Bukefalos 25 år!

Psykisk ohälsa, hur klarar man sig själv medan man står i kö?

Tack hörrni, jag läser och lär. Det lät som att den privata psykologen eventuellt kan hjälpa till med psykiatrin, oklart hur men det får tiden utvisa. Han var iallafall väldigt missnöjd över hur jag blivit bemött och behandlad och tyckte att det var väldigt allvarligt hur jag skrevs ut efter att ha legat inne i 1,5 månad helt utan plan eller uppföljning. Han blev också väldigt oroad över mina självmordsförsök och mina självmordstankar, eftersom en krasch kan resultera i ett nytt försök och jag har allt hemma jag behöver för att lyckas. Och som han själv sa, det räcker att psykiatrin gör något dumt igen för att jag ska hamna där igen. Han sa att han verkligen förstår varför jag tycker att det känns helt hopplöst, och att jag måste ha haft världens jävla otur med allting. Men hans uppfattning var att jag inte alls är ett hopplöst fall, men att jag behöver få riktig behandling för min depression. Med riktig behandling menade han dels medicinering där det blir riktig uppföljning, justeringar etc, inte som nu där jag ätit samma mediciner sedan början av året utan någon uppföljning eller att någon vill ändra något. Och dels då någon form av terapi.

Men hos läkaren idag hände det i princip ingenting då, förutom att min sjukskrivning förlängdes och jag fick recept på aktivitet eller vad det heter, alltså gymkort till reducerat pris. Men samma mediciner i samma dos. Sen tog han upp att han skrivit en vårdplan utan min medverkan (och vi fick inte heller se den?) och då frågade vi vad han menade med att jag ska bli mer självständig. Jo, han menade att jag inte är självständig eftersom mina föräldrar var med på besöket 🙄 Men där sa vi ifrån. Jag har ju varit där ensam alla gånger förutom de senaste gångerna, och att föräldrarna är med nu är ju bara för att psyk beter sig så illa. Sen menade han också att jag inte är självständig för att mina föräldrar turas om att arbeta, men det är ju för att jag är så självmordsbenägen och de inte vågar lämna mig, inte för att jag vill/behöver det för min autism eller något. Så där fick han ändra iallafall. Men han fokuserar fortfarande helt på autismen och byter ämne tillbaka till autism när jag eller mina föräldrar tar upp min depression.. Ändå skrev han i intyget till försäkringskassan att jag är svårt deprimerad, så han förnekar det ju inte.

Men nu kommer inget hända förrän det är "stormöte" med psyk och hab i slutet av november, och i samband med det skulle vi också ha medicinuppföljning igen. Vad som nu ska ha förändrats tills dess med samma mediciner och doser.. Aja. Det blir iallafall drygt 1,5 månad helt ensam från psyk (trots att de hela tiden lovar att det inte ska bli så), men jag kommer ju ha den privata en gång i veckan så jag tror det kommer gå ändå.
Jag har faktiskt aldrig sökt mig till privat vård, men jag kan relatera till hur fantastiskt det var att träffa en neurolog en gång som verkligen satte fingret på allt jag själv upplever som problematiskt, i lite mer av en helhetsbild både vad gäller min fysiska sjukdom men också vad jag borde få för hjälp från psykiatrin till viss del. Började grina när jag läste journalanteckningarna (som jag helt undviker från psykiatrin, men vill ha koll på vad gäller min fysiska sjukdom), för att det inte var några konstigheter, inga missuppfattningar och så engagerat gällandande min fysiska sjukdom. Äntligen, efter så många år! Tyvärr var det en stafettläkare, och remissen han skickade till psykiatrin tog hundra år och det blev aldrig riktigt bra. Men vissa saker vad gäller behandling fick jag tack vare honom, och jag känner mig oerhört tacksam för det.

Men hur som helst, det du skrev nu fick mig att vara öppen för att söka samtal hos någon privatpraktiserande, även om man på förhand vet att denne inte nödvändigtvis kan påverka den offentliga vården så låter det som att det kan tillföra något värdefullt.

Hoppas du fortsätter att tycka att åtminstone den kontakten ger något. :heart
 
Tack hörrni, jag läser och lär. Det lät som att den privata psykologen eventuellt kan hjälpa till med psykiatrin, oklart hur men det får tiden utvisa. Han var iallafall väldigt missnöjd över hur jag blivit bemött och behandlad och tyckte att det var väldigt allvarligt hur jag skrevs ut efter att ha legat inne i 1,5 månad helt utan plan eller uppföljning. Han blev också väldigt oroad över mina självmordsförsök och mina självmordstankar, eftersom en krasch kan resultera i ett nytt försök och jag har allt hemma jag behöver för att lyckas. Och som han själv sa, det räcker att psykiatrin gör något dumt igen för att jag ska hamna där igen. Han sa att han verkligen förstår varför jag tycker att det känns helt hopplöst, och att jag måste ha haft världens jävla otur med allting. Men hans uppfattning var att jag inte alls är ett hopplöst fall, men att jag behöver få riktig behandling för min depression. Med riktig behandling menade han dels medicinering där det blir riktig uppföljning, justeringar etc, inte som nu där jag ätit samma mediciner sedan början av året utan någon uppföljning eller att någon vill ändra något. Och dels då någon form av terapi.

Men hos läkaren idag hände det i princip ingenting då, förutom att min sjukskrivning förlängdes och jag fick recept på aktivitet eller vad det heter, alltså gymkort till reducerat pris. Men samma mediciner i samma dos. Sen tog han upp att han skrivit en vårdplan utan min medverkan (och vi fick inte heller se den?) och då frågade vi vad han menade med att jag ska bli mer självständig. Jo, han menade att jag inte är självständig eftersom mina föräldrar var med på besöket 🙄 Men där sa vi ifrån. Jag har ju varit där ensam alla gånger förutom de senaste gångerna, och att föräldrarna är med nu är ju bara för att psyk beter sig så illa. Sen menade han också att jag inte är självständig för att mina föräldrar turas om att arbeta, men det är ju för att jag är så självmordsbenägen och de inte vågar lämna mig, inte för att jag vill/behöver det för min autism eller något. Så där fick han ändra iallafall. Men han fokuserar fortfarande helt på autismen och byter ämne tillbaka till autism när jag eller mina föräldrar tar upp min depression.. Ändå skrev han i intyget till försäkringskassan att jag är svårt deprimerad, så han förnekar det ju inte.

Men nu kommer inget hända förrän det är "stormöte" med psyk och hab i slutet av november, och i samband med det skulle vi också ha medicinuppföljning igen. Vad som nu ska ha förändrats tills dess med samma mediciner och doser.. Aja. Det blir iallafall drygt 1,5 månad helt ensam från psyk (trots att de hela tiden lovar att det inte ska bli så), men jag kommer ju ha den privata en gång i veckan så jag tror det kommer gå ändå.
Så otroligt härligt att psykologen ser dig :heart
En fundering, kommer din privata psykolog vara med på det här stormötet? Om det inte är inplanerat så kanske det är något att be om? Tänker just eftersom att han är den som verkligen ser dig och engagerar sig.
 
Tack hörrni, jag läser och lär. Det lät som att den privata psykologen eventuellt kan hjälpa till med psykiatrin, oklart hur men det får tiden utvisa. Han var iallafall väldigt missnöjd över hur jag blivit bemött och behandlad och tyckte att det var väldigt allvarligt hur jag skrevs ut efter att ha legat inne i 1,5 månad helt utan plan eller uppföljning. Han blev också väldigt oroad över mina självmordsförsök och mina självmordstankar, eftersom en krasch kan resultera i ett nytt försök och jag har allt hemma jag behöver för att lyckas. Och som han själv sa, det räcker att psykiatrin gör något dumt igen för att jag ska hamna där igen. Han sa att han verkligen förstår varför jag tycker att det känns helt hopplöst, och att jag måste ha haft världens jävla otur med allting. Men hans uppfattning var att jag inte alls är ett hopplöst fall, men att jag behöver få riktig behandling för min depression. Med riktig behandling menade han dels medicinering där det blir riktig uppföljning, justeringar etc, inte som nu där jag ätit samma mediciner sedan början av året utan någon uppföljning eller att någon vill ändra något. Och dels då någon form av terapi.

Men hos läkaren idag hände det i princip ingenting då, förutom att min sjukskrivning förlängdes och jag fick recept på aktivitet eller vad det heter, alltså gymkort till reducerat pris. Men samma mediciner i samma dos. Sen tog han upp att han skrivit en vårdplan utan min medverkan (och vi fick inte heller se den?) och då frågade vi vad han menade med att jag ska bli mer självständig. Jo, han menade att jag inte är självständig eftersom mina föräldrar var med på besöket 🙄 Men där sa vi ifrån. Jag har ju varit där ensam alla gånger förutom de senaste gångerna, och att föräldrarna är med nu är ju bara för att psyk beter sig så illa. Sen menade han också att jag inte är självständig för att mina föräldrar turas om att arbeta, men det är ju för att jag är så självmordsbenägen och de inte vågar lämna mig, inte för att jag vill/behöver det för min autism eller något. Så där fick han ändra iallafall. Men han fokuserar fortfarande helt på autismen och byter ämne tillbaka till autism när jag eller mina föräldrar tar upp min depression.. Ändå skrev han i intyget till försäkringskassan att jag är svårt deprimerad, så han förnekar det ju inte.

Men nu kommer inget hända förrän det är "stormöte" med psyk och hab i slutet av november, och i samband med det skulle vi också ha medicinuppföljning igen. Vad som nu ska ha förändrats tills dess med samma mediciner och doser.. Aja. Det blir iallafall drygt 1,5 månad helt ensam från psyk (trots att de hela tiden lovar att det inte ska bli så), men jag kommer ju ha den privata en gång i veckan så jag tror det kommer gå ändå.
Nu är jag inte helt hundra på att det stämmer. Men min sista läkare sa att svår depression är typ detsamma som att inläggning krävs.
Om han skriver svår depression och inte ger någon vård så är det ju helt sinnessjukt agerat av honom!
 
Så otroligt härligt att psykologen ser dig :heart
En fundering, kommer din privata psykolog vara med på det här stormötet? Om det inte är inplanerat så kanske det är något att be om? Tänker just eftersom att han är den som verkligen ser dig och engagerar sig.
Jag tror inte att han kommer vara det och jag vet faktiskt inte hur det fungerar? Mötet ska vara mellan psyk och hab för att de ska sluta bolla mig fram och tillbaka och sätta sig ner och bestämma, en gång för alla, vem som ska hjälpa mig med vad.
Nu är jag inte helt hundra på att det stämmer. Men min sista läkare sa att svår depression är typ detsamma som att inläggning krävs.
Om han skriver svår depression och inte ger någon vård så är det ju helt sinnessjukt agerat av honom!
Jag vet inte heller om det stämmer. Så här skrev han iallafall:
Screenshot_20211007_090303.jpg


Tycker det är kul att han skriver att jag är svårbehandlad bara för att de tre mediciner jag har fått prova (varav två av dem har jag nu) inte ger effekt. Någon annan behandling har jag ju inte fått..
 
Nu är jag inte helt hundra på att det stämmer. Men min sista läkare sa att svår depression är typ detsamma som att inläggning krävs.
Om han skriver svår depression och inte ger någon vård så är det ju helt sinnessjukt agerat av honom!
Näe, svår depression är "bara" när depressionen påverkar livet på det sättet att vardagen inte fungerar för en. Om inläggning behövs eller inte beror nog mest på hur ens hemsituation ser ut. Men man ska ju absolut inte låta det gå obehandlat.
 
