Övr. hästmänniska Ponnyföräldrar och ponnyungar

Fråga till alla.
Vad tänker ni om att köpa en ponny runt 16-17 år? Jag tänker att när barnen vuxit ur ponnyn, om ksnske 3-4 år, då är jag rädd att den inte går att sälja om den är runt 20. Vad är er erfarenhet? Vi har begränsat utrymme på gården och vi har redan min häst som jag inte nånsin kommer att sälja, samt 2 till som är familjemedlemmars hästar, de är alla 15-20 i nuläget. Om vi ska kunna ha en större ponny sen när b blir för litet så finns en stor risk att den vi köper nu måste lämna plats för den och kanske inte kan pensioneras här resten av livet.
Ponnyn vi köpte var 18 år. Vid en försäljning får jag säkerligen inte tillbaka pengarna men det gör inte så mycket. Han har så mycket rutin och klokhet att bjuda på att det är värt det.
 
Fråga till alla.
Vad tänker ni om att köpa en ponny runt 16-17 år? Jag tänker att när barnen vuxit ur ponnyn, om ksnske 3-4 år, då är jag rädd att den inte går att sälja om den är runt 20. Vad är er erfarenhet? Vi har begränsat utrymme på gården och vi har redan min häst som jag inte nånsin kommer att sälja, samt 2 till som är familjemedlemmars hästar, de är alla 15-20 i nuläget. Om vi ska kunna ha en större ponny sen när b blir för litet så finns en stor risk att den vi köper nu måste lämna plats för den och kanske inte kan pensioneras här resten av livet.
Jag tänkte likadant som du när vi skulle köpa ponny 2017. Vi tänkte köpa C-ponny eftersom dottern bara var 10 (skulle fylla 11 strax därefter) men ganska lång redan då för sin ålder.
Den ponnyn vi tänkte köpa hade nog passat henne som handen i handsken då men var bara 135 cm och dessutom redan 18 år. Vi bor i Sthlmsområdet och står inhyrda så vi kan inte ha kvar en ponny som är urvuxen "bara för att".
Det blev inte den ponnyn sen eftersom den visade sig ha lite problem med munnen och tänderna och säljaren var inte villig att pruta det som det skulle kosta att åtgärda.

Vi köpte sen en D-ponny och det är jag ganska glad över eftersom dottern nu vid 12-års ålder är precis lagom på honom (han är 148 cm).
teddyellenjul2018.jpg


Men har ni möjlighet att i värsta fall ha kvar ponnyn så är ju såklart en äldre läromästare det bästa man kan skaffa sig.
 

Yrja

Trådstartare
Jag tänkte likadant som du när vi skulle köpa ponny 2017. Vi tänkte köpa C-ponny eftersom dottern bara var 10 (skulle fylla 11 strax därefter) men ganska lång redan då för sin ålder.
Den ponnyn vi tänkte köpa hade nog passat henne som handen i handsken då men var bara 135 cm och dessutom redan 18 år. Vi bor i Sthlmsområdet och står inhyrda så vi kan inte ha kvar en ponny som är urvuxen "bara för att".
Det blev inte den ponnyn sen eftersom den visade sig ha lite problem med munnen och tänderna och säljaren var inte villig att pruta det som det skulle kosta att åtgärda.

Vi köpte sen en D-ponny och det är jag ganska glad över eftersom dottern nu vid 12-års ålder är precis lagom på honom (han är 148 cm).
Visa bifogad fil 23400

Men har ni möjlighet att i värsta fall ha kvar ponnyn så är ju såklart en äldre läromästare det bästa man kan skaffa sig.
Så fina de är ihop, han är ju perfekt stl för henne.
 
