Otrygg hund i hundmöten.

Dino

Trådstartare
Jag har en shetland sheepdog på dryga året, hon har sen hon kom till mig som 8 veckors valp alltid haft väldigt svårt för andra hundar. Jag har skvallertränat ända sen hon var väldigt liten även fast jag i perioder slarvat en del och bara gått in i det halvhjärtat för att sen ge mig själv en spark i röven och tränat på alla promenader dagligen.

Förutom skvallerträning har jag även provat säga åt henne på ett milt sätt och även att ignorera henne helt. Jag tycker själv att varje ny "metod" vi testar så tror jag mig se lite lite framsteg i början men sen är vi tillbaka på samma ställe där vi började. Jag kan inte säga säkert att det är framsteg jag ser, kanske är det bara jag som lever på hoppet att just denna metod ska fungera för oss.

Vi är och tränar på klubben och med andra hundar 2-5 dagar i veckan och det har vi gjort sen hon var liten. Kommer vi till klubben så brukar hon skälla en del om hon ser någon annan hund och det har även hänt att hon gjort något mindre utfall. Men just under träning är hon väldigt duktig på att koppla bort de andra hundarna och under pauser kan hon slappna av och vila även med andra hundar i närheten är henne. Jag tror själv att hon ser klubben som sitt "safe-place" för där behöver hon inte vara orolig att någon hund kommer fram till henne. Även jag är mycket lugnare där än vid ett hundmöte på promenad.

Vid ett hundmöte på promenad blir hon extremt osäker. Hon skäller och gör utfall och visar väldigt tydligt att hon vill ha avstånd. Jag har aldrig någonsin låtit henne hälsa på en annan hund under promenad och hon har ett fåtal hundkompisar hon leker med. Tyvärr har det däremot hänt för många gånger att lösa hundar har kommit framrusandes till henne innan jag hunnit reagera.

Hon har ett väldigt annorlunda sätt än andra sheltisar jag har träffat. Hon är väldigt social och pussig även mot främmande personer. Det hoppas, studsas och ska upp i ansiktet för att pussas. Blir hon rädd vid något tillfälle tex de gånger vi mött hundar i skogen när hon varit lös springer hon åt andra hållet istället för att komma till mig och söka stöd. Hunden behöver inte ens ha en antydan att komma nära henne utan hon behöver bara se den så sticker hon åt andra håller och kommer inte fram till mig först hon anser att "hotet" är borta. Hon går däremot aldrig utom synhåll men närmar jag mig henne går hon istället längre bort.

Jag tycker att vi har en bra relation annars. Vi leker mycket och ofta och jag kan utan problem få igång henne att leka var som helst så länge hon inte ser en hund (undantag är på klubben vid träning, då leker hon gärna även bland andra hundar). Så vid skvallerträningen har jag tvingats ge godis eftersom hon är omöjligt att få igång henne att leka. Hon sover med mig i sängen och är med mig i princip hela dagarna. En riktig mysgris! Vi tränar mycket och har ett bra samarbete. Men just vid hundmöten där hon känner obehag har jag inte lyckats få henne att känna att jag är hennes trygga punkt.
I övrigt är hon allt jag någonsin önskat mig. Fruktansvärt glad och positiv till saker, lättbelönad och har en stor arbetsvilja.

Jag känner i perioder med hundmötena att "de här är inga problem, de kommer vi fixa" för att några månader känna att jag inte orkar mer.
Undvika hundmöten helt och hållet går inte. Det är en gångväg precis utanför lägenheten som det ofta går hundar på och även vid snabbskissar brukar vi se en annan hund. Även om jag försöker ta ut avståndet så gott det går vid ett hundmöte är det inte tillräckligt.
Hon reagerar tillomed om en hund gått strax före oss på något ställe. Även hon om inte ser själva hunden känner hon doften av den och går upp i varv. Svansen höjs, hon drar i kopplet och börjar skälla, även fast det inte är lika ihärdigt som när hon ser en hund.

