Prata om psykisk ohälsa

[Grazing]

Handlar det då mer om vilja att inte oroa andra?

Det gör det ofta för mig, jag undviker att berätta om sånt för okunnigheten är ganska stor och många tror det är mer allvarligt än det är. Men det kommer man kanske aldrig ifrån.

 

[Fruentimber]

Ni som skriver att det minsann inte är tabu eller svårt att prata om eller iallafall liknande som med fysiska problem, säger ni verkligen till främmande personer tex som man möter ute på en hundpromenad och går en bit med och ämnet om jobb kommer upp, att ni har depressioner/självskadeproblematik/panikångest osv? Att 'ja jag har varit uppe hela natten på akuten för att jag hade sån ångest att jag skar mig' osv? Att 'nej jag klarade inte av att jobba idag för ångesten har gjort att jag inte ätit på en vecka'.

Men varför ska du säga det till en främmande människa?
Det handlar inte om att ämnet i sig skulle vara tabu. Det handlar om lite taktkänsla inom sociala samspel. Om jag lattjar på en granne jag ser en gång i halvåret som frågar mig hur läget i en riktigt pissig period så så blir det simpla svaret "jo, men det är bra! Själv då?". Jag anser helt enkelt att jag och den avlägsna grannen inte känner varandra så pass att jag per automatik skulle dela med mig av mina hjärnspöken på en simpel fråga som man bara ställer av ren hövlighet. Grannen har inte med det att göra.

 

[TinyWiny]

Fast nu handlar det väl inte om att börja prata om sina långvariga sjukdomar utan att det bör bli lättare att berätta kort om sin status. Då är faktiskt ett brutet ben likadant som att ha skurit av en sena pga ångesten. Det är en kort och specifik förklaring varför man inte kan använda handen tex just då. Istället hittar folk ofta på en annan anledning och det är tråkigt att det ska vara så.

Om man säger att man har skadat sig eller om man har skurit av en sena pga ångest handlar mer om hur man är som person än att det skulle vara tabu att prata om psykisk ohälsa. Frågan är om man själv mår bättre av att berätta att man själv har skurit av senan eller om man själv mår bättre av att säga att man har skadat sig.

Jag tycker att det är enormt nedvärderande att jämföra långvariga sjukdomar med något som med allra största sannolikhet kommer läka inom en viss tid. Visst, den avskurna senan läker men självskadebeteendet läker inte lika fort.

 

[TinyWiny]

Men jag pratar om korta svar på konkreta frågor, ska man ljuga då när någon frågar vad man gjort med armen tex? Jag tycker dom flesta som man går en bit med på promenader tills slut kommer in på ämnen som att varför man kan gå mitt på dagen och vad man jobbar med osv.

"Jag har skadat mig" räcker.

 

[Lillefrun]

Fast det blir ett problem när man träffar bekanta och dom frågar hur det är och jag är som jag alltid är utåt sett glad och pigg och säger att allt är bra och byter fokus till den andra eller till andra ämnen och frågan sen kommer vad man jobbar med eller gör om dagarna, när jag då har sjukersättning för en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och bipolär sjukdom och inget av det syns utanpå får jag hitta på små olika lösningar varje gång. Jag VILL inte berätta och gör det aldrig heller, men jag skulle vill kunna göra det om jag vill och behöver. Jag vill veta hur man ska förklara att jag inte jobbar, att jag inte pluggar osv. Brukar bli att jag säger att jag inte jobbar just nu men att jag tränar mycket med hundarna och gillar att gå i skogen

Men med mina nära som var ett exempel i trådstarten så blir det ett problem. När jag inte ens kan förklara för min farfar för att det i hans värld inte existerar psykisk sjukdom, när jag är det svarta fåret i släkten för att jag inte passar in. Jag har inte på alla år pratat med någon av dom om det mer än när det varit specifika situationer och då har det oftast varit mina föräldrar som pratat med släktingar om att inte kommentera min kropp eller vad jag äter. När inte ens mina närmaste tagit mina sjukdomar och diagnoser på allvar. I min familj var man inte sjuk om man inte hade feber eller hade maginfluensa liksom.

Sen finns det dom som verkar presentera sig själva som sina diagnoser, gick en bokcirkel genom landstinget och när vi skulle presentera oss så rabblade alla upp sina namn och alla sjukdomar vilket var allt från utmattningssyndrom, panikångest, alzheimer, ryggskada, en ond handled och en dålig höft. Jag ville ju inte höra deras diagnoser och skador, jag ville veta om dom hade djur, om dom hade några intressen och mer om dom som personer. Det kändes väldigt obekvämt för mig i den situationen samtidigt som jag tycker det är bra att inte skämmas för sina problem, men det är ju inte varken fysiska eller psykiska sjukdomar som gör oss intressanta så nästa gång det var cirkel skyndade jag mig att presentera mig först för att sätta prägeln och då berättade jag om min hund, att jag gillar att promenera och lyssna på poddar och ljudböcker, då följde alla efter och berättade om sig själva.

 

[Lovisaleonora]

Livet hade blivit så mycket lättare om man bara öppet kunde berätta om någon frågade utan att behöva skämmas för det.

Men det ligger väl ändå på den som skäms? Jag kan ju inte göra ett dugg åt att Lisa skäms för att hon haft sömnproblem pga ångest.

Meds Kajsa inte skäms för vad hon än berättar, trots att Fia försöker lägga en guilt tripp på henne regelbundet.

 

[Grazing]

Men det ligger väl ändå på den som skäms? Jag kan ju inte göra ett dugg åt att Lisa skäms för att hon haft sömnproblem pga ångest.

Meds Kajsa inte skäms för vad hon än berättar, trots att Fia försöker lägga en guilt tripp på henne regelbundet.

Nu är det iofs så att det är reaktionerna som får en att känna som man gör, det är skambelagt helt enkelt. Det går inte att komma ifrån. Det sitter inte i den sjukes huvud, det är så samhället är. Det är mycket därför många kämpar för att få bort det och för att få folk att vara mera öppna med problemen. Skammen över det gör ofta folk ännu mera isolerade.

Att tycka att det är den sjukes ansvar och dens problem, att tycka att den ska lyckas med att bortse från folks reaktioner och stå upp för sin sjukdom är bara löjligt. Otroligt dåligt att lägga det faktiskt stora problemet och ansvaret på den sjuke. Får man negativa reaktioner så är risken att man drivs längre in i sjukdomarna. Det är faktiskt samhällets ansvar, inte den enskilde sjukes ansvar.

 

[Grazing]

"Jag har skadat mig" räcker.

Jo, det brukar dock folk se om dom ser ett bandage, inte direkt så att man har det för skoj skull. Att säga så är bara att dumförklara folk tycker jag. Eftersom att inte "jag har skadat mig" räcker som förklaring för att någon ska förstå att man faktiskt skadat sig själv medvetet så är det ett väldigt dumt svar. Det är lite som att säga att "det har du inte med att göra" och det gör lätt att stämningen blir jobbigt.

 

[Saeta]

I hela mitt liv har jag upplevt ett helt annat bemötande gällande psykisk ohälsa och fysisk (synlig) ohälsa. Jag tror knappast att det hör till vanligheten att en person som fått åka ambulans pga ofrivillig avsittning och som varit helt blåslagen fått höra att hen ska rycka upp sig. Eller andra synliga åkommor/sjukdomar. Men om man nämner depression eller ångest så är det bara att rycka upp sig.

Det är min erfarenhet iallafall. Av folk i alla åldrar. Även inom vården har jag fått dessa bemötanden.

För ett par veckor sen var jag på en födelsedagsmiddag och fick frågan om vad jag jobbade med. Jag sa att jag var sjukskriven. Då kom följdfrågan om vad jag hade jobbat med innan det, och jag sa ju som det var, att jag aldrig haft ett jobb utan varit "sjukskriven" sen högstadiet (väldigt förenklat). Och jag blev väldigt fint bemött av alla jag pratade med. Det kom även fram att flera av dessa åt antidepressiva, men att det skämdes över att prata om det, men att det var skönt att kunna vara öppen med det utan att bli dömd.

 

[TinyWiny]

Jo, det brukar dock folk se om dom ser ett bandage, inte direkt så att man har det för skoj skull. Att säga så är bara att dumförklara folk tycker jag. Eftersom att inte "jag har skadat mig" räcker som förklaring för att någon ska förstå att man faktiskt skadat sig själv medvetet så är det ett väldigt dumt svar. Det är lite som att säga att "det har du inte med att göra" och det gör lätt att stämningen blir jobbigt.

Om det är en människa som har någon form av sociala skills så släpper hen det om hen får ett sådant rakt svar som "jag har skadat mig" för att hen förstår att hen inte har med att göra vad som har hänt. Det är helt upp till varje person att berätta vad som har hänt. Om du vill att folk ska förstå att du har skadat dig själv så får du naturligtvis säga det också. Du kan ju inte räkna med att folk är tankeläsare. Jag missförstod dig och trodde du menade att det var jobbigt att förklara vad som har hänt men är det inte så utan att du vill berätta så kan du såklart göra det.

 

[TinyWiny]

I hela mitt liv har jag upplevt ett helt annat bemötande gällande psykisk ohälsa och fysisk (synlig) ohälsa. Jag tror knappast att det hör till vanligheten att en person som fått åka ambulans pga ofrivillig avsittning och som varit helt blåslagen fått höra att hen ska rycka upp sig. Eller andra synliga åkommor/sjukdomar. Men om man nämner depression eller ångest så är det bara att rycka upp sig.

Det är min erfarenhet iallafall. Av folk i alla åldrar. Även inom vården har jag fått dessa bemötanden.

För ett par veckor sen var jag på en födelsedagsmiddag och fick frågan om vad jag jobbade med. Jag sa att jag var sjukskriven. Då kom följdfrågan om vad jag hade jobbat med innan det, och jag sa ju som det var, att jag aldrig haft ett jobb utan varit "sjukskriven" sen högstadiet (väldigt förenklat). Och jag blev väldigt fint bemött av alla jag pratade med. Det kom även fram att flera av dessa åt antidepressiva, men att det skämdes över att prata om det, men att det var skönt att kunna vara öppen med det utan att bli dömd.

Nu jämför du också en akut skada med en långvarig sjukdom. Varför?

 

[parellikusken]

Jag kan inte dölja för någon i nuläget hur jag mår, intoxer, intensivvistelser, psykvistelser, sjukskrivning, kan börja gråta när som helst. Vänner vill veta hur det är med mig och var jag håller hus för tillfället liksom. Så jag är öppen.
Men jag har bestämt mig för att inte skämmas. Jag behöver folk att ringa när livet är tufft, då behöver jag vara öppen annars också.

Enda jag tycker är jobbigt är när någon frågar varför jag tog en intox och inte accepterar svaret "för att jag är sjuk". Jag tar det djupare med sjukvården liksom.

 

[Saeta]

Nu jämför du också en akut skada med en långvarig sjukdom. Varför?

Nja, jag menade mer att folk har en helt annan förståelse (och bemötandet blir helt annorlunda på ett mer accepterat sätt) när man säger att man inte kan göra en viss sak pga skada/synlig sjukdom än pga en ångestattack.

 

[monster1]

Det finns undersökningar som visar på att det finns en diskriminering mot personer som har psykisk ohälsa. Man får bland annat sämre vård eftersom vården kopplar alla symptom till den psykiska ohälsan vad än patienten säger. Precis som @TinyWiny har upplevt fastän hon inte ens har någon bakgrund med psykisk ohälsa.

https://lakartidningen.se/Aktuellt/...kisk-ohalsa-upplever-diskriminering-i-varden/
https://www.specialnest.se/liv-hem/halften-av-alla-med-psykisk-ohalsa-blir-orattvist-bemotta

Det varierar ju också huruvida det är tabu att prata om den psykiska ohälsan, skitzofreni och bipolaritet är ju oftast känsligare att berätta om än tex utmattning som är ganska okontroversiellt.

På mitt arbete som är en stor organisation utbildas personalen i mhfa https://ki.se/nasp/mhfa-forsta-hjalpen-till-psykisk-halsa . Där rekommenderar man att man pratar om sin ohälsa och att man försöker få även andra att prata om sitt mående. Man ser det som den mest preventiva metoden mot bland annat självmord, hur obekvämt man nu än tycker att det är när man är på fest och någon berättar hur den faktiskt mår på en direkt fråga.

 

[monster1]

Jag upplever att man får samma reaktion om man svarar att man har cancer. Det blir tyst och folk drar sig undan?
Folk dör i den vårdkön med och det är mycket snack i liten verkstad. Det finns för lite pengar till vård i vårt land.

Rent allmänt orkar inte de flesta med ohälsa.
Inget konstigt med det? De flesta har nog med sig och sina? Alla har sitt, tänker jag.
Inget man lär sig i skolan eller på kurser att hantera heller.

Sjukdom får man streta sig igenom själv, på eget ansvar, i bästa fall med sin familj?

Och jo, jag är fullt medveten om att det finna en stor variation i spektrat.
Jag har ett par sorter i bekantskapskretsen.

En av mina vänner anar ingen att så är fallet på förrän man kommer nära.
Den är VD, har flera styrelse-, och statliga uppdrag. Arbetslivet går som på räls men privat är det lite svårare. Jag antar att det är ok som chef att säga att någon är kass. Men privat blir i alla fall jag ledsen. Personen menar inget illa, har ett hjärta av guld, vill väl, men det är ofiltrerat.
Vilket sårar även mig nästan varje gång vi ses. Vilket gör att jag inte orkar träffa personen för ofta. Vilket sårar personen är klart.
När jag blev sjuk fick jag snarast en utskällning istället för ev. medkänsla.
Eftersom jag äter kött, ansåg denne att fick skylla mig själv, det är cancerframkallande. Då ville denne inte höra ett ord om mitt mående förrän jag blev friskförklarad. Punkt. Kost och hälsa är dennes specialintresse. Personen är medveten att det kommer grodor ibland, som den säger, men förstår inte hur det landar.
Det är inte lätt för någon. Man får försöka hjälpas åt?
Lagom mycket.

Det låter ju som att personen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning vilket inte är psykisk ohälsa utan just en funktionsnedsättning eller funktionsvariation som man säger.

 

[Grazing]

Om det är en människa som har någon form av sociala skills så släpper hen det om hen får ett sådant rakt svar som "jag har skadat mig" för att hen förstår att hen inte har med att göra vad som har hänt. Det är helt upp till varje person att berätta vad som har hänt. Om du vill att folk ska förstå att du har skadat dig själv så får du naturligtvis säga det också. Du kan ju inte räkna med att folk är tankeläsare. Jag missförstod dig och trodde du menade att det var jobbigt att förklara vad som har hänt men är det inte så utan att du vill berätta så kan du såklart göra det.

Det handlar inte om vad jag vill och inte, handlar om att det bör bli lika självklart att berätta om den skadan som det är att berätta om ett brutet ben. Och pga av hur folk ofta faktiskt är så är det jobbigt att berätta tycker jag om allt som har med psykisk ohälsa att göra.

Det hade varit så otroligt skönt att kunna vara lika öppen med psykiska problem som det är med fysiska problem, hur mycket folk än vill påstå att tabuet är borta så är det inte det. Det är fortfarande någonting som folk helst inte pratar om pga sättet dom ofta blir sedda och bemötta på.

 

[TinyWiny]

Nja, jag menade mer att folk har en helt annan förståelse (och bemötandet blir helt annorlunda på ett mer accepterat sätt) när man säger att man inte kan göra en viss sak pga skada/synlig sjukdom än pga en ångestattack.

Och min erfarenhet är precis tvärtom. Vid långvariga tillstånd finns ingen förståelse oavsett om det är en fysisk, psykisk eller neuropatisk sjukdom/diagnos. Det är därför jag tycker att det blir så fel att jämföra en akut skada/sjukdom med en långvarig.

 

[TinyWiny]

Det handlar inte om vad jag vill och inte, handlar om att det bör bli lika självklart att berätta om den skadan som det är att berätta om ett brutet ben. Och pga av hur folk ofta faktiskt är så är det jobbigt att berätta tycker jag om allt som har med psykisk ohälsa att göra.

Det hade varit så otroligt skönt att kunna vara lika öppen med psykiska problem som det är med fysiska problem, hur mycket folk än vill påstå att tabuet är borta så är det inte det. Det är fortfarande någonting som folk helst inte pratar om pga sättet dom ofta blir sedda och bemötta på.

Ja jämför man en långvarig psykisk åkomma med en akut fysisk så är det ju så. Jämför man istället en långvarig sjukdom/diagnos oavsett i vilken form så är det lika tabu oavsett vad orsaken är. Det här att inte läka inom rimlig tid och inte bli nt (igen) är vad som stör och många gånger skrämmer människor.

Att sedan vissa lever kvar i det stigma som var runt psykiska sjukdomar är såklart tragiskt men ett stigma är det att vara sjuk/inte nt och det oavsett varför det är så. Jag tycker helt enkelt inte att man varken ska eller behöver ställa saker och ting mot varandra. och jag tror inte att det blir bättre av att berätta för alla man stöter på när det handlar om sensationer. Däremot tror jag på saklig information. Att prata om vilka svårigheter det kan innebära att vara långvarigt sjuk/funktionsnedsatt.

 

[Grazing]

Ja jämför man en långvarig psykisk åkomma med en akut fysisk så är det ju så. Jämför man istället en långvarig sjukdom/diagnos oavsett i vilken form så är det lika tabu oavsett vad orsaken är. Det här att inte läka inom rimlig tid och inte bli nt (igen) är vad som stör och många gånger skrämmer människor.

Att sedan vissa lever kvar i det stigma som var runt psykiska sjukdomar är såklart tragiskt men ett stigma är det att vara sjuk/inte nt och det oavsett varför det är så. Jag tycker helt enkelt inte att man varken ska eller behöver ställa saker och ting mot varandra. och jag tror inte att det blir bättre av att berätta för alla man stöter på när det handlar om sensationer. Däremot tror jag på saklig information. Att prata om vilka svårigheter det kan innebära att vara långvarigt sjuk/funktionsnedsatt.

Du verkar inte förstå vad det är som jag menar. Det handlar om att inte behöva skämmas för sina sjukdomar, att inte behöva gömma sig och ljuga om saker och ting. Att inte behöva känna att man inte kan gå ut utan att ha ett svar förberett som verkar logiskt och som är "sunt".

Många psykiska sjukdomar hade fått betydligt mindre grepp om en ifall man inte skämdes för dom. Det har en väldigt stor betydelse faktiskt att kunna vara öppen med det och berätta om det som om det var en bruten arm. Det är ingenting man bör gömma undan.

Och långt ifrån så är psykiska sjukdomar likadant som långvariga fysiska sjukdomar. Jag tycker inte det går att jämföra alls. Psykiska tillstånd förändras otroligt mycket hela tiden och kan faktiskt bli fullt hanterbara i många fall så man kan leva ett vanligt liv.

 

[Raderad medlem 120709]

Och min erfarenhet är precis tvärtom. Vid långvariga tillstånd finns ingen förståelse oavsett om det är en fysisk, psykisk eller neuropatisk sjukdom/diagnos. Det är därför jag tycker att det blir så fel att jämföra en akut skada/sjukdom med en långvarig.

Jag har samma erfarenhet, och så även flera andra inom min bekantskapskrets. Oavsett om man har någon neuropsykatrisk problematik eller kronisk sjukdom/annan fysisk funktionsnedsättning så finns det alltid en punkt där omgivningen börjar undra varför man inte bara kan rycka upp sig, "men åh, mår du dåligt nu igen", osv osv. Jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt när olika typer av funktionshinder ställs emot varandra i såna här trådar, som att det är någon tävling i vem som har det värst.