Jag har skrivit det här utifrån det jag har sett, och det här är min bild av ridskolor och hästarna som arbetar i dem.
10-åriga småflickor satt med förväntansfulla miner på en bänk utanför stallet och pratade om sina olika hästar. "Polly är så lat, fast om man slår han med spöet så kan han bli jättesnabb!" Andra dagen på ridlägret var det, småflickorna och någon enstaka pojke sprang runt i stallet och letade efter borstar och grimmor. Där inne i stallet stod hästarna. Alla halvsov, förutom det lilla gotlandsrusset som nafsade efter de som gick förbi. De svalde luft, flera av hästarna. Ändå var det förvånansvärt lugnt och tyst i stallet, inget spring i spiltorna. Men i och för sig var det ju sommarlov och de enda som fanns i stallet var de som red på ridlägret och några skötare. De var tjuriga, de flesta hästarna. Andra reagerade knappt när man gick in i spiltan. En häst kommer jag speciellt ihåg, den bruna valacken och den lilla, lilla flickan. Hon gick in och skulle kratsa hovarna, och då bet han henne i ryggen. Hon började gråta och en skötare fick hålla i honom medan hon kratsade. Han hade en krubbitarrem, och av det jag såg så trivdes han inte och försöka säga ifrån. Precis som de andra hästarna.
Lektionen började, dressyr stod på schemat. Runt, runt, runt i trav. I samma varv, i samma tempo. En volt och sedan fortsatte det. Skritt. Hästarna gjorde vad de blev tillsagna, protesterade de kunde spöet hjälpa till. De som inte ville galoppera fick ställa sig på medellinjen och de andra satte fart. Någon häst vaknade till liv och började bocka, ryttaren flög av och flera hästar saktade självmant av. Bankade med skänklar och järnbitar som omilt dras igenom munnarna, att hästarna står ut! De är så avtrubbade, bryr sig inte längre. Vet att människan alltid vinner, att de inte kan protestera för ingen hör dem ändå.
Alla måste ju få chansen att lära sig rida, men hästarna mår ju inte direkt bra av att år ut och år in gå med nybörjare på ryggen. En häst hade de behållt i tjugo år, han gick fortfarande på ridskolan. Långsam var han, behövdes flera slag för att få igång honom.
Jag kommer själv ihåg när man gick där på ridskolan. Jag tänkte inte mycket på hästen, det var liksom bara självklart att den skulle lyda en och gjorde den inte det så var den dum.
En ridskola där alla hästar trivs - det känns väldigt långt borta, i alla fall av det jag har sett. Jag tycker så fruktansvärt synd om alla dessa hästar som står där i spiltan och måste stå ut med alla dessa ponnyskänklar osv. Alla blir ju avtrubbade och deprimerade efter ett tag, och då blir de ännu lämpligare för nybörjare. Då de har gett upp och inte orkar protestera mer.
Dessa småtjejer som älskar ridskolan och som längtar ihjäl sig till nästa ridlektion, jag önskar att hästarna kunde känna samma glädje.
Men tyvärr gör de nog inte det.
10-åriga småflickor satt med förväntansfulla miner på en bänk utanför stallet och pratade om sina olika hästar. "Polly är så lat, fast om man slår han med spöet så kan han bli jättesnabb!" Andra dagen på ridlägret var det, småflickorna och någon enstaka pojke sprang runt i stallet och letade efter borstar och grimmor. Där inne i stallet stod hästarna. Alla halvsov, förutom det lilla gotlandsrusset som nafsade efter de som gick förbi. De svalde luft, flera av hästarna. Ändå var det förvånansvärt lugnt och tyst i stallet, inget spring i spiltorna. Men i och för sig var det ju sommarlov och de enda som fanns i stallet var de som red på ridlägret och några skötare. De var tjuriga, de flesta hästarna. Andra reagerade knappt när man gick in i spiltan. En häst kommer jag speciellt ihåg, den bruna valacken och den lilla, lilla flickan. Hon gick in och skulle kratsa hovarna, och då bet han henne i ryggen. Hon började gråta och en skötare fick hålla i honom medan hon kratsade. Han hade en krubbitarrem, och av det jag såg så trivdes han inte och försöka säga ifrån. Precis som de andra hästarna.
Lektionen började, dressyr stod på schemat. Runt, runt, runt i trav. I samma varv, i samma tempo. En volt och sedan fortsatte det. Skritt. Hästarna gjorde vad de blev tillsagna, protesterade de kunde spöet hjälpa till. De som inte ville galoppera fick ställa sig på medellinjen och de andra satte fart. Någon häst vaknade till liv och började bocka, ryttaren flög av och flera hästar saktade självmant av. Bankade med skänklar och järnbitar som omilt dras igenom munnarna, att hästarna står ut! De är så avtrubbade, bryr sig inte längre. Vet att människan alltid vinner, att de inte kan protestera för ingen hör dem ändå.
Alla måste ju få chansen att lära sig rida, men hästarna mår ju inte direkt bra av att år ut och år in gå med nybörjare på ryggen. En häst hade de behållt i tjugo år, han gick fortfarande på ridskolan. Långsam var han, behövdes flera slag för att få igång honom.
Jag kommer själv ihåg när man gick där på ridskolan. Jag tänkte inte mycket på hästen, det var liksom bara självklart att den skulle lyda en och gjorde den inte det så var den dum.
En ridskola där alla hästar trivs - det känns väldigt långt borta, i alla fall av det jag har sett. Jag tycker så fruktansvärt synd om alla dessa hästar som står där i spiltan och måste stå ut med alla dessa ponnyskänklar osv. Alla blir ju avtrubbade och deprimerade efter ett tag, och då blir de ännu lämpligare för nybörjare. Då de har gett upp och inte orkar protestera mer.
Dessa småtjejer som älskar ridskolan och som längtar ihjäl sig till nästa ridlektion, jag önskar att hästarna kunde känna samma glädje.
Men tyvärr gör de nog inte det.
Många hästar var tjuriga och passade verkligen inte in, men de fick vara kvar ändå. Jag minns en lat liten ponny, ridläraren sa alltid till den som fick ponnyn att den skulle ha spö och slå till några gånger om det behövdes.