Jag tror mig veta vad jag kommer få för råd med denna tråd.... skvallerträna med bättre belöningar och ta ut avstånden. Om man inte kan ta ut avstånden mer då? Och redan har det mest värdefulla i godisväg?


Det blev ett väldigt luddigt inlägg, så säg till om jag varit otydlig.
Jag börjar tappa hoppet om att vi kommer få till problemfria hundmöten som hon känner sig säker i :(
 
Jag har en shetland sheepdog på dryga året, hon har sen hon kom till mig som 8 veckors valp alltid haft väldigt svårt för andra hundar. Jag har skvallertränat ända sen hon var väldigt liten även fast jag i perioder slarvat en del och bara gått in i det halvhjärtat för att sen ge mig själv en spark i röven och tränat på alla promenader dagligen.

Förutom skvallerträning har jag även provat säga åt henne på ett milt sätt och även att ignorera henne helt. Jag tycker själv att varje ny "metod" vi testar så tror jag mig se lite lite framsteg i början men sen är vi tillbaka på samma ställe där vi började. Jag kan inte säga säkert att det är framsteg jag ser, kanske är det bara jag som lever på hoppet att just denna metod ska fungera för oss.

Vi är och tränar på klubben och med andra hundar 2-5 dagar i veckan och det har vi gjort sen hon var liten. Kommer vi till klubben så brukar hon skälla en del om hon ser någon annan hund och det har även hänt att hon gjort något mindre utfall. Men just under träning är hon väldigt duktig på att koppla bort de andra hundarna och under pauser kan hon slappna av och vila även med andra hundar i närheten är henne. Jag tror själv att hon ser klubben som sitt "safe-place" för där behöver hon inte vara orolig att någon hund kommer fram till henne. Även jag är mycket lugnare där än vid ett hundmöte på promenad.

Vid ett hundmöte på promenad blir hon extremt osäker. Hon skäller och gör utfall och visar väldigt tydligt att hon vill ha avstånd. Jag har aldrig någonsin låtit henne hälsa på en annan hund under promenad och hon har ett fåtal hundkompisar hon leker med. Tyvärr har det däremot hänt för många gånger att lösa hundar har kommit framrusandes till henne innan jag hunnit reagera.

Hon har ett väldigt annorlunda sätt än andra sheltisar jag har träffat. Hon är väldigt social och pussig även mot främmande personer. Det hoppas, studsas och ska upp i ansiktet för att pussas. Blir hon rädd vid något tillfälle tex de gånger vi mött hundar i skogen när hon varit lös springer hon åt andra hållet istället för att komma till mig och söka stöd. Hunden behöver inte ens ha en antydan att komma nära henne utan hon behöver bara se den så sticker hon åt andra håller och kommer inte fram till mig först hon anser att "hotet" är borta. Hon går däremot aldrig utom synhåll men närmar jag mig henne går hon istället längre bort.

Jag tycker att vi har en bra relation annars. Vi leker mycket och ofta och jag kan utan problem få igång henne att leka var som helst så länge hon inte ser en hund (undantag är på klubben vid träning, då leker hon gärna även bland andra hundar). Så vid skvallerträningen har jag tvingats ge godis eftersom hon är omöjligt att få igång henne att leka. Hon sover med mig i sängen och är med mig i princip hela dagarna. En riktig mysgris! Vi tränar mycket och har ett bra samarbete. Men just vid hundmöten där hon känner obehag har jag inte lyckats få henne att känna att jag är hennes trygga punkt.
I övrigt är hon allt jag någonsin önskat mig. Fruktansvärt glad och positiv till saker, lättbelönad och har en stor arbetsvilja.

Jag känner i perioder med hundmötena att "de här är inga problem, de kommer vi fixa" för att några månader känna att jag inte orkar mer.
Undvika hundmöten helt och hållet går inte. Det är en gångväg precis utanför lägenheten som det ofta går hundar på och även vid snabbskissar brukar vi se en annan hund. Även om jag försöker ta ut avståndet så gott det går vid ett hundmöte är det inte tillräckligt.
Hon reagerar tillomed om en hund gått strax före oss på något ställe. Även hon om inte ser själva hunden känner hon doften av den och går upp i varv. Svansen höjs, hon drar i kopplet och börjar skälla, även fast det inte är lika ihärdigt som när hon ser en hund.

