Ponnymammans inlägg om "serviceföräldrar"

Jag har inte barn, men jag känner igen delar av det från min tid som arbetande på ridskola och från privat stall.

(Även om jag sett en hel det kids med samma uppväxt som en själv/ponnymamman)
 
Mitt eget barn är för litet för att vara i stallet själv (han är bara sex år). Han verkar dock ha det rätt fantastiskt i stallet, även om han mest promenerar runt och pillar med sina egna saker (som jag oftast inte har en aning om vad de är, men han verkar trivas i alla fall). I framtiden antar jag att vi får se hur det blir. Får han en egen ponny kommer han ju någon gång bli självgående, men det är svårt att föreställa sig när man har ett så pass litet barn som jag har.

Tonåringarna i mitt stall är där själva. En av dem delar ponnyn med sin mamma och är de där samtidigt brukar de hjälpas åt. Mamman servar ibland, men ibland servar dottern så det brukar bli jämt ;)
 
Ja, jag ser det också väldigt mycket. På ridskolan var verkligen alla föräldrar kvar och tittade, hämtade sadlar och träns, plockade sedan undan medan ungarna sprang runt och tog selfies och gullade med favorithästarna. Jag har ett helt gäng bekanta som sköter all mockning och annat kring hästarna, med barn som vill rida och inte är så roade av resten.
Själv försöker jag inte vara sådan men det är rätt lätt att falla i fällan. När dottern började rida i sjuårsåldern hade jag haft ett tioårigt hästupphåll och älskade varenda sekund på ridskolan. Det var så fantastiskt mysigt att vara tillbaka i hästmiljö så självklart stannade jag på lektionerna. Eftersom jag också ville rida igen skaffade vi en medyttarponny som vi båda red men då den var för stor och het för dottern egentligen så ja, jag var med när hon red och gick med henne. Det hände också att jag mockade medan hon ryktade, inte för att jag inte ville hon skulle lära sig utan för att få vardagspusslet att gå ihop helt enkelt. När vi flyttade hästen närmre där vi bor fick hon cykla dit själv och mocka, pyssla och så men inte rida.
Sedan ett halvår tillbaka har vi egen gemensam ponny. Dottern som nu är elva kan inte ta sig till stallet själv då det för långt ute på landet så ja, jag skjutsar. Och ja, jag stannar. Men vi delar på jobbet. Den som inte rider mockar ligghallen om det är vår vecka, fyller på vatten och sopar så service tycker jag inte det handlar om. Det är vårt gemensamma intresse och vår häst helt enkelt.
 
Ja, jag ser det också väldigt mycket. På ridskolan var verkligen alla föräldrar kvar och tittade, hämtade sadlar och träns, plockade sedan undan medan ungarna sprang runt och tog selfies och gullade med favorithästarna. Jag har ett helt gäng bekanta som sköter all mockning och annat kring hästarna, med barn som vill rida och inte är så roade av resten.
Själv försöker jag inte vara sådan men det är rätt lätt att falla i fällan. När dottern började rida i sjuårsåldern hade jag haft ett tioårigt hästupphåll och älskade varenda sekund på ridskolan. Det var så fantastiskt mysigt att vara tillbaka i hästmiljö så självklart stannade jag på lektionerna. Eftersom jag också ville rida igen skaffade vi en medyttarponny som vi båda red men då den var för stor och het för dottern egentligen så ja, jag var med när hon red och gick med henne. Det hände också att jag mockade medan hon ryktade, inte för att jag inte ville hon skulle lära sig utan för att få vardagspusslet att gå ihop helt enkelt. När vi flyttade hästen närmre där vi bor fick hon cykla dit själv och mocka, pyssla och så men inte rida.
Sedan ett halvår tillbaka har vi egen gemensam ponny. Dottern som nu är elva kan inte ta sig till stallet själv då det för långt ute på landet så ja, jag skjutsar. Och ja, jag stannar. Men vi delar på jobbet. Den som inte rider mockar ligghallen om det är vår vecka, fyller på vatten och sopar så service tycker jag inte det handlar om. Det är vårt gemensamma intresse och vår häst helt enkelt.
Nästan samma här, förutom att jag inte haft hästuppehåll sedan jag blev mamma och dottern blev stor nog för egen ponny. Jag har stöttat mkt, anledningen är min dotters diagnos.Hon har jättedåligt arbetsminne. Skulle hon ha varit själv i samma ålder som andra ponnytjejer i vår bekantskapskrets, hade jag fått åka till stallet på kvällen och gjort allt hon glömde, dagligen. Men jag har fasat ut det allt eftersom hon klarade av det. Nu är hon 15 och fixar allt själv, men hon är inte helt nöjd om jag inte kommer och hämtar upp henne efteråt och hon måste ta bussen :cool:
Och precis som du, gör jag allt för att jag vill. Jag red vår häst på förjakter och den riktiga Hubertusjakten på 4 timmar och 3 mil, i full galopp och över fasta hinder på ca 110 i skogarna runt Stockholms Universitet och Djurgården :love:
Så all tid i stallet, är livsglädje för mig :heart
 
