Bukefalos 25 år, Läs mer! Arkivet

Psykisk ohälsa, hur klarar man sig själv medan man står i kö?

The calming stars

Trådstartare
Jag ska försöka hålla mig så kort som möjligt, men det blir nog långt..

Jag har mått dåligt i princip hela mitt liv, sedan jag var ett litet barn. Jag har en bra familj och har haft ett bra liv, jag har inga trauman eller något i bagaget. Jag lyckas bara inte må bra. Jag har självskadat i perioder sedan låg ålder, inte så allvarligt men ändå.

För ganska exakt ett år sen sökte jag till VC för mitt mående. Det är första gången jag har sökt, och det finns ingen i mitt liv som vet att jag mår dåligt eftersom jag inte kan prata om det eller visa det. VC ville skicka mig till psykiatrin men de sa nej, så jag fick i början av detta år komma till deras egen psykolog. Jag gick där några gånger men det funkade inte alls, första gången fick jag höra att jag bara hade dåligt självförtroende och måste försöka mer, och flera av besöken var väldigt korta (15-20 min) eftersom psykologen glömt bort min tid, var sen etc. Det slutade med att jag inte var välkommen tillbaka för de tyckte inte att det var någon idé att fortsätta.

Istället hänvisade jag till internetpsykiatrin, så jag gjorde en egenanmälan där. Där bedömdes jag vara för dålig för behandlingen och de skickade istället remiss till vanliga psykiatrin. Det var i mars i år. I april fick jag en telefontid med en läkare där, samtalet var 5 min och läkaren sa bara att de skulle skicka en kallelse. Fick en tid i början av juni och fick då träffa en sjuksköterska och svara på lite frågor. Ny tid i slutet av juli med samma sjuksköterska. Sjuksköterskan säger att de bestämt att jag måste göra en NPF utredning, och gör jag inte det så kommer jag inte få någon hjälp alls. Hon kan dock inte ställa mig i kö för detta, och jag får vänta 3 veckor till augusti för att ställas i kö eftersom ansvarig är på semester.

Nu har jag då stått i kö sedan i augusti, och allting är bara dåligt. Jag fixar inte livet, allting är bara svart och mörkt och jag mår så dåligt. Konstanta självskadetankar och tankar på döden som jag inte lyckas bryta. Även haft återfall med självskadandet efter ett långt uppehåll. Har ringt till psykiatrin flera gånger, men får ingen hjälp där. De har sagt att utredningen inte kommer att ske i år, och innan den är gjord kommer jag inte få någon hjälp alls. Jag har verkligen försökt, jag har sagt att jag inte klarar mig själv så länge, att jag måste få någon form av hjälp, men nej, ingen hjälp kan erbjudas innan jag har en diagnos. Jag förstår inte hur jag ska lyckas överleva året ut som det är nu.

Så vad gör jag nu? Det känns inte som någon idé att gå tillbaka till VC eftersom jag inte är välkommen hos deras psykolog, och psykiatrin vägrar ta emot mig innan en utredning har gjorts. Jag har tittat på mindler men videosamtal är extremt jobbigt för mig, plus att det finns så himla många olika psykologer att välja mellan och jag fixar inte att ta det beslutet i det skicket jag är i nu. Jag vet inte ens vad jag skulle säga, varför jag tog kontakt. Finns det några andra alternativ? Eller är det bara att försöka fortsätta överleva på egen hand?

Det känns ohållbart, alla mina relationer går åt helvete eftersom jag inte orkar, jag sover minst 12 timmar och är konstant trött trots att jag alltid har varit en morgonmänniska som klarar mig bra på 7 timmars sömn. Jag har inte känt någon form av glädje på över ett halvår, det finns inget jag vill göra eller något som jag tycker är kul. Mina gamla hobbys står och förfaller för att jag inte orkar eller vill längre. Jag lyckas knappt ta mig utanför dörren längre, på sin höjd tar jag mig utanför dörren 3 dagar i veckan, de andra dagarna sitter jag bara inne och stirrar. Jag har alltid känt att självmord inte är ett alternativ eftersom jag inte vill utsätts min familj för det, och det är det ju fortfarande inte egentligen. Men när allting är så svart och så hopplöst så lyckas jag inte tänka på eller drömma om något annat. Jag fattar ju att jag behöver hjälp, men hur tusan gör man för att få det?
 
Sök akutpsykiatrin är mitt råd och var helt och fullt ärlig. Ta med ditt inlägg om det skulle vara för jobbigt att förklara.