Jag tror mig veta vad jag kommer få för råd med denna tråd.... skvallerträna med bättre belöningar och ta ut avstånden. Om man inte kan ta ut avstånden mer då? Och redan har det mest värdefulla i godisväg?


Det blev ett väldigt luddigt inlägg, så säg till om jag varit otydlig.
Jag börjar tappa hoppet om att vi kommer få till problemfria hundmöten som hon känner sig säker i :(

Mitt standardsvar när det gäller sånt här:
Googla på "Kommunikationsmetoden". Det finns även en facebookgrupp, gå med i den.

Den har hjälpt så många!
 
Mitt standardsvar när det gäller sånt här:
Googla på "Kommunikationsmetoden". Det finns även en facebookgrupp, gå med i den.

Den har hjälpt så många!
Jag har kollat lite smått på kommunikationsmetoden och försökt hitta min hunds lugnande signaler. Men jag hittar inga. Säkert finns dom där men är för små för mig att upptäcka eller att allt helt enkelt går för fort för att jag ska hinna registrera dom. För när min hund ser en hund åker svansen upp direkt medan hon går och håller koll på hunden hela tiden. Sen kommer skällandet och utfallen. Hinner jag berömma henne och fånga upp henne lite grand innan hon spänner sig brukar det gå att avleda till viss del genom att kasta godis på marken.

Men jag ska kolla lite närmre på det ändå, tack :)
 
Jag tycker du ska ta några privatlektioner för en duktig instruktör. Kanske är det så att hon behöver "packas ihop" lite, alltså acceptera att du bestämmer att hon inte får lov att göra utfall?

Jag tror hon har någon vajsing mentalt sett, det är inte önskvärt att de blir så rädda att de lägger benen på ryggen för så lite. Och så rädda hundar brukar behöva ganska tydliga regler för hur man får bete sig. De blir tryggare av det! Men det måste göras på rätt sätt, annars riskerar du att rasera hennes förtroende för dig. Jag tror också att hon hade mått bra av några BRA hundkompisar, alltså hundar som inte är för "på" och som accepterar när hon inte vill ha närkontakt.
 
Tror faktiskt också på @Milosari tanke. Det är i alla fall det som fungerat bäst på min som också har haft rejäla problem med både hundar och folk. Jag har fått se till att hålla ett sådant avstånd att hon fortfarande går att få kontakt med så att jag kan kräva att hon utför ett välbefäst beteende, helt enkelt ge henne en möjlighet att agera ut osäkerheten i ett väl befäst beteende istället för att vara utåtagerande mot den andra hunden. Nu har jag turen att ha en hund med extremt hög näringsdrift så att jag delvis kan mata henne igenom svåra situationer och helt enkelt sätta kravet på att hon ska fortsätta ta godiset ur handen. Och när jag säger mata så är det verkligen mata, det är ett konstant flöde på små korvbitar tills vi är igenom situationen.
Jag bryr mig mig inte överhuvudtaget hur mycket godis jag ger hunden eller vilket beteende hunden bjuder så länge det går ut på att behålla kontakten från henne sida, varje tillfälle med andra hundar utan ett utfall är en enorm vinst.
Och hon går hela tiden framåt :)
Vi började ifjor med en hund som var helt rabiat med raggen rest från svans till nostipp(i det stadiet som man brukar se första gången dom träffar tex vildsvin) till att nu hålla på med lydnaden på i stort sett samma nivå som hon utför det hemma i lugn och ro utan störning, något enstaka skall när dom på samma plan höll på med skyddet på en annan hund, men ingen rest ragg och fram för allt ingen stress :)
Och beteendet du beskriver mot folk hade jag troligtvis tolkat som osäkerhet där med, tex mallen är väldigt vanligt att dom "löser" sin osäkerhet på folk genom att bli extremt inställsamma istället.
Så det låter lite som min som helt enkelt brister i sin sociala kompetens när stressen blir för stor, för jag gissar at även din är sådan att den fungerar väl med sådana hundar som den känner och är trygg med.

