Påtvingad hund av sambo?

irriterad

Trådstartare
Hej, ny här på forumet!

Hur som helst, det som blivit för mig är att min sambo tvingade på mig en hund förra året då hen lovade att jag inte skulle behöva bry mig om hunden, fixa passning, städa osv då hen verkligen ville ha en till hund. Hen hade redan en gammal hund innan vi träffades för dryga 2 åren sedan, men denna har jag ej haft några problem med då den är lugn och fin.

Men nu sitter jag här och tar i stort sett hand om hunden i fråga helt själv, städar upp efter den, dammsugar varje dag efter den då den fäller så enormt mycket hår. Jag blir bara så förbannad att jag ska sitta och ta hand om fanskapet själv i slutet av dagen när det var det jag sa att jag INTE skulle göra. Min fritid blir drabbad och det är en sådan enormt stor energiläcka i mitt liv just nu..

I början förstod jag att det skulle vara rörigt under valptiden men nu när den är över året och inte valp längre så känns det enormt jobbigt att jag inte ens kan lämna lägenheten utan att komma hem till en enorm röra, i soffan, golv, hall, you name it.

Jag vet inte vad jag ska göra härnäst då jag bara blir bemött av ilska varenda gång jag pratar om att det inte fungerar, att vi kanske måste omplacera den då den uppenbarligen inte mår så bra av detta. Jag jobbar själv heltid under andra arbetstimmar beroende på hur arbetsplatsen ser ut för stunden och då blir det kastat en hund på mig bara sådär, vad gör man?

Jag är verkligen ingen hundhatare, jag har växt upp själv sedan barnsben med hundar men denna pälsboll tål jag verkligen inte! Det är en Australian Shepard på dryga året som vi rastar och aktiverar så gott det går, men jag ser ingen ändring i dennes beteende och jag blir galen.

Ska den enda utvägen vara att lämna skeppet innan det sjunker? Det vill säga bryta våran relation för att sambon är så småsinnad att hen vägrar se detta?

Tack!
 
Hej, ny här på forumet!

Hur som helst, det som blivit för mig är att min sambo tvingade på mig en hund förra året då hen lovade att jag inte skulle behöva bry mig om hunden, fixa passning, städa osv då hen verkligen ville ha en till hund. Hen hade redan en gammal hund innan vi träffades för dryga 2 åren sedan, men denna har jag ej haft några problem med då den är lugn och fin.

Men nu sitter jag här och tar i stort sett hand om hunden i fråga helt själv, städar upp efter den, dammsugar varje dag efter den då den fäller så enormt mycket hår. Jag blir bara så förbannad att jag ska sitta och ta hand om fanskapet själv i slutet av dagen när det var det jag sa att jag INTE skulle göra. Min fritid blir drabbad och det är en sådan enormt stor energiläcka i mitt liv just nu..

I början förstod jag att det skulle vara rörigt under valptiden men nu när den är över året och inte valp längre så känns det enormt jobbigt att jag inte ens kan lämna lägenheten utan att komma hem till en enorm röra, i soffan, golv, hall, you name it.

Jag vet inte vad jag ska göra härnäst då jag bara blir bemött av ilska varenda gång jag pratar om att det inte fungerar, att vi kanske måste omplacera den då den uppenbarligen inte mår så bra av detta. Jag jobbar själv heltid under andra arbetstimmar beroende på hur arbetsplatsen ser ut för stunden och då blir det kastat en hund på mig bara sådär, vad gör man?

Jag är verkligen ingen hundhatare, jag har växt upp själv sedan barnsben med hundar men denna pälsboll tål jag verkligen inte! Det är en Australian Shepard på dryga året som vi rastar och aktiverar så gott det går, men jag ser ingen ändring i dennes beteende och jag blir galen.

Ska den enda utvägen vara att lämna skeppet innan det sjunker? Det vill säga bryta våran relation för att sambon är så småsinnad att hen vägrar se detta?

