PMSD

[Fruentimber]

Någon på forumet med erfarenhet?

1-2 veckor i månaden har jag ett rent helvete. Jag har tidigare tänkt att det är kopplat med min psykiska ohälsa (ångest, katastroftankar etc), men under tiden som jag gått i terapi nu så har jag noterat ett mönster i mitt mående. Två veckor i månaden mår jag okej och två veckor i månaden vill jag sälja gården, dumpa sambon och be allting omkring mig att dra åt helvete. Det blir fullständigt nattsvart och jag får nästan som blackouts där jag går in i ett fullständigt raseri-inferno. Får utbrott och har sönder saker. Vill låsa in mig i ett mörkt rum där jag bara får vara ifred från omvärlden och ligga under täcket. Får också tankar om självmord, att bara avsluta det hela. Ångest och katastroftankar går också i spinn under dessa perioder men är betydligt mer kontrollerbart övrig tid.

Det känns som att jag liksom lever ett halvt liv. Ett där jag ändå kämpar för att må bättre och där det ändå finns någon ljusning och glädje i livet. Ett annat som hade fått Hades himself att backa undan. Min psykolog har föreslagit att jag ska vända mig till VC för hjälp men det känns inte jättelockande med tanke på deras belastning just nu. Kan man vända sig till typ Kry eller dylikt istället?

Om någon här har diagnosticerats, vad har ni fått för behandling? Hur mår ni idag?

Misstänker att detta har triggats efter en lång (flera år) period med stress, ångest och katastroftankar. Jag kan inte komma ihåg att jag haft det så här jävligt förr i samband med mens. PMS, absolut, men det här är något annat. Något jävligare. Vill helst inte ta p-piller eller dylikt då jag uteslöt allt sådant när jag påbörjade min behandling.

 

[Malibu_Stacy]

Någon på forumet med erfarenhet?

1-2 veckor i månaden har jag ett rent helvete. Jag har tidigare tänkt att det är kopplat med min psykiska ohälsa (ångest, katastroftankar etc), men under tiden som jag gått i terapi nu så har jag noterat ett mönster i mitt mående. Två veckor i månaden mår jag okej och två veckor i månaden vill jag sälja gården, dumpa sambon och be allting omkring mig att dra åt helvete. Det blir fullständigt nattsvart och jag får nästan som blackouts där jag går in i ett fullständigt raseri-inferno. Får utbrott och har sönder saker. Vill låsa in mig i ett mörkt rum där jag bara får vara ifred från omvärlden och ligga under täcket. Får också tankar om självmord, att bara avsluta det hela. Ångest och katastroftankar går också i spinn under dessa perioder men är betydligt mer kontrollerbart övrig tid.

Det känns som att jag liksom lever ett halvt liv. Ett där jag ändå kämpar för att må bättre och där det ändå finns någon ljusning och glädje i livet. Ett annat som hade fått Hades himself att backa undan. Min psykolog har föreslagit att jag ska vända mig till VC för hjälp men det känns inte jättelockande med tanke på deras belastning just nu. Kan man vända sig till typ Kry eller dylikt istället?

Om någon här har diagnosticerats, vad har ni fått för behandling? Hur mår ni idag?

Misstänker att detta har triggats efter en lång (flera år) period med stress, ångest och katastroftankar. Jag kan inte komma ihåg att jag haft det så här jävligt förr i samband med mens. PMS, absolut, men det här är något annat. Något jävligare. Vill helst inte ta p-piller eller dylikt då jag uteslöt allt sådant när jag påbörjade min behandling.

Vad jag förstått så är inte vårdcentraler jätteöverbelastade, det är värre på sjukhusen. Jag skulle inte dra mig för att söka vård, sådär ska du inte behöva ha det.
En vän till mig har liknande som du beskriver och hon blir hjälpt av någon antidepressiva hon tar enbart under de jobbiga dagarna/veckan (ordinerat så av läkare). Vet tyvärr inte vilket preparat det är.

 

[Vassi]

Jag skulle absolut ha vänt mig till VC om jag mått så två av fyra veckor i månaden! Förutom hormonella preventivmedel så finns precis som @Malibu_Stacy skriver antidepressiva som kan hjälpa.

Enligt min erfarenhet; en del läkare skriver ut direkt, en del vill att man loggat sitt mående i kanske två månader för att kunna se mönstret. Kanske beror på hur tydliga besvär och mönster patienten beskriver också, vad vet jag (är uppenbarligen inte läkare själv). Ville mer ha sagt att ringer du inte VC direkt kanske det kan vara en idé att börja föra någon slags logg/dagbok över måendet? Men framför allt; ring dit!

 

[Rosett]

Vad jag förstått så är inte vårdcentraler jätteöverbelastade, det är värre på sjukhusen. Jag skulle inte dra mig för att söka vård, sådär ska du inte behöva ha det.
En vän till mig har liknande som du beskriver och hon blir hjälpt av någon antidepressiva hon tar enbart under de jobbiga dagarna/veckan (ordinerat så av läkare). Vet tyvärr inte vilket preparat det är.

Tror det är cipramil/cipralex/citalopram(?) som används vid pmds.

 

[Migo]

Någon på forumet med erfarenhet?

1-2 veckor i månaden har jag ett rent helvete. Jag har tidigare tänkt att det är kopplat med min psykiska ohälsa (ångest, katastroftankar etc), men under tiden som jag gått i terapi nu så har jag noterat ett mönster i mitt mående. Två veckor i månaden mår jag okej och två veckor i månaden vill jag sälja gården, dumpa sambon och be allting omkring mig att dra åt helvete. Det blir fullständigt nattsvart och jag får nästan som blackouts där jag går in i ett fullständigt raseri-inferno. Får utbrott och har sönder saker. Vill låsa in mig i ett mörkt rum där jag bara får vara ifred från omvärlden och ligga under täcket. Får också tankar om självmord, att bara avsluta det hela. Ångest och katastroftankar går också i spinn under dessa perioder men är betydligt mer kontrollerbart övrig tid.

Det känns som att jag liksom lever ett halvt liv. Ett där jag ändå kämpar för att må bättre och där det ändå finns någon ljusning och glädje i livet. Ett annat som hade fått Hades himself att backa undan. Min psykolog har föreslagit att jag ska vända mig till VC för hjälp men det känns inte jättelockande med tanke på deras belastning just nu. Kan man vända sig till typ Kry eller dylikt istället?

Om någon här har diagnosticerats, vad har ni fått för behandling? Hur mår ni idag?

Misstänker att detta har triggats efter en lång (flera år) period med stress, ångest och katastroftankar. Jag kan inte komma ihåg att jag haft det så här jävligt förr i samband med mens. PMS, absolut, men det här är något annat. Något jävligare. Vill helst inte ta p-piller eller dylikt då jag uteslöt allt sådant när jag påbörjade min behandling.

Jag har samma sak, och det suger. Vården har inte hjälpt mig öht, tyvärr

Enda trösten är att även i de mörkaste mest deprimerade dagarna så är jag medveten om att det är hormonellt, så jag är förlåtande mot mig själv och undviker alla typer av viktiga beslut...

 

[Fruentimber]

Vad jag förstått så är inte vårdcentraler jätteöverbelastade, det är värre på sjukhusen. Jag skulle inte dra mig för att söka vård, sådär ska du inte behöva ha det.
En vän till mig har liknande som du beskriver och hon blir hjälpt av någon antidepressiva hon tar enbart under de jobbiga dagarna/veckan (ordinerat så av läkare). Vet tyvärr inte vilket preparat det är.

Ja, så kanske det är? Tänkte att personal på VC kanske skickats till sjukhus istället osv men det kan ju vara något jag fått för mig.

 

[Fruentimber]

Jag skulle absolut ha vänt mig till VC om jag mått så två av fyra veckor i månaden! Förutom hormonella preventivmedel så finns precis som @Malibu_Stacy skriver antidepressiva som kan hjälpa.

Enligt min erfarenhet; en del läkare skriver ut direkt, en del vill att man loggat sitt mående i kanske två månader för att kunna se mönstret. Kanske beror på hur tydliga besvär och mönster patienten beskriver också, vad vet jag (är uppenbarligen inte läkare själv). Ville mer ha sagt att ringer du inte VC direkt kanske det kan vara en idé att börja föra någon slags logg/dagbok över måendet? Men framför allt; ring dit!

Jag har "typ" fört logg, bara inte i skrift. Har förstått att det är ett återkommande mönster de senaste månaderna. Om inte VC vill hjälpa så har jag turligt nog annan läkarkontakt som gärna kastar på mig läkemedel men det kräver nog att jag vet vad jag vill ha för behandling först.

 

[Fruentimber]

Jag har samma sak, och det suger. Vården har inte hjälpt mig öht, tyvärr

Enda trösten är att även i de mörkaste mest deprimerade dagarna så är jag medveten om att det är hormonellt, så jag är förlåtande mot mig själv och undviker alla typer av viktiga beslut...

Meh. Vilket skit! Du kan inte byta VC heller? Vad har de sagt?

Ja, alltså jag försöker ju komma ihåg att det främst är hormonellt. Men det är svårt. Huvudet går ju liksom in i en spinn där det är svårt att återfå fattningen. Speciellt i mina "blackouts". Jag blir också impulsiv så jag blir ju orolig över att jag faktiskt ska göra något riktigt jävla dumt när jag hamnar i det där infernot.

 

[Vassi]

Jag har "typ" fört logg, bara inte i skrift. Har förstått att det är ett återkommande mönster de senaste månaderna. Om inte VC vill hjälpa så har jag turligt nog annan läkarkontakt som gärna kastar på mig läkemedel men det kräver nog att jag vet vad jag vill ha för behandling först.

Beskriver du det du skrivit i tråden, om självmordstankar, blackout och att du faktiskt slår sönder saker så bör VC vilja hjälpa. Visst, personal är till viss del flyttad inom regionerna men VC är inte stängt för det. Tanken är ju inte att personer som faktiskt behöver vård inte ska söka, och det är personalen som jobbar där ansvar att prioritera upp eller ner patienterna som söker. Så ge personalen uppgiften att se hur just dina besvär ska prioriteras hellre än att på egen bevåg bestämma att det inte hör hemma där.

Och sorry, nu övertolkar/överreagerar jag nog massor så ta det för vad det är; du bör nog träffa en läkare som själv kan göra bedömningen vilken ev medicinering du behöver hellre än att du ska behöva "beställa" det själv

 

[Fruentimber]

Och sorry, nu övertolkar/överreagerar jag nog massor så ta det för vad det är; du bör nog träffa en läkare som själv kan göra bedömningen vilken ev medicinering du behöver hellre än att du ska behöva "beställa" det själv

Haha, där säger jag inte emot! Det är en läkarkontakt jag träffar två gånger om året i annat medicinskt syfte men en specifik för just detta vore ju desto mer optimalt. Får hålla tummarna för att VC tar det på allvar då.

 

[Migo]

Meh. Vilket skit! Du kan inte byta VC heller? Vad har de sagt?

Ja, alltså jag försöker ju komma ihåg att det främst är hormonellt. Men det är svårt. Huvudet går ju liksom in i en spinn där det är svårt att återfå fattningen. Speciellt i mina "blackouts". Jag blir också impulsiv så jag blir ju orolig över att jag faktiskt ska göra något riktigt jävla dumt när jag hamnar i det där infernot.

Jag var på kvinnokliniken och de var inte alls förstående. Tyvärr upplever jag ofta att deras bemötande är väldigt dåligt mot mig som transperson, om möjligt ännu svårare att bli tagen på allvar nu än som ciskvinna. De skrev ut antidepressivt utan att gå in på varken detaljer runt hur/när de skulle tas eller biverkningar, var mycket irriterade över att jag vägrade hormonella p-medel och när jag frågade om möjlighet till att ta ut livmodern (jag tar ju redan annat könshormon) så fick hon spel och yrade om att "bevara min kvinnlighet".

Detta var chefsläkaren på KK på mitt universitetssjukhus...

Min sambo vet om problematiken och vi hanterar det genom att prata rakt om det. När det är som värst kan jag helt enkelt säga att "jag är i mitt huvud" så släpper vi konflikt alt. så hjälper han till med avledning.

 

[Fruentimber]

Jag var på kvinnokliniken och de var inte alls förstående. Tyvärr upplever jag ofta att deras bemötande är väldigt dåligt mot mig som transperson, om möjligt ännu svårare att bli tagen på allvar nu än som ciskvinna. De skrev ut antidepressivt utan att gå in på varken detaljer runt hur/när de skulle tas eller biverkningar, var mycket irriterade över att jag vägrade hormonella p-medel och när jag frågade om möjlighet till att ta ut livmodern (jag tar ju redan annat könshormon) så fick hon spel och yrade om att "bevara min kvinnlighet".

Detta var chefsläkaren på KK på mitt universitetssjukhus...

Min sambo vet om problematiken och vi hanterar det genom att prata rakt om det. När det är som värst kan jag helt enkelt säga att "jag är i mitt huvud" så släpper vi konflikt alt. så hjälper han till med avledning.

"Bevara kvinnlighet"? Vad i hela friden är det för stofil? Jag vill verkligen inte bli påprackad p-piller eller liknande. Vill inte riskera att det psykiska blir sämre nu när jag ändå kommit en (bräcklig) bit på vägen.

Jag hoppas mest på att inte behöva involvera sambon. Han har fått ta så otroligt mycket under de år vi varit tillsammans, innan jag bestämde mig för att söka hjälp. Sen är han givetvis lyhörd men jag står inte ut med mig själv i hans närhet när jag är "där".

