Osocial/umgås ändå/kompisar

[mandalaki]

Jag tycker det låter så sorgligt och konstigt om man inte längre är intresserad av att umgås med någon bara för att hen inte länge är del av ett par. Om det var en riktig vänskap är man väl intresserad av personen oavsett relationsstatus? Hur kan det vara så viktigt?

Det bygger nog på den konstiga kategoriseringen som finns av umgänge. Tjejmiddag, herrmiddag, parmiddag.

 

[stjarnhimmel]

Det bygger nog på den konstiga kategoriseringen som finns av umgänge. Tjejmiddag, herrmiddag, parmiddag.

Ja om någon inte längre vill träffa mig pga jag är singel skulle jag tänka att själva formen av umgänge är viktigare än själva vänskapen. Jag är inte viktig som person utan det är bara att spela en roll som är viktig.

 

[Kirre]

Okej. Jag hör ju talas om det här fenomenet från fler än dig, men mest på buke (mycket sällan i mitt vanliga liv). Jag känner nog också igen det från typ populärkulturen, tror jag.

Det här fenomenet är ju liksom inget som jag som upplever det går och berättar för mina vänner som är i en relation. Snacka om att ta på sig någon slags offerkofta och riskera att bli än mer utfrusen.

Här på buke kan jag ju dock ventilera det "riskfritt".

 

[stjarnhimmel]

Angående parmiddag så undrar jag nog vad som är så viktigt så man bara kan ha par med? Vad pratar man om eller gör som inte singlarna kan vara med på? Tänk om man skulle göra det motsatta- ha en middag som bara singlar kan vara med på?

Nu blir det kanske OT. Kanske ska vara en utbrytning om parmiddagar och vad det är?
@Mineur @LenaH

 

[Petruska]

Det här fenomenet är ju liksom inget som jag som upplever det går och berättar för mina vänner som är i en relation. Snacka om att ta på sig någon slags offerkofta och riskera att bli än mer utfrusen.

Här på buke kan jag ju dock ventilera det "riskfritt".

Det förstår jag. Men jag pekar ju på erfarenheter och rentav vanor av att aktivt göra i princip tvärtom. Det visar ju att inte alla sociala nätverk funkar på det där sättet, i alla fall.

Jag vet ju också att jag i stort sett aldrig befinner mig i sociala sammanhang som består av par, trots att jag själv är del av ett par sedan decennier tillbaka.

 

[tanten]

Det här fenomenet är ju liksom inget som jag som upplever det går och berättar för mina vänner som är i en relation. Snacka om att ta på sig någon slags offerkofta och riskera att bli än mer utfrusen.

Här på buke kan jag ju dock ventilera det "riskfritt".

Exakt.
Jag skulle aldrig drömma om att prata öppet om det för jag är ganska säker på att det skulle uppfattas som offerkofteri.

 

[Kirre]

Det förstår jag. Men jag pekar ju på erfarenheter och rentav vanor av att aktivt göra i princip tvärtom. Det visar ju att inte alla sociala nätverk funkar på det där sättet, i alla fall.

Jag vet ju också att jag i stort sett aldrig befinner mig i sociala sammanhang som består av par, trots att jag själv är del av ett par sedan decennier tillbaka.

Jag tror, obs tror, att frågar du personer i parrelationer så kommer de allra flesta svara som du; "inte i min umgängeskrets" och att man inte hört något från någon annan heller, singelvän eller parvän. Ställs samma fråga till singelpersoner, i enrum eller i rena singelsällskap, då skulle du få ett helt annat svar.

Det här är helt enkelt ett ämne som man som singel inte pratar om, annat än möjligen med andra singlar men absolut inte med vänner som är i en relation.

 

[Raderad medlem 6459]

@Kirre Men jag tror vi är många som är i par just nu som faktiskt varit singlar någon gång . Jag kände mig aldrig exkluderad som singel och då gick jag ändå ur en längre relation och blev singel.

Det finns bara inte en sån kultur bland mina vänner helt enkelt. Man blir inte dumpad när en relation tar slut, man blir inte exkluderad från middagar. Vi "parumgås" inte alls, det ser liksom bara inte ut så.

 

[Görel]

När jag i min ungdom diskuterade fenomenet med att inte längre bli inbjuden till sånt som parmiddagar och andra aktiviteter som utfördes parvis fick jag höra att en kvinna som blivit singel inte var välkommen längre för det var ett hot mot de par som var kvar, männen kunde bli frestade av en singelkvinna. Detta var i början av 90-talet.

 

[stjarnhimmel]

När jag i min ungdom diskuterade fenomenet med att inte längre bli inbjuden till sånt som parmiddagar och andra aktiviteter som utfördes parvis fick jag höra att en kvinna som blivit singel inte var välkommen längre för det var ett hot mot de par som var kvar, männen kunde bli frestade av en singelkvinna. Detta var i början av 90-talet.

Åh herregud...
Kvinnan som fresterska.. och den stackars mannen kan inte stå emot eller ta ansvar...
Dessutom ät det komiskt om man tror att det är enda tillfället en man kan möta och "frestas " av kvinnor.

 

[Trissa]

Jag tycker det låter så sorgligt och konstigt om man inte längre är intresserad av att umgås med någon bara för att hen inte länge är del av ett par. Om det var en riktig vänskap är man väl intresserad av personen oavsett relationsstatus? Hur kan det vara så viktigt?

Jag tror det kan finnas andra orsaker än att man inte är intresserad av att umgås med den personen. En del är rädda för att "välja sida" efter en separation, andra gör just det och väljer då bort den andra parten. Det rubbar ju också dynamiken om man alltid umgåtts i par, och plötsligt ska man umgås med dem separat... Och så tror jag att människor kommer och går i olika stadier av livet helt enkelt, och att sammanhanget man umgås i och de man umgås med förändras.
Jag håller med om att en riktig vänskap är oberoende av relationsstatus.

 

[stjarnhimmel]

Jag tror det kan finnas andra orsaker än att man inte är intresserad av att umgås med den personen. En del är rädda för att "välja sida" efter en separation, andra gör just det och väljer då bort den andra parten. Det rubbar ju också dynamiken om man alltid umgåtts i par, och plötsligt ska man umgås med dem separat... Och så tror jag att människor kommer och går i olika stadier av livet helt enkelt, och att sammanhanget man umgås i och de man umgås med förändras.
Jag håller med om att en riktig vänskap är oberoende av relationsstatus.

Men om det fd paret inte ens kan vara i samma rum så kanske man kan turas om? Jag tänker att man inte alltid måste umgås med exakt samma personer utan bjuda in lite olika folk.
Däremot förstår jag inte "rubbar dynamiken "

 

[Jeffery]

Tjejmiddag, herrmiddag, parmiddag.

Finns som koncept inte antydan av i min värld. Däremot har par ätit middag, t.ex i form av grannar, eller endast herrar ätit middag i samband med en aktivitet som ingen kvinna deltagit i.

 

[Pilot]

Tjejmiddag, herrmiddag, parmiddag.

Finns som koncept inte antydan av i min värld. Däremot har par ätit middag, t.ex i form av grannar, eller endast herrar ätit middag i samband med en aktivitet som ingen kvinna deltagit i.

En av mina bästa vänner är oftast den enda killen. Innebär det att han går på tjejmiddag?

kl

För mig är det något av en generationsfråga och jag är glad att det är något som verkar försvinna.

Till TS.
Fråga hur din sambo menar?
För mig låter det perfekt att få lite "egentid" med en kompis. Den andra får andrum och kan mata serier bl.a.
Någon gång kan man ju ta en kaffe eller käka ihop, men jag har inte tyckt det var det minsta märkligt att par inte sitter ihop konstant.

 

[Jeffery]

En av mina bästa vänner är oftast den enda killen. Innebär det att han går på tjejmiddag?

Är det en fråga riktad till mig? I så fall, vilken bäring har det på mitt inlägg?

 

[Hyacinth]

@Monkie jag har inga vänner där vi enbart umgås i parkonstellationer. Oftast är jag eller min partner vän med den ena, och de umgås oftast själva. Vi har några vänner där vi ibland bjuder hem båda, men de kan lika gärna komma själva. Men jag förstår inte varför din sambo inte kan hänga med dem oberoende av vad du gör. Så länge du är nöjd med den sociala dos du får ser jag inte problemet.

 

[Wingates]

Jag tror, obs tror, att frågar du personer i parrelationer så kommer de allra flesta svara som du; "inte i min umgängeskrets" och att man inte hört något från någon annan heller, singelvän eller parvän. Ställs samma fråga till singelpersoner, i enrum eller i rena singelsällskap, då skulle du få ett helt annat svar.

Det här är helt enkelt ett ämne som man som singel inte pratar om, annat än möjligen med andra singlar men absolut inte med vänner som är i en relation.

Jag har varit mer singel än i förhållanden i mitt liv och jag har aldrig upplevt det här med parmiddagar/varit utanför pga singel etc. Jag har däremot en umgängeskrets där ingen vill ses som en enhet när de är ihop och det gör säkert sitt till.
Den enda gången folk försvinner ur umgängeskretsen efter en separation är när partnerns enda kontakt med oss var pga relationen - men då har de o andra sidan inte varit med på så många saker innan heller.

 

[tuaphua]

Jag har aldrig haft problem med att jag och partners varit störda av hur mycket/lite socialt umgänge den andra parten velat ha.
Dels har jag väl varit ihop med folk som likt mig både tycker om att umgås med folk och att vara ifred. Det har för oss varit en lagom mix. Ibland träffar man folk mer och i perioder mindre.

Nu har jag senaste åren flyttat från mina närmsta vänner och familj. Det blir ju då gärna besök som varar över en heldag eller flera med övernattning.

Vi tycker det är mysigt allihop. Jag är uppvuxen med att alla är välkomna och att det kan vara avslappnat när man är hos folk/har dem hos sig.
Vi ska försöka rusta upp ett hus på gården här så att vi kan ha besök som lite får rå om sig själva och vi får detsamma.

Jag har aldrig upplevt mig utestängd som singel. Och jag skulle aldrig stänga ute en singelvän. Alla är som sagt välkomna. Och jag är väl än mer noga med att se till att en singelvän inte behöver vara själv än med någon som har partner/barn etc.

För mig är det viktigt att jag och sambo synkar där.

 

[tanten]

Är det kanske olika med olika former av umgänge?

Jag träffar vänner i en massa olika sammanhang. Med en vän samåker jag ofta till olika sammankonster och arrangemang. Vi hinner prata mycket och djupt i bilen. Andra träffar jag på kulturaktiviteter. Ett par av vännerna träfffar jag på deras jobb. Jag åker helt enkelt dit, för hemma är de nästan aldrig.
Andra träffar jg på en fika på stan.

Men just fenomenet middag hemma hos varann verkar reserverat för par. De av mina vänner som separerat umgås sällan över mat hemma hos varann längre.

 

[Petruska]

Jag tror, obs tror, att frågar du personer i parrelationer så kommer de allra flesta svara som du; "inte i min umgängeskrets" och att man inte hört något från någon annan heller, singelvän eller parvän. Ställs samma fråga till singelpersoner, i enrum eller i rena singelsällskap, då skulle du få ett helt annat svar.

Det här är helt enkelt ett ämne som man som singel inte pratar om, annat än möjligen med andra singlar men absolut inte med vänner som är i en relation.

Jag tror så klart på det du skriver, men jag tror också att det ser olika ut i olika umgängeskretsar. Och att din och min sådan är rätt olika i det här avseendet.