Tack!
Hej!
Nu är du ju på ett forum där de flesta faktiskt älskar hundar. Det berör mig otroligt illa när du benämner en i sammanhanget helt oskyldig hund som "fanskapet" och att du "inte tål pälsbollen". Det är liksom inte hundens fel att du och din sambo inte är överens om vem som ska ta hand om vad!

En australian shepherd är en aktiv hundras, gjord för arbete, och kräver sin aktivering. Men den har ingen skyldighet att bli "lugn och fin" eller "ändra sitt beteende" för att ni aktiverar den - det är ett långsiktigt arbete som verkligen inte är färdigt för att hunden är drygt ett år gammal. En hund i den åldern är som en äldre tonåring - har kanske börjat lära sig en del hyfs och hur man beter sig, men kan också ha massor av överskottsenergi och är verkligen inte mentalt vuxen ännu! Det är, skulle jag säga, rätt normalt att aktiva hundraser runt året är ganska mycket "överallt" och det är verkligen inte hundens fel att du inte gillar det!

Jag har själv en aktiv hundras (isländsk fårhund) i samma ålder och visst får jag gråa hår av honom ibland - men det är ju liksom så det är, det går inte att jämföra med en äldre hund!

Vore jag din sambo och ni inte får detta att funka, så hade jag nog valt att behålla hunden och avsluta relationen. Men mina djur är viktiga för mig, det är ju inte säkert att alla resonerar likadant. Jag hade också haft svårt att bo ihop med någon som så tydligt ogillade något av mina djur.
 
Ser två problem här.
1: Hunden är inte viktig för någon av er eftersom sambon inte tar sitt fulla ansvar som utlovat.
2: Ni båda saknar förmågan att kommunicera, kompromissa och visa hänsyn till varandra eftersom hunden har blivit en dealbreaker för er.
 
Bli särbos ett tag så får din sambo steppa up och ta sitt ansvar gentemot hunden.

Förstår din frustration och att den byggs upp mer och mer speciellt med en så aktiv ras så försök låta bli att tycka det är jobbigt med själva hunden, det är inte dens fel i det hela.
 
Jag tror att enda lösningen för dig är att flytta faktiskt. Det är mycket stor skillnad att bo med en stillsam äldre hund och att bo med en ung aktiv individ av brukshundsras. Det går inte att jämföra. Även om din sambo hade tagit sitt ansvar fullt ut och du inte behövt göra något med hunden eller städandet efter den så hade det påverkat dig mer än vad det låter som att du skulle vilja. Jag har själv aktiva bruksraser i min släkt och även om jag gillar de hundarna som individer och gärna går ut och går med dem och hjälper min släkting med träning ibland så hade jag ALDRIG velat bo med dem. Jag hade inte mått bra av den aktivitetsnivån. Och hur de hade varit att bo om de inte fått sina behov av aktivering tillgodosedda vill jag inte ens tänka på.
 
Min spontana reflektion är att hunden inte är problemet här, utan relationen. Redan första meningen tyder ju på att en del väsentliga saker inte riktigt verkar fungera: "...min sambo tvingade på mig en hund"

I en fungerande relation varken tvingar man eller låter sig tvingas, och man fattar den här sortens beslut – beslut som påverkar den gemensamma vardagen och bostaden – tillsammans. Personligen ser jag det som totalt orealistiskt att ha hund i ett hem där en familjemedlem inte 'har hund'. Alla har hund i ett hem där det finns hund, även om någon har huvudansvaret.

I en fungerande relation håller man dessutom det man kommit överens om, vilket din partner inte verkar göra, och om det råkar ske att man bryter ett löfte då tar man det på allvar, pratar konstruktivt om det, och reparerar skadan som skett. Inget av detta verkar ske heller. Detta är ganska grundläggande aspekter av hur man känner för varandra, hur mycket respekt och omtanke man har för varandra och även sig själv.
 
Ser inte hunden som problemet utan att din sambo inte tar det ansvar hen lovat utan lägger det på någon annan. Skulle ta en funderare på om jag vill fortsätta mitt liv som sambo med någon som har det beteendet, även om hunden försvinner så försvinner inte din sambos beteende runt ansvar.
 