Jag tror inte att han kommer vara det och jag vet faktiskt inte hur det fungerar? Mötet ska vara mellan psyk och hab för att de ska sluta bolla mig fram och tillbaka och sätta sig ner och bestämma, en gång för alla, vem som ska hjälpa mig med vad.
Okej. Du nämnde tidigare att de försökte kalla till ett möte med alla involverade, jag tänkte att det var en möjlighet därför. Om inte annat så kan det vara värt att ställa frågan om han kan vara med ändå, just för att då får alla höra psykologens ord om dig och situationen, kanske ger en spark i ändan på psyk :)
 
Det kan vara enklare att få med psykologen om han kan delta via videolänk. Tyvärr är ersättningarna i vården så tajta att det kan vara svårt att frigöra tid för både resa och möte.

Tycker det låter som en bra idé att ha med en yrkesperson som du uppfattar tolkar dig riktigt, oavsett om psyk och hab tänkt sig det eller inte.
 
Nu har jag varit hos min husläkare (ny, såklart :p) för min dagliga huvudvärk. Läkaren på psyk ville att jag ska sluta med amitriptylin som jag tar mot smärta, så nu ska jag prova betablockerare istället. Hoppas att effekten av de antidepressiva kan kicka igång när amitriptylinen försvinner. Fick även 3 olika vid behovs-mediciner att testa igenom. Jag får prova så himla mycket mer för min huvudvärk än för min depression 😅

Lite "kul" också var att denna läkare tittade på mina provsvar på prover som öppen och slutenpsyk tagit på mig. Han var den första som uppmärksammade att jag har brist på vitamin b12 och folsyra, samt den första som över huvud taget nämner att jag fått leverpåverkan. Jag kunde ju själv se på provsvar på 1177 att alla mina levervärden är förhöjda men det har ingen sagt något om förutom nu. Varför ta prover när de ändå inte tänker titta på resultaten? :confused:
 
@Mumfie jag skriver inte så mycket i den här tråden men läser det mesta. Jag blir så glad för din skull att du träffat den privata psykologen och att han hör dig och ser dig. Jag hoppas du kan få riktigt bra hjälp av honom. Tycker absolut du ska ställa frågan till den psykologen om möjligheten att han kan vara med på det stora mötet.
 
Jag tror inte att han kommer vara det och jag vet faktiskt inte hur det fungerar? Mötet ska vara mellan psyk och hab för att de ska sluta bolla mig fram och tillbaka och sätta sig ner och bestämma, en gång för alla, vem som ska hjälpa mig med vad.
Är det en SIP - Samordnad Individuell Plan som ska göras? Tänker att det låter som det eftersom "alla" skulle vara med. I så fall kan du bjuda in din psykolog själv om du vill eftersom du "äger" mötet, det handlar om ju om dig. Däremot vet jag inte hur det fungerar med ersättning för psykologen, vi har bara haft SIP för barnen (en minderårig, en vuxen) med vårdinsatser från landstinget. Men jag bjöd helt enkelt in en ny läkare för det yngsta barnet som var på vår sida eftersom hon var så mycket vettigare än BUP-representanten... Men ta upp det med psykologen och fråga om det funkar. Och så meddelar du bara den som sammankallat att XXX kommer att delta.

Och om du tror att det hjälper kan du ju bjuda in din husläkare med kanske - om din "psyk-läkare" har åsikter om medicin och ditt övriga "fysiska" mående så kanske det är en bra ide om de pratar med.
 
Jag tror att jag kanske glömt skriva det, men jag har fått börja med melatonin och propavan för att sova bättre. Men det gör ingen skillnad :( Varför är jag så hopplös att medicinera? Har blivit varnad av alla (två läkare, sjuksköterska, apotekspersonal) att propavan kommer göra mig trött/dåsig när jag vaknar dagen efter och att jag måste ta dem tidigt, på kvällen och igår när jag var hos husläkaren var han förvånad över att jag var så "pigg" trots att jag var där på morgonen. Men jag känner verkligen inget sånt alls. Sover bättre gör jag inte heller, jag vaknar fortfarande minst en, oftast två, gånger i timmen från ca klockan 2 fram till runt 6 när jag ger upp.

Och jag tappar fortfarande sånna enorma mängder hår att jag är rädd att jag snart inte kommer ha något kvar. Bara jag drar handen genom håret så får jag hela handen full, även om jag redan borstat igenom håret flera gånger eller dragit handen igenom flera gånger i rad.

Så jag kan inte sova, håret rasar av och jag orkar ingenting. Och nu måste jag börja komma iväg till gymmet och jag förstår verkligen varför, att det är jättebra med fysisk aktivitet och att man behöver det för att må bra. Jag har ju tränat mycket förut liksom, både på gym och med löpning. Men det är samtidigt så jävla dubbelt för det tar så himla mycket mentalt och nu är jag så skör att jag inte riktigt vet hur jag ska lyckas göra det utan att det bara blir destruktivt. Träningen kommer liksom inte ur något bra (må bättre, bli starkare, få bättre kondition) utan från brinnande självhat där fokus blir att träna hårt och sluta äta, typ. Så det här kommer nog verkligen gå bra.. :(
 
Jag tror att jag kanske glömt skriva det, men jag har fått börja med melatonin och propavan för att sova bättre. Men det gör ingen skillnad :( Varför är jag så hopplös att medicinera? Har blivit varnad av alla (två läkare, sjuksköterska, apotekspersonal) att propavan kommer göra mig trött/dåsig när jag vaknar dagen efter och att jag måste ta dem tidigt, på kvällen och igår när jag var hos husläkaren var han förvånad över att jag var så "pigg" trots att jag var där på morgonen. Men jag känner verkligen inget sånt alls. Sover bättre gör jag inte heller, jag vaknar fortfarande minst en, oftast två, gånger i timmen från ca klockan 2 fram till runt 6 när jag ger upp.

Och jag tappar fortfarande sånna enorma mängder hår att jag är rädd att jag snart inte kommer ha något kvar. Bara jag drar handen genom håret så får jag hela handen full, även om jag redan borstat igenom håret flera gånger eller dragit handen igenom flera gånger i rad.

Så jag kan inte sova, håret rasar av och jag orkar ingenting. Och nu måste jag börja komma iväg till gymmet och jag förstår verkligen varför, att det är jättebra med fysisk aktivitet och att man behöver det för att må bra. Jag har ju tränat mycket förut liksom, både på gym och med löpning. Men det är samtidigt så jävla dubbelt för det tar så himla mycket mentalt och nu är jag så skör att jag inte riktigt vet hur jag ska lyckas göra det utan att det bara blir destruktivt. Träningen kommer liksom inte ur något bra (må bättre, bli starkare, få bättre kondition) utan från brinnande självhat där fokus blir att träna hårt och sluta äta, typ. Så det här kommer nog verkligen gå bra.. :(
Usch, vad jobbigt du har det!
Har de satt dig på hög dos av Propavan och Melatonin? Eller finns möjlighet att höja dosen?
 
Usch, vad jobbigt du har det!
Har de satt dig på hög dos av Propavan och Melatonin? Eller finns möjlighet att höja dosen?
Jag vet faktiskt inte, jag har inte orkat läsa bipacksedeln eller fass den här gången. Fick ju fyra nya mediciner igår som jag inte orkat läsa heller.

Men melatonin får jag ta 5-10mg och propavan ska jag ta 2x25mg.

Nu kom jag precis på att träna på gym kommer innebära att jag måste visa mina armar för jag blir så himla varm när jag tränar. Men det känns i princip otänkbart. Blä.
 
Var snäll mot dig själv! Om du inte mår bättre av gymmet, snarare sämre och blir tröttare, ska du inte gå dit. precis så mår jag när jag är utbränd. Om man mår hyfsat kan gym hjälpa, är man för djupt nere blir gymmet bara ytterligare en börda och något som gör en ännu sämre. Ta hand om dig!
 
@Mumfie Jag hittar just nu inga källor till mitt påstående (snabb googling), men jag har vänner med autism som har stora problem med att mediciner helt enkelt inte biter förrän doserna är dubbla eller trippla det en person utan autism skulle få. Detta är enligt dem ett vanligt problem för många i autismsspektrat, och enligt dem ska det också finnas forskning som undersöker eventuella orsaker i biologin. Det ger ju inte precis en lösning på dina problem men du kanske kan få lite mer förståelse för dig själv, och kanske i bästa fall en anledning att fråga om höjd dos när du är bekväm med det (och det är säkert, såklart, jag är ingen läkare eller apotekare så mediciners säkra doser vet jag inte något om).
 
@Mumfie Under Armour har supertunna långärmade tröjor! Jag använder dem när jag springer på sommaren t.om när det är 30 grader varmt för jag har bränt mig för många gånger och är i riskzonen för hudcancer. De är verkligen papperstunna och även om de blir plaskblöta när man svettas i dem så drar de bort svetten från kroppen. Tror de heter Heat Gear? Skall kolla min historik i webb-butiken och återkommer!
 
@Mumfie Jag hittar just nu inga källor till mitt påstående (snabb googling), men jag har vänner med autism som har stora problem med att mediciner helt enkelt inte biter förrän doserna är dubbla eller trippla det en person utan autism skulle få. Detta är enligt dem ett vanligt problem för många i autismsspektrat, och enligt dem ska det också finnas forskning som undersöker eventuella orsaker i biologin. Det ger ju inte precis en lösning på dina problem men du kanske kan få lite mer förståelse för dig själv, och kanske i bästa fall en anledning att fråga om höjd dos när du är bekväm med det (och det är säkert, såklart, jag är ingen läkare eller apotekare så mediciners säkra doser vet jag inte något om).
Det är vanligt med motsatsen också, att få mycket större effekt på mindre dos än andra. Kan i bland vara så att någon ska stå på en dos som är under vad som räknas som minimidos.
Man ska ha mer koll med uppföljning och vara beredd på att både avsedda och oavsedda effekter kan variera mer och på andra sätt.
 
Var snäll mot dig själv! Om du inte mår bättre av gymmet, snarare sämre och blir tröttare, ska du inte gå dit. precis så mår jag när jag är utbränd. Om man mår hyfsat kan gym hjälpa, är man för djupt nere blir gymmet bara ytterligare en börda och något som gör en ännu sämre. Ta hand om dig!

Välj något annat motionssätt. Promenader? Cykla?
Problemet är väl att alla vill att jag ska börja gymma igen och har tjatat om det ett bra tag. Och nu har jag ju fått fysisk aktivitet på recept eller vad det heter där det står just att jag ska träna på gym.
@Mumfie Jag tänker på det du skrev att håret rasar av och du inte orkar något. Har du kollat upp sköldkörteln på vårdcentralen?
De har kollat det förut, senast i början av juni när jag blev inlagd tror jag. Och då var allt normalt förutom då förhöjda levervärden, brist på vitamin b12 och folsyra.
 

Liknande trådar

Kropp&Själ Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre...
Svar
5
· Visningar
1 733
Relationer Back again.. Det är lite oklart vad jag vill med tråden, vet att det bara är jag som kan bestämma för mig själv till syvende och sist...
23 24 25
Svar
497
· Visningar
47 610
Kropp&Själ Är inte ute efter att någon ska försöka ställa någon diagnos nu, självklart är det ingen som kan det över nätet. Jag vill bara få lite...
2
Svar
24
· Visningar
2 423
Relationer Jag vet inte hur jag ska formulera mig för att någon ska förstå jag känner mig så fruktansvärt ensam, har haft en relation i 6 år som...
Svar
10
· Visningar
2 330
· Anders

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Tvålpump
  • Höstföräldrar 2021, del 2
  • Störiga saker vi stör oss på, del 18

Hund, Katt, Andra Djur

  • Valp 2021 - del 2
  • Annonsera mera hundar

Hästrelaterat

  • Ridskoleryttare 2021
  • Hästtransporter

Omröstningar

Upp