Så fina de är ihop, han är ju perfekt stl för henne.
Tack. Ja, jag tycker också han är lagom för henne. Det var många som tyckte jag var galen som skulle köpa en D-ponny till en 10-åring för "då måste hon ju tävla mot 18-20 åringar". Ja, men vad ska jag göra då när flickebarnet är så långt? Jag kan ju inte köpa en för liten ponny till henne bara för att hennes ålder säger att hon borde ha C-ponny. Som man kan se på bilderna så hade ju en C-ponny på 135 cm antagligen varit för liten för henne idag.

ellenteddynov2018.jpg
 
Jag fick min första ponny 11 år (D-ponny) i slutet av sommaren då jag var 13 år. Red på ridskola från 7 års ålder till och med att jag fick min första ponny och hade under en del av ridskoletiden olika medryttarponnier. Min mamma hade häst när hon var tonåring och man kan väl säga att hennes hästintresse har smittat av sig på mig - dock har jag två äldre syskon som inte är ett dugg hästintresserade och snarare rädda för hästar idag men som också fick sitta på shettis under dagistiden. Eftersom att jag red på ridskola under en så lång tid och inte fick mer tid med hästar än en gång i veckan så gjorde jag i princip allt bara för att få pyssla med en häst. Så jag ville ju självklart ha en egen! Min första ponny upptäckte vi dock hade spatt ca en månad efter att vi fått henne då hon började visa hälta. Vi höll på en massor med att försöka få henne att funka i ridningen men efter ett halvår då vi testat först med metacam och sedan kortisonspruta med väldigt långsam igångsättning blev hon utdömd och vi tvingades se att hon aldrig skulle funka som sällskapsponny. Synd för hon var egentligen en väldigt fin hopp ponny och läromästare. Det var självklart en väldigt jobbig period mentalt för både mig och min mamma och även resten av familjen. Men trots att jag knappt kunde rida under det halvåret så åkte jag ändå dit varje dag för det mysigaste för mig var att pyssla med hästen. En månad efter att vi tagit bort vår älskade ponny hade vi redan köpt en ny och det var väl som en tröst för oss och hjälpte att komma över den förra lite mer. Även med den nya som faktiskt är unghäst har vi haft många många motgångar med skador hit och dit men nu 2019 hoppas vi i alla fall på att komma igång mer och börja tävla lokalt tillsammans. Jag sköter mig dessutom väldigt mycket själv i stallet - på vardagarna blir jag endast körd till och från stallet sedan får jag fixa alla stallsysslor själv. Men jag tycker att det funkar väldigt bra, hinner ändå med skola och kompisar bra. Så självklart, om dina barn verkligen vill ha häst och är redo att ta mycket ansvar så kör på det! Dock kan man ju börja med medryttarponny eller foderponny.:heart
 

Yrja

Trådstartare
Tack. Ja, jag tycker också han är lagom för henne. Det var många som tyckte jag var galen som skulle köpa en D-ponny till en 10-åring för "då måste hon ju tävla mot 18-20 åringar". Ja, men vad ska jag göra då när flickebarnet är så långt? Jag kan ju inte köpa en för liten ponny till henne bara för att hennes ålder säger att hon borde ha C-ponny. Som man kan se på bilderna så hade ju en C-ponny på 135 cm antagligen varit för liten för henne idag.

Visa bifogad fil 23409
Tävla är ju roligt, men det viktigaste är ju att ha en ponny som passar. :) Så snygga!
 

