Osocial/umgås ändå/kompisar

[Monkie]

Att inte vara så social, är det allmänt accepterat? Jag är lite av en ensamvarg, och blir mer och mer. Behöver verkligen känna mig bekväm och trivas mer folk för att kunna slappna av och gilla dem - folk kan vara hur trevliga som helst men jag känner mig ofta obekväm ändå. Skulle inte säga att det är fel på andra utan mer att det beror på mig själv. Umgås med två olika tjejkompisar, då är vi i stallet eller utför vår gemensamma motionsform. Vi hittar inte så ofta på saker, typ tjejkväll. Jag träffar min sambo varje dag men känner ofta att "nu har vi umgåtts för mycket". Han tar lite illa upp ibland när jag vill gå och sätta mig i ett annat rum eller om jag tar på mig hörlurar. Senaste tiden har han fällt lite kommentarer som att "ingen duger åt dig" eller "du hittar fel på alla". Jag känner mig lite missförstådd och olycklig...

Hur mycket ska man göra för andras skull? När jag inte känner mig bekväm försöker jag oftast vara så trevlig jag nånsin kan men det tar helt sjukt mycket på mina krafter.

Nu vill min sambo parumgås med ett annat par där jag inte står ut med någon av parterna. Jag vill absolut inte! Och jag gör tre personer besvikna som är sugna på att parumgås.

Min sambo tycket att jag kontrollerar honom genom att inte vilja umgås med hans vänner och han blir besviken. En av vännerna har jag sagt att han kan tala om när han kommer så jag kan åka hemifrån, inte surt och inte motvillift. Jag kan tycka det är ett perfekt andningshål för mig, sambon tycker jag är otrevlig och tycker att han inte kan känna sig spontan. Jag känner mig lite dum men har samtidigt ingen vinst av att träffa denna vän och tycker det är superpraktiskt att passa på att ta en cykeltur till exempel. Sist gick jag upp på ovanvåningen och tänkte passa på att titta på serier, då kom de efter Jag anser att han gärna får umgås med vem han vill, gärna hos oss jag fixar kaffe! men jag vill inte tvingas in i något parumgänge där jag känner mig obekväm.

När jag och min sambo träffades var jag, som nu. Hade några få men nära vänner men oftast hemma själv och nöjd på kvällarna.

Hur gör ni när ni har olika sociala sammanhang och olika sociala preferenser i relationen?

Tycker ni man måste ha parmiddagar fast att man inte vill, för att "ställa upp"?



Jag vet inte om jag vill eller är så bra på att diskutera, men jag tycker ämnet är intressant och jag har märkt att jag är bättre på att följa andras diskussioner än att delta med bra argument. Är ändå nyfiken på hur andra har det!

 

[Raderad medlem 120709]

Jag är allergisk mot hela konceptet med parmiddagar och dylikt, där det enda deltagande parter förmodas ha gemensamt är att de lever i ett monogamt förhållande. För mig är det alltså självklart okej att inte delta i såna saker, speciellt inte i mitt eget hem som jag anser vara fredad zon från underliga sociala tvång.

Att din sambo anser sig kontrollerad av att du inte vill umgås med hans vänner, det är faktiskt hans eget problem. Jag ser inte alls att ditt behov av egentid måste krocka med hans vilja till spontana träffar, så länge det är okej att du går undan. Så länge man inte är otrevlig så förstår jag faktiskt inte varför det måste vara ett problem att man hellre gör sin egen grej.

Visst upplever jag att det finns en norm att man ska vara social och spontan och sådär, men jag har aldrig kunnat leva upp till de kraven, så jag kör mitt eget race istället. Vill andra tycka att det är konstigt så får de väl göra det då, så länge de håller det för sig själva istället för att pika mig.

Tummen ner på sambons kommentarer, jag förstår absolut att du blir ledsen. Jag är själv väldigt introvert och blir jättesnabbt trött av att umgås, även med människor jag tycker om. De människor som står mig närmast måste ha förståelse för det, annars tar relationen stryk.

 

[starcraft]

Jag tycker inte att det är rimligt att behöva ställa upp på parmiddagar när man inte vill. Släkt/familjegrejer kan jag tycka att man i viss mån kan ”ställa upp” på, men parmiddagar och att bli ”tvingad” att umgås med partners vänner, nä det tycker jag inte. Hade en sån diskussion med ett ex också när jag inte ville följa med och kolla på hockey hos gemensamma vänner för att jag skulle upp tidigt nästa dag. Tyckte att det gick hur bra som helst att han åkte själv, men han tog det personligt och det blev världens grej. Då kände jag att det var mig det var fel på, men idag inser jag att det faktiskt enbart var hans egna problem att hantera.

Har man olika sociala preferenser och behov behöver man nog vara både öppen och förstående för den andres sida. Men jag tycker inte man kan tvinga någon att umgås när den inte vill, likväl som jag inte tycker att man kan tvinga den andra att avstå umgänge (som du fint löst med egna cykelturer mm).

 

[Sofie.S]

Det här med att vara i olika rum trots att båda är hemma är ett måste för mig! Jag skulle förmodligen bli galen av att umgås med min man varje kväll. Trots att båda är hemma och lediga kan vi vara på olika våningsplan efter att barnen har somnat, han tar soffan i källaren och jag soffan på entréplan. Ofta är det jag som föreslår det genom att säga ”Jag tänkte titta på *seriens namn* men vi kan väl hänga imorrn?” Så viktigt för mig att bara få vara - utan att behöva prata med någon.

Det här med parmiddagar är ett svårare ämne, min man har tappat umgänge för att jag inte klickat med deras partner. Som yngre var jag nog mer egoistisk i frågan men nu är jag nog mer öppen för att umgås med mannens vänner, för hans skull. Han umgås med mins vänner utan att ”klaga”. Man får nog ge och ta lite i sådana situationer.

 

[sthu]

Jag har ett eget rum i lägenheten. Det är bara mitt och maken går ytterst sällan in där.

Det är okej att inte vilja umgås tycker jag. Och parmiddag, usch nej!
Visst, jag gillar att umgås. Ibland och en stund. Jag är så tacksam att min man är likadan.

 

[Monkie]

Intressanta svar, Jag känner mig helt ärligt ganska förvånad över sambons kommentarer. Lite chockad och ledsen. Han är själv inte så social och jag har alltid accepterat det utan diskussioner. Han har alltid varit mån om att ha sina vänner "för sig själv", inte bjudit med mig osv, vilket har funkat jättebra och därför känns det extra märkligt att få en känga nu.
Kanske känner han först nu att det är aktuellt och börjar bli viktigt - vi har köpt hus tillsammans och ska genomgå IVF. Han nämnde också i vårt efterföljande bråk att jag sagt att det vore trevligt med gemensamma vänner. Det är klart det hade varit kul, å andra sidan vill varken han eller jag paras ihop med folk vi inte frivilligt valt att umgås med.

Jag känner liksom mer och mer ju tryggare jag har blivit i relationen att jag vill vara ännu mer själv.

Tycker att ni som svarat verkar ha inställning lik min. @sthu härligt med eget rum!

 

[the_connemara]

Nej det är inte socialt accepterat och det är trist att folk fortfarande tar så jäkla illa upp! Vet vi inte bättre nu för tiden att alla har olika socialt behov och att det kostar energi för introverta?

Din sambo beter sig illa. Det där får han ta tag i att lära sig förstå och det är inte ditt ansvar att förklara för honom. Om han inte fattat tills nu verkar har ju inte vidare intresserad av att lyssna på dig ens/förstå. Dina känslor du beskriver här är viktiga och du kommer inte må bättre av att inte själv lyssna på dem

 

[Ramona]

Behöver verkligen känna mig bekväm och trivas mer folk för att kunna slappna av och gilla dem - folk kan vara hur trevliga som helst men jag känner mig ofta obekväm ändå. Skulle inte säga att det är fel på andra utan mer att det beror på mig själv.

Frågan är väl varför du inte känner dig bekväm med andra människor? Speciellt ifall de är bra och trevliga människor. Att känna sig obekväm med människor som är sliskiga eller "konstiga" på något vis har jag full förståelse för, men människor som är trevliga och "normala"?

Såklart ska man inte ställa upp och umgås med människor man inte vill umgås med, det blir ju liksom som ett övergrepp på sig själv. Men någonstans känner jag också att om din sambo verkligen vill någonting så hade jag själv nog ställt upp ibland. För hans skull. Jag är tex inte så intresserad av att fira sambons faster när hon fyller år, känner knappt människan och vi har ingen egen relation, men jag hänger med ändå för jag är inbjuden och för att jag vet att min sambo uppskattar det. Samt att jag ju känner andra i släkten jag har utbyte utav.

Men själv hade jag aldrig kunnat vara tillsammans med någon som inte ville umgås socialt. Jag har ett jättestort behov av mina vänner och min släkt, och mitt hus står alltid öppet och vi har ofta gäster. Hade min sambo valt att aldrig umgås med andra än mig, och knappt mig ibland, så hade jag valt bort det förhållandet. Jag vill vara tillsammans med någon som delar mitt liv, och jag hans, inte som avskärmar sig från världen.

 

[Viva]

Frågan är väl varför du inte känner dig bekväm med andra människor? Speciellt ifall de är bra och trevliga människor. Att känna sig obekväm med människor som är sliskiga eller "konstiga" på något vis har jag full förståelse för, men människor som är trevliga och "normala"?

Såklart ska man inte ställa upp och umgås med människor man inte vill umgås med, det blir ju liksom som ett övergrepp på sig själv. Men någonstans känner jag också att om din sambo verkligen vill någonting så hade jag själv nog ställt upp ibland. För hans skull. Jag är tex inte så intresserad av att fira sambons faster när hon fyller år, känner knappt människan och vi har ingen egen relation, men jag hänger med ändå för jag är inbjuden och för att jag vet att min sambo uppskattar det. Samt att jag ju känner andra i släkten jag har utbyte utav.

Men själv hade jag aldrig kunnat vara tillsammans med någon som inte ville umgås socialt. Jag har ett jättestort behov av mina vänner och min släkt, och mitt hus står alltid öppet och vi har ofta gäster. Hade min sambo valt att aldrig umgås med andra än mig, och knappt mig ibland, så hade jag valt bort det förhållandet. Jag vill vara tillsammans med någon som delar mitt liv, och jag hans, inte som avskärmar sig från världen.

Jag känner väl mest att det här inlägget besvarar frågan; Nej det är inte allmänt accepterat och folk förstår verkligen inte.

 

[mandalaki]

”Parumgås”, jag blir helt matt om det ska anses vara en egen genre av sociala aktiviteter.

 

[Petruska]

”Parumgås”, jag blir helt matt om det ska anses vara en egen genre av sociala aktiviteter.

Jag fattar verkligen inte hur umgänge ens kan vara parumgänge. Om det är partner och jag och två andra som lever ihop som umgås, så är vi fyra personer som umgås. Vad betyder det ens att umgås "som par"?

 

[Ramona]

Jag fattar verkligen inte hur umgänge ens kan vara parumgänge. Om det är partner och jag och två andra som lever ihop som umgås, så är vi fyra personer som umgås. Vad betyder det ens att umgås "som par"?

Om ingenting annat blir du varse det när du blir singel, för shit vad vänkretsen ändrar beteende när man inte är i ett etablerat par längre.

Att umgås som par innebär att man har sin respektive med. Har man ingen respektive får man helt enkelt inte vara med.

 

[Monkie]

Frågan är väl varför du inte känner dig bekväm med andra människor? Speciellt ifall de är bra och trevliga människor. Att känna sig obekväm med människor som är sliskiga eller "konstiga" på något vis har jag full förståelse för, men människor som är trevliga och "normala"?

Såklart ska man inte ställa upp och umgås med människor man inte vill umgås med, det blir ju liksom som ett övergrepp på sig själv. Men någonstans känner jag också att om din sambo verkligen vill någonting så hade jag själv nog ställt upp ibland. För hans skull. Jag är tex inte så intresserad av att fira sambons faster när hon fyller år, känner knappt människan och vi har ingen egen relation, men jag hänger med ändå för jag är inbjuden och för att jag vet att min sambo uppskattar det. Samt att jag ju känner andra i släkten jag har utbyte utav.

Men själv hade jag aldrig kunnat vara tillsammans med någon som inte ville umgås socialt. Jag har ett jättestort behov av mina vänner och min släkt, och mitt hus står alltid öppet och vi har ofta gäster. Hade min sambo valt att aldrig umgås med andra än mig, och knappt mig ibland, så hade jag valt bort det förhållandet. Jag vill vara tillsammans med någon som delar mitt liv, och jag hans, inte som avskärmar sig från världen.

Oj, vi verkar väldigt olika . Jag vill dela liv med min sambo utan att känna att vi sitter ihop. Våra vänner är alltid välkomna, men mina skulle nog aldrig bara dyka upp. Och om hans vänner kommer så vill jag gärna göra något annat. Jag jobbar heltid och träffar kompisar kanske två gånger i veckan, det räcker för mig, jag orkar inte mer. Varför jag inte är bekväm med vanliga trevliga människor alltid vet jag inte. Jag har svårt att slappna av och tycker inte det är så kul.

 

[Monkie]

Har man ingen respektive får man helt enkelt inte vara med.

Sådana här relationer har inte jag och min sambo, jag är helt ointresserad av det också.

 

[Monkie]

Jag fattar verkligen inte hur umgänge ens kan vara parumgänge. Om det är partner och jag och två andra som lever ihop som umgås, så är vi fyra personer som umgås. Vad betyder det ens att umgås "som par"?

För mig betyder det att man blir meddragen fast att man inte har någon egen relation till någon av parterna. Jag tycker flera jag känner till verkar umgås så.

 

[mandalaki]

För mig betyder det att man blir meddragen fast att man inte har någon egen relation till någon av parterna. Jag tycker flera jag känner till verkar umgås så.

Fast man kan väl bli meddragen bland kompisar också? En kompis tar med en på en fest eller middag där man inte känner någon annan än kompisen.

 

[mandalaki]

Jag fattar verkligen inte hur umgänge ens kan vara parumgänge. Om det är partner och jag och två andra som lever ihop som umgås, så är vi fyra personer som umgås. Vad betyder det ens att umgås "som par"?

Och om ni fyra tar med mig så är det inte parumgänge längre, då har umgänget ändrat status.

Nu har jag inte varit i par på evigheter men när jag var det umgicks jag och sambon med samma vänner som jag umgicks med både före och efter vårt förhållande. Jag tänkte aldrig på det som pargrej.

 

[Raderad medlem 120709]

Att umgås som par innebär att man har sin respektive med. Har man ingen respektive får man helt enkelt inte vara med.

Eller så ska de käckt försöka "peppa" en till att skaffa partner så att man också får vara med och leka. Är du den eviga singeln så kan du fetglömma att få några hållbara vänskapsrelationer, eftersom du ändå riskerar att bli bortglömd så fort nya partners kommer in i bilden.
Tvåsamhetsnormen kan inte gå i graven en sekund för tidigt...

 

[athena_arabians]

”Parumgås”, jag blir helt matt om det ska anses vara en egen genre av sociala aktiviteter.

Jag får mentala bilder av det ordet som är ganska x-rated...

 

[athena_arabians]

@Monkie: Jag förstår hur du menar även om jag inte fungerar så. Är jag hos särbon så umgås jag med hans vänner om det passar, eller följer med till hans vänner. Är jag trött/passar inte/whatever så håller jag mig för mig själv eller stannar hemma hos honom. Är vi bjudna på middag följer jag givetvis med, det är ju lite skillnad jämfört med att spontant åka och hälsa på. Jag kommer överens med de flesta av hans vänner och flera tycker jag väldigt mycket om så det är inget problem.

Det är lika när han är hos mig och det är aldrig några sura miner från någon av oss. Orkar man inte umgås är det helt ok. Jag har dock förstått att det kan vara grinigt i sådana här frågor vilket är helt obegripligt för mig.