/Camilla
 
Kolla upp Dogs of Pegasus. Hon har hjälpt hundratals hundar och ägare.
Finns även på facebook som man kan följa. En konsultation kostar drygt tusenlappen :-)
 
Jag tycker du ska ta några privatlektioner för en duktig instruktör. Kanske är det så att hon behöver "packas ihop" lite, alltså acceptera att du bestämmer att hon inte får lov att göra utfall?

Jag tror hon har någon vajsing mentalt sett, det är inte önskvärt att de blir så rädda att de lägger benen på ryggen för så lite. Och så rädda hundar brukar behöva ganska tydliga regler för hur man får bete sig. De blir tryggare av det! Men det måste göras på rätt sätt, annars riskerar du att rasera hennes förtroende för dig. Jag tror också att hon hade mått bra av några BRA hundkompisar, alltså hundar som inte är för "på" och som accepterar när hon inte vill ha närkontakt.

Det var ungefär det här svaret jag ville ha. All heder åt skvallerträning och liknande men när det uppenbarligen inte fungerar för oss så är det helt enkelt inte rätt väg. Jag har tänkt på det flertalet gånger att hon nog behöver en fast hand för att veta hur man ska bete sig. Tydliga ramar lixom. Men jag har aldrig kommit längre än tanken. Jag har googlat och frågat runt massor angående vårat problem men allt jag får upp då är antingen skvallerträning eller att ignorera hunden och någon har föreslagit att jag ska spöa upp hunden så hon förstår vem så bestämmer....:rage::nailbiting:
Jag ska kolla upp vad det finns för instruktörer i närheten.

Mentalt sett är ju någonting uppenbarligen inte helt rätt. En "normal" hund blir inte så rädd. Det är verkligen inte önskvärt och kan vara rent livsfarligt om det skulle hända på fel ställe.

Hon har några bra hundkompisar som hon umgås väldigt bra med. De hundarna är aldrig för på utan hon känner sig trygg med dom.
 
Jag är ett stort fan av skvallerträning, men det kräver en relation där det inte är några tveksamheter om vem som bestämmer. Dessutom upplever jag att mycket rädda och/eller stressade hundar inte svarar så bra på shaping, de mår inte bra av så fria tyglar.

Kan du ta med de trygga hundarna på promenad tror du?
 
Kolla upp Dogs of Pegasus. Hon har hjälpt hundratals hundar och ägare.
Finns även på facebook som man kan följa. En konsultation kostar drygt tusenlappen :-)

En Cesarklon? O_o
Är minst sagt skeptisk till att det skulle hjälpa TS.

@Dino Jag håller med tidigare inlägg om att det låter som att din hund har något i grunden fel med mentaliteten. Jag har hört om andra sheltisar som är på samma/liknande sätt dock (de ska väl vara reserverade om jag inte missminner mig, och det är ju ett drag som kan gå rejält snett i aveln tyvärr) och jag undrar om inte en erfaren och duktig uppfödare skulle kunna komma med några bra tips? Kanske finns åtminstone något som skulle underlätta vardagen för er lite. :)

Vad gäller framsteg och bakslag i träningen är dagbok da shit, dude! :D
Börja skriva ner en sammanfattning av era dagar, skriv antal möten och hur de gick, skriv också om du tror det finns ngn anledning till att något gick bättre/sämre än förväntat vid ett möte. (tex "bröt oväntat ihop totalt på en passerande cykel, i vanliga fall inget problem men två minuter tidigare hade något pucko skjutit iväg tretusen raketer") Du kan få en överblick på så vis som int går att få annars, och du kan hitta mönster du annars lär missa totalt. Man glömmer mer än man tror!

Sen tycker jag det låter väldigt positivt att hon kan slappna av så bra på klubben! Det betyder ju att det finns något att jobba mot, du vet att det finns ett "bättre" där borta vid horisonten. Se till att hålla det som en morot bara - istället för att deppa ihop över att ni inte är där än. :)
(Något jag själv ofta gör mig skyldig till... :o)
 
Var bor du?

I Karlstad finns det grupper som ordnar hundpromenader flera gånger i veckan och som under hela perioden hundar får vara lösa också har hundsläpp i ett sandtag utanför stan varje söndag (jag har visserligen en ganska restriktiv inställning till att släppa hundar tillsammans, men det har tydligen fungerat helt perfekt hittills). Jag har inte deltagit själv, men många av de osäkra hundarna jag träffar på klubben har fått enorm hjälp av att höra till en större flock och träffa hundar på det sättet några gånger i veckan. Jag kan tänka mig att båda mina hundar skulle må väldigt bra av det och bli mer avslappnade.

Alla inblandade har hög tolerans och hjälper gärna till att stötta hundar och ägare som har problem med hundmöten i vardagen.
Jag kan tänka mig att det finns liknande på fler platser.

http://nwt.se/karlstad/article1494878.ece

https://www.facebook.com/groups/hundlivikarlstad/
 
Kan du ta med de trygga hundarna på promenad tror du?

Det spelar ingen roll om hon har en eller ett gäng stabila hundar med sig på promenaden. Det är samma sak ändå.

@Dino Jag håller med tidigare inlägg om att det låter som att din hund har något i grunden fel med mentaliteten. Jag har hört om andra sheltisar som är på samma/liknande sätt dock (de ska väl vara reserverade om jag inte missminner mig, och det är ju ett drag som kan gå rejält snett i aveln tyvärr) och jag undrar om inte en erfaren och duktig uppfödare skulle kunna komma med några bra tips? Kanske finns åtminstone något som skulle underlätta vardagen för er lite. :)

Sen tycker jag det låter väldigt positivt att hon kan slappna av så bra på klubben! Det betyder ju att det finns något att jobba mot, du vet att det finns ett "bättre" där borta vid horisonten. Se till att hålla det som en morot bara - istället för att deppa ihop över att ni inte är där än. :)
(Något jag själv ofta gör mig skyldig till... :o)

Ja, i rasstandarden står det att dom ska vara reserverade. Hon verkar ha fått för mycket av den genen så det istället har blivit en social osäkerhet mot människor vilket visar sig genom att hon blir extremt tokglad om hon får hälsa på någon. Ibland håller hon på att krypa ur skinnet för hon vill så gärna hälsa. Men mot hundar har den osäkerheten istället blivit utåtagerande.

Ibland undrar jag om hon bara jävlas med mig... just för att det går så bra på klubben. Tills hon sticker åt andra hållet när hon är lös och ser en hund. Då förstår jag hur väldigt osäker hon är.
Just nu är jag nere i en liten svacka när ingenting känns som att det fungerar, jag har haft dom svackorna ett par gånger tidigare men brukar komma ur dom rätt fort så fort jag får lite nya ideér och infallsvinklar :)


Jag bor över 100 mil från Karlstad. I norra norrland alltså. Men jag ska absolut kolla runt lite.

Vi var faktiskt på en hundpromenad med några okända hundar för ett tag sen. Jag höll mig ganska nära en väldigt stabil hane som hade ett utmärkt hundspråk som jag tänkte skulle vara nyttigt för henne att gå bredvid. Hon gjorde helt oprovocerade utfall gång på gång mot den stackars hunden. Inte lika stora som hon brukar men fortfarande utfall. Jag tror ändå det kan vara nyttigt för henne att bara gå bredvid en annan hund, bara för att hon får lära sig att det inte är så farligt.
 
Jag tycker du ska ta några privatlektioner för en duktig instruktör. Kanske är det så att hon behöver "packas ihop" lite, alltså acceptera att du bestämmer att hon inte får lov att göra utfall?