Yrja

Trådstartare
Jag fick min första ponny 11 år (D-ponny) i slutet av sommaren då jag var 13 år. Red på ridskola från 7 års ålder till och med att jag fick min första ponny och hade under en del av ridskoletiden olika medryttarponnier. Min mamma hade häst när hon var tonåring och man kan väl säga att hennes hästintresse har smittat av sig på mig - dock har jag två äldre syskon som inte är ett dugg hästintresserade och snarare rädda för hästar idag men som också fick sitta på shettis under dagistiden. Eftersom att jag red på ridskola under en så lång tid och inte fick mer tid med hästar än en gång i veckan så gjorde jag i princip allt bara för att få pyssla med en häst. Så jag ville ju självklart ha en egen! Min första ponny upptäckte vi dock hade spatt ca en månad efter att vi fått henne då hon började visa hälta. Vi höll på en massor med att försöka få henne att funka i ridningen men efter ett halvår då vi testat först med metacam och sedan kortisonspruta med väldigt långsam igångsättning blev hon utdömd och vi tvingades se att hon aldrig skulle funka som sällskapsponny. Synd för hon var egentligen en väldigt fin hopp ponny och läromästare. Det var självklart en väldigt jobbig period mentalt för både mig och min mamma och även resten av familjen. Men trots att jag knappt kunde rida under det halvåret så åkte jag ändå dit varje dag för det mysigaste för mig var att pyssla med hästen. En månad efter att vi tagit bort vår älskade ponny hade vi redan köpt en ny och det var väl som en tröst för oss och hjälpte att komma över den förra lite mer. Även med den nya som faktiskt är unghäst har vi haft många många motgångar med skador hit och dit men nu 2019 hoppas vi i alla fall på att komma igång mer och börja tävla lokalt tillsammans. Jag sköter mig dessutom väldigt mycket själv i stallet - på vardagarna blir jag endast körd till och från stallet sedan får jag fixa alla stallsysslor själv. Men jag tycker att det funkar väldigt bra, hinner ändå med skola och kompisar bra. Så självklart, om dina barn verkligen vill ha häst och är redo att ta mycket ansvar så kör på det! Dock kan man ju börja med medryttarponny eller foderponny.:heart
Så tråkigt med din första ponny ❤ Extra tungt när man är liten och just fått sin dröm förverkligad. Men det var tur att ni hittade en så snart efter, jag tycker det är jättesvårt att hitta en bra ponny.

Nej ansvar för en ponny kan de inte ha mina barn, de är för små än. Det blir mitt ansvar och deras nöje. Änsålänge. :)
 
Tack! Klokt. :) Jag tänkte först att nu köper vi en sagoponny 😍 men dottern sa när jag frågade vad hon tyckte var viktigt att "det ända viktiga är att jag kan rida den själv". Och det är ju helt sant

Hur gammal var din ponny? Var den pigg? Vad gjorde du mest med den? Hur länge hade du den och sålde ni den sen?
Vilken klok dotter :love:
Ponnyn var 10 år gammal, och skulle nog beskrivas som medelpigg. Den hade tävlats relativt höga klasser i dressyr, och var därmed väldigt lydig och välriden. Så relativt pigg och framåt, men ändå lyhörd för lilla mig på ryggen. Den hade hoppats lite på hobbynivå, men inte tävlats eller dylikt.
Under de första året hade vi bara roligt tillsammans och red lite klubbtävlingar på ridskolan och mös i skogen, men när jag blev äldre ville jag börja tävla lite, så vi startade ganska mycket dressyr då jag främst var intresserad av det, men även lite lokala hoppklasser. Sedan fick jag upp ögonen för fälttävlan, så tävlade aktivt i det under ett par år, vilket både ponnyn oh jag älskade, men mamma var så nervös varje gång att hon inte kunde titta på när jag red :D. Några starter i WE hann vi också med, så vi gjorde helt enkelt lite av varje.
Ponnyn är fortfarande kvar i familjen än idag!
 
Finns det några såna här? :) Det fanns en tråd förr men jag hittar den inte. Kan ni inte berätta lite om ert ponnyliv?

Jag är påväg att köpa en ponny som jag tänker att barnen ska kunna pyssla med och rida här hemma på gården. Det vore roligt och nyttigt att få höra andras erfarenheter av ponnytiden, föräldrar som har köpt ponny till sina barn, även från de som nu är vuxna men hade (o?)turen att få växa upp med egen ponny.

Ibland får jag kalla fötter.. jag skulle ju inte köpa nån ponny till barnen. Tänk om dom inte är intresserade, tänk om det blir för mkt jobb, för dyrt, ja jag vet eg inte vad jag är orolig för. Vi bor på egen gård, jag har haft häst i 15 år, så det är ju inget nytt.

Vill höra både bra och dåligt, tankar och gärna höra om er vardag. :) Kanske kan det vara nyttigt att ha andra ponnyföräldrar att bolla vardagen med.
 
Hej, vilken rolig tråd!
Jag köpte ponny då jag fick ta bort min gamla häst (27 år) och den andra behövde ha sällskap. Vi bor också på gård, men har bara våra egna hästar. Mina pojkar var då 2 och 4 år gamla, och tyckte om att vara med mig i stallet. De red lite då och då på gamlingen, och satt på ryggen på unghästen när den togs in från hagen. Våra krav på ponnyn var att den skulle vara barnvänlig och liten nog för de små barnen att pyssla med. Vi köpte en korsning (75% welsh mountain, 25% Shetland), 114 cm i manken som var åt det latare hållet. Han har varit med på barnkalas, vi har kört honom och han är alltid underbar och säker. Pojkarna tappade intresset några år senare, men då föddes en lillasyster som nu är 10. Hon är alltså uppvuxen med ponny, och har varit med mig i stallet hela tiden. Innan 6 års ålder har alla mina barn framför allt varit med och pysslat. De borstar och lär sig kratsa hovar, och de mockar på sitt sätt... Den här ponnyn, som nu blir 22, är alltid snäll och underbar.

För två år sedan började min dotter vilja rida lite mer. Vi har åkt på några pay and jump med ponnyn, och hon rider på ridskola en gång per vecka. Dock så börjar nu ponnyn bli äldre, och dottern utvecklas, så de går nu åt varsitt håll. Den gamla ponnyn får numera ridas ut, för det gillar han. Vi köpte därför en ny ponny för två månader sedan. Det blev också en B, men som är 128cm. Den nya är ingen nybörjarponny, och ställer krav på dottern, men hon är ju inte heller nybörjare längre.

Så var ponny har sin tid. Med de små är det viktigt att ponnyn är trygg. Jag och dottern kunde rida ut tillsammans från att hon var 6, eftersom ponnyn var så snäll. Pojkarna var med när jag red i ridhuset när de var små. Då sprang ponnyn efter min häst (men lite innanför spåret) i samma gångart som min häst, och de åkte bara med.

Nu håller vi på att skolar in oss på den nya ponnyn, så den skrittas bara ute än så länge. Den är betydligt piggare, och kan bli stark om inte dottern rider. Vi har bara haft honom i två månader, så vi får väl se hur de kan utvecklas ihop. Ponnyn är tävlad förut, men hetsar upp sig vid hoppning. Kanske lite för mycket ibland, men samtidigt är han jättesnäll i all hantering. Och när man har hästen hemma är hanteringen jätteviktig. Tanken är att han ska följa med till ridskolan på de ordinarie lektionerna om några veckor. Vi har varit där och ridit privatlektioner några gånger, och senast var det några andra inne på banan samtidigt som dessutom hoppade.

Intresset då, finns det? Tja, dottern är ju intresserad men ibland undrar jag om hon rider bara för att få vara med mig, men det är ju också en anledning. Jag gillar ju att få tid tillsammans med henne. Min dotter är väldigt försynt och försiktig, men på sistone har hon uttryckt önskemål om att ha sällskap av någon jämnårig i stallet. Det finns ett inackorderingsstall några kilometer från oss, och jag har stundtals funderat på att stalla upp hennes ponny där. Där finns barn i hennes ålder, och jag ser hur roligt de har. Vi är ju där och rider ibland, men just det där stallhänget med jämnåriga missar hon ju hemma. Jag tror att hon kommer att tappa intresset om vi inte kan få till det där med sällskap. Än så länge duger jag, men så småningom kommer kompisarna bli mer viktiga.
 
Där finns barn i hennes ålder, och jag ser hur roligt de har. Vi är ju där och rider ibland, men just det där stallhänget med jämnåriga missar hon ju hemma. Jag tror att hon kommer att tappa intresset om vi inte kan få till det där med sällskap. Än så länge duger jag, men så småningom kommer kompisarna bli mer viktiga
Det här tror jag är jätteviktigt om intresset ska hålla i sig, oavsett hur man löser det (åka iväg till kompisar/ridskolan/något annat, stalla upp borta eller ha inackorderade hemma). Eller så har man en annan sport också som man håller på med, där det finns kompisar :)
 

Yrja

Trådstartare
Hej, vilken rolig tråd!
Jag köpte ponny då jag fick ta bort min gamla häst (27 år) och den andra behövde ha sällskap. Vi bor också på gård, men har bara våra egna hästar. Mina pojkar var då 2 och 4 år gamla, och tyckte om att vara med mig i stallet. De red lite då och då på gamlingen, och satt på ryggen på unghästen när den togs in från hagen. Våra krav på ponnyn var att den skulle vara barnvänlig och liten nog för de små barnen att pyssla med. Vi köpte en korsning (75% welsh mountain, 25% Shetland), 114 cm i manken som var åt det latare hållet. Han har varit med på barnkalas, vi har kört honom och han är alltid underbar och säker. Pojkarna tappade intresset några år senare, men då föddes en lillasyster som nu är 10. Hon är alltså uppvuxen med ponny, och har varit med mig i stallet hela tiden. Innan 6 års ålder har alla mina barn framför allt varit med och pysslat. De borstar och lär sig kratsa hovar, och de mockar på sitt sätt... Den här ponnyn, som nu blir 22, är alltid snäll och underbar.

För två år sedan började min dotter vilja rida lite mer. Vi har åkt på några pay and jump med ponnyn, och hon rider på ridskola en gång per vecka. Dock så börjar nu ponnyn bli äldre, och dottern utvecklas, så de går nu åt varsitt håll. Den gamla ponnyn får numera ridas ut, för det gillar han. Vi köpte därför en ny ponny för två månader sedan. Det blev också en B, men som är 128cm. Den nya är ingen nybörjarponny, och ställer krav på dottern, men hon är ju inte heller nybörjare längre.

Så var ponny har sin tid. Med de små är det viktigt att ponnyn är trygg. Jag och dottern kunde rida ut tillsammans från att hon var 6, eftersom ponnyn var så snäll. Pojkarna var med när jag red i ridhuset när de var små. Då sprang ponnyn efter min häst (men lite innanför spåret) i samma gångart som min häst, och de åkte bara med.

Nu håller vi på att skolar in oss på den nya ponnyn, så den skrittas bara ute än så länge. Den är betydligt piggare, och kan bli stark om inte dottern rider. Vi har bara haft honom i två månader, så vi får väl se hur de kan utvecklas ihop. Ponnyn är tävlad förut, men hetsar upp sig vid hoppning. Kanske lite för mycket ibland, men samtidigt är han jättesnäll i all hantering. Och när man har hästen hemma är hanteringen jätteviktig. Tanken är att han ska följa med till ridskolan på de ordinarie lektionerna om några veckor. Vi har varit där och ridit privatlektioner några gånger, och senast var det några andra inne på banan samtidigt som dessutom hoppade.

Intresset då, finns det? Tja, dottern är ju intresserad men ibland undrar jag om hon rider bara för att få vara med mig, men det är ju också en anledning. Jag gillar ju att få tid tillsammans med henne. Min dotter är väldigt försynt och försiktig, men på sistone har hon uttryckt önskemål om att ha sällskap av någon jämnårig i stallet. Det finns ett inackorderingsstall några kilometer från oss, och jag har stundtals funderat på att stalla upp hennes ponny där. Där finns barn i hennes ålder, och jag ser hur roligt de har. Vi är ju där och rider ibland, men just det där stallhänget med jämnåriga missar hon ju hemma. Jag tror att hon kommer att tappa intresset om vi inte kan få till det där med sällskap. Än så länge duger jag, men så småningom kommer kompisarna bli mer viktiga.
Tack vilket långt och intressant inlägg. :)
Jag förstår vad du menar med kompisar. Vi har fler jämnåriga kompisar med egna ponnys, en del på egna gårdar. Vi har bestämt att vi ska komma över till varann ibland med ponnysarna så att de kan rida ihop, åka på gemensamma aktiviteter och eventuellt erbjuda sommarbete åt en kompis ponny så att de får somrarna ihop. Det finns även möjlighet att ordna en egen ridgrupp på ridskolan för dom, där de kan rida med sina egna ponnys och ses där en gång i veckan. I övrigt får mina barn nog ha varandra, och "lyxen" med att ha egen gård innebär ju också en del saker som man inte får. Om hästintresset inte är stort nog så är det så, vi har ingen möjlighet att stalla in nån annanstans, det blir för dyrt.
 
Ja, det kostar att stalla in någon annanstans, och det innebär också att det blir tungt att hantera hästar på olika ställen. Men det är också lätt att ta död på vilket intresse som helst om man isolerar barnen. Jag är som sagt kluven. Dina barn är ju ännu så små, så detta behöver du inte bekymra dig om på många år :-). Än så länge är du den viktigaste, och jag tycker att du ska köpa en snäll ponny till dem. Du kommer att ha så mycket glädje av att dela den här tiden med dem. Jag sitter här vid datorn och ler när jag tänker på vad du har framför dig! :love:
 
Här är ytterligare en ponnymamma. 😊 Köpte en maxad b-ponny till barnen för snart 3 år sedan. Barnen var då 9 och 7. Innan vi köpte ponnyn hade vi två shettisar på foder i drygt ett år för att se hur barnens intresse höll i sig. Jag har också en stor ridhäst men eftersom han både är stor och ung så är han ingen lämplig barnhäst.

Det bästa med att ha ponnyn är all kvalitetstid jag får tillsammans med barnen. Vi pratar och umgås på ett väldigt otvunget sätt när vi pysslar tillsammans i stallet eller med hästarna och det tycker jag är otroligt värdefullt.

Barnen har hela tiden fått ta hand om sin ponny mer eller mindre själva. Jag har ju min häst att ta hand om så då får de sköta sin. 😊 Givetvis finns jag alltid med och håller koll och kan hjälpa till om det är någonting.

Vi föll handlöst för en charmig korsningsponny som har visat sig ha både en och två rävar bakom öronen. Han är både välutbildad och fin men kan bocka så barnen flyger all världens väg och gör de inte rätt så tar han gärna chansen att smita undan. I de värsta perioderna har jag varit nära att sälja men sen kommer en bättre period och allt går som en dans. Utan tvekan har barnen i alla fall lärt sig enormt mycket under resans gång, men med facit i hand kanske vi skulle satsat på en tryggare ponny.

Just det där med kontakten med jämnåriga kompisar är någonting jag funderar mycket på. Vi har hästarna i ett litet inackorderingsstall där det inte finns några andra barn. Första åren gick barnen på ridskola med ponnyn men nu har vi lagt ned det eftersom det inte gav någonting. Istället rider barnen privat för samma tränare som jag själv. Det man tappar är ju dock samhörigheten med jämnåriga kompisar och även om barnen inte själva säger någonting om det så är jag rädd att det kommer bidra till att de tappar intresset. Försöker få vår ridskola att göra en satsning på de barn som rider egen ponny men hittills har deras respons inte varit i närheten av efterfrågan tyvärr.
 
Just det där med kompisar , några vänner som också rider tror jag kan vara värdefullt. I min hemmaklubb tycker jag det är ganska få aktiviteter för ponnyryttare och inte så många om ens några på b-ponny. I grannklubben har de fler aktiva ponnyryttare och de har även ridläger på sommaren mm.

Vi ska åka dit och provträna om ett par veckor , hoppning i en grupp för att se lite vilken känsla vi får för den klubben. Egentligen vill jag inte byta klubb, trivs i den jag är med i, men med tanke på barnet så kanske jag byter, eller så är vi med i varsin klubb men det verkar bökigt. Det riskerar att innebära att jag måste hjälpa till på tävlingar på två klubbar. Kan bli besvärligt. Men vi börjar med att träna i den ena klubben så får vi se. Kanske kan man bara vara med på träning/ridläger i den ena klubben men tävla för den andra. Vet ju inte ens om det blir någon tävling, kanske bara blir pay and jump i vår och sommar.
 
Mina barn är inte ett dugg intresserade av att tävla, på gott och ont. Vi har väldigt aktiva ponnylag i klubben vi är med i så hade barnen velat tävla hade de ju haft rätt många jämnåriga lagkamrater, men det är inget som har lockat alls. På sätt och vis är det rätt skönt för jag vet ju hur mycket tid föräldrarna till de tävlande barnen lägger på alla tävlingar, men som sagt, kompisarna går de ju miste om också.
 

Yrja

Trådstartare
Jag känner nog att om mina barn tappar intresset så spelar det ingen roll. För min del behöver dom inte rida egentligen. :) Här hemma handlar inte ridning om träning eller tävling, utan bara om nöje. Och om det inte är ett nöje finns ingen mening. Så vi får väl se hur länge dom tkr det är roligt. Blir ponnyn stående har den det ju bättre hos ngn annan. Men jag hoppas att dom iaf lär sig grunderna för jag skulle vilja att dom fick uppleva samma glädje som hästarna ger mig.

@ylvalill Då var dina barn i samma ålder som mina är nu, när vi köper b-ponny. Jag har också landat i det att en trygg ponny nog är det vi behöver nu. De är för oruttinerade och jag tror att en svår ponny kommer att begränsa dom mer än en ponny som saknar kvalitet eller hur man ska säga.

Appropå kompisar tänker jag att man kan ju ha kompisar i andra situationer än just hemmaridningen. :)
 

Yrja

Trådstartare
Mina barn är inte ett dugg intresserade av att tävla, på gott och ont. Vi har väldigt aktiva ponnylag i klubben vi är med i så hade barnen velat tävla hade de ju haft rätt många jämnåriga lagkamrater, men det är inget som har lockat alls. På sätt och vis är det rätt skönt för jag vet ju hur mycket tid föräldrarna till de tävlande barnen lägger på alla tävlingar, men som sagt, kompisarna går de ju miste om också.
Det verkar ganska vanligt att man förväntar sig att barnens ridning innebär tävling. Eller kanske är det vanligt att barn vill tävla? Eller är det brist på andra gemensamma aktiviteter på ridskolan utöver träning och tävling? Jag växte upp på en liten ridskola med nästan inget fokus på tävling så för mig är det en ganska så främmande del av hästvärlden och mina barn verkar inte intresserade av det ännu. Så den delen har jag inte på ngt sätt tänkt inkludera i vår hästvardag. Om jag inte absolut måste. 😊🙄
 
Jag hade foderponny som 11-åring
Den stod i ett stall med bara vuxna
Så jag var ensam i ett år
Sedan sa vi upp kontraktet då den fick fång och stod i över ett halvår.
Efter nåt år tillbaka på ridskolan fick jag en ny foderhäst, en fjording
När ett år gått aå skulle jag tävla och d trodde ägaren att hästen var så superduktig så då ville hon ha tillbaka henne
Då köpte mamma och pappa en häst åt mig för att slippa lämna tillbaka
Två år senare köpte de även en gård
Men der var mycket ensamtid. Jag tyckte det var ok ändå
 

Yrja

Trådstartare
Jag hade foderponny som 11-åring
Den stod i ett stall med bara vuxna
Så jag var ensam i ett år
Sedan sa vi upp kontraktet då den fick fång och stod i över ett halvår.
Efter nåt år tillbaka på ridskolan fick jag en ny foderhäst, en fjording
När ett år gått aå skulle jag tävla och d trodde ägaren att hästen var så superduktig så då ville hon ha tillbaka henne
Då köpte mamma och pappa en häst åt mig för att slippa lämna tillbaka
Två år senare köpte de även en gård
Men der var mycket ensamtid. Jag tyckte det var ok ändå
Ja jag red ju mina privathädtar själv alltid. Det fanns en tjej med egen ponny och vi var kompisar men vi red inte ihop för det, tanken slog oss aldrig. Så det är nog olika. Men jag hade ju kompisar på ridskolan 1 dag i veckan.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp