Ouppfostrad eller har han ont?

[Bluebelle]

Jag har hand om en väninnas hund medan hon själv är utomlands. Hunden i fråga är en chihuahua, 5 år gammal. Har själv en ettårig chihuahua som är det gosigaste som stått på fyra ben. Han följer mig glatt i alla miljöer och terränger och jag har verkligen fokuserat på att fostra honom som en hund och inte klema bort honom som så ofta sker med dessa små.
Men detta handlar om lånehunden. Passade honom för ett år sen och hade inga anmärkningar på hans beteende. Gosig, ville kela, leka. Uppskattar dock inte promenader så supermycket och inte i skogen, men det gick att få med honom och kunde ha honom lös. Denna hund är en stadshund och ja han uppfyller väl flera kriterier för de stereotypa chihuahuabeteendena i den negativa betydelsen. Varje gång han skäller får han uppmärksamhet som att han vore ett männinskobarn, stannar och vill bli upplyft, skäller en del (till skillnad från min som är näst intill stum). För ett år sen reagerade jag bara på att han drog åt sidan i sitt korta koppelband och liksom lutade ifrån en så att tassarna nästan tappade markkontakt. Köpte då ett flexikoppel och problemet var avlöst, nu gick han att promenera.
Nu ett år senare när jag har honom hos mig noterar jag följande förändringar:

- Han vägrar ofta gå. Sätter sig på ändan och stretar emot. Skriker högt om man drar i honom. Har lämnat honom och gått vidare med min hund i tron om att han ska komma efter som normala hundar, men icke. Hans skulle stannat där ett dygn jag är helt övertygad. Jag vet att ägaren brukar fråga "vad vill du ****? Vill du komma upp." Och sen bär hon honom. Jag bestämde mig för att visa att han inte vinner och satte på en sele som är skonsammare mot hals och nacke vid hans tvärstopp. Då skrek han ännu värre, vid minsta rörelse i kopplet (notera; rörelse, inte ryck eller drag). Det går inte att gå med honom och det är så frustrerande. Med flexikoppel går det återigen bättre men beteendet har inte upphört.
Är han ouppfostrat bångstyrig eller är det tecken på smärta?

- Han är ovillig att röra sig. Travar på sin höjd. Min hund kan inte busa igång honom så det blir inget bus mellan dem. Springer jag med hunden i koppel så travar han längst bak i kopplet och det känns som att jag släpar honom. Han sover dessutom hemskt mycket, mer än min vavva och vill inte gå upp på morgonen. Så ska han ha varit sen tidigare också.
Är han bortskämd och lat och i dålig form efter att ha suttit på mattes arm eller är det tecken på smärta?

-Han biter mig och morrar när jag klappar honom. Han vänder upp magen när han vill bli klappad på den men allt som oftast så skiftar hans humör till morrande och utfall inom en minut. Han biter hårt men utan att det går hål. Har tänkt på hur jag klappar och vart och kan inte identifiera en triggade punkt på hans kropp. Ibland är det bakdelen, låren, ibland tassarna, eller armbågarna, ibland mjuka magen, ibland bröstkorgen. Detta händer inte o. Man klappar honom när han sitter eller står. Det verkar gälla undersidan och baktill. Har funderat om jag klappar för hårt, men nu stryker jag enbart med fingrarnas baksida, har även funderat på om han vill vara ifred, men det är ju han själv som vänder upp magen åt mig i soffan och sängen och på golvet. Vet att ägaren kan gosa rätt våldsamt och trycka klämma och slita i honom, och då har jag sett honom bita ifrån men hon mest skrattar åt det. Men jag uppskattar inte detta beteende och är det fysiskt så tänker jag inte ignorera det.
Är han ouppfostrad eller har han ont?

Den här hunden alltså vägrar gå, rör sig föga entusiastiskt, gör utfall mot mig och även mot min hund de gånger jag har lånehunden nära och min egen en bit ifrån. Annars är det min hund som är dominant och bestämmer över tuggben och dylikt.
Kan även tillägga att hans klor var åt helsike för långa när han kom till mig och det är de varje gång jag ser honom.. De hade nästan börjat mötas i ett kluster i utväxten och då är det inte långt förrän de blir helt vanväxta. De hade svängt rätt mycket neråt och klon på benet på vänster fram hade nästan vuxit runt och med denna hakar han i filtar mm och skriker av smärta/rädsla. Klippte mer klorna men just denna är svår att få bort själva böjen eftersom klotången inte är smidig nog så nära hans ben. En flisa/taggformad del av klon är fortfarande kvar där, böjd och han låter mig inte röra.

Han hatar såklart att få klorna klippta men jag gjorde det lugnt och metodiskt och utan kamp men han skrek bara man närmade sig tassen. Jag vet ju att långa klor gör ont och ville därför klippa dem omedelbart.

Jag undrar om han är ouppfostrad, har ont, eller rent av hatar mig och är rädd för min beröring efter att jag ägnat mig åt hans värsta syssla kloklippning. Tyckte han jag gjorde honom illa och sätter det såna spår i en veckas tid? Min egna hund är svårare att klippa, tystare, men sprattlig, men han blir inte "hämndlysten" eller rädd för mig ens tio sekunder efteråt.
Beroende på vad hans beteende beror på så blir ju min approach olika, smärta = veterinären, tillitsproblem= team building och kärlek, ouppfostrad = träna träna träna eller lämna det åt ägaren.

Han verkar glad annars, hälsar på människor och hundar ute, blir glad när man kommer innanför dörren och han äter bra.

Har någon en idé? Jag lutar skarpt åt smärta eftersom jag observerar ett helt annat beteende än förra året men hur stor är sannolikheten att han är sur/rädd efter klovården? Han har trots allt behandlats som en människa så skulle inte förvåna mig om han utvecklar mänskligt beteende. Om det är dålig uppfostran som är problemet, hur hanterar jag detta under de veckor han är hos mig? Vad gör jag om han bits?

 

[Korven]

Skulle man bära på stora hundar lika mycket skulle de också bli sådär neurotiska.
Den kan ju ha ont men det borde väl ägarna också ha märkt tycker man.

 

[Och_Aye]

Jag skulle absolut gissa på att han har ont eller att något är fel - och såklart då utreda varenda millimeter av hunden.

Inget av det låter ouppfostrat tycker jag, mer som smärta som ev kommer och går.

Att en hund ev blir "daltad med" borde inte göra att den skriker rätt ut. :/

 

[Monstermom]

Det är ju såklart helt omöjligt för oss att säga, du som själv ser/lever med hunden vet inte säkert så vi som bara har din beskrivning vet såklart ännu mindre.

Generellt skulle jag dock säga att om man misstänker att en hund har ont så bör man kolla upp det, sådana tankar kommer sällan eller aldrig ur tomma intet. Så ja, jag skulle väl säga att du bör anta att han har ont så länge, så du inte gör några misstag med honom och skadar honom.

Men i tillägg så tror jag absolut att det kan vara så att han inte har tillit till dig heller, och att han fortfarande är "sur" för kloklippningen (och annat). Hundar man har en relation till är betydligt mer "förlåtande" än hundar som inte redan älskar en. Jag brukar tänka på relationen som ett konto, man måste sätta in kärlek och respekt för att det ska finnas där när man behöver det - gör man större uttag än vad som finns så hamnar man på minus, och så blir det straffränta och ett jädra elände att jobba sig tillbaka.

För mig låter det också som att han kanske inte har så goda förhoppningar att bli lyssnad på, som är rätt vanligt med små hundar (kan man köra över dem fysiskt är det många som gör det...), och som att du och hans ägare har väldigt skild syn på hur man hanterar hundar vilket förmodligen gör att det är lätt för dig att hitta "fel" på hans beteenden. Kom ihåg att han inte gör saker för att jävlas med dig, vare sig han har ont eller inte.

 

[Bluebelle]

Skulle man bära på stora hundar lika mycket skulle de också bli sådär neurotiska.
Den kan ju ha ont men det borde väl ägarna också ha märkt tycker man.

Jag hörde av mig till henne och berättade att han morrar och biter mig och hon svarade "han saknar säkert mig, det är därför". Hon är min vän så jag vill inte säga något dåligt om henne men faktiskt, hon helt jag hållet förmänskligar honom i alla situationer. Gav upp att prata med henne om det efter det svaret. Det är ju inget fosterbarns reaktion hos sin nya fosterfamilj vi pratar om.

 

[Korven]

Jag hörde av mig till henne och berättade att han morrar och biter mig och hon svarade "han saknar säkert mig, det är därför". Hon är min vän så jag vill inte säga något dåligt om henne men faktiskt, hon helt jag hållet förmänskligar honom i alla situationer. Gav upp att prata med henne om det efter det svaret. Det är ju inget fosterbarns reaktion hos sin nya fosterfamilj vi pratar om.

Jag förstår precis

 

[Bluebelle]

Det är ju såklart helt omöjligt för oss att säga, du som själv ser/lever med hunden vet inte säkert så vi som bara har din beskrivning vet såklart ännu mindre.

Generellt skulle jag dock säga att om man misstänker att en hund har ont så bör man kolla upp det, sådana tankar kommer sällan eller aldrig ur tomma intet. Så ja, jag skulle väl säga att du bör anta att han har ont så länge, så du inte gör några misstag med honom och skadar honom.

Men i tillägg så tror jag absolut att det kan vara så att han inte har tillit till dig heller, och att han fortfarande är "sur" för kloklippningen (och annat). Hundar man har en relation till är betydligt mer "förlåtande" än hundar som inte redan älskar en. Jag brukar tänka på relationen som ett konto, man måste sätta in kärlek och respekt för att det ska finnas där när man behöver det - gör man större uttag än vad som finns så hamnar man på minus, och så blir det straffränta och ett jädra elände att jobba sig tillbaka.

För mig låter det också som att han kanske inte har så goda förhoppningar att bli lyssnad på, som är rätt vanligt med små hundar (kan man köra över dem fysiskt är det många som gör det...), och som att du och hans ägare har väldigt skild syn på hur man hanterar hundar vilket förmodligen gör att det är lätt för dig att hitta "fel" på hans beteenden. Kom ihåg att han inte gör saker för att jävlas med dig, vare sig han har ont eller inte.

Hm ja.. Good points. Men hur menar du i sista stycket, inte så goda förhoppningar att bli lyssnad på? Menar du att man inte förstår sin hund och kör över dem och kräver i tid och otid? Jag tror nog ägaren är duktigast på det eftersom hennes råd till mig angående bitandet var att bli arg på honom. För mig känns det som ett dåligt alternativ oavsett om beteendet beror på smärta eller tillitsproblem.

Alla individer är olika så jag tycker att vill han inte leka med min hund så behöver han inte men tog upp alla beteendeförändringar jag observerat hos honom sen förra året eftersom att de tillsammans kan indikera något. Men annars tycker jag väl att det enda felet hos honom är bitandet. Ponera att vi talade om en Grand Danois med det beteendet. Då hade det kunnat vara farligt.

Och detta med förtroendekontot; att han var hos mig två veckor för ett år sen ( ja rätt längesen) samt att vi träffas då och då med hundarna, är det inte tillräckligt för att han ska ha tillit till mig?
Om det är så att tilliten behöver byggas, vad är ditt tips - jag bygger vanligtvis tillit med kärlek, övningar och aktiviteter och varvar det med att ge hunden eget space. Den här hunden ör inte intressersd av aktiviteter och övningar och kel utlöste ju bitandet.

 

[Monstermom]

Hm ja.. Good points. Men hur menar du i sista stycket, inte så goda förhoppningar att bli lyssnad på? Menar du att man inte förstår sin hund och kör över dem och kräver i tid och otid? Jag tror nog ägaren är duktigast på det eftersom hennes råd till mig angående bitandet var att bli arg på honom. För mig känns det som ett dåligt alternativ oavsett om beteendet beror på smärta eller tillitsproblem.

Att en liten hund ofta hanteras fysiskt rent slentrianmässigt, flyttas, lyfts, dras omkring osv på ett sätt som inte funkar med en stor hund. Han säger "jag vill inte x, jag vill y", men jag får uppfattningen att han inte har någon stor förhoppning att det ska respekteras. Du släpar honom vidare när han stannar (jag säger inte att han ska få stanna, men...), matten kånkar runt på honom och skrattar när han morrar och biter, osv. Med en stor hund blir man tvungen att arbeta tillsammans med hunden och bli medveten om vad man gör på ett annat sätt än med en liten hund, där möjligheten att bara köra över den fysiskt alltid finns tillgänglig på ett helt annat sätt. Små hundar är sällan neurotiska vrak för att de daltas med för mycket, i min erfarenhet, utan för att de är omgivna av gigantiska apor med händerna utsträckta hela tiden...
(Håller helt med dig om att det är ett dåligt råd att bli arg på honom.)

Alla individer är olika så jag tycker att vill han inte leka med min hund så behöver han inte men tog upp alla beteendeförändringar jag observerat hos honom sen förra året eftersom att de tillsammans kan indikera något. Men annars tycker jag väl att det enda felet hos honom är bitandet. Ponera att vi talade om en Grand Danois med det beteendet. Då hade det kunnat vara farligt.

Ja, som du kanske förstår så är det precis så jag tycker man ska försöka tänka på honom - som en stor ras.
Jag ser inte grundproblemet som huruvida hunden är farlig eller ej, egentligen. Utan huruvida hunden upplever ett problem. Det verkar det ju som att den här hunden gör.

Och detta med förtroendekontot; att han var hos mig två veckor för ett år sen ( ja rätt längesen) samt att vi träffas då och då med hundarna, är det inte tillräckligt för att han ska ha tillit till mig?
Om det är så att tilliten behöver byggas, vad är ditt tips - jag bygger vanligtvis tillit med kärlek, övningar och aktiviteter och varvar det med att ge hunden eget space. Den här hunden ör inte intressersd av aktiviteter och övningar och kel utlöste ju bitandet.

Vad som är tillräckligt för att bygga tillit varierar såklart med olika individer, en del är ju "dumsnälla" till naturen och tror alla om gott så fort de får minsta chans, andra är misstänksamma rackare väldigt länge. Och den biten med "straffränta" är främsta anledningen att jag tänker på relationen just som ett bankkonto, en skuld är väldigt mycket svårare att klösa tillbaka än om man sköter sin ekonomi från grunden. Med det menar jag att en hund som fått anledning (god eller mer eller mindre inbillad/överkänslig) att misstro en kräver mer jobb än om man gjort exakt samma "uttag" efter man byggt upp en god grund på kontot.
Men ja, jag skulle anta att han anser sig ha anledning att misstro dig och jobba utifrån det. När det gäller hur ni ska bygga upp förtroende och samarbete så tror jag tyvärr att han behöver kollas för smärta allra först och främst, och så länge utgår du från att han har ont. Det är ju svårt i och med att det inte är din egen hund, men ibland är det svårt tyvärr. Få honom kollad, på något sätt, och behandla honom som att han har ett fysiskt problem tills vidare...

 

[Sleepy]

Jag har hand om en väninnas hund medan hon själv är utomlands.

Vad du ska göra beror ju på hur länge du ska ha hand om hunden. Är det en längre tid så får du ju ta honom till veterinären för att utesluta smärta; efter att ha pratat ihop dig med ägaren.

 

[Bluebelle]

Vad du ska göra beror ju på hur länge du ska ha hand om hunden. Är det en längre tid så får du ju ta honom till veterinären för att utesluta smärta; efter att ha pratat ihop dig med ägaren.

Tre veckor... Så det är ju länge att gå och fundera på om stackaren har ont.. :/

 

[Bluebelle]

Att en liten hund ofta hanteras fysiskt rent slentrianmässigt, flyttas, lyfts, dras omkring osv på ett sätt som inte funkar med en stor hund. Han säger "jag vill inte x, jag vill y", men jag får uppfattningen att han inte har någon stor förhoppning att det ska respekteras. Du släpar honom vidare när han stannar (jag säger inte att han ska få stanna, men...), matten kånkar runt på honom och skrattar när han morrar och biter, osv. Med en stor hund blir man tvungen att arbeta tillsammans med hunden och bli medveten om vad man gör på ett annat sätt än med en liten hund, där möjligheten att bara köra över den fysiskt alltid finns tillgänglig på ett helt annat sätt. Små hundar är sällan neurotiska vrak för att de daltas med för mycket, i min erfarenhet, utan för att de är omgivna av gigantiska apor med händerna utsträckta hela tiden...
(Håller helt med dig om att det är ett dåligt råd att bli arg på honom.)