Men vad är upplägget, hur mycket ansvar tar han för sin hund? Varför behöver du städa upp eller komma hem till kaos och inte han t ex? Vad gör han med hunden, har han den till någonting, får den göra något med sitt liv?

(Jag och min sambo har totalt olika typer av hundar - jag border collies, han olika varianter att jakt-galningar. Vi har också en rätt olika syn på hur mycket träning det är värt att lägga på sådana detaljer som vardagslydnad :p.
Jag kan helt ärligt säga att vi har ganska uppdelat mellan våra hundar. Självklart matar vi alla osv men de längre promenaderna t ex får han sköta själv med sina hundar. Han tar gärna med mina när han ska gå ut själv men jag pallar liksom inte helt ostyriga jaktmonster som drar och skäller :o. Jag rastar gärna hans lite kortare sväng och släpper såklart ut om någon är kass i magen osv, så hemsk är jag ju inte. Men de står en del i hundgård när han inte är hemma t ex, de kan inte gå lösa på tomten på samma sätt som mina då vi har andra lösa djur på tomten och jag har inte tid att vakta dem hela tiden. Jag har haft min tid med problembeteenden hos hundar känner jag, tycker livet med hundar ska vara harmoniskt och fungera. Därför har jag valt de hundar jag har samt tränat på ett sätt som gör att de funkar som jag mår bra av. Då kan inte någon annan kasta monster på mig från höger och vänster som jag förväntas ta hand om - jag har inte den gränslösa kärleken eller det tålamodet för alla hundar i världen oavsett hur de fungerar känner jag.)
 
Jag förstår din frustration till 100% och jag förstår att man lätt känner ilska och frustration gentemot hunden också även om det egentligen är sambon som är grundproblemet.

Hade jag varit i din sits hade jag faktiskt ställt ett ultimatum, antingen omplaceras hunden eller så flyttar ni isär och så sätter du en deadline, "är inte hunden omplacerad inom x tid så flyttar vi isär". Sen får han helt enkelt prioritera vad han tycker är viktigast, er relation eller hunden som han ändå inte tar hand om.
 
Det är ju helt olika vad man vill ha ut av en relation. Kanske kan det vara värt att leva med en mansbebis för att få ligga regelbundet? Men jag tycker det verkar som slöseri med tid. Ska jag ha en relation med någon ska det vara någon som tar ansvar över sig och sitt och som ger mig energi istället för att ta.
Så i din situation hade jag avslutat och flyttat. Ingen idé att försöka ställa ultimatum eller på att lirka för att lösa situationen med hunden. Vad blir nästa problem liksom? Såvitt jag vet ändrar inte folk på sig så om du stannar kan du räkna med att din kille kommer dumpa fler problem i ditt knä i framtiden.
 
Det är ju helt olika vad man vill ha ut av en relation. Kanske kan det vara värt att leva med en mansbebis för att få ligga regelbundet? Men jag tycker det verkar som slöseri med tid. Ska jag ha en relation med någon ska det vara någon som tar ansvar över sig och sitt och som ger mig energi istället för att ta.
Så i din situation hade jag avslutat och flyttat. Ingen idé att försöka ställa ultimatum eller på att lirka för att lösa situationen med hunden. Vad blir nästa problem liksom? Såvitt jag vet ändrar inte folk på sig så om du stannar kan du räkna med att din kille kommer dumpa fler problem i ditt knä i framtiden.
Det står ju "hen", om om sambon är kille vet vi inte?
 
Hej, ny här på forumet!

Hur som helst, det som blivit för mig är att min sambo tvingade på mig en hund förra året då hen lovade att jag inte skulle behöva bry mig om hunden, fixa passning, städa osv då hen verkligen ville ha en till hund. Hen hade redan en gammal hund innan vi träffades för dryga 2 åren sedan, men denna har jag ej haft några problem med då den är lugn och fin.

