Bukefalos 25 år, Läs mer! Arkivet

Psykisk ohälsa, hur klarar man sig själv medan man står i kö?

Sitter hos öppenvården och väntar på att de ska bestämma vad de ska göra med mig. De tycker att jag aldrig borde ha skrivits ut och att jag borde läggas in igen, men det känns ju helt meningslöst när det inte leder till något och när allt som händer är att de är arga på mig hela tiden. De har ju skrivit ut mig för att de inte vill ha mig där, liksom. Och läkaren här vet inte vad han ska göra för han vill att jag ska säga vad han ska göra, men jag vet ju inte. Jag vet faktiskt inte alls hur någon skulle kunna hjälpa mig, jag tror att det är alldeles för sent och helt omöjligt faktiskt. Jag tror inte att det finns något eller någon som kan hjälpa, alls. Jag har liksom gett upp och jag orkar inte mer. Jag vill inte ens mer.

Så nu sitter jag här i korridoren och väntar medan läkaren skulle prata med någon annan. Känns också helt meningslöst. Känner mig bara så jävla trött och ledsen och uppgiven och frustrerad på allt.
 
De konstaterade att jag ju har en krisplan så det är allt de kan göra så nu är jag hemskickad igen. Att krisplanen aldrig har tagits fram i samråd med mig eller över huvud taget fungerar för mig spelar ingen roll. Det är en sån där standardplan som alla får.

Sen kläckte han ur sig att jag måste "ta emot hjälp" och det gör mig så frustrerad för jag har verkligen försökt få hjälp så länge nu. Hela tiden får jag bara höra att jag inte försöker och det gör mig så trött och ledsen.
 
En sak jag verkligen inte förstår är hur mycket osanningar som skrivs i besöksanteckningar. Det här är ett mönster jag sett så många gånger nu, och det är inte direkt så att det kan bero på missförstånd eller feltolkningar. T.ex. detta skrev läkaren idag i besöksanteckningen, men under besöket frågade han varken om jag hade några självmordsplaner/tankar eller om jag självskadat. Så varför skriver han så, för att han vet att han borde ha frågat för att göra sitt jobb bra?

Screenshot_20210722_162457.jpg


Grejen är ju att om de frågar så är jag ju ärlig. Men han frågade inte, inte om något av det. Om han hade gjort det skulle han ha vetat att jag både har självmordstankar och har självskadat ett flertal gången sista veckan.
 
En sak jag verkligen inte förstår är hur mycket osanningar som skrivs i besöksanteckningar. Det här är ett mönster jag sett så många gånger nu, och det är inte direkt så att det kan bero på missförstånd eller feltolkningar. T.ex. detta skrev läkaren idag i besöksanteckningen, men under besöket frågade han varken om jag hade några självmordsplaner/tankar eller om jag självskadat. Så varför skriver han så, för att han vet att han borde ha frågat för att göra sitt jobb bra?

Visa bifogad fil 74091

Grejen är ju att om de frågar så är jag ju ärlig. Men han frågade inte, inte om något av det. Om han hade gjort det skulle han ha vetat att jag både har självmordstankar och har självskadat ett flertal gången sista veckan.

Om ni inte alls pratat om sådant som står i journalen så tycker jag att du ska anmäla till patientnämnden. Speciellt om det rör sig om flera tillfällen.
 
Jag blir alldeles rosenrasande när jag hör det här. Är det vanligt att psykvården behandlar patienter som de vore helt hjärndöda? Man kan ju inte ändra någons diagnos utan att förklara varför - eller kan kan det? Hur mycket behöver man INTE berätta för patienten?
 
Jag blir alldeles rosenrasande när jag hör det här. Är det vanligt att psykvården behandlar patienter som de vore helt hjärndöda? Man kan ju inte ändra någons diagnos utan att förklara varför - eller kan kan det? Hur mycket behöver man INTE berätta för patienten?
Ja, det är vanligt att patienter blir illa behandlade. Själv råkat ut för det massor av gånger men det har blivit bättre sen jag fick en ny läkare.
För mig tog de bort dystymidiagnosen utan att säga nåt. Flera år senare, efter att ha tryckt på massor själv, fick jag ptsd-diagnos så dystymi var ju fel diagnos egentligen. Fast de borde ju ha utrett mig innan de tog bort den diagnosen.
 
Jag kämpar på, trots att jag egentligen inte orkar. Har ju inte direkt så mycket till val 😅 Just nu är det ändå "okej". Jag är väldigt trött och less på allt, men är inte så självdestruktiv.

Det är ändå väldigt tufft, jag märker själv hur jag har svårt att klara vissa saker som jag klarar bättre när läget är bättre. Vi åkte bil på ojämn väg i kanske 20 minuter igår och herregud vad jobbigt det var, det liksom gör ont i hela kroppen och jag står knappt ut. Kändes som att jag skulle få ett utbrott men lyckades trycka bort det iallafall 😅 Och idag tittade pappa på någon YouTube-video på högtalare och jag fick hålla för öronen för det skar så mycket, och då var det ändå bara en gubbe som pratade. Så jag är väldigt känslig just nu för alla typer av intryck.

Jag försöker verkligen "lura" hjärnan genom att "låtsas" som att saker är roligt. Inte så att jag låtsas för omgivningen (det gör jag ju också dock) utan jag försöker verkligen få hjärnan på rätt spår. Inget har ju varit kul på väldigt länge och jag har inte heller känt någon glädje på år.. Så jag tänker att hjärnan kanske behöver lite hjälp på traven. Så idag har jag börjat gå vidare med mina gerbil-planer och faktiskt beställt lite saker. Även om jag inte kan skaffa dem än så kan jag ju börja fixa med buren tänker jag. Jag hoppas att de pengar jag har undansparade ska räcka, för vem vet när jag får någon form av inkomst igen..

En positiv sak är iallafall att jag tillslut hittat en fidget toy som fungerar för mig, så den har jag med mig överallt nu och struntar i om folk tycker att det är konstigt. Än så länge har den varit med och plockat svamp, i affärer, på restauranger och på promenader och utflykter. Jag hoppas att habiliteringen tar emot mig den här gången för det skulle vara trevligt att få lite hjälp med att förstå och klura ut allt kring autismen, än så länge har jag ju varit helt ensam med det sen jag fick diagnosen i januari. Det finns så mycket jag inte har en aning om som säkert kan hjälpa, liksom. Så där håller jag tummarna, om jag nu klarar mig fram till september. Men jag ska försöka.
 
Så bra att du har hittat en stim som hjälper! Det är otroligt egentligen att något så litet kan vara skillnaden mellan om man står ut eller bryter ihop när man måste visa sig bland människor. Andras ljud är och förblir jättejobbigt, men jag brukar komma runt det hyfsat genom att alltid ha hörlurar med mig och lyssna på min egen musik på mobilen. Det kanske kan vara värt ett försök, om inte musik också är jobbigt för dig?

Jag håller tummarna för att habiliteringen kan ta emot dig snart. Jag har fått fantastisk hjälp där när vanliga psykiatrin gick helt bet. När jag först sökte till haben i vuxen ålder mådde jag det sämsta jag har mått i hela mitt liv, så jag blir rakt förbannad av att de sagt nej till dig pga det. Det är ju hos dem den livsviktiga kunskapen finns, och där du kan få lära dig strategier för att hantera alla svårigheter som autism innebär.
 
Har följt din tråd utan att skriva tidigare, känner att jag inte har något vettigt att tillföra.
Men hörde det här på Sveriges radio härom dagen
https://sverigesradio.se/avsnitt/koksbordsterapin-raddade-emil-r
och kom att tänka på dig och din tråd. Kanske det inte alls är något för dig, eller så kanske det kan vara ett halmstrå att testa?

Varma tankar till dig, önskar att all Buke-styrka och energi når dig genom skärmen :heart
 
Idag är det lite värre, lite jobbigare. Så jag klamrar mig fast vid mina gerbilplaner. Jag har aldrig ens sett en gerbil i verkligheten (😅), men har försökt läsa på en massa. Jag vill verkligen skapa en optimal bur med extra allt, så att de verkligen får utlopp för sina behov och har det riktigt bra. Min tanke är att skaffa tre stycken, förmodligen honor, och än så länge så verkar det inte omöjligt. Men som sagt, jag är total nybörjare på det här, men har läst det mesta jag kommit över. Om någon skulle ha tips så tar jag gärna emot :)

Buren kommer bli 120 x 95 x 40. Det är större än minimimåttet såklart men jag hoppas att det är stort nog för att vara bra på riktigt. I botten, det som idag är ett akvarium, blir till för deras grävande. Det kommer bli ett ca 50cm tjockt lager med spån/grävmaterial där de kan gräva gångar, och där i kommer det också finnas kartonger, toarullar och hus etc som de kan gräva fram. De resterande 45cm i höjd kommer att användas till att göra olika nivåer och plattformar där det kommer finnas mycket olika typer av klättring och aktivering, och självklart olika hus och sånt som behövs för basic-behov. Matskålar, vattenflaska, sandbad, toahörna etc. All inredning kommer vara i trä eller andra naturmaterial (och skålar etc i keramik) eftersom de gnager på allt, så det ska inte finnas något farligt eller ohälsosamt.

