Bukefalos 25 år, Läs mer! Arkivet

Psykisk ohälsa, hur klarar man sig själv medan man står i kö?

Går det ok att kommunicera med föräldrarna om ditt mående? Så att de kan stötta och hjälpa istället för att stjälpa av välvilligt misstag, menar jag. Jag minns att i början av den här tråden sade du någonting om att familjen inte riktigt förstod.
Det är svårt, när jag själv inte vet hur de kan hjälpa. De vet ju det mesta nu, men jag vet inte om de förstår. Det är verkligen svårt, för alla.

Men jag ogillar verkligen hur jag blir behandlad som ett barn igen. Igår fick jag skäll för att jag inte ville gå och lägga mig samtidigt som dem. Klockan var inte ens speciellt sent, straxt efter tio, men ja.. Väldigt jobbigt och frustrerande.
Har du visat dina papper du gjorde på avdelningen för dina föräldrar, de där du beskrev hur du reagerar beroende på hur du mår och liknande? Det kanske kan hjälpa annars? Tänker på det du nämnde att du har svårt att säga nej när det blir nya aktiviteter hela tiden.
Jag slängde alla papper när de skrev ut mig eftersom allt kändes så hopplöst och meningslöst. Jag ska försöka skriva ihop något nytt till föräldrarna, problemet är bara att jag verkligen inte orkar.
 
Jag slängde alla papper när de skrev ut mig eftersom allt kändes så hopplöst och meningslöst. Jag ska försöka skriva ihop något nytt till föräldrarna, problemet är bara att jag verkligen inte orkar.
Fullt förståeligt :heart Bilderna du visade i tråden på papperen, har du kvar dem? Du kanske kan visa bilderna för dina föräldrar?

Jag skulle också bli pjutt om mina föräldrar började behandla mig som ett barn igen :( Det är säkert av välvilja men blir ju tokigt ändå. Att få sitta uppe en stund i lugn och ro efter alla andra gått och lagt sig kan vara väldigt avkopplande. Jag håller tummen att ni får till en bättre kommunikation framöver :heart
 
Jag sa ju att det här inte skulle gå och jag hade rätt, det här går verkligen inte. Jag förstår inte hur det bara kan vara söndag, att det bara har gått fyra dagar. För varje dag blir det sämre och sämre och jag fixar verkligen inte det här. Men vad har jag för alternativ? Jag orkar verkligen inte. Det är så sjukt tungt och tufft och helt jävla omöjligt. Att bara existera är för mycket. Kommer bryta ihop totalt när som helst, igen. Jag vill verkligen inte mer.
 
Det var ju meningen att jag skulle skrivas ut med en tydlig plan där den mobila psykiatrin skulle hålla koll på mig fram tills öppenvården kan erbjuda något. Men när den bra läkaren gick på semester så känns det som de bara sket i allt och skrev ut mig helt utan någon som helst plan.
 
Snälla @Mumfie kan du inte visa dem här sista inläggen för dina föräldrar? Även om de inte förstår dig överhuvudtaget kan de förhoppningsvis förstå den extremt tydliga ”fraktur” i vården som du gång på gång stöter på och fastnar i. Du är trött och har ingen energi kvar: helt förståeligt! Då kan de få hjälpa till och istället för att behandla dig som ett barn, göra någonting konkret genom att plocka upp telefonen.

Ni andra här i tråden som vet, vem skall de ringa till först? Patientombudsmannan eller vad hette instansen? Till kommunen? Till Rosenbad (”hej vården funkar inte var snäll och koppla mig till statsministern”)? Eller skall man dra på en högre växel och tala med pressen?
 
Snälla @Mumfie kan du inte visa dem här sista inläggen för dina föräldrar? Även om de inte förstår dig överhuvudtaget kan de förhoppningsvis förstå den extremt tydliga ”fraktur” i vården som du gång på gång stöter på och fastnar i. Du är trött och har ingen energi kvar: helt förståeligt! Då kan de få hjälpa till och istället för att behandla dig som ett barn, göra någonting konkret genom att plocka upp telefonen.

Ni andra här i tråden som vet, vem skall de ringa till först? Patientombudsmannan eller vad hette instansen? Till kommunen? Till Rosenbad (”hej vården funkar inte var snäll och koppla mig till statsministern”)? Eller skall man dra på en högre växel och tala med pressen?
Jag tror att det här är det föreslagna tillvägagångsättet: https://www.socialstyrelsen.se/ansok-och-anmal/inte-nojd-med-varden/
 
Det var ju meningen att jag skulle skrivas ut med en tydlig plan där den mobila psykiatrin skulle hålla koll på mig fram tills öppenvården kan erbjuda något. Men när den bra läkaren gick på semester så känns det som de bara sket i allt och skrev ut mig helt utan någon som helst plan.
Har du haft någon kontakt med den mobila psykiatrin? Måste säga att för egen del så är den den biten av psykiatrin som jag själv har mest positiva erfarenheter från, när det mesta andra krånglat.
 