Men nu sitter jag här och tar i stort sett hand om hunden i fråga helt själv, städar upp efter den, dammsugar varje dag efter den då den fäller så enormt mycket hår. Jag blir bara så förbannad att jag ska sitta och ta hand om fanskapet själv i slutet av dagen när det var det jag sa att jag INTE skulle göra. Min fritid blir drabbad och det är en sådan enormt stor energiläcka i mitt liv just nu..

I början förstod jag att det skulle vara rörigt under valptiden men nu när den är över året och inte valp längre så känns det enormt jobbigt att jag inte ens kan lämna lägenheten utan att komma hem till en enorm röra, i soffan, golv, hall, you name it.

Jag vet inte vad jag ska göra härnäst då jag bara blir bemött av ilska varenda gång jag pratar om att det inte fungerar, att vi kanske måste omplacera den då den uppenbarligen inte mår så bra av detta. Jag jobbar själv heltid under andra arbetstimmar beroende på hur arbetsplatsen ser ut för stunden och då blir det kastat en hund på mig bara sådär, vad gör man?

Jag är verkligen ingen hundhatare, jag har växt upp själv sedan barnsben med hundar men denna pälsboll tål jag verkligen inte! Det är en Australian Shepard på dryga året som vi rastar och aktiverar så gott det går, men jag ser ingen ändring i dennes beteende och jag blir galen.

Ska den enda utvägen vara att lämna skeppet innan det sjunker? Det vill säga bryta våran relation för att sambon är så småsinnad att hen vägrar se detta?

Tack!
Att säga att du helt ska slippa ta ansvar när ni bor ihop och hunden också delar lägenhet är ju lite tokigt. Om du har erfarenhet av hund borde det varit ganska solklart att det inte riktigt fungerar så, då borde du ha sagt nej och stopp innan valpen kom in i hemmet tycker jag. Vill du inte ha hund så vill du inte ha hund, punkt. Att ha hund men inte vilja ta hand om den låter som ett recept på misslyckande - för jag förstår det som att sambon skaffade hunden med ditt samtycke (med villkor?) ändå.

Att dessutom välja en bruksras var väl nästa snedsteg - om inte minst en av er är intresserade av hundsport känns det som en fadäs.

Ni befinner er just nu i den "värsta" åldern, aka slyngelåldern hos en hund, och om vovven inte får rätt aktivering och styrning är det klart att det blir kaos i hemmet, det är inte hundens fel. Jag förstår din frustration, men inte din missriktade ilska.
Jag tycker att du ska flytta ut så att sambon får ta anvar för hunden. Du skriver ingenting om hur ansvaret är fördelat i övrigt, angående aktivering, promenader och rastningar, bara om städningen. Ni kanske helt enkelt har olika marginaler för vad som är rent? Jag har hund och katt och dammuger definitivt inte varje dag. Särskilt inte på en gång när jag kommer hem från jobbet.

Vad är det för röra du måste reda upp varje gång du kommer hem? Är det en destruktiv hund med separationsångest ni har?
 

Liknande trådar

Hundhälsa Man får sig några tankeställare när man tittar på programmet och i allafall jag funderar på var gränsen går när det är vanvård och när...
2
Svar
29
· Visningar
8 976
Senast: Sol
·
Övr. Hund Hund i trädgård med koja. Gränslös granne... Vill gärna höra med er om vad ni tycker om följande. Vår hund vistas i del av vår...
2 3
Svar
41
· Visningar
9 613
Senast: Inte_Ung
·
Övr. Hund Min hund fyller sju år i mars. Han är en blandras mellan 75% Jack russel och 25% Dansk-svensk gårdshund. Han är en fantastiskt snäll och...
Svar
11
· Visningar
5 754
Senast: paradiset
·
Relationer Ursäkta mig för det dunderlånga inlägget men känner att jag måste få skriva av mig lite, jag vet inte riktigt vad sjutton jag ska göra...
2
Svar
33
· Visningar
11 712
Senast: Mirre
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp