lady_vip
Trådstartare
Projekt Weimaraner har nu tagit nya vändningar
Som gammal räv i gamet, trots min unga ålder skaffade jag mig en W med gott mod. Det var/är min drömhund och passar min personlighet utmärkt, hunden för mig. Att jag dessutom både innehar jägarexamen och råkar känna många som gärna lånar ut sina fågelmarker till mig gjorde att min tro på mig själv som god W-ägare ökade. Jag har sen innan en mycket tuff hund som jag fått hyffs på när jag inte var så gammal, så hur skulle det inte bli nu när jag var både äldre, klokare och kunnigare :smirk:
Lilla W väntade jag på i nästan 3 år, mycket jobb för att få den perfekta individen, mycket prat, mail och kort med uppfödare som finns sisdådär 90 mil bort. Lilla W visade sig dock inte vara en regelrätt W, enligt alla böcker, uppfödare och experter skulle W vara en tuff ras med mycket vilja. Jag insåg snabbt att de aldrig hade haft en tysk jakt terrier i dess ägo, för lilla W är och förblir en mes.
Jag, som hundexprt,visste precis hur lilla W skulle ha det. Hon skulle vara dagishund hos min mamma på hennes jobb i ca 10 månader, successivt vänjas att vara ensam och sedan kunna vara hemma några timmar i sträck. Inga problem, vi hade alltid haft hund och denna hund fick det perfekta upplägget, till skillnad från de andra som ändå hade klarat det med galans.
W är dock en social hundras, med mycket hjärnloppor. Lilla W beslutade sig för som 6 månaders valp att hon INTE tänkte acceptera att någonsin lämnas själv, om det så var för en halv minuts toabesök. Hon massakrerade ALLT i sin väg och efter att ha ätit upp en dubbel sats chokladbollar krävdes starka insater... Kloka röster sa, "köpr bur, det är en trygghet för hunden". Pff, jag har förvisso fågelhundar, men inte fasiken ska de sitta i bur för att de har fixideer
Det tog en vecka, sedan hade jag inhandlat en av de störsra burarna marknaden erbjöd.
"Sen är det bara att långsamt vänja dem vid att vara själva". Okidoki... Vad gör man när hunden lär sig fälla ihop buren inifrån då...?
Man köper en tältbur
Vilket går bra, bara hon inte rör sig för mycket, då hänger buren med...
Envis som jag är vill jag ändå att hunden ska kunna lämnas i huset om jag åker till affären för ett sockerköp, UTAN att bita i sönder eller välta något.
Så jag bestämde mig för att öva... W har länge funnits i Australien, trots sina tyska anor, Lilla W har starka austrliensiska band då hennes fader är direktimport. Kängurun är ju som känt dess nationaldjur tillsammans med krokodilen, så när min kängrukrokodil W lämnades själv plockades dessa band skickligt fram. med eleganta känguruhopp hoppade hon upp i fönsterkarmarna, öppnade fönstret, bet effektivt ihjäl alla blommor (min mamma med gröbna fingrar fällde en tår när hennes fina orkidé från något okänt land hittades mald på mattan) och studsade sedan ut och satte sig på trappan....
Lilla W har nu fått en väldans fin munkorg, för att få bort krokodilfasonerna, alla fönster ska få säkerhetslås och jag funderar så smått på att chihuahua kanske ändå är hunden för mig
//E
Som gammal räv i gamet, trots min unga ålder skaffade jag mig en W med gott mod. Det var/är min drömhund och passar min personlighet utmärkt, hunden för mig. Att jag dessutom både innehar jägarexamen och råkar känna många som gärna lånar ut sina fågelmarker till mig gjorde att min tro på mig själv som god W-ägare ökade. Jag har sen innan en mycket tuff hund som jag fått hyffs på när jag inte var så gammal, så hur skulle det inte bli nu när jag var både äldre, klokare och kunnigare :smirk:
Lilla W väntade jag på i nästan 3 år, mycket jobb för att få den perfekta individen, mycket prat, mail och kort med uppfödare som finns sisdådär 90 mil bort. Lilla W visade sig dock inte vara en regelrätt W, enligt alla böcker, uppfödare och experter skulle W vara en tuff ras med mycket vilja. Jag insåg snabbt att de aldrig hade haft en tysk jakt terrier i dess ägo, för lilla W är och förblir en mes.
Jag, som hundexprt,visste precis hur lilla W skulle ha det. Hon skulle vara dagishund hos min mamma på hennes jobb i ca 10 månader, successivt vänjas att vara ensam och sedan kunna vara hemma några timmar i sträck. Inga problem, vi hade alltid haft hund och denna hund fick det perfekta upplägget, till skillnad från de andra som ändå hade klarat det med galans.
W är dock en social hundras, med mycket hjärnloppor. Lilla W beslutade sig för som 6 månaders valp att hon INTE tänkte acceptera att någonsin lämnas själv, om det så var för en halv minuts toabesök. Hon massakrerade ALLT i sin väg och efter att ha ätit upp en dubbel sats chokladbollar krävdes starka insater... Kloka röster sa, "köpr bur, det är en trygghet för hunden". Pff, jag har förvisso fågelhundar, men inte fasiken ska de sitta i bur för att de har fixideer
Det tog en vecka, sedan hade jag inhandlat en av de störsra burarna marknaden erbjöd.
"Sen är det bara att långsamt vänja dem vid att vara själva". Okidoki... Vad gör man när hunden lär sig fälla ihop buren inifrån då...?
Man köper en tältbur
Envis som jag är vill jag ändå att hunden ska kunna lämnas i huset om jag åker till affären för ett sockerköp, UTAN att bita i sönder eller välta något.
Lilla W har nu fått en väldans fin munkorg, för att få bort krokodilfasonerna, alla fönster ska få säkerhetslås och jag funderar så smått på att chihuahua kanske ändå är hunden för mig
//E