Jag mockar och sköter våra ponnyer. Jag anser att ponnyerna är mina. Ibland vill barnen uttryckligen hjälpa till att mocka och då får de det- men det tar så lång tid så jag gör det helst själv. De får hjälpa till med sånt de kan, lägga mat i krubban, rengöra vattenspann mm. Leda in från hagen är tydligen jätteroligt, så det får de göra, halvblodet plus den äldre ponnyn. Småponnyerna tar jag in.

Barnen tycker det är jättekul att vara länge i stallet - leka i höet, rykta o kratsa hovar mm även om man inte ska rida. Det är jättekul och de kan hålla sig sysselsatta länge, i timmar. De får inte vara där själv- eller jag är på ridbanan och rider och de är i stallet- det funkar- då kan de ropa på mig om det är något.

De får inte rida ut själv. 10 åringen har nyligen fått en ny ponny som verkar jättesnäll så om ett par månader kanske hon kan rida ut själv- men ännu vågar jag inte. I somras kunde hon rida en mindre runda själv på b ponnyn.

Jag hjälper också till att sadla och tränsa, men 10 åringen börjar vilja göra det själv nu så mer och mer tar hon över den sysslan. 6 åringen får inte göra det än.

Jag är nog inte den perfekta ponnymamman precis. Orkar inte vara perfekt utan gör det som funkar för oss.
 
Om jag tittar på ponnysarna i min närhet så föredrar jag nog att en förälder är engagerad. De ponnysarna sköts bättre än de där tonåringen tar mer ansvar själv. Och ska man nu ha häst så tycker iaf jag att hästens omvårdnad och skötsel är viktigast.

Jag håller med dig om detta också och reflekterar genast över varför ungarna inte verkar kunna sköta sina ponnyer och samma ansvar som ungar fixat tidigare.

(givetvis ska en ansvarig förälder alltid finnas i bakrunden, men därifrån till serviceföräldern är ganska långt
 
Jag mockar och sköter våra ponnyer. Jag anser att ponnyerna är mina. Ibland vill barnen uttryckligen hjälpa till att mocka och då får de det- men det tar så lång tid så jag gör det helst själv. De får hjälpa till med sånt de kan, lägga mat i krubban, rengöra vattenspann mm. Leda in från hagen är tydligen jätteroligt, så det får de göra, halvblodet plus den äldre ponnyn. Småponnyerna tar jag in.

Barnen tycker det är jättekul att vara länge i stallet - leka i höet, rykta o kratsa hovar mm även om man inte ska rida. Det är jättekul och de kan hålla sig sysselsatta länge, i timmar. De får inte vara där själv- eller jag är på ridbanan och rider och de är i stallet- det funkar- då kan de ropa på mig om det är något.

De får inte rida ut själv. 10 åringen har nyligen fått en ny ponny som verkar jättesnäll så om ett par månader kanske hon kan rida ut själv- men ännu vågar jag inte. I somras kunde hon rida en mindre runda själv på b ponnyn.

Jag hjälper också till att sadla och tränsa, men 10 åringen börjar vilja göra det själv nu så mer och mer tar hon över den sysslan. 6 åringen får inte göra det än.

Jag är nog inte den perfekta ponnymamman precis. Orkar inte vara perfekt utan gör det som funkar för oss.

När jag var 9 år körde jag vår shettis helt själv, i samhället där det förekom viss trafik, hjälm eller annan säkerhetsutrustning hade man inte på den tiden när man körde. Var helt själv även vid selning och förspänning. Det här var för 25 år sedan (är jag verkligen så gammal?:o) Perspektiv!
 
Hmm... Jag både håller med Ponnymamman och inte. Jag är själv uppvuxen på ridskola, skötte en häst där, åkte buss dit efter skolan varje dag och borstade, pysslade och umgicks med vänner. Varken mockade eller red de flesta dagar faktiskt. :D

Dock var även min mamma hästintresserad, så det var ju naturligt för henne att vara med och titta på min ridlektion, och något år efter att jag börjat rida började även hon. Så hon tittade på mina ridlektioner och jag på hennes, i övrigt var stallet "mitt" (vilket jag uppskattade enormt - både umgänget med vännerna och tiden tillsammans med hästarna).

Under min dotters uppväxt har det varit helt annorlunda, eftersom jag haft egen häst sedan hon föddes. Hästen var ju min, mitt val och mitt ansvar, men eftersom han hade någorlunda lämplig storlek (islandshäst på 145 cm, så av ponnystorlek) och var snäll och stabil fick ju dottern lära sig rida på honom. Jag hade aldrig några krav på henne - att hon skulle mocka, fodra, borsta, putsa osv, utan hästen var som sagt min och hon fick hänga med om hon ville och göra det hon ville. Och hon ville verkligen - hästen blev mer och mer "hennes", jag blev medryttare på en annan häst för att få rida, och till slut köpte vi ytterligare en häst. Och det var först då - när dottern var femton och vi köpte häst nummer två - som jag började ställa några som helst krav på att hon skulle delta i stalljobbet själv. För då köpte vi ju häst
till stor del för hennes skull, för att hon skulle komma vidare i utveckling och tävlande!

Idag har vi tre hästar, dottern har hunnit fylla nitton och hon jobbar faktiskt med hästar just nu. Hon har en av våra hästar (den vi köpte som "nummer två" för fyra år sen) med sig i stallet där hon jobbar, och den sköter och tränar hon ju helt själv - dock följer jag med dit ibland på helgerna och går/springer med när hon rider ut en sväng. Inte för att hon behöver sällskapet, utan för att jag tycker det är trevligt och gärna vill träffa vår häst då och då!

De två hästar vi har "hemma" hjälps vi åt med, men jag tar nog ett större ansvar för mockning osv trots att en av hästarna är dotterns. Har dock känt att hon behövt lite hjälp och stöttning för att orka med dels nytt jobb och dels ny unghäst. Så jag har helt enkelt prioriterat att hon skall hinna rida sin unghäst också, efter att arbetsdagen är slut.

Jag är säkert på många sätt en "serviceförälder" - har ju bland annat tillryggalagt rätt många mil som tävlingschaufför - men det har också gett mig möjlighet att hålla på med mitt eget hästintresse. För jag har också alltid prioriterat att hinna rida själv.
 
Undrar hur det kommer sig att man är mer försiktig idag? När jag var liten så var jag alltid ensam i stallet, skötte hand om 3 hästar varav 2 unghästar när jag var 10 (med viss hjälp), fick min första egna storhäst, en 3 årig hingst ( :nailbiting: ) när jag var 13 som jag skötte helt själv och red in själv dessutom. Det gick jättebra och han blev verkligen världens tryggaste häst.
Jag minns mig själv som väldigt ansvarstagande.
Däremot vet jag inte om jag hade låtit min egna dotter vara ensam i stallet på samma sätt, hon är visserligen inte ens 6 månader fyllda ännu men jag är lite av en hönsmamma.
 
Jag tycker att man inte ska ha egen häst om man bara vill rida. Då är ridskolor ett utmärkt alternativ.
Så länge det rör sig om minderåriga så är det väl ett ställningstagande man får ta gemensamt i familjen - om mamma/pappa vill t.ex. mocka och pyssla med hästen och barnet huvudsakligen vill rida så är det väl inga problem om alla är nöjda och glada och hästen får den skötsel den behöver?
 
Undrar hur det kommer sig att man är mer försiktig idag? När jag var liten så var jag alltid ensam i stallet, skötte hand om 3 hästar varav 2 unghästar när jag var 10 (med viss hjälp), fick min första egna storhäst, en 3 årig hingst ( :nailbiting: ) när jag var 13 som jag skötte helt själv och red in själv dessutom. Det gick jättebra och han blev verkligen världens tryggaste häst.
Jag minns mig själv som väldigt ansvarstagande.
Däremot vet jag inte om jag hade låtit min egna dotter vara ensam i stallet på samma sätt, hon är visserligen inte ens 6 månader fyllda ännu men jag är lite av en hönsmamma.

Generellt är nog föräldrar mer försiktiga idag, tror jag, särskilt jämfört med när jag var liten (född i början på 70-talet). Vi åkte ju bil utan säkerhetsbälte, cyklade utan hjälm och ridhjälmarna var det väl inte heller så mycket med - "säkerhetshjälm" från Jofa var alldeles nytt när jag började rida (1979)! :D

Jag tror det är på gott och ont, som all utveckling. Säkerhet ÄR bra och vi skall nog inte sträva efter att ta oss tillbaka till varken 70-talet eller något annat årtionde. Men samtidigt tror jag på att släppa iväg barnen på några egna äventyr, att inte vara med i precis allting.

Min dotter fick börja rida ut ensam och med jämnåriga kompisar någon gång runt 12-årsåldern och hade då fått rida ensam, men hålla sig på gården, sedan ca 10. Kändes ganska lagom och det har inte inträffat några större katastrofer.
 
Undrar hur det kommer sig att man är mer försiktig idag? När jag var liten så var jag alltid ensam i stallet, skötte hand om 3 hästar varav 2 unghästar när jag var 10 (med viss hjälp), fick min första egna storhäst, en 3 årig hingst ( :nailbiting: ) när jag var 13 som jag skötte helt själv och red in själv dessutom. Det gick jättebra och han blev verkligen världens tryggaste häst.
Jag minns mig själv som väldigt ansvarstagande.
Däremot vet jag inte om jag hade låtit min egna dotter vara ensam i stallet på samma sätt, hon är visserligen inte ens 6 månader fyllda ännu men jag är lite av en hönsmamma.
Enkelt. Idag vet vi mer om hur farligt det faktiskt kan vara. Vi vet te x idag att en hjärnskakning kan ge långtgående följder senare i livet. Det visste man inte när jag växte upp och att man hade slagit i huvudet utan att ha varit avsvimmad var inget hinder för att direkt hoppa upp igen. Jag lät inte mina barn rida/umgås med hästar så som jag gjorde som barn. Jag vet ju nu som vuxen att det var fullkomligt livsfarligt och det ville jag inte utsätta mina barn för. Det går att göra miljön kring hästar någorlunda säker utan att för den sakens skull bli en serviceförälder. Det finns ju ett mellanting mellan att galoppera stående på en häst i bara grimma och grimskaft som barn och att inte få göra saker i stallet ensam alls.

Jag ser en tydlig skillnad på människor med vettigt säkerhetstänk och kunskap kring hästar och människor som själva aldrig har pysslat med hästar. Den sistnämnda ser inget fel i att lämpa av sin vilda sjuåring i ett stall med främmande hästar som de inte vet något om medans någon med vettigt säkerhetstänk och hästkunskap aldrig skulle komma på tanken.
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Blir så himla trött på mig själv! Behöver skriva av mig lite. Mitt liv de senaste kanske fem åren har gått ut på att jag mer eller...
2
Svar
26
· Visningar
2 272
Senast: bobbbo
·
Hästmänniskan Hej, Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu...
Svar
10
· Visningar
2 081
Hästvård Hej. Jag vill börja med att säga att jag ska ringa veterinär på måndag, så ingen tror att jag inte tänker på det. :) Jag har en ponny...
2 3
Svar
42
· Visningar
6 289
Senast: Takire
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 440
Senast: Grazing
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp