Orolig för pappa

Fibusen

Trådstartare
Min pappa fyller snart 76, och vi ses tyvärr sällan, ca 1-2 ggr om året, senast var vid jul. Vi pratar dock i telefonen iallafall minst nån gång i månaden. Han har alltid varit skojfrisk, positiv och i full fart, men när vi pratade för ca 2 veckor sen lät han trött och lite nere. Han förklarade att han hade varit förkyld, så jag köpte det, även om jag var lite fundersam då han alltid varit på topp oavsett förkylning eller ej. Aldrig något gnäll liksom, men nu var det prat om att han var så gammal, kroppen var stel, han skulle behövt ta ner något träd, men han visste inte om han skulle kunna göra det själv, för han var ju ingen ungdom längre, han var så trött och slut hela tiden osv.

Idag ringde jag upp igen efter jag slutade jobbet i morse (han brukar alltid ringa varje helg, men inte denna så blev orolig på riktigt) och han var fortfarande nere.... 😔 Ingenting var riktigt bra, och tomatplantorna han odlat växer mer ner än upp, blomfröna gav bara ogräs, stel var han och han utryckte rakt ut att ingenting var roligt längre, han var bara trött, och att det har varit en lång vinter. Han längtade tills det blev vår och sommar så han kunde lägga i båten och det var väll det enda positiva som kom.

Nu blev jag såklart orolig på riktigt! Det här är INTE min pappa, tvärt om så har vi aldrig hört han utrycka sig något negativt, utan har det varit något innan så har han tagit det med en klackspark och ”det som inte dödar, härdar” tänket.

Jag kommer försöka åka dit på fredag, vill se med egna ögon hur han verkligen mår. Han är ganska ensam där han bor (typ urskogen) men han har en särbo som han träffar dagligen. Han ÄR en enstöring och kan nog upplevas som ganska kall och barsk, och tycker inte alls om att träffa andra människor eller prata på djupet. Han skulle ALDRIG söka hjälp vid tex depression, han åker inte ens till sjukhus när han behöver. Han fick ett bråck en gång och vägrade, gick och kallsvettades i dagar av smärta där hemma och stängde in sig, tillslut så åkte särbon dit med extranyckel och tog sig in och han ligger halvt medvetslös i soffan i en svettpöl så blev ambulans, och det var ju han sur över länge för det hade nog gått över av sig självt enligt honom. Detta blev inte vi barn informerade om förens jag var dit och särbon berättade och det gruffades då om att det skulle vi inte prata om, det skulle ju bara skrämma upp oss i onödan!

Jag kan också med säkerhet nästan säga att skulle han fått reda på att han vore allvarligt sjuk så skulle han inte säga ett ljud till oss barn om det heller, och det är just det jag är livrädd för. Tänk om han varit hos läkaren och fått ett dåligt besked?

Jag kommer som sagt försöka åka dit på Fredag, se hur det är med han, och se om jag blir lugnare. Just nu är magkänslan INTE bra.

Jag vet ju att han är till åren, men det är först nu jag verkligen känner att han kommer inte finnas för alltid....

Vet inte vad jag ville med tråden egentligen, mest skriva av mig och förhoppningsvis kunna bolla lite med någon...
 
Har inte så mycket att komma med, mer än att det låter jobbigt. Låter som helt rätt beslut att åka och hälsa på honom till helgen och kolla läget. Blir du inte lugnare så kan du kanske höra med särbon?
Om du nu vet sedan innan att han inte alltid delar med sig.
 
Jag tycker att det är fint att du hälsar på honom. Det är inte så mycket mer du kan göra och "man kan göra" med dessa "tjurskalliga jäklar". Jag hade själv en pappa som kunde platsat in som legend i någon av Lena Furubergs serier då han nog Fasen vunnit ett lopp och det med ett brutet ben, om han nu ställt upp på ett lopp. SÅÅÅ snäll och SÅÅÅ klok, men att försöka gissa sig till hans EGENTLIGA mående så fick man leka James Bond/GW Persson/ Sherlock Holmes på en och samma gång- ändå kom man inte rätt.

Nu är han död. Inget jag kunde ha förhindrat. Tror jag.... (Så var den där igen, tvivlet på mig själv.) .