 

[_Taggis_]

@Fruentimber Wow, det låter lite som mitt liv. Om det nu är nån wow-faktor i det. Dock i mitt fall är det nog inte hela sanningen...
Jag har dock alltid haft ett pms från helvetet, dessvärre infaller de här kaosperioderna inte alltid klockrent i cykeln. Vet inte om det påverkas av att jag ha p-ring iofs. Men jag mår sådär 1-3v av 4. Typ, men det varierar med övriga livet hur hårt det slår. Men just det du beskriver med att det blir ett helt inferno, bara svartnar och jag blir i det närmaste helt jävla desperat och oregerlig. Exakt så känner jag när det är som värst. Jag grinar, bråkar (om det finns nån att bråka på vilket händer sällan numera men i relationer har det ju varit ett helvete), har sönder saker, ska sälja min häst, ge bort hunden osv. Jag blir inte rädd för mig själv längre, men det är för att jag inte är rädd för döden. Har en sån period just nu, jag tänker oavbrutet på hur jag ska planera min död, all annan tid än då jag måste göra praktiska saker tex rida min häst.

Ska följa tråden med intresse.

 

[Migo]

"Bevara kvinnlighet"? Vad i hela friden är det för stofil? Jag vill verkligen inte bli påprackad p-piller eller liknande. Vill inte riskera att det psykiska blir sämre nu när jag ändå kommit en (bräcklig) bit på vägen.

Jag hoppas mest på att inte behöva involvera sambon. Han har fått ta så otroligt mycket under de år vi varit tillsammans, innan jag bestämde mig för att söka hjälp. Sen är han givetvis lyhörd men jag står inte ut med mig själv i hans närhet när jag är "där".

Räkna med att de föreslår p-piller! Jag tror att ssri säkert kan vara en fungerande lösning för många.

 

[cambodia]

Har liknande men inte lika ”illa”. Katastroftankar och nedstämdhet, ångest... Ett skit är det och jag har tänkt ta tag i det men sen rullar livet på. Lider med dig

 

[gul_zebra]

Jag har pmds. Jag fick Premalex utskrivet och fungerar för det mesta bra på det, kan fungera lite sämre under stress. De sista 2-3 dagarna däremot är jag superdeppig och har självmordstankar, har provat ta Premalex konstant istället för cykliskt men det fungerade inte alls och gjorde bara att jag mådde skit när jag annars mår bra. Idag tar jag utöver Premalex cykliskt även Spironolakton de sämsta dagarna, jag är inne på andra månaden med de och hittills upplever jag att de hjälper. Just nu mår jag bra trots att jag "borde" ligga och önska att jag ville dö och när jag väl deppat har jag varit ganska avtrubbad, på ett bra sätt. Får se om det fungerar i längden, jag är inne på andra månaden nu.

VC hjälpte mig till att börja med men remitterade till gyn nyligen då gyn har bättre koll, det var där jag fick spironolakton utskrivet. Nästa steg är, om jag inte vill knapra p-piller, att testa gnrh-agonister men det hoppas jag slippa.

 

[Malibu_Stacy]

Tror det är cipramil/cipralex/citalopram(?) som används vid pmds.

Ja såg det nu, hittade jättebra info här:

https://janusinfo.se/behandling/exp...iskstorningpmds.5.6081a39c160e9b387319f3.html

 

[parellikusken]

Jag var på kvinnokliniken och de var inte alls förstående. Tyvärr upplever jag ofta att deras bemötande är väldigt dåligt mot mig som transperson, om möjligt ännu svårare att bli tagen på allvar nu än som ciskvinna. De skrev ut antidepressivt utan att gå in på varken detaljer runt hur/när de skulle tas eller biverkningar, var mycket irriterade över att jag vägrade hormonella p-medel och när jag frågade om möjlighet till att ta ut livmodern (jag tar ju redan annat könshormon) så fick hon spel och yrade om att "bevara min kvinnlighet".

Detta var chefsläkaren på KK på mitt universitetssjukhus...

Min sambo vet om problematiken och vi hanterar det genom att prata rakt om det. När det är som värst kan jag helt enkelt säga att "jag är i mitt huvud" så släpper vi konflikt alt. så hjälper han till med avledning.

Men usch!
De har verkligen inte rätt att behandla dig på det sättet. Och det är ju än mer problematiskt att du ska möta transfobi inom vården. Fy fan, rent utsagt.

 

[Migo]

Men usch!
De har verkligen inte rätt att behandla dig på det sättet. Och det är ju än mer problematiskt att du ska möta transfobi inom vården. Fy fan, rent utsagt.

Tyvärr är det väldigt vanligt med extrem transfobi inom vården

 

[parellikusken]

Tyvärr är det väldigt vanligt med extrem transfobi inom vården

Jo, jag har märkt det trots att jag själv inte är trans. Blev så förvånad när en psykavdelning jag låg på frågade patienterna på rutin vilket pronomen de föredrar att kallas. Gav dom en massa beröm för det. Borde vara standard.