Jag tror hon har någon vajsing mentalt sett, det är inte önskvärt att de blir så rädda att de lägger benen på ryggen för så lite. Och så rädda hundar brukar behöva ganska tydliga regler för hur man får bete sig. De blir tryggare av det! Men det måste göras på rätt sätt, annars riskerar du att rasera hennes förtroende för dig. Jag tror också att hon hade mått bra av några BRA hundkompisar, alltså hundar som inte är för "på" och som accepterar när hon inte vill ha närkontakt.

Vad menar du med "packas ihop" lite? Jag frågar för att jag har samma problem som ts med min blandras. Hon är en underbar hund men har ett rätt dåligt psyke (otroligt skvätträdd, rädd för mörkret osv). Hon är osäker runt nya hundar och utgår ifrån att alla hundar är farliga tills motsatsen är bevisad. Så hur lägger man tydliga regler på ett schysst sätt?
 
Jag menar att hunden ska ta lite mindre egna initiativ och vara mer styrd. Hur man kommer dit beror på hund, en del behöver bara veta vad de ska göra (tydliga kommandon) medan andra måste lära sig veta hut först. Så känner man sig osäker är det bättre att ha någon kunnig som kan titta på hunden samtidigt.
 
Ja, i rasstandarden står det att dom ska vara reserverade. Hon verkar ha fått för mycket av den genen så det istället har blivit en social osäkerhet mot människor vilket visar sig genom att hon blir extremt tokglad om hon får hälsa på någon. Ibland håller hon på att krypa ur skinnet för hon vill så gärna hälsa. Men mot hundar har den osäkerheten istället blivit utåtagerande.

Ibland undrar jag om hon bara jävlas med mig... just för att det går så bra på klubben. Tills hon sticker åt andra hållet när hon är lös och ser en hund. Då förstår jag hur väldigt osäker hon är.
Just nu är jag nere i en liten svacka när ingenting känns som att det fungerar, jag har haft dom svackorna ett par gånger tidigare men brukar komma ur dom rätt fort så fort jag får lite nya ideér och infallsvinklar :)

Jag förstår de där känslorna, ibland sliter man bara sitt hår och tänker "Men det kan inte vara så förbannat svårt! :arghh:". Men det är det ju tydligen, eftersom hundarna rimligen inte djävlas med oss ändå. ;)

I sådana svackor är anteckningar också väldigt bra att ha, man kan se att det faktiskt (förhoppningsvis) gått framåt ändå, och att vad man känner har mer med en själv att göra än med resultaten. Det är tungt nog att ha en hund med problem, det gäller att undvika att lägga extra sten på börda så gott man kan. :)

(Jag vet tex att för ett par år sedan blev min hund så hysterisk när han såg en annan hund på ca 500m håll - ingen överdrift! - att han var direkt farlig för både mig och sig själv. Men det är skillnad på att veta det i bakhuvudet och att gå tillbaka och läsa om hur hemskt jobbigt det faktiskt var. Jämfört med att han igår stannade och tittade (spänt) på en hund som passerade på andra sidan gatan, som vrålskällde och släpades baklänges av sin ilskna husse, och att Monster sedan blev ordentligt dragig i kopplet och ville yra runt och nosa där den andra hunden gått? Inget att klaga på. Ibland behöver man perspektiv. ;))
 
Jag har en Ivan som har en historik av att vara hysterisk vid hundmöten. Tidigare även människomöten.

Efter att ha varit på kurs med honom enligt kommunikationsmetoden och lärt honom grejen med lugnande signaler och slutat bråka med honom, slutat sätta regler och krav som han faktiskt inte klarade av att leva upp till (han fick panik och var okontaktbar) så har jag en hund som är många, många gånger bättre. Han är inte 100 procent, men han klarar av att hantera hundmöten på egen hand nu för tiden, det är mest överraskningar han är dålig på. Nu räcker det med att jag säger "Bra!" så fort han får syn på den andra hunden, så blir han tryggare och fixar det utan att jag behöver lägga mig i mer än så.
 
Jag förstår de där känslorna, ibland sliter man bara sitt hår och tänker "Men det kan inte vara så förbannat svårt! :arghh:". Men det är det ju tydligen, eftersom hundarna rimligen inte djävlas med oss ändå. ;)

I sådana svackor är anteckningar också väldigt bra att ha, man kan se att det faktiskt (förhoppningsvis) gått framåt ändå, och att vad man känner har mer med en själv att göra än med resultaten. Det är tungt nog att ha en hund med problem, det gäller att undvika att lägga extra sten på börda så gott man kan. :)

(Jag vet tex att för ett par år sedan blev min hund så hysterisk när han såg en annan hund på ca 500m håll - ingen överdrift! - att han var direkt farlig för både mig och sig själv. Men det är skillnad på att veta det i bakhuvudet och att gå tillbaka och läsa om hur hemskt jobbigt det faktiskt var. Jämfört med att han igår stannade och tittade (spänt) på en hund som passerade på andra sidan gatan, som vrålskällde och släpades baklänges av sin ilskna husse, och att Monster sedan blev ordentligt dragig i kopplet och ville yra runt och nosa där den andra hunden gått? Inget att klaga på. Ibland behöver man perspektiv. ;))

Jag ska ta till mig ditt tips och föra anteckningar över hundmöterna. Det är en jättebra ide verkligen! Men jag har svårt att tro att jag kommer att slå slag i saken. Jag startade en blogg som jag skulle ha som träningsdagbok... två inlägg blev det innan jag gav upp :o

Igår gjorde vi faktiskt ett skitsnyggt hundmöte baserat på tipset från @Blueberry med kommunikationsmetoden. Jag har också hittar ett par tränare i närheten som jag ska kontakta :)
 
Jag ska ta till mig ditt tips och föra anteckningar över hundmöterna. Det är en jättebra ide verkligen! Men jag har svårt att tro att jag kommer att slå slag i saken. Jag startade en blogg som jag skulle ha som träningsdagbok... två inlägg blev det innan jag gav upp :o

Igår gjorde vi faktiskt ett skitsnyggt hundmöte baserat på tipset från @Blueberry med kommunikationsmetoden. Jag har också hittar ett par tränare i närheten som jag ska kontakta :)

Haha, jag är helt ärligt precis likadan! Jag startade också en blogg för att hålla koll på träningen i första hand... Inte skrivit där sen nån gång i vintras. Skriver humör/träningsdagbok på stränga order från vår tränare, fast sen jag använde att vi var bortresta som (usel! :o) ursäkt för att jag inte "kunde" skriva i den har jag inte kommit igång igen. Så jag är lika god kålsupare, minst sagt... Men det är väldigt bra att göra - det är bara så svåååååårt. :p

Vad kul att ni fick ett så bra möte! Sånt är guld värt för motivationen. :up:
 

Liknande trådar

Hundträning Har en 12-veckors schäfervalp som är otroligt stabil och lugn. Både hemma, i stallet, nya miljöer osv. Han håller sig nära mig men är...
Svar
10
· Visningar
1 119
Senast: Stergo
·
Övr. Hund Jag har en labbe tik som är ett år. Som valp var hon ganska tuff men när det kom till människor så tyckte hon det var läskigt. Inte så...
Svar
6
· Visningar
647
Senast: Trassel12
·
Övr. Hund Min tik som blir 3 år om 2 månader blir så väldigt markerade mot yngre hundar när de är lösa. Är det "normalt" för en tik som är typ...
Svar
1
· Visningar
622
Senast: Fetaost
·
Hundträning Hej alla, Min maltipoo (hane, inte kastrerad) blir i år 4 år gammal och det finns en rad problem som jag tror bottnar i stress. Vet...
2
Svar
20
· Visningar
2 183
Senast: Acto
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hundrädda
  • Jättehungrig katt
  • Kattbilder #9

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp