Bukefalos 25 år!

Psykisk ohälsa, hur klarar man sig själv medan man står i kö?

Jag har dragit mig för att skriva om detta men behöver samtidigt få ventilera lite.

En sak som blir dum nu när mina föräldrar är inblandade i vården och med på besök är det här med mitt självskadebeteende. De vet ju hur det såg ut när jag var inlagd samt en kort period efter det eftersom jag gick på armarna då, samt att de vet att det förekommit innan också (men inte i vilken utsträckning).

Men de vet ju inte att jag har fortsatt. Jag försöker sluta och har gjort mig av med det jag har flera gånger, men det är svårt. Det här är ju ett beteende jag haft till och från i 14 år, och jag behöver verkligen hjälp att bryta det. Jag kan inte bara sluta över en natt liksom. Ofta klarar jag mig i ca 2 veckor innan det blir för omöjligt, och då trillar jag dit igen. För att jag inte ser någon annat alternativ. Det är så fruktansvärt dåligt och att skada mig är enda sättet jag vet som fungerar någorlunda när det blir helt outhärdligt.

Jag vill inte att de ska veta, för det blir bara dumt då. Då kommer jag inte få vara ensam i en sekund, och de kommer inte alls gå till jobbet osv. Så det är verkligen strängt nej på det. Men det betyder ju också att det blir dumt om ämnet kommer upp hos psyk när föräldrarna är med. Ska ju till den hemska läkaren imorgon tillexempel och där kommer ju föräldrarna vara med hela tiden pga hur han beter sig, men det innebär ju också att jag inte kan säga som det är om han nu skulle fråga. Oftast frågar de ju inte, men om..

Sen blir det ju också så att när jag nyss har gjort det så har jag stillat behovet, och då känns det som att jag absolut kan sluta och aldrig göra det igen. Men sen går veckorna och det byggs upp igen, och sen sitter jag i samma situation igen.

Vet inte ens vad jag ville säga. Kanske bara behövde skriva av mig. Samtidigt skäms jag och känner mig så jävla dum.
Det är anledningen till att jag lämnar ute mina föräldrar när det gäller psykiatrin. Det enda dom behöver veta är att jag tar emot hjälp, sen mot exakt vad är ingenting dom behöver eller mår bra av att veta. Iallafall hanterar inte mina föräldrar det särskilt bra vilket jag kan förstå.

Hade psykiatrin här ringt mina föräldrar så hade jag slutat gå dit för jag hade ändå inte kunnat vara öppen och ärlig med vad det är jag vill ha hjälp med.

Kan föräldrarna hantera det dock och inte mår dåligt av det och kan behålla en viss distans trots vetskapen så kan jag nog tro att det inte alls är något negativt att dom vet.
 
Det är anledningen till att jag lämnar ute mina föräldrar när det gäller psykiatrin. Det enda dom behöver veta är att jag tar emot hjälp, sen mot exakt vad är ingenting dom behöver eller mår bra av att veta. Iallafall hanterar inte mina föräldrar det särskilt bra vilket jag kan förstå.

Hade psykiatrin här ringt mina föräldrar så hade jag slutat gå dit för jag hade ändå inte kunnat vara öppen och ärlig med vad det är jag vill ha hjälp med.

Kan föräldrarna hantera det dock och inte mår dåligt av det och kan behålla en viss distans trots vetskapen så kan jag nog tro att det inte alls är något negativt att dom vet.
Jag skulle säga att mina föräldrar inte mår bra av att veta och det är därför jag hållt dem utanför förut och bara låtit dem veta i stora drag (jag mår dåligt, jag går hos psykiatrin, jag äter medicin).

Problemet är väl att de nu kräver att få veta/vara med eftersom psykiatrin har behandlat mig så jäkla illa. Och jag förstår ju det, men jag vill ändå inte släppa in dem på allt. Jag är ju inte speciellt sugen på att gå till den där läkaren ensam heller. Så det känns som en omöjlig situation.
 
Jag skulle säga att mina föräldrar inte mår bra av att veta och det är därför jag hållt dem utanför förut och bara låtit dem veta i stora drag (jag mår dåligt, jag går hos psykiatrin, jag äter medicin).

Problemet är väl att de nu kräver att få veta/vara med eftersom psykiatrin har behandlat mig så jäkla illa. Och jag förstår ju det, men jag vill ändå inte släppa in dem på allt. Jag är ju inte speciellt sugen på att gå till den där läkaren ensam heller. Så det känns som en omöjlig situation.
Du har ingen vän som du litar på som kan följa med?
 
Jag skulle säga att mina föräldrar inte mår bra av att veta och det är därför jag hållt dem utanför förut och bara låtit dem veta i stora drag (jag mår dåligt, jag går hos psykiatrin, jag äter medicin).

Problemet är väl att de nu kräver att få veta/vara med eftersom psykiatrin har behandlat mig så jäkla illa. Och jag förstår ju det, men jag vill ändå inte släppa in dem på allt. Jag är ju inte speciellt sugen på att gå till den där läkaren ensam heller. Så det känns som en omöjlig situation.
Jo det förstår jag. Det är ju det att man nästan måste ha med någon anhörig oavsett om det är en vän eller familj för att orka med att kämpa för rätt hjälp. Jag hade tur som senare hade en bra vän som hjälpte mig med mötena tills jag klarade av det själv.
 
Fyfan vad underbar han var. Är sjukt trött nu mentalt och vet inte riktigt hur jag ska orka med det jag måste göra idag, men nu finns det ändå en liten kärna av hopp. Så kunnig, vänlig, engagerad, förstående. Helt fantastisk.
 
Fyfan vad underbar han var. Är sjukt trött nu mentalt och vet inte riktigt hur jag ska orka med det jag måste göra idag, men nu finns det ändå en liten kärna av hopp. Så kunnig, vänlig, engagerad, förstående. Helt fantastisk.
Var det det privata stället? Hoppas så att du får vettig hjälp
 
Fyfan vad underbar han var. Är sjukt trött nu mentalt och vet inte riktigt hur jag ska orka med det jag måste göra idag, men nu finns det ändå en liten kärna av hopp. Så kunnig, vänlig, engagerad, förstående. Helt fantastisk.
Men JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! 🥳
Åh, vad glad jag blir för din skull! :heart
Något som egentligen skulle vara självklart att det bara funkar iofs. Så man borde inte behöva bli SÅ glad över att det bara funkar som det sig bör.
Men igen: Jaaaaaaaaa! :banana:
 
Var det det privata stället? Hoppas så att du får vettig hjälp
Ja precis, en privat psykolog (tyvärr inte psykiatriker). Jag är lite för trött för att orka skriva om det nu men vi har iallafall bokat in tre tillfällen och jag är välkommen att gå hos honom om jag vill (men han tycker att jag till 100% är berättigad psykiatrisk vård via psykiatrin, och att psyk inte kan säga nej som de gjort nu pga det uppdrag de har åttagit sig från regionen eller vad det är, något med någon lag eller direktiv). Så detta blir en kortsiktig plan och sen på lång sikt ska vi försöka få till det med psykiatrin typ.

-

Jag är precis påväg hem från stallet och det blev så himla bra där med. Kände innan att jag inte alls visste hur jag skulle orka, men hade sån tur att jag träffade på en bekant på stallplan så vi red ut i mörkret. Det kanske låter som ingenting, men här pratar vi om en häst som tidigare knappt har gått att rida utomhus (ens på bana) med och som har varit så enormt mörkrädd att det varit en utmaning att ens ta sig till och från ridhuset under de mörka månaderna. Nu red vi ut en ordentlig tur, i både trav och galopp! Innan har vi nästan bara skittat ut eftersom han varit så rädd och haft nära till flykt och inte gått fram ordentligt utan bara kommit uppåt när han är så spänd. Men idag, i mörkret, så hade han världens bjudning i både trav och galopp, tog täten och hade öronen spikrakt framåt :love: Han var så glad och trygg och jag är så stolt över honom. Hade aldrig ens kunnat föreställa mig att kunna göra något sånt här med honom. Världens bästa häst :love:
 
Ja precis, en privat psykolog (tyvärr inte psykiatriker). Jag är lite för trött för att orka skriva om det nu men vi har iallafall bokat in tre tillfällen och jag är välkommen att gå hos honom om jag vill (men han tycker att jag till 100% är berättigad psykiatrisk vård via psykiatrin, och att psyk inte kan säga nej som de gjort nu pga det uppdrag de har åttagit sig från regionen eller vad det är, något med någon lag eller direktiv). Så detta blir en kortsiktig plan och sen på lång sikt ska vi försöka få till det med psykiatrin typ.

-

Jag är precis påväg hem från stallet och det blev så himla bra där med. Kände innan att jag inte alls visste hur jag skulle orka, men hade sån tur att jag träffade på en bekant på stallplan så vi red ut i mörkret. Det kanske låter som ingenting, men här pratar vi om en häst som tidigare knappt har gått att rida utomhus (ens på bana) med och som har varit så enormt mörkrädd att det varit en utmaning att ens ta sig till och från ridhuset under de mörka månaderna. Nu red vi ut en ordentlig tur, i både trav och galopp! Innan har vi nästan bara skittat ut eftersom han varit så rädd och haft nära till flykt och inte gått fram ordentligt utan bara kommit uppåt när han är så spänd. Men idag, i mörkret, så hade han världens bjudning i både trav och galopp, tog täten och hade öronen spikrakt framåt :love: Han var så glad och trygg och jag är så stolt över honom. Hade aldrig ens kunnat föreställa mig att kunna göra något sånt här med honom. Världens bästa häst :love:
Men så bra att du äntligen får någon som tror på dig. Bara en sådan sak lättar ju rejält. Jag hoppas att du kan få hjälp att komma någonstans nu så du får en möjlighet att ta dig ur den här hemska situationen som du sitter i :heart
Vad härligt det låter med ridturen. Jag blir riktigt sugen på att rida själv när du berättar det där :)
 
Ja precis, en privat psykolog (tyvärr inte psykiatriker). Jag är lite för trött för att orka skriva om det nu men vi har iallafall bokat in tre tillfällen och jag är välkommen att gå hos honom om jag vill (men han tycker att jag till 100% är berättigad psykiatrisk vård via psykiatrin, och att psyk inte kan säga nej som de gjort nu pga det uppdrag de har åttagit sig från regionen eller vad det är, något med någon lag eller direktiv). Så detta blir en kortsiktig plan och sen på lång sikt ska vi försöka få till det med psykiatrin typ.
Ett stöd till att få fram rätt hjälp och en långsiktig plan är guld.
Både stödet till dig under tiden, och stödet för att komma till rätt ställe och få rätt behov beskrivna.
Tror faktiskt att en bra psykolog kan förstå komplexiteten i hur du påverkas av bemötandet, autismen osv. i kombination med det andra bättre än en psykiatriker.
 
Ett stöd till att få fram rätt hjälp och en långsiktig plan är guld.
Både stödet till dig under tiden, och stödet för att komma till rätt ställe och få rätt behov beskrivna.
Tror faktiskt att en bra psykolog kan förstå komplexiteten i hur du påverkas av bemötandet, autismen osv. i kombination med det andra bättre än en psykiatriker.
Det jag menade med att han tyvärr inte är psykiatriker är att han inte kan skriva ut medicin eller ta den delen, annars hade det verkligen inte spelat någon roll för min del. Men pga det så måste jag ju vara kvar inom psykiatrin. Sen tyckte han att det blir lite dumt för han har ju "ingen makt" och kan inte direkt göra något om jag kraschar, liksom. Men som det är nu så gör ju psykiatrin ändå ingenting alls, så det blir ju ändå ingen skillnad liksom..
 
Varit hos läkaren nu. Idag var han betydligt mildare, inte elak eller gjorde något fel osv. Så inget sånt att klaga på.

Men det händer ju inget. Ingen terapi, och han ville inte ändra min medicinering. Inte byta, inte ändra dos. Så resultatet? Jag fick ett gymkort, och en ny tid om en månad. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
 
Jag tycker det är ganska talande hur illa du har blivit bemött av vården när du kommer till en privat psykolog och det funkar med en gång. Det om något visar med tydlighet att du inte är något hopplöst fall, de har inte försökt typ alls. Dina senaste kraschar (jag har läst tråden ett tag men inte känt att jag haft så mycket vettigt att tillföra) har ju främst varit orsakade av vårdens bemötande så risken för såna lär ju iaf minska om du även får hjälp privat.
 
@Mumfie Kan du på något vis få med dig den bra privata till ditt nästa möte med läkaren? Dvs ta med någon annan än dina föräldrar som under tiden hunnit iallafall bilda sig en uppfattning och dessutom är kunnig?
 
Det jag menade med att han tyvärr inte är psykiatriker är att han inte kan skriva ut medicin eller ta den delen, annars hade det verkligen inte spelat någon roll för min del. Men pga det så måste jag ju vara kvar inom psykiatrin. Sen tyckte han att det blir lite dumt för han har ju "ingen makt" och kan inte direkt göra något om jag kraschar, liksom. Men som det är nu så gör ju psykiatrin ändå ingenting alls, så det blir ju ändå ingen skillnad liksom..
Han kan dela sinbedömning (som baseras på kontinuerlig behandlande kontakt, till skillnad från psykiatrins punktinsatser vid risk för krasch) med din psykiater, tex i ett utlåtande eller sammanfattning av behanflingsomgången. Det kan vara ett sätt att få in en ny syn på dig och få till stånd lämplig medicinsk behandling ändå. Någon som kan bevisa att du faktiskt är mottaglig för behandling kan i bästa fall bryta hur de ser på och hanterar din situation. I annat fall lotsa dig vidare till annan lämplig psykiater/psykiatrisk mottagning.
 
Tack hörrni, jag läser och lär. Det lät som att den privata psykologen eventuellt kan hjälpa till med psykiatrin, oklart hur men det får tiden utvisa. Han var iallafall väldigt missnöjd över hur jag blivit bemött och behandlad och tyckte att det var väldigt allvarligt hur jag skrevs ut efter att ha legat inne i 1,5 månad helt utan plan eller uppföljning. Han blev också väldigt oroad över mina självmordsförsök och mina självmordstankar, eftersom en krasch kan resultera i ett nytt försök och jag har allt hemma jag behöver för att lyckas. Och som han själv sa, det räcker att psykiatrin gör något dumt igen för att jag ska hamna där igen. Han sa att han verkligen förstår varför jag tycker att det känns helt hopplöst, och att jag måste ha haft världens jävla otur med allting. Men hans uppfattning var att jag inte alls är ett hopplöst fall, men att jag behöver få riktig behandling för min depression. Med riktig behandling menade han dels medicinering där det blir riktig uppföljning, justeringar etc, inte som nu där jag ätit samma mediciner sedan början av året utan någon uppföljning eller att någon vill ändra något. Och dels då någon form av terapi.

Men hos läkaren idag hände det i princip ingenting då, förutom att min sjukskrivning förlängdes och jag fick recept på aktivitet eller vad det heter, alltså gymkort till reducerat pris. Men samma mediciner i samma dos. Sen tog han upp att han skrivit en vårdplan utan min medverkan (och vi fick inte heller se den?) och då frågade vi vad han menade med att jag ska bli mer självständig. Jo, han menade att jag inte är självständig eftersom mina föräldrar var med på besöket 🙄 Men där sa vi ifrån. Jag har ju varit där ensam alla gånger förutom de senaste gångerna, och att föräldrarna är med nu är ju bara för att psyk beter sig så illa. Sen menade han också att jag inte är självständig för att mina föräldrar turas om att arbeta, men det är ju för att jag är så självmordsbenägen och de inte vågar lämna mig, inte för att jag vill/behöver det för min autism eller något. Så där fick han ändra iallafall. Men han fokuserar fortfarande helt på autismen och byter ämne tillbaka till autism när jag eller mina föräldrar tar upp min depression.. Ändå skrev han i intyget till försäkringskassan att jag är svårt deprimerad, så han förnekar det ju inte.

Men nu kommer inget hända förrän det är "stormöte" med psyk och hab i slutet av november, och i samband med det skulle vi också ha medicinuppföljning igen. Vad som nu ska ha förändrats tills dess med samma mediciner och doser.. Aja. Det blir iallafall drygt 1,5 månad helt ensam från psyk (trots att de hela tiden lovar att det inte ska bli så), men jag kommer ju ha den privata en gång i veckan så jag tror det kommer gå ändå.
 
Så härligt att höra att den privata aktören verkar förestående och engagerad – jag hoppas att denne kommer göra dig gott! Jag önskar så att du kunde ha samma stöd som jag fått från psykosmottagningen här och även akutpsykiatrin vid de tillfällen då det behövts, det förtjänar du. :love:
 

Liknande trådar

Kropp&Själ Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre...
Svar
5
· Visningar
1 733
Relationer Back again.. Det är lite oklart vad jag vill med tråden, vet att det bara är jag som kan bestämma för mig själv till syvende och sist...
23 24 25
Svar
497
· Visningar
47 610
Kropp&Själ Är inte ute efter att någon ska försöka ställa någon diagnos nu, självklart är det ingen som kan det över nätet. Jag vill bara få lite...
2
Svar
24
· Visningar
2 423
Relationer Jag vet inte hur jag ska formulera mig för att någon ska förstå jag känner mig så fruktansvärt ensam, har haft en relation i 6 år som...
Svar
10
· Visningar
2 330
· Anders

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattsnack #8
  • Valp 2021 - del 2

Hästrelaterat

  • Dressyrsnack 15
  • Födda 2017 del 3

Omröstningar

Upp