Det ska INTE vara som du beskriver, du ska inte behöva vara utan hjälp i väntan på NPFutredning med det mående du beskriver. Och suicidala tankar är vården skyldig att direkt reagera på och försöka hjälpa personen. Det är på anmälan till IVO-nivå om du berättat om det och de sagt du får vänta tills nästa år på mer hjälp!

Med tanke på dina tankar på döden och att du beskriver suicidala funderingar tycker jag du ska söka dig till akuten så snart som möjligt, vänta inte.

Kram!
 
Jag tror också efter vad du beskriver av dina fysiska symtom att det är värt att göra en grundlig undersökning av ditt fysiska mående, blodprov etc. Det blir en slags ond cirkel, ju sämre du mår fysiskt desto sämre mår du psykiskt vilket påverkar ditt fysiska mående osv. Det är något vården kan utreda medan du väntar på NPF.
 
I din situation hade jag funderat på att kontakta akutpsykiatrin.
När du säger att det inte fungerar att vänta och du inte klarar dig utan hjälp och de andra kanalerna inte tar emot dig. Då är det det som är nästa steg.

På många ställen finns det mobila team, akutteam eller vad de kallas. Som man bl.a. kan bolla med vad man gör just nu för att klara sig tills att...
De arbetar olika på olika orter, men ofta kan de puffa för att man prioriteras upp i köer på andra ställen om de ser att det behövs eller hjälpa till att slussa en vidare på något sätt.
 

Lovisaleonora

Moderator
Skriv ut trådstarten och sök akut.

Du behöver inte vara troende för att söka samtalskontakt hos Svenska Kyrkan, diakoner är vana och utbildade att prata med människor i kris. Jourhavande präst, Tel: 112, alla dagar 21-06,
Chatt: Svenskakyrkan.se/jourhavandeprast.

https://www.jourhavande-medmanniska.se kan kanske vara ett stöd? Våga prata om det. Du har satt ord på det här, fortsätt öppna dig.
 

The calming stars

Trådstartare
Jag tror också efter vad du beskriver av dina fysiska symtom att det är värt att göra en grundlig undersökning av ditt fysiska mående, blodprov etc. Det blir en slags ond cirkel, ju sämre du mår fysiskt desto sämre mår du psykiskt vilket påverkar ditt fysiska mående osv. Det är något vården kan utreda medan du väntar på NPF.
Blodprov är taget både av VC och psykiatrin och där ser allt bra ut. Har haft god fysisk hälsa tidigare, varit aktiv med att promenera, gymma, träna löpning etc. Men jag fixar inte att hålla igång det när jag mår såhär, tyvärr.

Sök akutpsykiatrin är mitt råd och var helt och fullt ärlig. Ta med ditt inlägg om det skulle vara för jobbigt att förklara.

Det ska INTE vara som du beskriver, du ska inte behöva vara utan hjälp i väntan på NPFutredning med det mående du beskriver. Och suicidala tankar är vården skyldig att direkt reagera på och försöka hjälpa personen. Det är på anmälan till IVO-nivå om du berättat om det och de sagt du får vänta tills nästa år på mer hjälp!

Med tanke på dina tankar på döden och att du beskriver suicidala funderingar tycker jag du ska söka dig till akuten så snart som möjligt, vänta inte.

Kram!
Jag känner inte att akutpsykiatrin är aktuell för det är ju inte akut så.. Jag är ju inte självmordsbenägen eller har några riktiga planer, och tänker att det är ju inte förbjudet att drömma..

Jag vet att den sjuksköterska jag träffat hos psykiatrin har bedömt att det föreligger viss suicidrisk, men läkaren som jag inte har träffat utan bara pratat med i telefon några minuter har beslutat att det inte finns någon sådan risk och därför behövs det inte ta i beaktan. Jag antar att det kanske är det som ställer till det.

I din situation hade jag funderat på att kontakta akutpsykiatrin.
När du säger att det inte fungerar att vänta och du inte klarar dig utan hjälp och de andra kanalerna inte tar emot dig. Då är det det som är nästa steg.

På många ställen finns det mobila team, akutteam eller vad de kallas. Som man bl.a. kan bolla med vad man gör just nu för att klara sig tills att...
De arbetar olika på olika orter, men ofta kan de puffa för att man prioriteras upp i köer på andra ställen om de ser att det behövs eller hjälpa till att slussa en vidare på något sätt.
Hmm jag vet att det ska finnas ett mobilt team för psykiatrin men jag vet inte riktigt hur man kommer i kontakt med dem. Och helt ärligt har jag ingen lust att ringa till psykiatrin igen för jag orkar inte bli nekad igen eller bli otrevligt bemött, de senaste samtalen har slutat med att jag får panikångestattacker.

Skriv ut trådstarten och sök akut.

Du behöver inte vara troende för att söka samtalskontakt hos Svenska Kyrkan, diakoner är vana och utbildade att prata med människor i kris. Jourhavande präst, Tel: 112, alla dagar 21-06,
Chatt: Svenskakyrkan.se/jourhavandeprast.

https://www.jourhavande-medmanniska.se kan kanske vara ett stöd? Våga prata om det. Du har satt ord på det här, fortsätt öppna dig.
Det skulle kunna vara ett alternativ, men jag har extremt svårt för att prata. I skrift kan jag uttrycka mig klart och "enkelt", men muntlig funkar det bara inte. Jag blir bara inåtvänd och i princip stum, jag försöker trycka fram ord men det kommer inget. Jag är hopplös och förstör för mig själv, jag vet, men det går inte.
 

Lovisaleonora

Moderator
Det skulle kunna vara ett alternativ, men jag har extremt svårt för att prata. I skrift kan jag uttrycka mig klart och "enkelt", men muntlig funkar det bara inte. Jag blir bara inåtvänd och i princip stum, jag försöker trycka fram ord men det kommer inget. Jag är hopplös och förstör för mig själv, jag vet, men det går inte.

Funkar skrift, kommunicera i skrift. Här får ändamålet helga medlen som uttrycket lyder.

Sök hjälp där hjälp finns att få, berätta på det sätt du kan.
 
Hmm jag vet att det ska finnas ett mobilt team för psykiatrin men jag vet inte riktigt hur man kommer i kontakt med dem. Och helt ärligt har jag ingen lust att ringa till psykiatrin igen för jag orkar inte bli nekad igen eller bli otrevligt bemött, de senaste samtalen har slutat med att jag får panikångestattacker.
1177 kan tala om för dig hur det görs där du bor.
I alla fall här är det inte samma typ av bedömning och fyrkantighet som på de planerade mottagningarna. Man kommer direkt till en person som samtalar med en på ett annat sätt. Vet inte riktigt hur det varierar på olika ställen men här är de flexiblare och friare att göra det som de i stunden anser behövs med den personen.

Jag känner inte att akutpsykiatrin är aktuell för det är ju inte akut så
Jag misstänker du är lik mig, att inte använda ordet akut innan det är dags att ringa ambulans, typ. Men i detta sammanhang ska det ses som att allt "kan inte vänta på den ordinarie verksamhetens kö" faller under den akuta verksamheten. Och du är tydlig med att det inte fungerar för dig med det tidsperspektivet.

Är också dålig på att framföra tillräckligt tydligt och tar ett besked som getts en gång som definitivt att det är så det är. Tyvärr missgynnas sådana personer i sorteringen av patienter. Därför är det viktigt att du inte tonar ner dina behov på det sättet genom att undvika kraftiga och tydliga ord. Vet att det kan kännas obekvämt, men tänk att det är viktigt för dig.
På vissa ställen kan det tyvärr också vara så att det faktum att man inte söker akut ses som att bedömningen att låta någon vänta var korrekt - för hade det varit mer illa så hade de gjort det.
 

The calming stars

Trådstartare
1177 kan tala om för dig hur det görs där du bor.
I alla fall här är det inte samma typ av bedömning och fyrkantighet som på de planerade mottagningarna. Man kommer direkt till en person som samtalar med en på ett annat sätt. Vet inte riktigt hur det varierar på olika ställen men här är de flexiblare och friare att göra det som de i stunden anser behövs med den personen.


Jag misstänker du är lik mig, att inte använda ordet akut innan det är dags att ringa ambulans, typ. Men i detta sammanhang ska det ses som att allt "kan inte vänta på den ordinarie verksamhetens kö" faller under den akuta verksamheten. Och du är tydlig med att det inte fungerar för dig med det tidsperspektivet.

Är också dålig på att framföra tillräckligt tydligt och tar ett besked som getts en gång som definitivt att det är så det är. Tyvärr missgynnas sådana personer i sorteringen av patienter. Därför är det viktigt att du inte tonar ner dina behov på det sättet genom att undvika kraftiga och tydliga ord. Vet att det kan kännas obekvämt, men tänk att det är viktigt för dig.
På vissa ställen kan det tyvärr också vara så att det faktum att man inte söker akut ses som att bedömningen att låta någon vänta var korrekt - för hade det varit mer illa så hade de gjort det.
Jag hittade ett nummer till mobila psykiatrin och det står att man kan ringa för rådgivning, så det kanske jag kan ta mig mod att göra någon dag när jag har orken.

Ja, jag är nog väldigt lik dig på så sätt.. Jag tycker inte att jag tonat ner mina besvär, men de tas ändå inte på allvar. Lägger under spoiler så ingen blir triggad, berör självskadebeteende.
Läkaren på psykiatrin har bestämt sig för att mitt självskadebeteende består av "ytligt rispande". Jag skär mig med rakblad och har hundratals ärr, så jag håller inte med. Men det tas inte på allvar. Blir också väldigt triggad över att det återkommande benämns som "ytligt rispande", och det gör det ju inte bättre..
 
Jag ska försöka hålla mig så kort som möjligt, men det blir nog långt..

Jag har mått dåligt i princip hela mitt liv, sedan jag var ett litet barn. Jag har en bra familj och har haft ett bra liv, jag har inga trauman eller något i bagaget. Jag lyckas bara inte må bra. Jag har självskadat i perioder sedan låg ålder, inte så allvarligt men ändå.

För ganska exakt ett år sen sökte jag till VC för mitt mående. Det är första gången jag har sökt, och det finns ingen i mitt liv som vet att jag mår dåligt eftersom jag inte kan prata om det eller visa det. VC ville skicka mig till psykiatrin men de sa nej, så jag fick i början av detta år komma till deras egen psykolog. Jag gick där några gånger men det funkade inte alls, första gången fick jag höra att jag bara hade dåligt självförtroende och måste försöka mer, och flera av besöken var väldigt korta (15-20 min) eftersom psykologen glömt bort min tid, var sen etc. Det slutade med att jag inte var välkommen tillbaka för de tyckte inte att det var någon idé att fortsätta.

Istället hänvisade jag till internetpsykiatrin, så jag gjorde en egenanmälan där. Där bedömdes jag vara för dålig för behandlingen och de skickade istället remiss till vanliga psykiatrin. Det var i mars i år. I april fick jag en telefontid med en läkare där, samtalet var 5 min och läkaren sa bara att de skulle skicka en kallelse. Fick en tid i början av juni och fick då träffa en sjuksköterska och svara på lite frågor. Ny tid i slutet av juli med samma sjuksköterska. Sjuksköterskan säger att de bestämt att jag måste göra en NPF utredning, och gör jag inte det så kommer jag inte få någon hjälp alls. Hon kan dock inte ställa mig i kö för detta, och jag får vänta 3 veckor till augusti för att ställas i kö eftersom ansvarig är på semester.

Nu har jag då stått i kö sedan i augusti, och allting är bara dåligt. Jag fixar inte livet, allting är bara svart och mörkt och jag mår så dåligt. Konstanta självskadetankar och tankar på döden som jag inte lyckas bryta. Även haft återfall med självskadandet efter ett långt uppehåll. Har ringt till psykiatrin flera gånger, men får ingen hjälp där. De har sagt att utredningen inte kommer att ske i år, och innan den är gjord kommer jag inte få någon hjälp alls. Jag har verkligen försökt, jag har sagt att jag inte klarar mig själv så länge, att jag måste få någon form av hjälp, men nej, ingen hjälp kan erbjudas innan jag har en diagnos. Jag förstår inte hur jag ska lyckas överleva året ut som det är nu.

Så vad gör jag nu? Det känns inte som någon idé att gå tillbaka till VC eftersom jag inte är välkommen hos deras psykolog, och psykiatrin vägrar ta emot mig innan en utredning har gjorts. Jag har tittat på mindler men videosamtal är extremt jobbigt för mig, plus att det finns så himla många olika psykologer att välja mellan och jag fixar inte att ta det beslutet i det skicket jag är i nu. Jag vet inte ens vad jag skulle säga, varför jag tog kontakt. Finns det några andra alternativ? Eller är det bara att försöka fortsätta överleva på egen hand?

Det känns ohållbart, alla mina relationer går åt helvete eftersom jag inte orkar, jag sover minst 12 timmar och är konstant trött trots att jag alltid har varit en morgonmänniska som klarar mig bra på 7 timmars sömn. Jag har inte känt någon form av glädje på över ett halvår, det finns inget jag vill göra eller något som jag tycker är kul. Mina gamla hobbys står och förfaller för att jag inte orkar eller vill längre. Jag lyckas knappt ta mig utanför dörren längre, på sin höjd tar jag mig utanför dörren 3 dagar i veckan, de andra dagarna sitter jag bara inne och stirrar. Jag har alltid känt att självmord inte är ett alternativ eftersom jag inte vill utsätts min familj för det, och det är det ju fortfarande inte egentligen. Men när allting är så svart och så hopplöst så lyckas jag inte tänka på eller drömma om något annat. Jag fattar ju att jag behöver hjälp, men hur tusan gör man för att få det?
Usch vilket trist bemötande du fått. Vissa landsting är sämre på psykiatri än andra tyvärr. Om du har tillgång till andra vårdcentraler kan du prova att söka för att få samtals stöd där medan du väntar på utredning. Det går också att gå till terapeut eller psykolog privat, då kan du ju välja själv vem du vill gå till.
 
Jag hittade ett nummer till mobila psykiatrin och det står att man kan ringa för rådgivning, så det kanske jag kan ta mig mod att göra någon dag när jag har orken.

Ja, jag är nog väldigt lik dig på så sätt.. Jag tycker inte att jag tonat ner mina besvär, men de tas ändå inte på allvar.
Jag har förstått långt senare att det var större skillnad på hur jag använde orden och hur andra tolkade dem än vad jag insåg. Är ju jättesvårt att veta hur olika personer upplever och beskriver olika tillstånd och vad man lägger in för betydelser i olika ordval.

Sen tror jag att om man länge har "försökt göra vad man kan för att klara sig" så blir ens referensramar förskjutna. Så att nivån på var man säger att det behövs hjälp och det fungerar inte blir annorlunda mot var de flesta andra skulle lägga den.

Menar inte alls att du avsett att tona ner, men att det kan bli en sådan effekt utan att du är medveten om det.

Man ligger och plaskar med vatten till hakan och kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan och säger att det går rätt bra för jag kan andas fortfarande. Medan andra som har vatten till bröstet vrålar på hjälp och säger att de kommer drunkna om de inte får en livboj omedelbart.
Komplicerat, för det är inte något som är rätt eller fel, och svårt att tolka för den som ska bedöma behoven...
 

lizan

Moderator
Fyfan vilken skit! Jag tycker också psykakuten. Me. En annan sak också- byt vårdcentral? Man har rätt att söka vård på andra ställen också, inom sitt landsting om jag förstått rätt?

Psykologen på min vc sa att han trodde jag skulle bli mer hjälpt av en annan typ av terapi än de kunde erbjuda. Den typen finns det inte så gott om annat än att gå privat och svindyrt. Men några vc hade tipsade han om, varav en lååångt bort men utan kö. Där går jag nu. Får åka över en timme enkel väg, men det får det vara värt. Den vc ligger i utkanten av landstinget och fick prata med deras verksamhetschef en gång när en tid behövde bokas om, hon var nyfiken på varför jag åkte hela vägen till dem. Hon beklagade att systemet var så kass men att de ansåg det otroligt viktigt att de hjälpte på de sätt de kunde.
 
Jag gick i terapi hos en terapeut på St Lukas stiftelsen för snart 20 år sedan. Dom fick bidrag från kommunen och andra håll också har jag för mig. Kostade ungefär 2/3 mot vad det hade gjort hos vanliga privata. Dom har gott rykte.
 
Jag har inte läst allt, vet inte om du har svårt att äta bra nu då du har det svårt. Det finns en del matvaror som är bra för själen. Bra fetter -hjärnan är ju fettrik så kallpressade matoljor och nötter, frön och mandlar, bananer, mörk choklad, bär som till ex frysta jordgubbar och något så enkelt som vitkål för att vitkål innehåller mycket C-vitamin.
 
St Lukas har jag hört bra om också.
Öht så tycker jag att du ska överväga att söka en privat psykolog. Kolla åtminstone upp vad det finns för alternativ. Kanske kostar det mindre än du tror och så kan du få hjälp direkt utan att behöva slåss för att ens få komma någonstans.
 

Liknande trådar

Kropp&Själ Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre...
Svar
5
· Visningar
1 366
Relationer Back again.. Det är lite oklart vad jag vill med tråden, vet att det bara är jag som kan bestämma för mig själv till syvende och sist...
18 19 20
Svar
389
· Visningar
32 626
Kropp&Själ Är inte ute efter att någon ska försöka ställa någon diagnos nu, självklart är det ingen som kan det över nätet. Jag vill bara få lite...
2
Svar
24
· Visningar
2 284
Relationer Jag vet inte hur jag ska formulera mig för att någon ska förstå jag känner mig så fruktansvärt ensam, har haft en relation i 6 år som...
Svar
10
· Visningar
2 217
· Anders

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Valp 2021
  • Uppdateringstråd 25

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Plast eller guld?
Upp