få uppdrag, det är snarare så att han har för mycket att göra.
 
Jag behöver nog inte vara alltför orolig då mitt företags tjänster alltid behövs.

Däremot har jag just flyttat till ett större (och dyrare) boende, och är mitt uppe i renovering, inköp osv. Känns sådär att spendera så mycket pengar i såna här tider. Så jo lite orolig är jag allt.
 
Inte orolig alls för min anställning. Har varit anställd sedan 12 år tillbaka på samma ställe.
Jobbar som psykiatrisjuksköterska.
Är just nu sjukskriven så jag jobbar inte alls.

Är mer orolig för min sambo i sådana fall. Han jobbar som datakonsult. Hittills har han inte haft brist på jobb, snarare tvärtom. Företaget har däremot stängt sina lokaler så alla jobbar hemifrån.

Barnen har vi hållit hemma från skolan nu i drygt en vecka. De går i grundskolan, 4:e och 7:e klass.
 
Tack för alla hjärtan, dom har värmt massor💕.

Fick besked igår kväll hur det blir just nu för mig och blev faktiskt inte av med jobbet, än iallafall.
Jag jobbar ju för ett bemanningsföretag så jag är för tillfället inte inhyrd där jag varit i över 3 år så från och med idag ska jag vara tillgänglig på telefon mellan 7 och 17 och då kunna åka till kortare uppdrag (1 dag till 1 vecka).
Min lön kommer att minskas med mer än hälften när jag inte har uppdrag och ligga på ca hälften på dom flesta uppdrag, vilket är riktigt surt. Hur länge företaget kan ha oss på detta sätt är än osäkert men en dag i taget och blir jag uppsagd så har jag ju uppsägningstid på 3 månader och skulle lastvagnar dra igång under den tiden så rivs uppsägningen, så kortfattat så om jag blir arbetslös så ligger det minst 4 till 5 månader fram i tiden men än har köpkraften inte minskat på bilarna utan bara möjligheten att bygga dom.

Tyckte riktigt synd om min chef, hon och 3 till sa i onsdags upp över 70 personer som inte hade lika tur som jag och några få till och samtidigt vara oroliga för sina egna jobb.

Hoppas det löser sig på bästa sättet möjligt för dom flesta💜
 
Företaget jag jobbar på har förvarnat om att korttidspermitteringar är att vänta, så inga uppsägningar än så länge.
 
Undersköterska inom kommunens bemanning så jag är inte orolig för att bli arbetslös. Har dessutom jobbat där i 15 år så det är några förre mig som får gå. Däremot är jag orolig för min sambo, elektriker på en liten elfirma.
 
Undersköterska inom kommunens bemanning så jag är inte orolig för att bli arbetslös. Har dessutom jobbat där i 15 år så det är några förre mig som får gå. Däremot är jag orolig för min sambo, elektriker på en liten elfirma.
Min bror är elektriker på en mycket liten elfirma (mindre än 5 anställda) men de har inte ens märkt av något trots att den finns i Stockholm som har värst smittspridning.
 
Jag är inte orolig än, jag jobbar i en bransch som förmodligen kommer påverkas i någon mån, osäkert hur mycket än, förhoppningsvis blir det inga stora problem. Företaget jag jobbar på har god ekonomi och om det mot förmodan skulle behöva sägas upp folk lär inte det vara jag då jag har jobbat länge. Min sambo jobbar som lärare så ingen oro alls där. De flesta nära mig jobbar också på sådana jobb där oron att förlora jobbet är rätt liten. Den enda i min närhet är min systers pojkvän som är kock, hans restaurang håller stängt just nu på obestämd tid och det blir ju såklart jobbigt. Jag vet att han försöker kolla möjligheterna till att skaffa något extrajobb så länge.

Jag lider verkligen med alla som måste leva med den här oron och kanske redan har förlorat jobbet. Jag känner mig tacksam över att jag inte behöver vara speciellt orolig för det.
 
Det här är väl ilandsproblem nu men jag är seriöst orolig för att ledningen ska beordra mig att pausa forskarutbildningen. Har gått ut generella riktlinjer om att alla forskningstid ska dras in så att alla resurser kan läggas på patientarbete, jag väntar på svar om vad som gäller för just mig.
Jag fattar ju varför det kan bli så, men jag skulle bli så ledsen. Har liksom investerat hela min själ i min forskning de senaste tre åren och har jättemycket spännande på gång..

Försöker att inte oroa mig innan jag fått besked men det är svårt..
 
Jag vet inte om jag borde vara orolig, men jag är en sån som lätt blir orolig för vad som.
Kör tåg och vi har ju såklart kraftig nedgång, har ställt in mer och mer avgångar. Så nu är vi ju för mycket personal, trots att det är jättemycket sjukskrivningar. Vi har inte fått någon direkt info, förutom att vi får schema endast för en dag i taget nu. Och igår kom ett mejl från facket att de skrivit på ett avtal om permitteringar. Så det blir det nog så småningom.. Så.. Jag vet inte. :down::crazy: Dock är det ett bristyrke i grunden och när livet börjar återgå till det normala kommer vi ju behövas igen, så förhoppningsvis gör de allt för att behålla oss. Många pensionärer som jobbar på timmar, så de blir väl utan först antar jag..?
 

Just nu

Hästfolk

Hästvård

  • Ekvint corona

Träning

  • Tömkörningstråd!

Utrustning

Hästavel

  • Föl 2019

Tävlingsgrenar

Allmänt

Hem & Hobby

Barn

  • Vinterföräldrar 17/18 del 7

Hund

Katt

Andra Djur

Bukefalos

Hästnyheter

Upp