Ja, som du kanske förstår så är det precis så jag tycker man ska försöka tänka på honom - som en stor ras.
Jag ser inte grundproblemet som huruvida hunden är farlig eller ej, egentligen. Utan huruvida hunden upplever ett problem. Det verkar det ju som att den här hunden gör.



Vad som är tillräckligt för att bygga tillit varierar såklart med olika individer, en del är ju "dumsnälla" till naturen och tror alla om gott så fort de får minsta chans, andra är misstänksamma rackare väldigt länge. Och den biten med "straffränta" är främsta anledningen att jag tänker på relationen just som ett bankkonto, en skuld är väldigt mycket svårare att klösa tillbaka än om man sköter sin ekonomi från grunden. Med det menar jag att en hund som fått anledning (god eller mer eller mindre inbillad/överkänslig) att misstro en kräver mer jobb än om man gjort exakt samma "uttag" efter man byggt upp en god grund på kontot.
Men ja, jag skulle anta att han anser sig ha anledning att misstro dig och jobba utifrån det. När det gäller hur ni ska bygga upp förtroende och samarbete så tror jag tyvärr att han behöver kollas för smärta allra först och främst, och så länge utgår du från att han har ont. Det är ju svårt i och med att det inte är din egen hund, men ibland är det svårt tyvärr. Få honom kollad, på något sätt, och behandla honom som att han har ett fysiskt problem tills vidare...

Ja, han hade ju velat att man tar honom till veterinären menar du, förutsatt att det är smärta som är orsaken.

Men om han misstror mig, varför vänder han upp magen för att bli klappad? Ägaren säger att han gör så när han är avslappnad, och förra året samt alla gånger vi träffats har det gått bra.. Han borde snarare visa att han vill ha avstånd om han misstror mig tänker jag.

 

[Daff]

Kan det inte vara så att han har ont i tassarna efter de långa klorna och därför inte vill gå?

Du kanske kan försöka träna lite trix med honom för att bygga upp er relation? Be honom om lätta saker och sen belöna med godis eller leksak. Se om du kan få fram lite lek eller energi hos honom genom det, då kanske du kan se om han rör sig villigt när han är peppad.

 

[Monstermom]

Ja, han hade ju velat att man tar honom till veterinären menar du, förutsatt att det är smärta som är orsaken.

Men om han misstror mig, varför vänder han upp magen för att bli klappad? Ägaren säger att han gör så när han är avslappnad, och förra året samt alla gånger vi träffats har det gått bra.. Han borde snarare visa att han vill ha avstånd om han misstror mig tänker jag.

Varför just han gör det vet jag inte, men det behöver (i min erfarenhet) inte bara handla om kontaktsökande och mys när en hund gör så. Det kan också handla om en önskan att bli tröstad (han har ont, det finns någon där som har ansvaret för honom så han "ber om hjälp", men så blir det inte bättre och han vill bli lämnad ifred istället), eller om att han faktiskt vill mysa på något sätt men någon rörelse han gör (alltså inte att du rör honom på fel ställe, det har du ju försökt se ett mönster i men inte lyckats, utan att han vrickar till något själv när han ligger under din hand - och kanske tror att du gjort det mot honom) gör det onda värre, eller att han har så ont att han försöker få det att sluta genom att visa underkastelse (men det slutar ändå inte, så han försöker försvara sig istället...), eller en mängd andra möjligheter. Hundar är tyvärr inte så enkla att det går att säga "rörelse 1 betyder A, rörelse 2 betyder B", osv. Det är lätt att förvänta sig en viss betydelse - särskilt om man är van att "prata" med en annan hund - och helt feltolka vad hundar "säger", jag tror det bästa som regel är att försöka strippa bort sådana antaganden och titta på den större bilden: ja, han lägger upp magen men sen blir han förbannad. Alltså hade jag låtit bli att ta den "inbjudan", vad det nu är han säger så verkar jag inte riktigt förstå det och regel 1 för mig är att i möjligaste mån undvika att tränga hunden så han upplever att han måste försvara sig. Om hunden morrar och biter ser jag det som ett misslyckande, ett uttag från kontot jag verkligen inte vill betala - särskilt inte för ingenting alls, annat vore det för tex en veterinärundersökning.

Jag vet inte varför han gör som han gör, inte du heller. Men vi kan i alla fall identifiera negativa, oönskade (och som jag ser det, desperata) beteenden och försöka rensa ut dessa så gott det går?

Edit: och ägarens tolkningar hade jag tagit med en rätt rejäl nypa salt. Dels ser hon inte hundens beteende här, nu, mot dig så hennes uttalanden bygger på hur hon tror att hunden beter sig och behöver inte alls stämma med vad som faktiskt händer, och dels har hon kanske inte den djupa kunskap om vare sig hundar generellt eller just den här hunden som hon kanske tror. Nu har vi ju bara din bild av hur hunden behandlas av sin matte att gå på, och den är väl kanske delvis grundad i viss frustration och oliktänkande, men som sagt jag hade tagit det med en nypa salt...

 

[Lovisaleonora]

Jag hade helt klart utgått från smärta. Sedan är han ouppfostrad OCKSÅ vilket gör det svårt att få klarhet i vad och när det gör ont.

 

[Bluebelle]

Kan det inte vara så att han har ont i tassarna efter de långa klorna och därför inte vill gå?

Du kanske kan försöka träna lite trix med honom för att bygga upp er relation? Be honom om lätta saker och sen belöna med godis eller leksak. Se om du kan få fram lite lek eller energi hos honom genom det, då kanske du kan se om han rör sig villigt när han är peppad.

Jag tror absolut det kan ha med klorna att göra. Min granne sa nyss att de kan få ont i ryggen av för långa klor då de går lite fel då.

Jag har provat att engagera honom på de sätten men han vill bara sova.. Men det är väl bara att fortsätta försöka och vara lite kreativ.

 

[Bluebelle]

Varför just han gör det vet jag inte, men det behöver (i min erfarenhet) inte bara handla om kontaktsökande och mys när en hund gör så. Det kan också handla om en önskan att bli tröstad (han har ont, det finns någon där som har ansvaret för honom så han "ber om hjälp", men så blir det inte bättre och han vill bli lämnad ifred istället), eller om att han faktiskt vill mysa på något sätt men någon rörelse han gör (alltså inte att du rör honom på fel ställe, det har du ju försökt se ett mönster i men inte lyckats, utan att han vrickar till något själv när han ligger under din hand - och kanske tror att du gjort det mot honom) gör det onda värre, eller att han har så ont att han försöker få det att sluta genom att visa underkastelse (men det slutar ändå inte, så han försöker försvara sig istället...), eller en mängd andra möjligheter. Hundar är tyvärr inte så enkla att det går att säga "rörelse 1 betyder A, rörelse 2 betyder B", osv. Det är lätt att förvänta sig en viss betydelse - särskilt om man är van att "prata" med en annan hund - och helt feltolka vad hundar "säger", jag tror det bästa som regel är att försöka strippa bort sådana antaganden och titta på den större bilden: ja, han lägger upp magen men sen blir han förbannad. Alltså hade jag låtit bli att ta den "inbjudan", vad det nu är han säger så verkar jag inte riktigt förstå det och regel 1 för mig är att i möjligaste mån undvika att tränga hunden så han upplever att han måste försvara sig. Om hunden morrar och biter ser jag det som ett misslyckande, ett uttag från kontot jag verkligen inte vill betala - särskilt inte för ingenting alls, annat vore det för tex en veterinärundersökning.

Jag vet inte varför han gör som han gör, inte du heller. Men vi kan i alla fall identifiera negativa, oönskade (och som jag ser det, desperata) beteenden och försöka rensa ut dessa så gott det går?

Edit: och ägarens tolkningar hade jag tagit med en rätt rejäl nypa salt. Dels ser hon inte hundens beteende här, nu, mot dig så hennes uttalanden bygger på hur hon tror att hunden beter sig och behöver inte alls stämma med vad som faktiskt händer, och dels har hon kanske inte den djupa kunskap om vare sig hundar generellt eller just den här hunden som hon kanske tror. Nu har vi ju bara din bild av hur hunden behandlas av sin matte att gå på, och den är väl kanske delvis grundad i viss frustration och oliktänkande, men som sagt jag hade tagit det med en nypa salt...

Ja jag kan inte säga annat än att jag håller med dig i allt detta du skrev.
Misstänker fortfarande det är smärta som spökar eftersom han skriker. Senaste promenaden drog han själv mot en hund och skrek till när kopplet sträcktes. Visserligen är han en pipig hund och kan reagera med skrik i snitt två gånger dagligen för att, som jag tolkar det, han trampat på någon ojämnhet som stuckit till i tassen, en gång var det ett torrt gult grässtrå på nosen som gav en sån reaktion. Kanske är låg smärttröskel som är problemet hehe.

 

[Bison]

Jag hade velat göra en koll hos veterinären för att utesluta smärta.

Sen behöver han inte ha ont. Vår Ruben är jättebra med oss, inte så bra med andra...
Han sätter eller lägger sig på promenader, vänder och går åt andra hållet, han morrar och bits och är en riktig jäkla surbulle.
Kommer man över den tröskeln är han väldigt trevlig men låter man honom hållas kan han vara riktigt vidrig.

 

[Sleepy]

Tre veckor... Så det är ju länge att gå och fundera på om stackaren har ont.. :/

Ja, det är för länge. Är hunden försäkrad? Prata med ägaren och se till att han får en koll hos vet.

 

[Bluebelle]

Jag hade velat göra en koll hos veterinären för att utesluta smärta.

Sen behöver han inte ha ont. Vår Ruben är jättebra med oss, inte så bra med andra...
Han sätter eller lägger sig på promenader, vänder och går åt andra hållet, han morrar och bits och är en riktig jäkla surbulle.
Kommer man över den tröskeln är han väldigt trevlig men låter man honom hållas kan han vara riktigt vidrig.

Ja det finns ju alla typer av individer. Men den här gör ju allt detta med ägaren också men hon som jag skrivit ovan skrattar åt honom och tycker han är rolig när han tjurar och bits. Denna hund har ju varit jättebra med mig innan, kände då att vi fick bättre kontakt än vad jag upplevde att han hade med henne (vilket jag iofs inte kan veta men det kändes så). Det är nu ett år senare som jag tycker han är annorlunda.

Kan tillägga att det var den här underbara individen som fick mig förälskad i rasen så jag tog beslutet att skaffa en egen chihuahua. Från att tidigare enbart gilla stora hundar. Han brukade alltid vara så trevlig och social, en riktig mingelhund som var superkul att ta med ut bland folk för han älskar vanligtvis alla. Alltså till skillnad från Ruben funkar han normalt med alla. Nu ikväll högg han mot en trevlig man som kom fram och pratade med oss och sedan sträckte fram handen mot hunden. Nosa går bra men efter 5 sekunders klappande nafsade han. Det är absolut olikt honom.

 

[dpmatte]

En av mina hundar har haft ont i ryggen, låsningar i kotorna, som kom sig av att han gick fel. Vi var hos kiropraktor som rättade till kotorna. Vi har sedan börjat med weightpulling vilket har planat ut hans rygg, den var väldigt böjd när han hade ont. Får vi ett uppehåll i weightpullingen så blir ryggen rundare igen. Vad jag menar är att han kan ha gått fel p g a sina långa klor.

Den äldstes koppel/halsband hakade för några år sedan upp sig i en cykel som körde för nära. Han fick halsdiskbråck då och skrek som en stucken gris när kopplet sträcktes. Veterinären gav honom 2 veckor strikt burvila, sen var han bra igen och vi har inte märkt av det sedan dess. Han är 15 år nu, var cirka 6-7 år när det hände. Är hans matte/husse hårdhänt kan han ha blivit skadad.

Detta är bara 2 orsaker till att hunden har så ont så den skriker när kopplet sträcks/dras åt. Det finns många fler olika orsaker som bara en veterinär kan komma fram till. T ex om han har gått på klorna tidigare när de var för långa så kan det göra ont i hans ohärdade trampdynor att gå på asfalt/grus eller så kanske någon klo fortfarande är för lång så att den är väldigt öm. Sen kan det vara ångest också, det gjorde ont att gå när klorna var för långa och så tror han att det ska göra ont nu också. Har du provat att gå med honom på väldigt mjukt underlag, t ex gräsmatta med väldigt mycket mossa i? Om inte, så prova och se vad som händer.