Osocial/umgås ändå/kompisar

[Ramona]

Jag tror så klart på det du skriver, men jag tror också att det ser olika ut i olika umgängeskretsar. Och att din och min sådan är rätt olika i det här avseendet.

Jag tänker att en umgängeskrets inte är konstant heller. Man måste ha en förstorad bild av hur ens umgängeskrets ser ut och kanske såg ut. När jag var tillsammans med mitt ex gjorde vi väldigt mycket med andra par. När vi sedermera blev singlar blev vi båda exkluderade av just de människorna vi tillsammans hade umgåtts mest med. Men såklart hade vi kvar andra vänner! Varken jag eller mitt ex blev ju eremitiserade och ensamma, utan vi började bara umgås mer med andra vänner. Jag började absolut umgås mer med mina singelkompisar, för som singel har jag större behov av att umgås med andra människor än när jag är i ett förhållande, just eftersom jag inte har någon hemma på samma vis att hänga med.

Umgängeskretsen ändras ju med tiden ändå, vissa försvinner och vissa kommer till av mängder med olika anledningar. Men just de personerna vi umgåtts väldigt mycket med valde att umgås med andra par istället för antingen mig eller exet. Vi hade lätt kunnat umgås ihop också för vi skiljdes på bra grunder. Vi var till och med på skidresa med min kusin och hans sambo som vi alltid varit, men de flesta par-vänner försvann.

 

[Exile]

För att återgå till originalfrågeställningen så känns det bara som att du TS och din partner synkar lite dåligt. Jag är relativt social och i ett förhållande känner jag absolut att jag är i en tvåsamhet och vill leva därefter, om min partner ständigt ville hålla sig undan om jag bjöd hem vänner och liksom aldrig ta del av mitt sociala liv så skulle jag ledsna på det förhållandet oerhört fort. Det finns ju inget rätt eller fel i det här utan folk är olika helt enkelt.

Det låter som att ni behöver prata ordentligt om detta. Det kan kanske vara så att ni helt enkelt växt ifrån varandra på den här punkten? Vi är ju oftast inte samma person genom hela livet utan det ändras med tiden. Kanske kan ni komma fram till en lösning som fungerar för er båda genom kompromissande?

 

[Petruska]

Jag tänker att en umgängeskrets inte är konstant heller. Man måste ha en förstorad bild av hur ens umgängeskrets ser ut och kanske såg ut. När jag var tillsammans med mitt ex gjorde vi väldigt mycket med andra par. När vi sedermera blev singlar blev vi båda exkluderade av just de människorna vi tillsammans hade umgåtts mest med. Men såklart hade vi kvar andra vänner! Varken jag eller mitt ex blev ju eremitiserade och ensamma, utan vi började bara umgås mer med andra vänner. Jag började absolut umgås mer med mina singelkompisar, för som singel har jag större behov av att umgås med andra människor än när jag är i ett förhållande, just eftersom jag inte har någon hemma på samma vis att hänga med.

Umgängeskretsen ändras ju med tiden ändå, vissa försvinner och vissa kommer till av mängder med olika anledningar. Men just de personerna vi umgåtts väldigt mycket med valde att umgås med andra par istället för antingen mig eller exet. Vi hade lätt kunnat umgås ihop också för vi skiljdes på bra grunder. Vi var till och med på skidresa med min kusin och hans sambo som vi alltid varit, men de flesta par-vänner försvann.

Ja, så sett är ju ens umgänge i någon mån under ständig förändring. Folk tex flyttar eller får barn, vilket ju påverkar förutsättningarna för umgänge.

Och jag kan se några personer dom jag nu träffar ibland, som skulle försvinna ur mitt liv om jag separerade just därför att de är partners vänner och jag träffar dem i stort sett bara genom hen. Motsvarande gäller nog för partner och några av mina vänner.

Man det som verkligen gör den skillnad som framträder i tråden, är från mitt perspektiv sett att min partner och jag inte är så där "pariga". Och båda förhåller sig aktivt för att inte vara ett VI, inte vara duojag. Och efter förmåga läser jag även andra människor så, helst även de som själva vill vara en par-enhet.

 

[hoppsann]

Hur gör ni när ni har olika sociala sammanhang och olika sociala preferenser i relationen?
Tycker ni man måste ha parmiddagar fast att man inte vill, för att "ställa upp"?
Jag vet inte om jag vill eller är så bra på att diskutera, men jag tycker ämnet är intressant och jag har märkt att jag är bättre på att följa andras diskussioner än att delta med bra argument. Är ändå nyfiken på hur andra har det!

Jag kan vara supersocial. Och jag kan rätt och slätt vara folkskygg, och varken svara på tlf eller mess.
Jag kan ställa till med brakfest och tycka det ska bli jättekul, för att ångra ihjäl mig när dagen är inne. :/
Min och partnerns sociala preferenser är i grunden ganska långt ifrån varandra.

Gillar jag alla partnerns vänner? Absolut inte, men ingen är så otrevlig så att jag inte kan ta en kopp kaffe, eller äta deras mat/bjuda dom någon gång ibland.
Några skulle jag kunna hänga med ofta, för att de är riktiga solsken!
Partnern är inte lika begeistrad för alla mina vänner och bekanta för den delen heller. Med där det inte klickar, blir det mer snabbfika när vi ses tillsammans, jag umgås med dom som vi alltid har gjort. Skulle partnern direkt promenera iväg, hade jag blivit sårad och förbannad.
Samma sak med våra släkter som man ju inte har fått välja på egen hand.

Jag har fler vänner och bekanta än familj, och för partnern är det tvärtom.
Vi byggde ett gästhus på tomten så att de som kommer på långväga besök, kan rå om sig själva lite. Det blir lättareoch trevligare när man inte går "på" varandra. Huset är kanske mer för min skull, än för våra gästers skull.

Vidare gillar jag inte avkommans respektive och det är ömsesidigt. Riktigt hemskt egentligen, och nästan lite tabubelagt. Men vi är snälla och trevliga mot varandra, inte för att vi inte vill såra varandra, utan för att vi inte vill såra vår gemensamma nämnare. Avkomman har inte en susning om, att dom två den älskar mest, inte tycker om varandra.
Samma sak är det i arbetslivet. Man gillar inte alla, men man får se till att komma överens, så att man gör det bästa av situationen och ett så bra jobb som möjligt? Eller så byter man jobb om man inte trivs?

Jag tänker att man får ge och ta. Ibland får man bara göra saker man inte vill, umgås med personer man inte själv skulle välja, och göra det bästa man kan av situationen. Man måste inte gilla alla, men man behöver visa hänsyn mot den man tycker om.
Ibland får partnern göra saker den inte är superbegeistrad för. Ibland får jag göra något annat, än jag kanske hade lust till. Vi har olika hobbyer, men hjälps åt med dom när det behövs och för att vara delaktiga.
Hade det inte varit ok och fungerat, så hade vi inte levt tillsammans. Då hade vi fortsatt vara särbo och setts när det passar oss båda.
Hoppas att ni kan ventilera er lite, få lite koll på varandras syn på saken, och få till en bra lösning som passar er båda! Du ska inte behöva känna dig missförstådd och olycklig och din sambo ska inte känna sig kontrollerad. Parmiddagen kanske kan bli en fika istället t.ex? Till att börja med i alla fall? Håller tummarna att det löser sig fint.

 

[Mearas]

@Monkie Vilken bra trådstart! Min sambo är som dig ungefär och det har tagit lite tid för mig att inte ta det personligt. Tex när han sitter med hörlurar en hel kväll i ett annat rum och jag vill hitta på "ngt kul" total mismatch
Iaf så har vi löst det genom att vi arbetar väldigt olika skift. (Båda inom sjukvård) och att jag alltid pratar med honom när jag spontanbjuder in folk, så att han kan välja att dra sig undan eller umgås. Ofta tycker han det är supertrevligt när vi väl har vänner på plats, men han saknar själv förmåga att ordna en trevlig vistelse för sina vänner.
Blir vi bortbjudna på fest så hänger han ofta på en liten stund och kör hem själv sen så kan jag parta hela natten om jag vill. En riktig win win. Eller så åker jag själv. Är det ngn som ifrågasätter brukar jag skylla på jobb! Tyvärr ifrågasätter många vår relation och tycker synd om mig
Trivs ensam också och är mkt ensam då han jobbar borta några veckor i taget då och då!
Tack för att du gav mig ännu mer förståelse för hans värld.

Gällande parmiddagar så spyr jag också på fenomenet, men hamnar i träsket då och då ändå. Själv bjuder jag folk hej vilt utan att reflektera vidare huruvida de är par eller inte.

 

[Monkie]

Jag kan vara supersocial. Och jag kan rätt och slätt vara folkskygg, och varken svara på tlf eller mess.
Jag kan ställa till med brakfest och tycka det ska bli jättekul, för att ångra ihjäl mig när dagen är inne. :/
Min och partnerns sociala preferenser är i grunden ganska långt ifrån varandra.

Gillar jag alla partnerns vänner? Absolut inte, men ingen är så otrevlig så att jag inte kan ta en kopp kaffe, eller äta deras mat/bjuda dom någon gång ibland.
Några skulle jag kunna hänga med ofta, för att de är riktiga solsken!
Partnern är inte lika begeistrad för alla mina vänner och bekanta för den delen heller. Med där det inte klickar, blir det mer snabbfika när vi ses tillsammans, jag umgås med dom som vi alltid har gjort. Skulle partnern direkt promenera iväg, hade jag blivit sårad och förbannad.
Samma sak med våra släkter som man ju inte har fått välja på egen hand.

Jag har fler vänner och bekanta än familj, och för partnern är det tvärtom.
Vi byggde ett gästhus på tomten så att de som kommer på långväga besök, kan rå om sig själva lite. Det blir lättareoch trevligare när man inte går "på" varandra. Huset är kanske mer för min skull, än för våra gästers skull.

Vidare gillar jag inte avkommans respektive och det är ömsesidigt. Riktigt hemskt egentligen, och nästan lite tabubelagt. Men vi är snälla och trevliga mot varandra, inte för att vi inte vill såra varandra, utan för att vi inte vill såra vår gemensamma nämnare. Avkomman har inte en susning om, att dom två den älskar mest, inte tycker om varandra.
Samma sak är det i arbetslivet. Man gillar inte alla, men man får se till att komma överens, så att man gör det bästa av situationen och ett så bra jobb som möjligt? Eller så byter man jobb om man inte trivs?

Jag tänker att man får ge och ta. Ibland får man bara göra saker man inte vill, umgås med personer man inte själv skulle välja, och göra det bästa man kan av situationen. Man måste inte gilla alla, men man behöver visa hänsyn mot den man tycker om.
Ibland får partnern göra saker den inte är superbegeistrad för. Ibland får jag göra något annat, än jag kanske hade lust till. Vi har olika hobbyer, men hjälps åt med dom när det behövs och för att vara delaktiga.
Hade det inte varit ok och fungerat, så hade vi inte levt tillsammans. Då hade vi fortsatt vara särbo och setts när det passar oss båda.
Hoppas att ni kan ventilera er lite, få lite koll på varandras syn på saken, och få till en bra lösning som passar er båda! Du ska inte behöva känna dig missförstådd och olycklig och din sambo ska inte känna sig kontrollerad. Parmiddagen kanske kan bli en fika istället t.ex? Till att börja med i alla fall? Håller tummarna att det löser sig fint.

Tror att det är svårt för folk som är mer naturligt sociala att förstå hur otroligt jobbigt kan vara att umgås med folk man varken känner eller gillar, även om det bara är en liten fika.
Förra sommaren var han på semester själv och jag var iväg med några kompisar. Kompisarnas bekanta tyckte det var jääääättemärkligt hur en person som har ett förhållande kunde ha egen semester. Jag tycker att det är jättemärkligt att inte kunna åka på semester själv bara för att man har en sambo.

Jag vill gärna vara sambo men gillar verkligen inte att någon hela tiden ska anpassa sig efter den andra för att man "ska" göra saker tillsammans. Vill båda samma - nice, vill man olika så är det också nice liksom.

Jag är ganska mån om att minska så mycket som möjligt på de där sakerna man "bara måste göra", livet är så fullt av dem tycker jag.

Sambons utspel förvånade mig väldigt mycket och gjorde mig ledsen just eftersom vi båda vanligtvis är nöjda med vårt sätt att leva.

Intressant att höra andras åsikter!

 

[Monkie]

För att återgå till originalfrågeställningen så känns det bara som att du TS och din partner synkar lite dåligt. Jag är relativt social och i ett förhållande känner jag absolut att jag är i en tvåsamhet och vill leva därefter, om min partner ständigt ville hålla sig undan om jag bjöd hem vänner och liksom aldrig ta del av mitt sociala liv så skulle jag ledsna på det förhållandet oerhört fort. Det finns ju inget rätt eller fel i det här utan folk är olika helt enkelt.

Det låter som att ni behöver prata ordentligt om detta. Det kan kanske vara så att ni helt enkelt växt ifrån varandra på den här punkten? Vi är ju oftast inte samma person genom hela livet utan det ändras med tiden. Kanske kan ni komma fram till en lösning som fungerar för er båda genom kompromissande?

Vi har alltid synkat superbra på detta planet tidigare, men klart att man kan förändras. Jag tror att han hade gillat att ha några så att säga säkra som man brukar hänga med och träffa lite mer självklart på helger då och då. Det kan kännas okej för mig men i så fall känner jag att jag måste vara bekväm, det blir superfel för mig att han har en killkompis och att de ska släpa med sina tjejer bara för att...

 

[Umbria]

Tror att det är svårt för folk som är mer naturligt sociala att förstå hur otroligt jobbigt kan vara att umgås med folk man varken känner eller gillar, även om det bara är en liten fika.
Förra sommaren var han på semester själv och jag var iväg med några kompisar. Kompisarnas bekanta tyckte det var jääääättemärkligt hur en person som har ett förhållande kunde ha egen semester. Jag tycker att det är jättemärkligt att inte kunna åka på semester själv bara för att man har en sambo.

Jag vill gärna vara sambo men gillar verkligen inte att någon hela tiden ska anpassa sig efter den andra för att man "ska" göra saker tillsammans. Vill båda samma - nice, vill man olika så är det också nice liksom.

Jag är ganska mån om att minska så mycket som möjligt på de där sakerna man "bara måste göra", livet är så fullt av dem tycker jag.

Sambons utspel förvånade mig väldigt mycket och gjorde mig ledsen just eftersom vi båda vanligtvis är nöjda med vårt sätt att leva.

Intressant att höra andras åsikter!

Jag håller helt med, jag och sambon gör olika saker var för sig. Jag har rest en hel del själv och han går på konserter och musikaler och liknande med nån tjejkompis. Jag är inte så intresserad av såna saker så han åker själv eller med någon annan, inget konstigt med det.

Parumgås bara för att man är ett par skulle jag inte göra om jag inte kände att jag fick ut något av det.

 

[Exile]

Vi har alltid synkat superbra på detta planet tidigare, men klart att man kan förändras. Jag tror att han hade gillat att ha några så att säga säkra som man brukar hänga med och träffa lite mer självklart på helger då och då. Det kan kännas okej för mig men i så fall känner jag att jag måste vara bekväm, det blir superfel för mig att han har en killkompis och att de ska släpa med sina tjejer bara för att...

Ta inte det här på fel sätt nu men du kan ju inte riktigt välja. Han har ju sin killkompis redan och kan inte bara hitta någon ny vän som passar dig bättre.

Kanske kan du fundera över varför du känner dig obekväm? Är det för att du inte gillar kompisen, eller inte gillar tjejerna? för att du hellre gör något annat? Ofta är det lite så att det blir vad man gör det till men utgångsläget måste ju vara bra. Är det så att du tycker att de beter sig dåligt? i så fall kanske ni kan prata om det.

 

[MCP]

@Monkie
Det som jag har lite svårt att förstå är varför din sambo känner sig hämmad i sitt umgänge för att du inte vill hänga med hans kompisar. Så länge det inte handlar om att du vill ha en skriftlig förvarning en vecka på förhand så låter ju upplägget helt okej.
Varför kan han inte hänga med ena eller båda i paret utan dig?

Om ni tidigare varit nöjda med upplägget, och din sambo nu börjat anmärka på det, kan det vara något eller någon som har triggat det? Någon som påpekat något, eller liknande?

 

[MCP]

Ta inte det här på fel sätt nu men du kan ju inte riktigt välja. Han har ju sin killkompis redan och kan inte bara hitta någon ny vän som passar dig bättre.

Men det är ju inte det @Monkie ber om heller, hon vill bara inte tvingas umgås med någon hon inte är bekväm med.

 

[bollen__]

Maken har en kompis som jag helst inte vill umgås med. Han är snäll men jag blir alldeles matt av honom för han pratar verkligen konstant, fattar inte när det är dags att gå hem och vill bara prata om sig själv. Jag brukar gå undan eller försöka att inte vara hemma. Han skulle aldrig få komma spontant utan att jag vet det, för maken vill att jag ska få en chans att fara hemifrån. Jag blir så hjärntrött av den människan! Jag hade svårt för honom redan före stroken men efter med hjärntrötthet så blev det bara helt fel.
Hade jag haft någon kompis som maken inte hade trivts med tycker jag att det hade varit lika okej att han hade dragit sig undan. Finns väl ingen anleldning att umgås med varandras kompisar om man inte vill!

 

[Exile]

Men det är ju inte det @Monkie ber om heller, hon vill bara inte tvingas umgås med någon hon inte är bekväm med.

Nej men det känns ju relevant vad obehaget beror på. Om det är den specifika personen eller om det kanske är något annat man kan jobba på för att man ska känna sig mer bekväm.

 

[Monkie]

Ta inte det här på fel sätt nu men du kan ju inte riktigt välja. Han har ju sin killkompis redan och kan inte bara hitta någon ny vän som passar dig bättre.

Kanske kan du fundera över varför du känner dig obekväm? Är det för att du inte gillar kompisen, eller inte gillar tjejerna? för att du hellre gör något annat? Ofta är det lite så att det blir vad man gör det till men utgångsläget måste ju vara bra. Är det så att du tycker att de beter sig dåligt? i så fall kanske ni kan prata om det.

Det som känns konstigt är att jag ska delta, fast jag inte alls vill. Han får umgås med vem han vill. Det blir jättekonstigt för mig att bli ihoptussad med hans kompis tjej bara för att de två vill umgås.

 

[Monkie]

@Monkie
Det som jag har lite svårt att förstå är varför din sambo känner sig hämmad i sitt umgänge för att du inte vill hänga med hans kompisar. Så länge det inte handlar om att du vill ha en skriftlig förvarning en vecka på förhand så låter ju upplägget helt okej.
Varför kan han inte hänga med ena eller båda i paret utan dig?

Om ni tidigare varit nöjda med upplägget, och din sambo nu börjat anmärka på det, kan det vara något eller någon som har triggat det? Någon som påpekat något, eller liknande?

Det är det jag inte fattar heller! Tror han märker att jag blir obekväm, han känner mig ju så väl.
Vet att hans ena killkompis har frågat om vi vill komma på middag och min sambo kände sig osäker på om jag ville följa med och visste inte vad han skulle svara. Jag har inte blivit frågad men hade absolut kunnat följa med till denna. Här var vi väldigt tydligt inbjudna som par.

 

[hoppsann]

Tror att det är svårt för folk som är mer naturligt sociala att förstå hur otroligt jobbigt kan vara att umgås med folk man varken känner eller gillar, även om det bara är en liten fika.
Förra sommaren var han på semester själv och jag var iväg med några kompisar. Kompisarnas bekanta tyckte det var jääääättemärkligt hur en person som har ett förhållande kunde ha egen semester. Jag tycker att det är jättemärkligt att inte kunna åka på semester själv bara för att man har en sambo.

Jag vill gärna vara sambo men gillar verkligen inte att någon hela tiden ska anpassa sig efter den andra för att man "ska" göra saker tillsammans. Vill båda samma - nice, vill man olika så är det också nice liksom.

Jag är ganska mån om att minska så mycket som möjligt på de där sakerna man "bara måste göra", livet är så fullt av dem tycker jag.

Sambons utspel förvånade mig väldigt mycket och gjorde mig ledsen just eftersom vi båda vanligtvis är nöjda med vårt sätt att leva.

Intressant att höra andras åsikter!

Är helt enig. Vårt samhälle är ju uppbyggt på att man ska anpassa sig och visa hänsyn till kollektivet. Att man ska vika sig för majoriteten, vilket kan vara oerhört tröttsamt.

Kan det vara så att din sambo kanske har tänkt att om du bara lär känna hans vänner och bekanta, så kommer det att bli lite lättare?
Du kanske har trott att sambon har varit nöjd, och nu visar det sig att det inte har varit så?
Att sambon har anpassat sig efter dig, bara för att denne tycker så mycket om dig? Men kanske varit ledsen för att denne har känt en saknad efter sina vänner? Och efter dig?

Att åka på semester på olika håll, ha olika vänner och intressen, tycker jag inte är något konstigt alls.
Men jag tror att det är ganska omöjligt att bara göra vad man själv vill hela tiden, när man inte bor själv.
Viss anpassning behövs. Vare sig man bor med en kompis, en partner, en förälder, ett barn, eller med ett djur.
Håller tummarna för att ni får ett bra samtal och får det så bra som möjligt för er båda.

 

[Bison]

Nej men det känns ju relevant vad obehaget beror på. Om det är den specifika personen eller om det kanske är något annat man kan jobba på för att man ska känna sig mer bekväm.

Igen, introvert.
Sambon kan umgås med sina vänner själv utan att blanda in ts.
Jag hade aldrig begärt att en partner ska tycka om och vilja umgås med mina vänner.
Vi är två egna individer, med egna liv och egna vänner.
Helt orimligt att ändra hela sin personlighet pga en partner.

 

[MCP]

Det blir jättekonstigt för mig att bli ihoptussad med hans kompis tjej bara för att de två vill umgås.

Det där skulle jag bli jätteirriterad på. Jag har ganska så lätt för att artighetsumgås med de flesta, men att bli ihoptryckt med en annan sådär, nej tack, jag klarar bra av att underhålla mig själv.

Vi har ett par i vår umgängeskrets där sånt där skulle kunna tänkas hända. Det är ett relativt ungt par, men den ena är en "gammal själ" och verkar ha mycket föreställningar om hur saker ska vara. Det är ett sådant par där det i olika sammanhang skulle kunna bli uppdelat i kvinnor och män, och fraser som "vi män går hit så får kvinnfolket göra sitt" inte skulle vara otänkbara.

 

[MCP]

Nej men det känns ju relevant vad obehaget beror på. Om det är den specifika personen eller om det kanske är något annat man kan jobba på för att man ska känna sig mer bekväm.

Och jag tycker obehaget, vad det än må bero på, inte är problemet här. Vill @Monkie arbeta med sig själv så är det en helt annan sak.

 

[Exile]

Det som känns konstigt är att jag ska delta, fast jag inte alls vill. Han får umgås med vem han vill. Det blir jättekonstigt för mig att bli ihoptussad med hans kompis tjej bara för att de två vill umgås.

Är det du som ser det så eller är det så som situationen ser ut? Alltså vill han bjuda hem killkompisen och tycker sedan att de två liksom ska göra sitt medan du och tjejen kan göra "ert"? För det hade jag heller aldrig accepterat. Jag tänker mer att bjuder man in till middag så umgås man ju som grupp över en måltid så det är ju en väldig skillnad. Isåfall kanske det inte är själva umgänget som är problemet utan hur det framställs. Du är ju inte där för att vara passupp till någons flickvän och det förväntar jag mig att din sambo och hans kompis fattar, kan ju inte vara så kul för den andra tjejen heller tänker jag att dras med för att "ha någon att leka med" medan mannen umgås.