Men mitt bästa tips är att tro på dig själv och anta att du gör så gott du kan för din pappa.
 
Min pappa fyller snart 76, och vi ses tyvärr sällan, ca 1-2 ggr om året, senast var vid jul. Vi pratar dock i telefonen iallafall minst nån gång i månaden. Han har alltid varit skojfrisk, positiv och i full fart, men när vi pratade för ca 2 veckor sen lät han trött och lite nere. Han förklarade att han hade varit förkyld, så jag köpte det, även om jag var lite fundersam då han alltid varit på topp oavsett förkylning eller ej. Aldrig något gnäll liksom, men nu var det prat om att han var så gammal, kroppen var stel, han skulle behövt ta ner något träd, men han visste inte om han skulle kunna göra det själv, för han var ju ingen ungdom längre, han var så trött och slut hela tiden osv.

Idag ringde jag upp igen efter jag slutade jobbet i morse (han brukar alltid ringa varje helg, men inte denna så blev orolig på riktigt) och han var fortfarande nere.... 😔 Ingenting var riktigt bra, och tomatplantorna han odlat växer mer ner än upp, blomfröna gav bara ogräs, stel var han och han utryckte rakt ut att ingenting var roligt längre, han var bara trött, och att det har varit en lång vinter. Han längtade tills det blev vår och sommar så han kunde lägga i båten och det var väll det enda positiva som kom.

Nu blev jag såklart orolig på riktigt! Det här är INTE min pappa, tvärt om så har vi aldrig hört han utrycka sig något negativt, utan har det varit något innan så har han tagit det med en klackspark och ”det som inte dödar, härdar” tänket.

Jag kommer försöka åka dit på fredag, vill se med egna ögon hur han verkligen mår. Han är ganska ensam där han bor (typ urskogen) men han har en särbo som han träffar dagligen. Han ÄR en enstöring och kan nog upplevas som ganska kall och barsk, och tycker inte alls om att träffa andra människor eller prata på djupet. Han skulle ALDRIG söka hjälp vid tex depression, han åker inte ens till sjukhus när han behöver. Han fick ett bråck en gång och vägrade, gick och kallsvettades i dagar av smärta där hemma och stängde in sig, tillslut så åkte särbon dit med extranyckel och tog sig in och han ligger halvt medvetslös i soffan i en svettpöl så blev ambulans, och det var ju han sur över länge för det hade nog gått över av sig självt enligt honom. Detta blev inte vi barn informerade om förens jag var dit och särbon berättade och det gruffades då om att det skulle vi inte prata om, det skulle ju bara skrämma upp oss i onödan!

Jag kan också med säkerhet nästan säga att skulle han fått reda på att han vore allvarligt sjuk så skulle han inte säga ett ljud till oss barn om det heller, och det är just det jag är livrädd för. Tänk om han varit hos läkaren och fått ett dåligt besked?

Jag kommer som sagt försöka åka dit på Fredag, se hur det är med han, och se om jag blir lugnare. Just nu är magkänslan INTE bra.

Jag vet ju att han är till åren, men det är först nu jag verkligen känner att han kommer inte finnas för alltid....

Vet inte vad jag ville med tråden egentligen, mest skriva av mig och förhoppningsvis kunna bolla lite med någon...
❤ prata med särbon så kan ni kanske bolla lite tankar också. Men han skulle alltså inte gå med på en liten koll hos läkaren? Jag tänker på risken för borrelia?
 
❤ prata med särbon så kan ni kanske bolla lite tankar också. Men han skulle alltså inte gå med på en liten koll hos läkaren? Jag tänker på risken för borrelia?

Jag har MYCKET svårt att tro det. Han hade ju nästan vägrat åka med ambulansen när särbon ringde efter den sist, trots att han knappt kunde stå utan att svimma.

Borrelia säger du? Varför? Han bor på en ort där dom rekommenderar alla att vaccinera sig just för att det är så extremt mycket fästingar där. Som ett exempel släppta jag ut hunden från bilen, han sprang 5 meter in i skogen och kissade, tog en sniffrunda på tomten som är liten, sen fick han in i bilen igen, kunde plocka 3 fästingar som kröp på honom....

Pappa berättade även hur dom hade plockat 42 fästingar samma dag på deras förra hund, så det är extremt som sagt. Pappa själv har haft några på sig som bitit fast.
 
Jag har MYCKET svårt att tro det. Han hade ju nästan vägrat åka med ambulansen när särbon ringde efter den sist, trots att han knappt kunde stå utan att svimma.

Borrelia säger du? Varför? Han bor på en ort där dom rekommenderar alla att vaccinera sig just för att det är så extremt mycket fästingar där. Som ett exempel släppta jag ut hunden från bilen, han sprang 5 meter in i skogen och kissade, tog en sniffrunda på tomten som är liten, sen fick han in i bilen igen, kunde plocka 3 fästingar som kröp på honom....

Pappa berättade även hur dom hade plockat 42 fästingar samma dag på deras förra hund, så det är extremt som sagt. Pappa själv har haft några på sig som bitit fast.
Just att han känner sig trött och ont i kroppen. Min mamma är fästingmagnet och har drabbats flera gånger. Hon får även känningar i lederna.
 
Jag tycker att det är fint att du hälsar på honom. Det är inte så mycket mer du kan göra och "man kan göra" med dessa "tjurskalliga jäklar". Jag hade själv en pappa som kunde platsat in som legend i någon av Lena Furubergs serier då han nog Fasen vunnit ett lopp och det med ett brutet ben, om han nu ställt upp på ett lopp. SÅÅÅ snäll och SÅÅÅ klok, men att försöka gissa sig till hans EGENTLIGA mående så fick man leka James Bond/GW Persson/ Sherlock Holmes på en och samma gång- ändå kom man inte rätt.

Nu är han död. Inget jag kunde ha förhindrat. Tror jag.... (Så var den där igen, tvivlet på mig själv.) .

Men mitt bästa tips är att tro på dig själv och anta att du gör så gott du kan för din pappa.

Det är precis så det känns, han skulle kunna springa ett lopp med brutet ben. Han har jobbat och slitit varenda dag sen han var 13 år gammal, lagt gatusten, jobbat på sjön, för att sen hamna inom byggbranchen. Han gick med bihåleinflammation så länge så han tappade stora tussar med hår och fick kala fläckar på huvudet, lunginflammation stod han ute och jobbade för fullt med, kapade av sig halva fingret men det vara bara att tejpa ihop och fortsätta jobba. Jag har aldrig hört han gnälla, aldrig ett klagomål. Har jag haft det tufft så har han kontrat med att ”livet kan inte vara roligt jämt” och ”det vänder alltid tillslut”. När vi var små och skadade oss var det samma sak. Jag klyvde tummen på en glasburk, morsan var hysteriskt och ville in och sy, pappa tejpade ihop det och muttrade om att morsan skulle lugna ner sig, och att det läker utan att behöva sys!

Hårdhudad, envis gubbe med en riktig träskalle ibland. Att höra han säga att han inte kan/orkar/vill blir en chock. Bara som tomatplantorna som han odlar varje år. Normalt sätt om dom inte tar sig så ”ordnar det sig endå” eller ”nån lär väll klara sig iallafall, annars är det som det är” Men nu var det verkligen skit alltihopa och det skulle då inte bli nånting av det där så han kunde lika gärna kasta allt, och han visste inte vad han hade gjort för fel.

Nånting är definitivt inte som det ska. Han skyllde på förkylningen först dom sagt, men det har aldrig bekommit han tidigare. Nu kan det inte handla om en förkylning längre känns det som..
 

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 793
Senast: mars
·
Relationer Jag behöver skriva av mig. Ni är kloka. Det här är invecklat och jag får förmodligen inte med allt relevant i ett första inlägg. Jag...
2
Svar
24
· Visningar
3 967
Senast: Pinus
·
Övr. Barn Då var utredningen klar på sonen, och vi fick två diagnoser. Jättetråkigt såklart, men också väntat. En del av mig känner ”Jaha, nu...
Svar
15
· Visningar
2 136
Senast: Destiny_D
·
Relationer OBS! vet att svaret på frågan i rubriken är nej, men hela min situation känns så absurd. Pepp önskas. OBS 2! Skriver anonymt då jag ej...
2 3
Svar
53
· Visningar
6 912
Senast: Angel
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Att ångra en valp
  • Uppdateringstråd 29
  • Senast tagna bilden XV

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp