Osäkerhet och rädsla för män

Jag känner inte heller några måsten att umgås med män, utan det har mest varit för att på något vis försöka komma vidare i livet och bli mindre rädd. Men det har inte gått så bra hittills, så nu fokuserar jag istället på att få hjälp via psykiatrin.

Är du säker på att det är "tvåsamhet med en man" som är målet för dig? Hur fungerar tanken på tvåsamhet med en kvinna? Är det ett alternativ eller är du säker på att du så småningom vill kunna leva med en man igen?

Jag förstår att livet och vardagen blir enklare om man lever utan rädsla, och jag har tolkat det som att du är mer rädd för en relation med en man än att möta en man på gatan. Och att det alltså är först när mannen vill vara med dig som du blir rädd och får ångest, innan dess är det ganska neutralt?

Vad jag försöker säga är att du MÅSTE kanske inte in i den tvåsamma heteronormen för att må bra, ibland är det utanför normen som man är hel och kan växa.
 
Är du säker på att det är "tvåsamhet med en man" som är målet för dig? Hur fungerar tanken på tvåsamhet med en kvinna? Är det ett alternativ eller är du säker på att du så småningom vill kunna leva med en man igen?

Jag förstår att livet och vardagen blir enklare om man lever utan rädsla, och jag har tolkat det som att du är mer rädd för en relation med en man än att möta en man på gatan. Och att det alltså är först när mannen vill vara med dig som du blir rädd och får ångest, innan dess är det ganska neutralt?

Vad jag försöker säga är att du MÅSTE kanske inte in i den tvåsamma heteronormen för att må bra, ibland är det utanför normen som man är hel och kan växa.
Min målsättning är inte tvåsamhet med en man, utan snarare att bli av med rädslan/osäkerheten och kunna bli mer trygg i mig själv. Jag saknar förvisso tvåsamheten, men desto mer saknar jag att kunna vara avslappnad i en mans sällskap. Det är inte alls nödvändigt för mig att följa heteronormen, träffar jag en kvinna kan det vara av intresse, men jag är mer attraherad av män.

Jag är främst rädd för män som visar intresse för mig, men det händer förhållandevis ofta att jag blir rädd i andra situationer än det. Jag blir oftast inte paniskt rädd då, utan mer vaksam och försiktig.
Med viss osäkerhet om just de situationerna är ångestframkallande på grund av mina sociala rädslor, men jag reagerar oavsett mer på män än kvinnor.

Tack för din infallsvinkel. Tanken har slagit mig tidigare att jag kanske borde satsa på kvinnor istället, om det är i tvåsamhet jag vill ha. Men jag känner inte att attraktionen är densamma, det skulle nog bara inträffa om jag träffade rätt individ.
 
Är du säker på att det är "tvåsamhet med en man" som är målet för dig? Hur fungerar tanken på tvåsamhet med en kvinna? Är det ett alternativ eller är du säker på att du så småningom vill kunna leva med en man igen?

Jag förstår att livet och vardagen blir enklare om man lever utan rädsla, och jag har tolkat det som att du är mer rädd för en relation med en man än att möta en man på gatan. Och att det alltså är först när mannen vill vara med dig som du blir rädd och får ångest, innan dess är det ganska neutralt?

Vad jag försöker säga är att du MÅSTE kanske inte in i den tvåsamma heteronormen för att må bra, ibland är det utanför normen som man är hel och kan växa.

Svarar generellt då Ts redan svarat hur hon känner.
Vad härligt med ett svar utanför boxen. :):bow:
Det är verkligen tänkvärt.
Man måste inte göra som normen utan det finns faktiskt andra vägar.
 
Öppnar upp den här tråden igen, för att jag inte riktigt vet hur jag ska göra.

Jag har bytt till en kurator som jag gått till en handfull gånger. Nu ska hon gå i pension och jag kommer få stå på vänt i troligen några månader innan någon annan tar vid. Jag känner att jag vill ha samtalshjälp med någon, för jag klarar inte av att lösa problemen av mig själv, jag vet inte ens var jag ska börja. En kurator eller liknande har rimligen verktyg för att kunna hjälpa mig på vägen. Men de frågar hela tiden vad jag vill och förväntar mig, vad vi ska öva på eller prata om idag, eller vilken typ av hjälp jag vill ha långsiktigt. Och jag vet inte, alls.

Med kuratorn jag gått till nu har vi dels pratat om vad som hänt i mitt liv, övat att jag ska säga ifrån tydligt när jag finner något obehagligt, och haft en typ av rollspel där jag som mig själv resonerar med den person jag spelar, säger vad jag tycker om situationer som uppstått, och så vidare. Vilket jag tycker har hjälpt även om jag inte har haft tillfälle att öva i "verkligheten" sas.

Hur tar jag mig vidare nu? Jag vill fortsätta prata med någon, men jag vet inte på vilket sätt och då verkar de inte ha någon plan för hur de ska göra heller.
Om jag hade träffat folk aktivt eller dejtat, så antar jag att det hade uppstått situationer jag velat reda ut, eller så hade jag kunnat ha som hemläxa sådant vi övat under terapin. Jag har tänkt tanken att jag borde göra så mer än en gång, enbart för att hålla terapin vid liv. Men jag är egentligen inte särskilt sugen på att "dejta" och utsätta mig för situationer jag inte behärskar, att ständigt vara orolig för att jag ska ha dragit till mig ännu en person som kommer visa sig vara en idiot. Jag är inte heller ute efter att kunna inleda ett förhållande med en man, varför dejtande känns onödigt. Det jag vill är att bli av med rädslan. Jag vill kunna passera en man som inte utgör minsta hot mot mig utan att vilja lägga benen på ryggen och springa därifrån. Så att börja dejta - njä. Det varken orkar eller vill jag inte dagsläget, det skulle enbart vara ett alternativ för att hålla terapin vid liv som sagt.

Det jag vill ha hjälp med är att bli starkare i mig själv och få bättre självkänsla, och bearbeta det som hänt. Mina problem kanske inte försvinner av det, men förhoppningsvis blir det lättare att leva. Men hur sjutton når man dit? Jag vet inte, och som sagt verkar inte heller vården veta vad de ska göra riktigt när jag själv inte vet.

Är det någon som vet vad psykiatrin har att erbjuda sådana som jag? Eller vad jag kan göra själv, för den delen.
 
Så oerhört klarsynt du är! blir min första tanke.

Att kunna sätta ord på sitt mående på det sättet du gör, så målande beskriva - wow. Verkligen wow. Det är inte svårt att förstå hur du känner och hur du upplever saker.

Helt självskrivet är din första psykolog en rövhatt, och det finns mer att säga om det men jag låter bli. Förstår också att du inte är road av tanken att fejkdejta för att få träna din förmåga att dra gränser.

Och det är heller inte svårt att förstå dina funderingar hur du går vidare där du står nu. Jag funderade lite på om det är hos kvinnojourens samtalshjälp du hör hemma, där de förstår kvinnors utsatthet och den förtroendekris för män och människor som uppstår utifrån att man som kvinna blivit utnyttjad. Ibland kan ett bra sätt att komma vidare vara att träffa en grupp människor (kvinnor i det här fallet) i samma sits och samtala runt hur de upplever och hanterar situationen.
 
Förlåt @Sasse men jag kan inte låta bli att vara lite off här. Jag har läst din tråd och har inte så mycket bättre saker att säga än vad som redan sagts och jag instämmer i att du är så otroligt duktig på att sätta ord på saker och det är så starkt och bra att försöka lösa sina problem.

@Remmer
Vilket otroligt otrevligt och osmakligt inlägg! :mad: Här lägger du skulden på kvinnor och visar ett allmänt kvinnoförakt utan dess like. Jag har rapporterat ditt inlägg eftersom det inte hör hemma i en tråd där någon behöver råd och stöttning och där ditt inlägg är totala motsatsen till det.
 
Öppnar upp den här tråden igen, för att jag inte riktigt vet hur jag ska göra.

Jag har bytt till en kurator som jag gått till en handfull gånger. Nu ska hon gå i pension och jag kommer få stå på vänt i troligen några månader innan någon annan tar vid. Jag känner att jag vill ha samtalshjälp med någon, för jag klarar inte av att lösa problemen av mig själv, jag vet inte ens var jag ska börja. En kurator eller liknande har rimligen verktyg för att kunna hjälpa mig på vägen. Men de frågar hela tiden vad jag vill och förväntar mig, vad vi ska öva på eller prata om idag, eller vilken typ av hjälp jag vill ha långsiktigt. Och jag vet inte, alls.

Med kuratorn jag gått till nu har vi dels pratat om vad som hänt i mitt liv, övat att jag ska säga ifrån tydligt när jag finner något obehagligt, och haft en typ av rollspel där jag som mig själv resonerar med den person jag spelar, säger vad jag tycker om situationer som uppstått, och så vidare. Vilket jag tycker har hjälpt även om jag inte har haft tillfälle att öva i "verkligheten" sas.

Hur tar jag mig vidare nu? Jag vill fortsätta prata med någon, men jag vet inte på vilket sätt och då verkar de inte ha någon plan för hur de ska göra heller.
Om jag hade träffat folk aktivt eller dejtat, så antar jag att det hade uppstått situationer jag velat reda ut, eller så hade jag kunnat ha som hemläxa sådant vi övat under terapin. Jag har tänkt tanken att jag borde göra så mer än en gång, enbart för att hålla terapin vid liv. Men jag är egentligen inte särskilt sugen på att "dejta" och utsätta mig för situationer jag inte behärskar, att ständigt vara orolig för att jag ska ha dragit till mig ännu en person som kommer visa sig vara en idiot. Jag är inte heller ute efter att kunna inleda ett förhållande med en man, varför dejtande känns onödigt. Det jag vill är att bli av med rädslan. Jag vill kunna passera en man som inte utgör minsta hot mot mig utan att vilja lägga benen på ryggen och springa därifrån. Så att börja dejta - njä. Det varken orkar eller vill jag inte dagsläget, det skulle enbart vara ett alternativ för att hålla terapin vid liv som sagt.

Det jag vill ha hjälp med är att bli starkare i mig själv och få bättre självkänsla, och bearbeta det som hänt. Mina problem kanske inte försvinner av det, men förhoppningsvis blir det lättare att leva. Men hur sjutton når man dit? Jag vet inte, och som sagt verkar inte heller vården veta vad de ska göra riktigt när jag själv inte vet.

Är det någon som vet vad psykiatrin har att erbjuda sådana som jag? Eller vad jag kan göra själv, för den delen.

Fortsatt kontakt med en ny kurator låter väl lämpligt? Gärna en med erfarenhet av traumabearbetning.

När det gäller övning, jag vet inte hur ditt liv ser ut, men finns det inga tillfällen i ditt liv där du interagerar med män? På jobbet, i stallet, i bekantskapskretsen? Ta de tillfällena till vara som övningstillfällen? Istället för att köra all in med en date med en främling, som du ska försöka övertyga om att du bara vill vara vänner, och bara spär på rädslan eftersom de också verkar ha svårt att acceptera dina gränser. Alternativt öva dig på att t ex vara i en affär där män är, och vara i den nya situationen, så att säga. Vara där en stund tills du kan landa i att nä, det händer faktiskt inget, det här är inte tillbaka till tidigare situationer där det gått snett, det här är en annan, ny situation där inget farligt händer. Gör man så några gånger, så klingar rädslan av till slut, man programmerar liksom om sitt rädslosystem och vad det triggas av och ser som potentiellt farligt.
 
Jag vill kunna passera en man som inte utgör minsta hot mot mig utan att vilja lägga benen på ryggen och springa därifrån. Så att börja dejta - njä.
Låter som att kuratorn inte har förstått vilken "nivå" du är på, alltså att du känner att ni pratar om intima situationer medan du egentligen just nu vill kunna gå förbi en man på stan.

Har du provat att prata med någon Kvinnojour? Jag tänker att de kanske kan lotsa dig vidare till en bra terapeut som kan sådant här.
 
Har du inte någon väninna med trevlig manlig partner, som du kan hänga med?
 
Jag funderar också på om kuratorn är för vag i sin hjälp till dig. Att det inte riktigt träffar kärnpunkten. Det som slår mig är KBT, och "fobi-träning". Att utsätta sig i små, små doser mot det mål man har satt. Date med en man behöver ju inte vara slutmålet utan bara att kunna gå förbi någon kan väl räcka. Att träna som övriga i tråden beskriver är en, som jag ser det, träning i KBTns anda.
 
Förlåt @Sasse men jag kan inte låta bli att vara lite off här. Jag har läst din tråd och har inte så mycket bättre saker att säga än vad som redan sagts och jag instämmer i att du är så otroligt duktig på att sätta ord på saker och det är så starkt och bra att försöka lösa sina problem.

@Remmer
Vilket otroligt otrevligt och osmakligt inlägg! :mad: Här lägger du skulden på kvinnor och visar ett allmänt kvinnoförakt utan dess like. Jag har rapporterat ditt inlägg eftersom det inte hör hemma i en tråd där någon behöver råd och stöttning och där ditt inlägg är totala motsatsen till det.
Missade det inlägget från @Remmer och det kanske var lika bra.
Har också blivit oerhört illa berörd av den användarens osmakliga och nedvärderande svar i andra trådar där just den aktuella Ts behövt hjälp och stöttning. :mad:
Det känns så djävla onödigt, liksom.

Till Ts, kort och gott. Det finns inga måsten. :heart
Du kan avstå från närmare kontakt med män helt.
Om du nu ändå vill försöka så gör det på ditt sätt i din takt.

Blir också upprörd av att läsa hur oproffsig hjälp du fått och sen allt det där djävla skulbeläggandet av kvinnor. Vad fan! :rage:
 
Senast ändrad:
Och det är heller inte svårt att förstå dina funderingar hur du går vidare där du står nu. Jag funderade lite på om det är hos kvinnojourens samtalshjälp du hör hemma, där de förstår kvinnors utsatthet och den förtroendekris för män och människor som uppstår utifrån att man som kvinna blivit utnyttjad. Ibland kan ett bra sätt att komma vidare vara att träffa en grupp människor (kvinnor i det här fallet) i samma sits och samtala runt hur de upplever och hanterar situationen.
Kvinnojouren har jag inte alls tänkt på, det kan absolut vara värt att ta kontakt med dom - tack!
Fortsatt kontakt med en ny kurator låter väl lämpligt? Gärna en med erfarenhet av traumabearbetning.

När det gäller övning, jag vet inte hur ditt liv ser ut, men finns det inga tillfällen i ditt liv där du interagerar med män? På jobbet, i stallet, i bekantskapskretsen? Ta de tillfällena till vara som övningstillfällen? Istället för att köra all in med en date med en främling, som du ska försöka övertyga om att du bara vill vara vänner, och bara spär på rädslan eftersom de också verkar ha svårt att acceptera dina gränser. Alternativt öva dig på att t ex vara i en affär där män är, och vara i den nya situationen, så att säga. Vara där en stund tills du kan landa i att nä, det händer faktiskt inget, det här är inte tillbaka till tidigare situationer där det gått snett, det här är en annan, ny situation där inget farligt händer. Gör man så några gånger, så klingar rädslan av till slut, man programmerar liksom om sitt rädslosystem och vad det triggas av och ser som potentiellt farligt.
Jag interagerar en del med män, och det är sällan några problem när det handlar om kollegor, myndighetspersoner eller i liknande situationer. Jag vet inte riktigt hur jag ska ha det som övning, eftersom jag inte tycker det är något bekymmer om det är en professionell relation så att säga. Det är mer om det är totala främlingar som t.ex. går bakom mig på stan, som jag behöver gå förbi, eller främlingar/bekanta som blir närgångna.

Jag undviker inte situationer så som att gå till affären eller andra platser där män finns. Jag antar att det är lite av en träningssak, och om jag fortsätter att utsätta mig för det kommer det kanske bli bättre tillslut. Men jag får lov att säga att jag är lite skeptisk. Jag har t.ex. aldrig gillat att gå igenom lokalerna på mitt jobb, som jag haft nu i fem år. Numera går jag i alla fall igenom lokalen istället för att gå ut i receptionen och runda byggnaden för att nå bilen, som jag gjort förr. Men jag kan inte påstå att min otrygghet har blivit mindre. Jag är rädd för att jag ska möta någon, och speciellt att någon annan (en man) ska åt samma håll som jag och går bakom mig... Det har aldrig hänt något på jobbet, och de flesta är glada och trevliga. Det här gäller inte min avdelning utan lokalen i stort, kan tilläggas, de jag stöter på är inte mina kollegor i den benämningen att vi har någon annan kontakt än att vi hälsar på varandra.

Däremot har jag aldrig varit rädd för t.ex. min manliga tandläkare som har en viss tendens att luta sig över mig... Det är nog något fel på mitt "rädslosystem". Det känns inte så logiskt alltid och jag har inte märkt av någon direkt förbättring på de åtta år sedan mitt ex, trots att jag alltid försöker utsätta mig för obehagligheter (till en viss gräns) för att öva. Det enda jag skyr som pesten är sexuella relationer med män.

Ledsen att jag verkar negativt inställd till ditt tips. Det är ett bra tips och jag kommer fortsätta som tidigare, och öva vid obehagliga tillfällen. Jag är bara skeptisk till att det funkar så bra, men det kan såklart krävas mer tid än vad jag har gett det hittills.
 
Kvinnojouren har jag inte alls tänkt på, det kan absolut vara värt att ta kontakt med dom - tack!

Jag interagerar en del med män, och det är sällan några problem när det handlar om kollegor, myndighetspersoner eller i liknande situationer. Jag vet inte riktigt hur jag ska ha det som övning, eftersom jag inte tycker det är något bekymmer om det är en professionell relation så att säga. Det är mer om det är totala främlingar som t.ex. går bakom mig på stan, som jag behöver gå förbi, eller främlingar/bekanta som blir närgångna.

Jag undviker inte situationer så som att gå till affären eller andra platser där män finns. Jag antar att det är lite av en träningssak, och om jag fortsätter att utsätta mig för det kommer det kanske bli bättre tillslut. Men jag får lov att säga att jag är lite skeptisk. Jag har t.ex. aldrig gillat att gå igenom lokalerna på mitt jobb, som jag haft nu i fem år. Numera går jag i alla fall igenom lokalen istället för att gå ut i receptionen och runda byggnaden för att nå bilen, som jag gjort förr. Men jag kan inte påstå att min otrygghet har blivit mindre. Jag är rädd för att jag ska möta någon, och speciellt att någon annan (en man) ska åt samma håll som jag och går bakom mig... Det har aldrig hänt något på jobbet, och de flesta är glada och trevliga. Det här gäller inte min avdelning utan lokalen i stort, kan tilläggas, de jag stöter på är inte mina kollegor i den benämningen att vi har någon annan kontakt än att vi hälsar på varandra.

Däremot har jag aldrig varit rädd för t.ex. min manliga tandläkare som har en viss tendens att luta sig över mig... Det är nog något fel på mitt "rädslosystem". Det känns inte så logiskt alltid och jag har inte märkt av någon direkt förbättring på de åtta år sedan mitt ex, trots att jag alltid försöker utsätta mig för obehagligheter (till en viss gräns) för att öva. Det enda jag skyr som pesten är sexuella relationer med män.

Ledsen att jag verkar negativt inställd till ditt tips. Det är ett bra tips och jag kommer fortsätta som tidigare, och öva vid obehagliga tillfällen. Jag är bara skeptisk till att det funkar så bra, men det kan såklart krävas mer tid än vad jag har gett det hittills.

Det låter väldigt mycket som sviterna efter ett trauma, då får man såna lite ologiska rädslor i vissa situationer, vissa saker blir till triggers. Jag tycker absolut att du ska försöka få kontakt med en terapeut som är specialiserad på traumabearbetning, det finns bra vård att få om man hittar någon som har kompetensen.

När det gäller att ge det mer tid, så borde ju åtta år räcka, då skulle jag fundera på varför det inte funkar med träningen så som avsett. Jag är ingen expert, men min egen erfarenhet är att om man upprepar situationen man är rädd för, i träningssyfte, så är det som egentligen ger effekt upplevelsen av att det gick bra, det var inte farligt. Om du med krypande obehag genomlider att män går bakom dig, tycker att det är hemskt men efteråt pustar ut för att det gick bra denna gång, så har du ju egentligen inte tränat på att bli av med rädslan, du har upprepat och förstärkt den hemska situationen (alltså att känna sig hotad och maktlös och vänta på att något ska hända).

Det som jag upplever har hjälpt, och hjälpt ganska fort är när man lyckas stanna i situationen. Att när obehaget kommer, "åhnej, nu händer det igen, det är samma sak igen, jag kommer få stryk eller råka illa ut", så kan man ändå känna att "nej, vänta. Just nu händer faktiskt ingenting. Jag får inte stryk. Ingen vill mig illa. Det är inte samma sak som händer igen, det här en ny och annorlunda situation, som inte är farlig. Nu är nu, nu är inte då."

Det är den upplevelsen som läker, som får en ur snurren av att samma sak händer igen och igen, man är på något sätt fångad i den gången man råkade illa ut.

Jag har gått i traumabearbetning, och det bästa tankeredskapet jag fick med mig därifrån var just att tänka "Det händer inte nu.", alltså att när rädslan kommer så ha kvar förankringen i nuet, att man inte är tillbaka i den hemska situationen, utan att nu är nu och då var då. Det är inte samma situation, och samma hemska sak kommer inte hända igen. Har man ett trauma så flyttas man ju tillbaka i tiden hela tiden, och upplever det hemska igen och igen varje gång man råkar på en trigger.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
3 776
Senast: Sasse
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag hade inte tänkt starta någon ny tråd. Vill inte det. Vill inte berätta. Men ju mer jag håller saker inom mig ju mer uppäten blir...
9 10 11
Svar
203
· Visningar
19 479
Senast: Gunnar
·
Relationer Hej! Vill börja med att- ja absolut det bästa är ju att bara fråga. MEN nu vill jag fråga här först ;) Snapade med en kille i ca 1...
Svar
11
· Visningar
956
Senast: tanten
·
Relationer I morgon ska jag träffa en person som är genomsnäll... eller nåt. Jag har träffat personen tidigare vid några tillfällen och trots...
15 16 17
Svar
323
· Visningar
18 989
Senast: Shaggy
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp