Bukefalos 25 år!

Psykisk ohälsa, hur klarar man sig själv medan man står i kö?

Problemet är väl att alla vill att jag ska börja gymma igen och har tjatat om det ett bra tag. Och nu har jag ju fått fysisk aktivitet på recept eller vad det heter där det står just att jag ska träna på gym.

De har kollat det förut, senast i början av juni när jag blev inlagd tror jag. Och då var allt normalt förutom då förhöjda levervärden, brist på vitamin b12 och folsyra.
Jag har förstått att alla vill att du ska gymma. Har ofta tänkt att du verkar utbränd, totalt. Alltid trött, minsta nya intryck eller fysisk aktivitet gör dig än trötttare osv. Vet att vården är värdelös för dig, men skulle du kunna be om en remiss till Bragee-kliniken inne på Östermalm, som är proffs på att bedöma och behandla det? Säger de nej säger du att du vill ha det nedtecknat i din journal att du begär det (det kan skrämma en del om det senare visar sig att du är utbränd) En person i svår utbrändhet ska ta det lugnt, inte gymma, om hen inte mår bättre av det. Att gymma för en svårt utbränd gör det bara värre, vilket du ju också verkar uppleva. Det viktiga i så fall är att du får sova, vila och återhämta dig. Prova att göra några självskattningstest för utbrändhet på nätet, verkar det stämma? Läs om utbrända och fysisk aktivitet, du är inte ensam om att bli än tröttare av gym.

Att vården på slentrian skriver ut fysisk aktivitet utan att egentligen ha koll är ju bara symptomatisk på hur de i övrigt har behandlat dig, med vänsterhanden, utan engagemang eller korrekt.

Vet inte om Bragee tar egenremiss, men de är väldigt proffsiga. Första besöket får man göra självskattningar och besvara frågor och utifrån svaren tar de ett beslut. Att försöka få en remiss skadar inte! Berätta för din läkare också att gym bara gör dig ännu mer urlakad och trött. Du är slut som människa. Det är jättebekvämt för dem att bara skylla på din autism, men det verkar ju onekligen vara mer. Berätta gärna för din nya psykolog om hur du mår efter att ha gjort några självskattningstest på nätet.

Kanske är du inte alls utbränd, men det skadar inte att kolla upp. Jag hejar på dig, du är värd att få må bättre! Och om gym får dig att må sämre ska du inte göra det.
 
Jag har förstått att alla vill att du ska gymma. Har ofta tänkt att du verkar utbränd, totalt. Alltid trött, minsta nya intryck eller fysisk aktivitet gör dig än trötttare osv. Vet att vården är värdelös för dig, men skulle du kunna be om en remiss till Bragee-kliniken inne på Östermalm, som är proffs på att bedöma och behandla det? Säger de nej säger du att du vill ha det nedtecknat i din journal att du begär det (det kan skrämma en del om det senare visar sig att du är utbränd) En person i svår utbrändhet ska ta det lugnt, inte gymma, om hen inte mår bättre av det. Att gymma för en svårt utbränd gör det bara värre, vilket du ju också verkar uppleva. Det viktiga i så fall är att du får sova, vila och återhämta dig. Prova att göra några självskattningstest för utbrändhet på nätet, verkar det stämma? Läs om utbrända och fysisk aktivitet, du är inte ensam om att bli än tröttare av gym.

Att vården på slentrian skriver ut fysisk aktivitet utan att egentligen ha koll är ju bara symptomatisk på hur de i övrigt har behandlat dig, med vänsterhanden, utan engagemang eller korrekt.

Vet inte om Bragee tar egenremiss, men de är väldigt proffsiga. Första besöket får man göra självskattningar och besvara frågor och utifrån svaren tar de ett beslut. Att försöka få en remiss skadar inte! Berätta för din läkare också att gym bara gör dig ännu mer urlakad och trött. Du är slut som människa. Det är jättebekvämt för dem att bara skylla på din autism, men det verkar ju onekligen vara mer. Berätta gärna för din nya psykolog om hur du mår efter att ha gjort några självskattningstest på nätet.

Kanske är du inte alls utbränd, men det skadar inte att kolla upp. Jag hejar på dig, du är värd att få må bättre! Och om gym får dig att må sämre ska du inte göra det.
Mina föräldrar är inne på att det är någon utmattningsdepression men jag vet inte. Visst har det varit högt tempo och lite vila under många år och jag har haft några "varningar" (sådär när man helt plötsligt inte minns var man är, hur man tog sig dit, vart man är påväg osv) men jag vet inte. Tror att det förmodligen är en kombination av väldigt mycket olika saker som gjort att jag hamnat här. Men jag ska se om jag hittar några självskattningstest att göra.
 
Mina föräldrar är inne på att det är någon utmattningsdepression men jag vet inte. Visst har det varit högt tempo och lite vila under många år och jag har haft några "varningar" (sådär när man helt plötsligt inte minns var man är, hur man tog sig dit, vart man är påväg osv) men jag vet inte. Tror att det förmodligen är en kombination av väldigt mycket olika saker som gjort att jag hamnat här. Men jag ska se om jag hittar några självskattningstest att göra.
Tänker att det inte vore så konstigt om du är utbränd efter alla ointresserade felbehandlingar och stress att inte få må, om inte bra, så åt minstone okej.

Det du räknar upp är ju också klassiska exempel på utbrändhet.

Tror det är det är jättebra om du börjar med några självtester. Visar de att det inte är utmattning är det ju bara att lägga det åt sidan i så fall, ingen skada gjord.
 
Hur vet man egentligen om sår behöver sys? Jag tänker att så länge det är ganska ytligt så är det lugnt, då kommer man ju inte förblöda eller något. Men om det glipar runt säg 7mm, gör det något?

Och nej, det går inte speciellt bra just nu.
 
Hur vet man egentligen om sår behöver sys? Jag tänker att så länge det är ganska ytligt så är det lugnt, då kommer man ju inte förblöda eller något. Men om det glipar runt säg 7mm, gör det något?

Och nej, det går inte speciellt bra just nu.
Det där låter inte så bra hörrdu! Ring Sjukvårdsupplysningen eller åk in och få det omplåstrat direkt. Inte minst för att du ska kunna ta hand om dina gerbiler utan att riskera en infektion i det öppna såret.
 
Hur vet man egentligen om sår behöver sys? Jag tänker att så länge det är ganska ytligt så är det lugnt, då kommer man ju inte förblöda eller något. Men om det glipar runt säg 7mm, gör det något?

Och nej, det går inte speciellt bra just nu.
För att få så litet och oproblematiskt ärr som möjligt och få så lite problem av det som möjligt är det bra att sy det.
 
Hur vet man egentligen om sår behöver sys? Jag tänker att så länge det är ganska ytligt så är det lugnt, då kommer man ju inte förblöda eller något. Men om det glipar runt säg 7mm, gör det något?

Och nej, det går inte speciellt bra just nu.
Det borde sys/tejpas/limmas så åk in med det direkt
 
Jag tror nog inte att det är någon fara egentligen. Jag har allt jag behöver för sårvård så infekterat borde det inte bli, och om det bara blir fula ärr så bryr jag mig inte. Så avvaktar nog, tror det kommer läka även om det tar ett tag.
 
Jag tror nog inte att det är någon fara egentligen. Jag har allt jag behöver för sårvård så infekterat borde det inte bli, och om det bara blir fula ärr så bryr jag mig inte. Så avvaktar nog, tror det kommer läka även om det tar ett tag.
Skulle du kunna ringa Sjukvårdsupplysningen åtminstone?
 
Jag tror nog inte att det är någon fara egentligen. Jag har allt jag behöver för sårvård så infekterat borde det inte bli, och om det bara blir fula ärr så bryr jag mig inte. Så avvaktar nog, tror det kommer läka även om det tar ett tag.
Det finns ju en annan aspekt än fula är i det här. Om du söker vård för att sy dina skador så har du dem helt plötsligt dokumenterade och då sitter ditt korkade psyk sämre till när de ska negligera dem (det verkar ju i alla fall vara det hela deras "vård" går ut på)
 
Alltså helt ärligt tror jag inte någon bryr sig. Om jag nu skulle behöva sy, det skulle inte förändra något. Psyk har liksom bestämt sig och jag är inte en patient de bryr sig om, alls. Spelar ingen roll vad som händer. Liksom sist så lovade sjuksköterskan som nu har slutat att jag kommer få ha kontakt med en annan sjuksköterska minst en gång i veckan under den här 1,5 månaden mellan läkarbesöken men det händer såklart inte, vilket jag visste och sa. Men hon lovade. Men självklart har det inte hänt utan jag är helt ensam, precis som vanligt.

Jag har fått en fast vårdkontakt på psyk som har telefontid 30 minuter i veckan. Detta är ingen person jag kommer få träffa eller något. Utan jag är hänvisad till att ringa på måndagar mellan 08.30-09.00 om det är något, och då om jag har tur att ens komma fram. Har man inte turen att komma fram då, då får man vänta en vecka och hoppas på bättre lycka den gången. Så det finns liksom inget att hämta från psyk. De skiter i alla remisser om självskada och självmordstankar/planer, så varför skulle de bry sig om att jag varit och sytt något?

Men aja nu spelar det inte ens någon roll. Jag har bra läkkött och tycker redan att de dragit ihop sig fint, så det lär inte bli några problem förutom att jag kommer få fula ärr eftersom jag kommer dra upp dem hela tiden. Men vem bryr sig. Sen är jag fruktansvärt elak mot undersidan av mina fötter nu och pillar nästan tvångsmässigt så att jag knappt kan gå, men vem bryr sig om det heller. Jag slits mellan att bara vilja sitta still och äta utan att bry mig för vem bryr sig om jag går upp i vikt eller dör av att jag äter skit, och att vilja motionera konstant och inte äta något alls, för vem bryr sig om jag dör av det, då är jag iallafall inte en äcklig jävla fet klump på obduktionsbordet liksom.

Och ja, jag vet att jag håller på att tappa det helt men jag orkar inte. Fixar inte att stå emot och slåss mot allt hela jävla tiden när inget blir bättre och det inte finns någon hjälp att få. Psyk har gjort klart att de inte tänker ge mig någon hjälp och vill inte ens byta medicin för medicinen borde hjälpa. Hjälper den inte så spelar det ingen roll för den borde hjälpa. Bara mig det är fel på liksom.

Så jag ger upp och ger in och jag orkar inte. Är ändå helt totalt jävla likgiltig inför allt och har inga känslor och huvudet är ändå fyrkantigt och allting avstängt. Allt är som en rak jävla linje förutom detta jävla hat mot mig själv och allt jag är. Så jävla äckligt misslyckad och patetisk och så jävla vanskaped och äcklig. Ingenting kan någonsin bli bra för hela jag är bara så fruktansvärt jävla fel och det kan ingen någonsin ändra på. Alla som ens ser mig för en sekund vet att jag inte borde leva, större missfoster finns inte. Det var väl lite fine förut när jag iallafall försökte, då kunde folk acceptera att jag levde även om folk alltid blev äcklade av mig och om jag gjorde saker som ett sånt jävla missfoster inte får göra, men då kunde folk låtsas att jag var okej iallafall. Men nu är allt det släppt och över och jag låtsas inte ens och jag kan inte låtsas igen. Så nu finns inte ens det kvar, jag fixade inte ens det liksom. Så nu vet och ser alla direkt att jag är ett jävla vanskapt missfoster som inte borde få leva för alla blir äcklade av att jag bara existerar och jag försöker inte ens göra något för att underlätta situationen för andra. Så vad fan gör jag ens här när det är så jävla fel det bara kan bli. Jag borde inte leva, det är fel på alla jävla sätt och verkligen alla vet det. Ett sånt jävla missfoster som mig har ingen rätt att leva, inte nu och inte någonsin. Fyfan för mig.
 
Alltså helt ärligt tror jag inte någon bryr sig. Om jag nu skulle behöva sy, det skulle inte förändra något. Psyk har liksom bestämt sig och jag är inte en patient de bryr sig om, alls. Spelar ingen roll vad som händer. Liksom sist så lovade sjuksköterskan som nu har slutat att jag kommer få ha kontakt med en annan sjuksköterska minst en gång i veckan under den här 1,5 månaden mellan läkarbesöken men det händer såklart inte, vilket jag visste och sa. Men hon lovade. Men självklart har det inte hänt utan jag är helt ensam, precis som vanligt.

Jag har fått en fast vårdkontakt på psyk som har telefontid 30 minuter i veckan. Detta är ingen person jag kommer få träffa eller något. Utan jag är hänvisad till att ringa på måndagar mellan 08.30-09.00 om det är något, och då om jag har tur att ens komma fram. Har man inte turen att komma fram då, då får man vänta en vecka och hoppas på bättre lycka den gången. Så det finns liksom inget att hämta från psyk. De skiter i alla remisser om självskada och självmordstankar/planer, så varför skulle de bry sig om att jag varit och sytt något?

Men aja nu spelar det inte ens någon roll. Jag har bra läkkött och tycker redan att de dragit ihop sig fint, så det lär inte bli några problem förutom att jag kommer få fula ärr eftersom jag kommer dra upp dem hela tiden. Men vem bryr sig. Sen är jag fruktansvärt elak mot undersidan av mina fötter nu och pillar nästan tvångsmässigt så att jag knappt kan gå, men vem bryr sig om det heller. Jag slits mellan att bara vilja sitta still och äta utan att bry mig för vem bryr sig om jag går upp i vikt eller dör av att jag äter skit, och att vilja motionera konstant och inte äta något alls, för vem bryr sig om jag dör av det, då är jag iallafall inte en äcklig jävla fet klump på obduktionsbordet liksom.

Och ja, jag vet att jag håller på att tappa det helt men jag orkar inte. Fixar inte att stå emot och slåss mot allt hela jävla tiden när inget blir bättre och det inte finns någon hjälp att få. Psyk har gjort klart att de inte tänker ge mig någon hjälp och vill inte ens byta medicin för medicinen borde hjälpa. Hjälper den inte så spelar det ingen roll för den borde hjälpa. Bara mig det är fel på liksom.

Så jag ger upp och ger in och jag orkar inte. Är ändå helt totalt jävla likgiltig inför allt och har inga känslor och huvudet är ändå fyrkantigt och allting avstängt. Allt är som en rak jävla linje förutom detta jävla hat mot mig själv och allt jag är. Så jävla äckligt misslyckad och patetisk och så jävla vanskaped och äcklig. Ingenting kan någonsin bli bra för hela jag är bara så fruktansvärt jävla fel och det kan ingen någonsin ändra på. Alla som ens ser mig för en sekund vet att jag inte borde leva, större missfoster finns inte. Det var väl lite fine förut när jag iallafall försökte, då kunde folk acceptera att jag levde även om folk alltid blev äcklade av mig och om jag gjorde saker som ett sånt jävla missfoster inte får göra, men då kunde folk låtsas att jag var okej iallafall. Men nu är allt det släppt och över och jag låtsas inte ens och jag kan inte låtsas igen. Så nu finns inte ens det kvar, jag fixade inte ens det liksom. Så nu vet och ser alla direkt att jag är ett jävla vanskapt missfoster som inte borde få leva för alla blir äcklade av att jag bara existerar och jag försöker inte ens göra något för att underlätta situationen för andra. Så vad fan gör jag ens här när det är så jävla fel det bara kan bli. Jag borde inte leva, det är fel på alla jävla sätt och verkligen alla vet det. Ett sånt jävla missfoster som mig har ingen rätt att leva, inte nu och inte någonsin. Fyfan för mig.
Det är du inte alls, du verkar vara en jättefin person. En jättefin person som mår dåligt och just nu fastnat i skarven mellan en massa olika vårdinstanser som bollar dig mellan sig. :heart
 
Alltså helt ärligt tror jag inte någon bryr sig. Om jag nu skulle behöva sy, det skulle inte förändra något. Psyk har liksom bestämt sig och jag är inte en patient de bryr sig om, alls. Spelar ingen roll vad som händer. Liksom sist så lovade sjuksköterskan som nu har slutat att jag kommer få ha kontakt med en annan sjuksköterska minst en gång i veckan under den här 1,5 månaden mellan läkarbesöken men det händer såklart inte, vilket jag visste och sa. Men hon lovade. Men självklart har det inte hänt utan jag är helt ensam, precis som vanligt.

Jag har fått en fast vårdkontakt på psyk som har telefontid 30 minuter i veckan. Detta är ingen person jag kommer få träffa eller något. Utan jag är hänvisad till att ringa på måndagar mellan 08.30-09.00 om det är något, och då om jag har tur att ens komma fram. Har man inte turen att komma fram då, då får man vänta en vecka och hoppas på bättre lycka den gången. Så det finns liksom inget att hämta från psyk. De skiter i alla remisser om självskada och självmordstankar/planer, så varför skulle de bry sig om att jag varit och sytt något?

Men aja nu spelar det inte ens någon roll. Jag har bra läkkött och tycker redan att de dragit ihop sig fint, så det lär inte bli några problem förutom att jag kommer få fula ärr eftersom jag kommer dra upp dem hela tiden. Men vem bryr sig. Sen är jag fruktansvärt elak mot undersidan av mina fötter nu och pillar nästan tvångsmässigt så att jag knappt kan gå, men vem bryr sig om det heller. Jag slits mellan att bara vilja sitta still och äta utan att bry mig för vem bryr sig om jag går upp i vikt eller dör av att jag äter skit, och att vilja motionera konstant och inte äta något alls, för vem bryr sig om jag dör av det, då är jag iallafall inte en äcklig jävla fet klump på obduktionsbordet liksom.

Och ja, jag vet att jag håller på att tappa det helt men jag orkar inte. Fixar inte att stå emot och slåss mot allt hela jävla tiden när inget blir bättre och det inte finns någon hjälp att få. Psyk har gjort klart att de inte tänker ge mig någon hjälp och vill inte ens byta medicin för medicinen borde hjälpa. Hjälper den inte så spelar det ingen roll för den borde hjälpa. Bara mig det är fel på liksom.

Så jag ger upp och ger in och jag orkar inte. Är ändå helt totalt jävla likgiltig inför allt och har inga känslor och huvudet är ändå fyrkantigt och allting avstängt. Allt är som en rak jävla linje förutom detta jävla hat mot mig själv och allt jag är. Så jävla äckligt misslyckad och patetisk och så jävla vanskaped och äcklig. Ingenting kan någonsin bli bra för hela jag är bara så fruktansvärt jävla fel och det kan ingen någonsin ändra på. Alla som ens ser mig för en sekund vet att jag inte borde leva, större missfoster finns inte. Det var väl lite fine förut när jag iallafall försökte, då kunde folk acceptera att jag levde även om folk alltid blev äcklade av mig och om jag gjorde saker som ett sånt jävla missfoster inte får göra, men då kunde folk låtsas att jag var okej iallafall. Men nu är allt det släppt och över och jag låtsas inte ens och jag kan inte låtsas igen. Så nu finns inte ens det kvar, jag fixade inte ens det liksom. Så nu vet och ser alla direkt att jag är ett jävla vanskapt missfoster som inte borde få leva för alla blir äcklade av att jag bara existerar och jag försöker inte ens göra något för att underlätta situationen för andra. Så vad fan gör jag ens här när det är så jävla fel det bara kan bli. Jag borde inte leva, det är fel på alla jävla sätt och verkligen alla vet det. Ett sånt jävla missfoster som mig har ingen rätt att leva, inte nu och inte någonsin. Fyfan för mig.
Så här illa mådde du inte "nyss" din hjärna har frispel just nu (med god anledning) men den har fel. Du har fått kontakt med en privat vårdgivare som vill hjälpa dig och tror på dig. Det går långsamt framåt även om det inte känns så. Det kanske är dags för ett nytt besök på psykakuten nu, för så här dåligt ska du inte behöva må ensam! Det är orimligt att kunna hantera så kasst mående själv!
 
Jag kommer inte ringa eller åka till psykakuten. De har ju skrivit i min journal att det inte finns något de kan göra för mig och att jag är en belastning för akutvården. Men det är lugnt, kommer inte göra något för dumt idag ändå.
 
Jag kommer inte ringa eller åka till psykakuten. De har ju skrivit i min journal att det inte finns något de kan göra för mig och att jag är en belastning för akutvården. Men det är lugnt, kommer inte göra något för dumt idag ändå.
Jättebra att du inte kommer göra nåt dumt det är viktigast! Försök att göra något snällt mot dig själv istället. När man lider av psykisk ohälsa tenderar man ofta att göra det ännu värre, liksom straffa sig själv genom att gräva ner sig allt djupare i en grop av självhat, när det man egentligen behöver och förtjänar är att behandla sig själv som att man har en rejäl förkylning. Been there done that alltför många gånger...
 
@Mumfie i dem här mörka hemska stunderna kanske det kan hjälpa att ”krympa världen”, så att säga: sätt dig hos dina söta gerbiler och låt allting falla bort förutom det prasslande ljudet av hur de gräver och far runt i palatset du har byggt åt dem. Jag vill verkligen inte förminska att du har det jättejobbigt i huvudet och har ingen personlig erfarenhet men jag har en familjemedlem med anxiety symptoms som ibland slår helt överstyr. När hjärnan blir så där att det kokar över brukar familjemedlemmen stänga in sig i ett mörkt rum och därigenom reducera alla intryck. Hen upplever att det är lättare att ”normalisera” tankarna om det finns en central punkt att fokusera på, gärna ett positivt ljud, men inget direkt att tänka på (därför mörkret - ögonen har inget att leta efter). Tänker direkt på dina gerbiler.

Vill också påminna dig om ridturen på hästen i mörkret där hästen glatt traskade på och litade på dig, om hur dina gerbiler försiktigt äter ur din hand, om hur glatt de gnagit sig igenom broar och stegar och berikas av din kreativitet. Det är ingen hopplös äcklig person som bildar sådana band till djur.

:heart
 
Vilken skillnad det är i bemötande från psyk och den privata. Idag hade vi första sessionen och det är verkligen ett helt annat bemötande. Istället för att de blir irriterade eller arga så får jag höra att jag är duktig, att det märks att jag verkligen är motiverad till behandlingen och går all in och verkligen försöker och jobbar. Det har jag ju alltid gjort, men det är först här någon ser det.

Men fan vad tufft det blir. Jag är ju jävligt under isen och egentligen är nog KBT för tufft för mig i nuläget, men samtidigt behöver jag det verkligen. Så även om det på en generell nivå är olämpligt för en person i min position så är det extremt extremt nödvändigt för mig. Jag måste liksom få en chans att börja bygga upp något igen, även om det blir försiktiga små myrsteg.

Jag har fått lova att verkligen försöka hålla mig ifrån att göra dumma saker under denna behandlingsperiod, eftersom vi annars måste fokusera på det (för det är ju då viktigast/allvarligast) istället för att liksom fokusera och jobba med allt annat. Då jag ska försöka. Jag tror att jag kan hålla självmordstankarna under kontroll om inte psyk gör något helsjukt, men det där med självskada blir svårt. Det är ju en sån himla djupt rotad vana och helt ärligt, en form av beroende. Men jag har ju klarat att sluta förut i perioder.

Töntigt nog blir det extra svårt eftersom jag precis skaffat nya grejer att skada mig på. Äntligen fått tag på något bra liksom, ska jag verkligen sluta då? När jag äntligen kan skada mig "på riktigt"? Ja, ni hör ju. Hjärnan är helsjuk.
 
Vilken skillnad det är i bemötande från psyk och den privata. Idag hade vi första sessionen och det är verkligen ett helt annat bemötande. Istället för att de blir irriterade eller arga så får jag höra att jag är duktig, att det märks att jag verkligen är motiverad till behandlingen och går all in och verkligen försöker och jobbar. Det har jag ju alltid gjort, men det är först här någon ser det.

Men fan vad tufft det blir. Jag är ju jävligt under isen och egentligen är nog KBT för tufft för mig i nuläget, men samtidigt behöver jag det verkligen. Så även om det på en generell nivå är olämpligt för en person i min position så är det extremt extremt nödvändigt för mig. Jag måste liksom få en chans att börja bygga upp något igen, även om det blir försiktiga små myrsteg.

Jag har fått lova att verkligen försöka hålla mig ifrån att göra dumma saker under denna behandlingsperiod, eftersom vi annars måste fokusera på det (för det är ju då viktigast/allvarligast) istället för att liksom fokusera och jobba med allt annat. Då jag ska försöka. Jag tror att jag kan hålla självmordstankarna under kontroll om inte psyk gör något helsjukt, men det där med självskada blir svårt. Det är ju en sån himla djupt rotad vana och helt ärligt, en form av beroende. Men jag har ju klarat att sluta förut i perioder.

Töntigt nog blir det extra svårt eftersom jag precis skaffat nya grejer att skada mig på. Äntligen fått tag på något bra liksom, ska jag verkligen sluta då? När jag äntligen kan skada mig "på riktigt"? Ja, ni hör ju. Hjärnan är helsjuk.
Vad skönt att få träffa någon som verkligen ser dig och det du gör för att bättra ditt mående 💕.

Kan du kasta dina verktyg som du skadar dig med? Jag självskadade mig i tonåren. Men insåg att ska jag må bättre måste jag sluta göra illa mig, för det blev liksom en rundgång. Det kändes bra för stunden, men i förlängningen mådde jag sämre av det. Så en dag slängde jag det som jag använde till att självskada. Även om det är lätt att få tag i något annat så gjorde det ändå att det var svårare och jag hann komma på bättre tankar innan jag fick tag i något att skada mig med. Kan du be psykologen om något sätt att hantera det när du känner att du vill skada dig? Eller kan du komma på något själv att göra istället. Typ hoppa jämfota 20 gånger, gå runt huset eller liknande?
 

Liknande trådar

Kropp&Själ Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre...
Svar
5
· Visningar
1 733
Relationer Back again.. Det är lite oklart vad jag vill med tråden, vet att det bara är jag som kan bestämma för mig själv till syvende och sist...
23 24 25
Svar
497
· Visningar
47 610
Kropp&Själ Är inte ute efter att någon ska försöka ställa någon diagnos nu, självklart är det ingen som kan det över nätet. Jag vill bara få lite...
2
Svar
24
· Visningar
2 423
Relationer Jag vet inte hur jag ska formulera mig för att någon ska förstå jag känner mig så fruktansvärt ensam, har haft en relation i 6 år som...
Svar
10
· Visningar
2 330
· Anders

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Gangsterrap och samhällets respons
  • Tvålpump
  • Hiss & diss del 4

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Hästtransporter
  • Ridskoleryttare 2021

Omröstningar

Upp