Det som känns svårast just nu är hur de ska fodras, så där ska jag läsa på mer. Det står väldigt olika på olika ställen, med vissa gemensamma punkter. Att de ska ha pellets med 20-22% protein verkar alla vara eniga om, och att man kan/ska komplettera med små mängder fröblandning, och självklart färska grönsaker och kvistar/grenar. På vissa ställen står det att de ska ha hö, på vissa inte. Men där tänker jag att man alltid kan lägga in hö och så får man se helt enkelt om de är intresserade eller inte. Vitaminer och mineraler är svårast, på vissa ställen står det att man ska ge de tillskott och på andra ställen står det att det inte behövs, så där behöver jag läsa på mer.

Så jag planerar på 😅 och ska börja med buren lite försiktigt nu i veckan som kommer. Akvariet är fortfarande igång så först blir det att flytta fiskar och tömma och skura, men sen går det att börja bygga. Förhoppningsvis blir det bra :D
 
Idag är det lite värre, lite jobbigare. Så jag klamrar mig fast vid mina gerbilplaner. Jag har aldrig ens sett en gerbil i verkligheten (😅), men har försökt läsa på en massa. Jag vill verkligen skapa en optimal bur med extra allt, så att de verkligen får utlopp för sina behov och har det riktigt bra. Min tanke är att skaffa tre stycken, förmodligen honor, och än så länge så verkar det inte omöjligt. Men som sagt, jag är total nybörjare på det här, men har läst det mesta jag kommit över. Om någon skulle ha tips så tar jag gärna emot :)

Buren kommer bli 120 x 95 x 40. Det är större än minimimåttet såklart men jag hoppas att det är stort nog för att vara bra på riktigt. I botten, det som idag är ett akvarium, blir till för deras grävande. Det kommer bli ett ca 50cm tjockt lager med spån/grävmaterial där de kan gräva gångar, och där i kommer det också finnas kartonger, toarullar och hus etc som de kan gräva fram. De resterande 45cm i höjd kommer att användas till att göra olika nivåer och plattformar där det kommer finnas mycket olika typer av klättring och aktivering, och självklart olika hus och sånt som behövs för basic-behov. Matskålar, vattenflaska, sandbad, toahörna etc. All inredning kommer vara i trä eller andra naturmaterial (och skålar etc i keramik) eftersom de gnager på allt, så det ska inte finnas något farligt eller ohälsosamt.

Det som känns svårast just nu är hur de ska fodras, så där ska jag läsa på mer. Det står väldigt olika på olika ställen, med vissa gemensamma punkter. Att de ska ha pellets med 20-22% protein verkar alla vara eniga om, och att man kan/ska komplettera med små mängder fröblandning, och självklart färska grönsaker och kvistar/grenar. På vissa ställen står det att de ska ha hö, på vissa inte. Men där tänker jag att man alltid kan lägga in hö och så får man se helt enkelt om de är intresserade eller inte. Vitaminer och mineraler är svårast, på vissa ställen står det att man ska ge de tillskott och på andra ställen står det att det inte behövs, så där behöver jag läsa på mer.

Så jag planerar på 😅 och ska börja med buren lite försiktigt nu i veckan som kommer. Akvariet är fortfarande igång så först blir det att flytta fiskar och tömma och skura, men sen går det att börja bygga. Förhoppningsvis blir det bra :D
Jag har för mig att torv håller gångarna bättre, o spån ramlar de bara ihop. Så om du kan sätta nån mellanvägg och ha spån att gräva i på ena sidan kanske :).
 
Idag är det ännu lite jobbigare, mörkare, svårare. Jag har sedan jag kom hem återgått till att självskada på ställen som inte syns, aka i hemlighet. Man bryter väl inte en sån vana ganska lätt, liksom. Frustrationen är dock stor för jag tycker inte att jag får till det ordentligt (tillräckligt djupt, tillräckligt fula sår etc) och det säger väl mycket om min sjuka hjärna.

Sånna här dagar när allt är ännu värre försöker min hjärna övertala mig om att skita i om det syns eller inte och bara ge in och ge mig på armarna. Så då börjar dagen alltid med några timmars kamp mellan mig och mig, där halva jag säger att det inte spelar någon roll, att det inte finns några konsekvenser, att det bara är att göra. Och andra halvan säger att det kanske känns så nu, men det blir inte bra efteråt om jag ger in. Bättre att göra det på ett hemligt ställe då, även om det inte är tillfredsställande.

Men ja, idag vann den vettiga sidan, iallafall såhär långt. Men satan vad svårt det är.
 
Gerbiler är bäst 💕 Jag hade egentligen bestämt mig för att jag aldrig mer skulle ha djur i någon typ av bur, men min dotter lyckades övertala mig ändå och som jag älskar de där små filurerna. Så himla söta, glada, orädda, påhittiga, nyfikna och roliga.

Det finns bra helfoder som förutom frön mm även innehåller torkade larver. De ska väl gärna ha lite animaliskt protein också tydligen. Äckligt men rimligt 😁

Vi har vanligt (kutter)spån i vår grävdel. Det blir jättefina gångar.
 
Fick träffa den psykolog jag ska träffa som stöd medan jag blir stabil nog för att habiliteringen ska ta emot mig och jag känner bara att det här går inte alls och det är bara mitt fel.

Jag är så jävla långt under isen nu att jag varken orkar eller kan. Jag vill ju bara dö. Och orken till att börja om med en helt ny person finns inte. Jag försöker verkligen men när jag öppnar munnen för att svara kommer antingen bara en svag viskning ut eller ingenting alls. Jag klarar knappt att ens lyssna, jag sitter bara och stirrar i golvet och gråter hela tiden för jag är så himla trött och trasig.

Blev inte bättre av att hon sa att vi ska träffas ett par gånger bara och sen ska de utvärdera om det är någon idé att fortsätta. Det kommer ju bara bli nej där som på allt annat så varför ska vi ens göra det här. På två besök på 30 minuter kommer vi ju inte komma någonstans. Dagens besök är ju redan förbrukat och det bestod av att hon satt och berättade anekdoter om andra patienter hon har haft i en halvtimma. Sen sa hon att det var dags att avsluta och kommenterade att jag knappt sagt något. Nej, det är ju det som är problemet. Jag har svårt att prata hos psykiatrin ens när jag mår okej och nu är det så dåligt att det är omöjligt. Det är ju därför jag skriver istället. Men de är ju bara helt fokuserade på att jag ska prata hela tiden, det är det enda som duger och det fixar jag ju inte. Sen sa hon också att jag inte behöver gå till habiliteringen för de har alla resurser och all kunskap här för att hjälpa mig. Men varför gör de inte det då?

Nu sitter jag och gråter i trapphuset utanför psyk och försöker låta bli att tappa greppet och bryta ihop. Allt är så jävla hopplöst och så jävla dåligt. Jag vill verkligen bara dö, dö, dö. Jag orkar verkligen inte det här. Och jag vet att det är mitt eget fel som nu inte fixar att utnyttja hjälpen när jag får den men det är liksom för sent. Jag är så jävla trött och trasig och jag orkar inte. Och varje gång jag försöker samla kraft och försöka så slutar det bara med att jag får nej nej nej, och jag orkar inte börja om igen för jag kommer ju bara få nej igen. Hörde ju på henne att hon redan inser att det inte funkar eftersom jag inte pratar och då är det ju kört.

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag mår för dåligt för att orka vara mottaglig för den hjälp de kan erbjuda men jag mår ju för dåligt för att klara mig själv också. Nu vill jag bara gå ut och ta livet av mig på en gång men jag vet att jag inte får. Så jag kommer ju bara åka hem och få fortsätta försöka klara mig, trots att jag inte orkar, eller kan, eller vill.
 
Fick träffa den psykolog jag ska träffa som stöd medan jag blir stabil nog för att habiliteringen ska ta emot mig och jag känner bara att det här går inte alls och det är bara mitt fel.

Jag är så jävla långt under isen nu att jag varken orkar eller kan. Jag vill ju bara dö. Och orken till att börja om med en helt ny person finns inte. Jag försöker verkligen men när jag öppnar munnen för att svara kommer antingen bara en svag viskning ut eller ingenting alls. Jag klarar knappt att ens lyssna, jag sitter bara och stirrar i golvet och gråter hela tiden för jag är så himla trött och trasig.

Blev inte bättre av att hon sa att vi ska träffas ett par gånger bara och sen ska de utvärdera om det är någon idé att fortsätta. Det kommer ju bara bli nej där som på allt annat så varför ska vi ens göra det här. På två besök på 30 minuter kommer vi ju inte komma någonstans. Dagens besök är ju redan förbrukat och det bestod av att hon satt och berättade anekdoter om andra patienter hon har haft i en halvtimma. Sen sa hon att det var dags att avsluta och kommenterade att jag knappt sagt något. Nej, det är ju det som är problemet. Jag har svårt att prata hos psykiatrin ens när jag mår okej och nu är det så dåligt att det är omöjligt. Det är ju därför jag skriver istället. Men de är ju bara helt fokuserade på att jag ska prata hela tiden, det är det enda som duger och det fixar jag ju inte. Sen sa hon också att jag inte behöver gå till habiliteringen för de har alla resurser och all kunskap här för att hjälpa mig. Men varför gör de inte det då?

Nu sitter jag och gråter i trapphuset utanför psyk och försöker låta bli att tappa greppet och bryta ihop. Allt är så jävla hopplöst och så jävla dåligt. Jag vill verkligen bara dö, dö, dö. Jag orkar verkligen inte det här. Och jag vet att det är mitt eget fel som nu inte fixar att utnyttja hjälpen när jag får den men det är liksom för sent. Jag är så jävla trött och trasig och jag orkar inte. Och varje gång jag försöker samla kraft och försöka så slutar det bara med att jag får nej nej nej, och jag orkar inte börja om igen för jag kommer ju bara få nej igen. Hörde ju på henne att hon redan inser att det inte funkar eftersom jag inte pratar och då är det ju kört.

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag mår för dåligt för att orka vara mottaglig för den hjälp de kan erbjuda men jag mår ju för dåligt för att klara mig själv också. Nu vill jag bara gå ut och ta livet av mig på en gång men jag vet att jag inte får. Så jag kommer ju bara åka hem och få fortsätta försöka klara mig, trots att jag inte orkar, eller kan, eller vill.
Nej det är inte ditt fel och har aldrig varit. Det är systemet som är fel!

Kan du inte skriva ut den här texten och ta med den till psykologen nästa gång? Den förklarar ju rätt tydligt stora delar av dina problem inkl din oförmåga att lita på att du ska få hjälp iom att de svikit så många gånger tidigare.
 
Fick träffa den psykolog jag ska träffa som stöd medan jag blir stabil nog för att habiliteringen ska ta emot mig och jag känner bara att det här går inte alls och det är bara mitt fel.

Jag är så jävla långt under isen nu att jag varken orkar eller kan. Jag vill ju bara dö. Och orken till att börja om med en helt ny person finns inte. Jag försöker verkligen men när jag öppnar munnen för att svara kommer antingen bara en svag viskning ut eller ingenting alls. Jag klarar knappt att ens lyssna, jag sitter bara och stirrar i golvet och gråter hela tiden för jag är så himla trött och trasig.

Blev inte bättre av att hon sa att vi ska träffas ett par gånger bara och sen ska de utvärdera om det är någon idé att fortsätta. Det kommer ju bara bli nej där som på allt annat så varför ska vi ens göra det här. På två besök på 30 minuter kommer vi ju inte komma någonstans. Dagens besök är ju redan förbrukat och det bestod av att hon satt och berättade anekdoter om andra patienter hon har haft i en halvtimma. Sen sa hon att det var dags att avsluta och kommenterade att jag knappt sagt något. Nej, det är ju det som är problemet. Jag har svårt att prata hos psykiatrin ens när jag mår okej och nu är det så dåligt att det är omöjligt. Det är ju därför jag skriver istället. Men de är ju bara helt fokuserade på att jag ska prata hela tiden, det är det enda som duger och det fixar jag ju inte. Sen sa hon också att jag inte behöver gå till habiliteringen för de har alla resurser och all kunskap här för att hjälpa mig. Men varför gör de inte det då?

Nu sitter jag och gråter i trapphuset utanför psyk och försöker låta bli att tappa greppet och bryta ihop. Allt är så jävla hopplöst och så jävla dåligt. Jag vill verkligen bara dö, dö, dö. Jag orkar verkligen inte det här. Och jag vet att det är mitt eget fel som nu inte fixar att utnyttja hjälpen när jag får den men det är liksom för sent. Jag är så jävla trött och trasig och jag orkar inte. Och varje gång jag försöker samla kraft och försöka så slutar det bara med att jag får nej nej nej, och jag orkar inte börja om igen för jag kommer ju bara få nej igen. Hörde ju på henne att hon redan inser att det inte funkar eftersom jag inte pratar och då är det ju kört.

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag mår för dåligt för att orka vara mottaglig för den hjälp de kan erbjuda men jag mår ju för dåligt för att klara mig själv också. Nu vill jag bara gå ut och ta livet av mig på en gång men jag vet att jag inte får. Så jag kommer ju bara åka hem och få fortsätta försöka klara mig, trots att jag inte orkar, eller kan, eller vill.
Åh nej, vad tråkigt att det känns dåligt med psykologen!
Kan du testa skriva ner hur du känner både gällande ditt mående och hur svårt du kan ha att prata sådant och fråga om ni kanske kan ta ngt skriftligt?
Kanske kan psykologen förstå dig bättre då och hjälpa dig bättre också.

Fattar att du är helt slut och knäckt! Men det kan bli bättre! Heja dig som krigar så! ❤️
 

Lovisaleonora

Moderator
Fick träffa den psykolog jag ska träffa som stöd medan jag blir stabil nog för att habiliteringen ska ta emot mig och jag känner bara att det här går inte alls och det är bara mitt fel.

Jag är så jävla långt under isen nu att jag varken orkar eller kan. Jag vill ju bara dö. Och orken till att börja om med en helt ny person finns inte. Jag försöker verkligen men när jag öppnar munnen för att svara kommer antingen bara en svag viskning ut eller ingenting alls. Jag klarar knappt att ens lyssna, jag sitter bara och stirrar i golvet och gråter hela tiden för jag är så himla trött och trasig.

Blev inte bättre av att hon sa att vi ska träffas ett par gånger bara och sen ska de utvärdera om det är någon idé att fortsätta. Det kommer ju bara bli nej där som på allt annat så varför ska vi ens göra det här. På två besök på 30 minuter kommer vi ju inte komma någonstans. Dagens besök är ju redan förbrukat och det bestod av att hon satt och berättade anekdoter om andra patienter hon har haft i en halvtimma. Sen sa hon att det var dags att avsluta och kommenterade att jag knappt sagt något. Nej, det är ju det som är problemet. Jag har svårt att prata hos psykiatrin ens när jag mår okej och nu är det så dåligt att det är omöjligt. Det är ju därför jag skriver istället. Men de är ju bara helt fokuserade på att jag ska prata hela tiden, det är det enda som duger och det fixar jag ju inte. Sen sa hon också att jag inte behöver gå till habiliteringen för de har alla resurser och all kunskap här för att hjälpa mig. Men varför gör de inte det då?

Nu sitter jag och gråter i trapphuset utanför psyk och försöker låta bli att tappa greppet och bryta ihop. Allt är så jävla hopplöst och så jävla dåligt. Jag vill verkligen bara dö, dö, dö. Jag orkar verkligen inte det här. Och jag vet att det är mitt eget fel som nu inte fixar att utnyttja hjälpen när jag får den men det är liksom för sent. Jag är så jävla trött och trasig och jag orkar inte. Och varje gång jag försöker samla kraft och försöka så slutar det bara med att jag får nej nej nej, och jag orkar inte börja om igen för jag kommer ju bara få nej igen. Hörde ju på henne att hon redan inser att det inte funkar eftersom jag inte pratar och då är det ju kört.

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag mår för dåligt för att orka vara mottaglig för den hjälp de kan erbjuda men jag mår ju för dåligt för att klara mig själv också. Nu vill jag bara gå ut och ta livet av mig på en gång men jag vet att jag inte får. Så jag kommer ju bara åka hem och få fortsätta försöka klara mig, trots att jag inte orkar, eller kan, eller vill.
Kopiera ovanstående text och lämna över nästa gång.
 

Liknande trådar

Kropp&Själ Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre...
Svar
5
· Visningar
1 381
Relationer Back again.. Det är lite oklart vad jag vill med tråden, vet att det bara är jag som kan bestämma för mig själv till syvende och sist...
18 19 20
Svar
389
· Visningar
32 766
Kropp&Själ Är inte ute efter att någon ska försöka ställa någon diagnos nu, självklart är det ingen som kan det över nätet. Jag vill bara få lite...
2
Svar
24
· Visningar
2 290
Relationer Jag vet inte hur jag ska formulera mig för att någon ska förstå jag känner mig så fruktansvärt ensam, har haft en relation i 6 år som...
Svar
10
· Visningar
2 218
· Anders

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 25
  • Byggnation Igelkott

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Plast eller guld?
Upp