Har du haft någon kontakt med den mobila psykiatrin? Måste säga att för egen del så är den den biten av psykiatrin som jag själv har mest positiva erfarenheter från, när det mesta andra krånglat.
Inte nu, men har försökt tidigare. Då sa de bara att de inte kan göra något. Tror de måste vara informerade om en för att de ska göra något. Meningen var ju att stället jag låg inne på skulle prata med dem och komma överens om en plan, men det hände aldrig.
 
Snälla @Mumfie kan du inte visa dem här sista inläggen för dina föräldrar? Även om de inte förstår dig överhuvudtaget kan de förhoppningsvis förstå den extremt tydliga ”fraktur” i vården som du gång på gång stöter på och fastnar i. Du är trött och har ingen energi kvar: helt förståeligt! Då kan de få hjälpa till och istället för att behandla dig som ett barn, göra någonting konkret genom att plocka upp telefonen.

Ni andra här i tråden som vet, vem skall de ringa till först? Patientombudsmannan eller vad hette instansen? Till kommunen? Till Rosenbad (”hej vården funkar inte var snäll och koppla mig till statsministern”)? Eller skall man dra på en högre växel och tala med pressen?
I första hand är det Patientnämnden, det finns en sådan i varje region. De kan inte utreda händelser men kräva svar och förklaring till varför beslut tagits, vad som hänt etc. Är svaret inte tillräckligt och/eller man lidit men av allvarligare grad, integritetskränkande, att vården faktiskt gjort en sämre och liknande så kan man efter det gå vidare till IVO.
 
Inte nu, men har försökt tidigare. Då sa de bara att de inte kan göra något. Tror de måste vara informerade om en för att de ska göra något. Meningen var ju att stället jag låg inne på skulle prata med dem och komma överens om en plan, men det hände aldrig.
Jag har funderat på en sak i ett par av dina inlägg. Det här med en plan. Hur vet du att det inte finns? Har någon sagt att det inte finns? Kan det finnas en plan , som de inte har kommunicerat till dig? De sög ju verkligen på det här med att behandla patienter på rätt sätt så för mig låter det inte konstigt om de missat att berätta detta också. Går det att kolla upp om det finns en plan, så att det börjar rulla på? Om det inte finns, kan någon ringa och skynda på med det då?

Är det du som ska kontakta öppenvården eller mobila teamet som första kontakt? I så fall, kan någon ringa åt dig så du slipper och sparar den energin?
 
Jag har funderat på en sak i ett par av dina inlägg. Det här med en plan. Hur vet du att det inte finns? Har någon sagt att det inte finns? Kan det finnas en plan , som de inte har kommunicerat till dig? De sög ju verkligen på det här med att behandla patienter på rätt sätt så för mig låter det inte konstigt om de missat att berätta detta också. Går det att kolla upp om det finns en plan, så att det börjar rulla på? Om det inte finns, kan någon ringa och skynda på med det då?

Är det du som ska kontakta öppenvården eller mobila teamet som första kontakt? I så fall, kan någon ringa åt dig så du slipper och sparar den energin?
Det finns en plan i det långa loppet, men inte för situationen som det är just nu. Planen var ju att slutenvården skulle se till att öppenvården tog vid direkt när jag skrev uts, men den planen försvann med den bra läkaren. Jag tror inte att det finns någon plan nu, men visst kan de ha en som jag inte blivit informerad om.

Det var meningen att det mobila teamet skulle kontakta mig och inte tvärt om. De skulle informeras om min situation samt mina behov/min svårigheter för att kunna hjälpa mig på ett bra sätt. Men ja, det blev inte så.
 
Det finns en plan i det långa loppet, men inte för situationen som det är just nu. Planen var ju att slutenvården skulle se till att öppenvården tog vid direkt när jag skrev uts, men den planen försvann med den bra läkaren. Jag tror inte att det finns någon plan nu, men visst kan de ha en som jag inte blivit informerad om.

Det var meningen att det mobila teamet skulle kontakta mig och inte tvärt om. De skulle informeras om min situation samt mina behov/min svårigheter för att kunna hjälpa mig på ett bra sätt. Men ja, det blev inte så.
Det är det här jag inte riktigt får ihop nämligen. Bara för att läkaren går på semester så betyder inte det att planen går om intet. Någon annan måste ta vid och ta över och se till att planen fullföljs. Det är så man gör, förlåt, SKA göra inom vården. Så om den inte finns nu så får de banne mig ta fram en i rödaste rappet anser jag.

Och mobila teamet har alltså inte följt upp direkt som de skulle? Ytterligare en brist på vårdens sida.

Har du någon som kan ringa och vara en blåslampa i vården för din skull? Det är ett hästjobb att ha med vården att göra och ytterligare ett hästjobb att vara sjuk, kanske är det lättare om någon annan tar hand om vårdapparaten och ringer och tjatar för din räkning så att saker kommer igång?
 
Det är det här jag inte riktigt får ihop nämligen. Bara för att läkaren går på semester så betyder inte det att planen går om intet. Någon annan måste ta vid och ta över och se till att planen fullföljs. Det är så man gör, förlåt, SKA göra inom vården. Så om den inte finns nu så får de banne mig ta fram en i rödaste rappet anser jag.

Och mobila teamet har alltså inte följt upp direkt som de skulle? Ytterligare en brist på vårdens sida.

Har du någon som kan ringa och vara en blåslampa i vården för din skull? Det är ett hästjobb att ha med vården att göra och ytterligare ett hästjobb att vara sjuk, kanske är det lättare om någon annan tar hand om vårdapparaten och ringer och tjatar för din räkning så att saker kommer igång?

Precis, så ska det fungera. @Mumfie kan inte dina föräldrar ta kontakt med vården? Tror det har bättre effekt än att random bukeanvändare ringer till patientnämnden/IVO faktiskt. Hoppas du mår bättre snart!
 
Jag ska försöka klara mig till onsdag/torsdag när jag är på hemmaplan igen.

Igår sa jag nej hela tiden trots tjat och press från morgon till kväll på utflykter, aktiviteter osv. Trots att jag var världens glädjedödare och slösade en semesterdag på att inte göra något och utsatte andra för tristess. Trots irritation, försök till "utpressning" genom att ge mig dåligt samvete osv.

Idag kände jag att jag kanske hade liiite energi (och såklart dåligt samvete) så jag sa ja. En utflykt skulle det bli på förmiddagen, inget avancerat men en timme bilresa, promenera lite och sen hem. Det skulle jag nog fixa.

Men självklart åkte vi fel och istället för att vänta när vi upptäckte det (väldigt snabbt) så skulle vi prompt fortsätta för att "man kanske kan komma ut på andra sidan". Över en timma på dålig grusväg in i djupaste skogen med ingen signal på någon mobil och tillslut tog vägen slut och vi fick vända och åka hela långa vägen tillbaka. Och det borde ju inte vara hela världen alls, men nu känner jag mig helt dränerad. Helt slut mentalt. Vet inte ens varför, om det beror på ljudet och vibrationerna från att skumpa fram på dålig grusväg, på att vara "vilse", på intryck, på att allt blev fel. Vet inte. Men hur fånigt det än är så blev det för mycket. Och då har vi ändå bara åkt bil och är nu tillslut på rätt väg. Hur tusan ska jag orka? :(
 
Jag ska försöka klara mig till onsdag/torsdag när jag är på hemmaplan igen.

Igår sa jag nej hela tiden trots tjat och press från morgon till kväll på utflykter, aktiviteter osv. Trots att jag var världens glädjedödare och slösade en semesterdag på att inte göra något och utsatte andra för tristess. Trots irritation, försök till "utpressning" genom att ge mig dåligt samvete osv.

Idag kände jag att jag kanske hade liiite energi (och såklart dåligt samvete) så jag sa ja. En utflykt skulle det bli på förmiddagen, inget avancerat men en timme bilresa, promenera lite och sen hem. Det skulle jag nog fixa.

Men självklart åkte vi fel och istället för att vänta när vi upptäckte det (väldigt snabbt) så skulle vi prompt fortsätta för att "man kanske kan komma ut på andra sidan". Över en timma på dålig grusväg in i djupaste skogen med ingen signal på någon mobil och tillslut tog vägen slut och vi fick vända och åka hela långa vägen tillbaka. Och det borde ju inte vara hela världen alls, men nu känner jag mig helt dränerad. Helt slut mentalt. Vet inte ens varför, om det beror på ljudet och vibrationerna från att skumpa fram på dålig grusväg, på att vara "vilse", på intryck, på att allt blev fel. Vet inte. Men hur fånigt det än är så blev det för mycket. Och då har vi ändå bara åkt bil och är nu tillslut på rätt väg. Hur tusan ska jag orka? :(
Är det alltid såhär att du måste följa med för att det ska bli något eller har det att göra med att du är såpass sjuk just nu? Jag får känslan av att det är en alltid situation och det är inte hållbart. Man måste kunna göra saker för sig själv även inom en familj annars blir det ju tvångströja av det hela.
Du ska inte ha dåligt samvete för andras skull över att du inte orkar följa med på ett digert dagsprogram. Blir de besvikna får de ta ansvar för sin besvikelse.
 
Igår sa jag nej hela tiden trots tjat och press från morgon till kväll på utflykter, aktiviteter osv. Trots att jag var världens glädjedödare och slösade en semesterdag på att inte göra något och utsatte andra för tristess. Trots irritation, försök till "utpressning" genom att ge mig dåligt samvete osv.
Men det låter nästan som en parallell till när personalen försökte tvinga dig till att prata. Varför läggs det sådant fokus och energi på att styra ditt beteende och pressa fram aktivitet?

Hur sjutton ska du kunna vara avslappnad och fri när du väl deltar i en föreslagen aktivitet om du ska känna dig som föremål för en sådan värdering av allt du gör (eller inte gör)?

Semesterdag? Är du inte sjukskriven?
 
Är det alltid såhär att du måste följa med för att det ska bli något eller har det att göra med att du är såpass sjuk just nu? Jag får känslan av att det är en alltid situation och det är inte hållbart. Man måste kunna göra saker för sig själv även inom en familj annars blir det ju tvångströja av det hela.
Du ska inte ha dåligt samvete för andras skull över att du inte orkar följa med på ett digert dagsprogram. Blir de besvikna får de ta ansvar för sin besvikelse.
Det är nog en alltid-situation och det har alltid varit så. Man gör allt tillsammans eller så gör man inget. Det är väl därför jag alltid har fått höra att jag "alltid förstör allting" eftersom många av dessa utflykter har varit väldigt överväldigande för mig, särskilt som barn.

Men nu blir det väl extra mycket eftersom jag inte "kan" lämnas ensam. Så nu får jag inte ens stanna hemma från små ärenden tillexempel.
Men det låter nästan som en parallell till när personalen försökte tvinga dig till att prata. Varför läggs det sådant fokus och energi på att styra ditt beteende och pressa fram aktivitet?

Hur sjutton ska du kunna vara avslappnad och fri när du väl deltar i en föreslagen aktivitet om du ska känna dig som föremål för en sådan värdering av allt du gör (eller inte gör)?

Semesterdag? Är du inte sjukskriven?
Jag är sjukskriven, men föräldrarna har semester. Jag tror att de gör det av välvilja men det blir liksom fel. De tror att jag mår sämre av att "inte göra något och lida av tristess", men grejen är ju den att jag inte är uttråkad, jag är bara alldeles för utmattad och energilös för att orka göra saker.

När läkaren hade anhörigsamtal med dem sa hon att det är bra om de frågar mig om jag vill göra något/följa med men att jag måste få avgöra själv vad jag orkar eller inte. Men just den biten verkar inte ha gått in.
 
Det är nog en alltid-situation och det har alltid varit så. Man gör allt tillsammans eller så gör man inget. Det är väl därför jag alltid har fått höra att jag "alltid förstör allting" eftersom många av dessa utflykter har varit väldigt överväldigande för mig, särskilt som barn.

Men nu blir det väl extra mycket eftersom jag inte "kan" lämnas ensam. Så nu får jag inte ens stanna hemma från små ärenden tillexempel.

Jag är sjukskriven, men föräldrarna har semester. Jag tror att de gör det av välvilja men det blir liksom fel. De tror att jag mår sämre av att "inte göra något och lida av tristess", men grejen är ju den att jag inte är uttråkad, jag är bara alldeles för utmattad och energilös för att orka göra saker.

När läkaren hade anhörigsamtal med dem sa hon att det är bra om de frågar mig om jag vill göra något/följa med men att jag måste få avgöra själv vad jag orkar eller inte. Men just den biten verkar inte ha gått in.
Ja då är det ju inte konstigt om det är omöjligt för dig att säga nej till någonting eftersom du blivit påtvingad att alltid bortse från dina egna behov och det är inte heller konstigt att du har problem med djupa depressioner för hur ska du kunna ha en aning om vem du är om du alltid fått sätta dig själv på undantag?
 

Liknande trådar

Kropp&Själ Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre...
Svar
5
· Visningar
1 381
Relationer Back again.. Det är lite oklart vad jag vill med tråden, vet att det bara är jag som kan bestämma för mig själv till syvende och sist...
18 19 20
Svar
389
· Visningar
32 766
Kropp&Själ Är inte ute efter att någon ska försöka ställa någon diagnos nu, självklart är det ingen som kan det över nätet. Jag vill bara få lite...
2
Svar
24
· Visningar
2 290
Relationer Jag vet inte hur jag ska formulera mig för att någon ska förstå jag känner mig så fruktansvärt ensam, har haft en relation i 6 år som...
Svar
10
· Visningar
2 218
· Anders

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXXXV
  • Vandra i Grövelsjön?
  • Det var bättre förr

Hund, Katt, Andra Djur

  • Valp 2021
  • Uppdateringstråd 25

Hästrelaterat

  • Tacksam för hjälp!!
  • Vi som letar häst

Omröstningar

  • Plast eller guld?
Upp