Bukefalos 25 år!

Psykisk ohälsa, hur klarar man sig själv medan man står i kö?

Jag vill verkligen bara ge upp. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag får panik. Jag vill verkligen verkligen verkligen inte. Jag vill bara bli lämnad ensam så att jag kan dö för jag vill inte mer. Orkar inte. Allt hänger på mig, jag vet det, och jag orkar inte. JAG fixar det inte. Jag ger upp. Jag vill inte.
Nej ge inte upp. Inte nu. Inte när du har psykologen som är vettig. Ta stöd där. Ge nya en chans också.
 
Men även om jag nu har en bra psykolog, vilket jag har, så egentligen, ändrar det något i det stora hela? Alltså jag har mått så jävla dåligt i hela mitt liv och jag kan bara minnas ett enda tillfälle där jag känt att jag inte vill dö. Allt har liksom byggts på under hela mitt liv och helt ärligt, nog är det väl ändå försent nu?

För hur bra psykologen än är så är det jag som måste göra jobbet. Och jag är så jävla trött och jag vill verkligen inte mer. Jag orkar inte. Jag tror verkligen inte att jag fixar att göra det jobb och de ändringar och allt sånt som krävs för att jag någonsin ska vilja leva. Alltså jag har sen barnsben planerat för att ta mitt liv. Jag har alltid vetat att jag kommer avsluta livet i förtid, och så tidigt som möjligt.

Mina begränsningar och all skit har lett mig hit och det är så jävla djupt cementerat att jag inte vet om det någonsin kan ändras. Om jag någonsin kan ändras. Även när jag tänker tillbaka till den tid när jag mådde som bäst så mådde jag ju riktigt dåligt. Om det inte ens kan vara bra då, kan det då verkligen någonsin bli bra?
 
Men även om jag nu har en bra psykolog, vilket jag har, så egentligen, ändrar det något i det stora hela? Alltså jag har mått så jävla dåligt i hela mitt liv och jag kan bara minnas ett enda tillfälle där jag känt att jag inte vill dö. Allt har liksom byggts på under hela mitt liv och helt ärligt, nog är det väl ändå försent nu?

För hur bra psykologen än är så är det jag som måste göra jobbet. Och jag är så jävla trött och jag vill verkligen inte mer. Jag orkar inte. Jag tror verkligen inte att jag fixar att göra det jobb och de ändringar och allt sånt som krävs för att jag någonsin ska vilja leva. Alltså jag har sen barnsben planerat för att ta mitt liv. Jag har alltid vetat att jag kommer avsluta livet i förtid, och så tidigt som möjligt.

Mina begränsningar och all skit har lett mig hit och det är så jävla djupt cementerat att jag inte vet om det någonsin kan ändras. Om jag någonsin kan ändras. Även när jag tänker tillbaka till den tid när jag mådde som bäst så mådde jag ju riktigt dåligt. Om det inte ens kan vara bra då, kan det då verkligen någonsin bli bra?
Nej det är inte försent och det so talar nu är depressionen inte du. Din depression försöker i varje sekund övertala dig till att du är mindre än den men det är lögn.
 
@Mumfie det är inte försent! Varje dag som du lever är en dag när det kan bli lite lite bättre. Det är inte försent förrän du är död. Nu lever du och om du tänker efter, även om du har mått dåligt i många år, så finns det ännu fler år framför dig när du kan må bättre eller bra! Du är ung och du är värdefull och du kan må bättre och förtjänar att må bättre.
 
Men fan vad jag är trött på att vara positiv, blicka framåt, se möjligheter, hopp. Fan vad jag är trött på att vara duktig och försöka så jävla mycket.

Jag tycker det är så sjukt starkt av dig att du fortfarande kämpar, jag lovar, hela bemötandet du fått av vården hade fått vem som helst att tappa det.

Jag förstår också om du är trött nu, men jag vet också att det aldrig är försent.
Jag håller både tummar och tår för att även psykiatrikern kan hjälpa dig framåt och bort från den så kallade vård du fått kämpa med själv.

Grym är du, glöm aldrig det. ❤️
 
Men även om jag nu har en bra psykolog, vilket jag har, så egentligen, ändrar det något i det stora hela? Alltså jag har mått så jävla dåligt i hela mitt liv och jag kan bara minnas ett enda tillfälle där jag känt att jag inte vill dö. Allt har liksom byggts på under hela mitt liv och helt ärligt, nog är det väl ändå försent nu?

För hur bra psykologen än är så är det jag som måste göra jobbet. Och jag är så jävla trött och jag vill verkligen inte mer. Jag orkar inte. Jag tror verkligen inte att jag fixar att göra det jobb och de ändringar och allt sånt som krävs för att jag någonsin ska vilja leva. Alltså jag har sen barnsben planerat för att ta mitt liv. Jag har alltid vetat att jag kommer avsluta livet i förtid, och så tidigt som möjligt.

Mina begränsningar och all skit har lett mig hit och det är så jävla djupt cementerat att jag inte vet om det någonsin kan ändras. Om jag någonsin kan ändras. Även när jag tänker tillbaka till den tid när jag mådde som bäst så mådde jag ju riktigt dåligt. Om det inte ens kan vara bra då, kan det då verkligen någonsin bli bra?
Jag vet att det känns så där just nu. Men det är en del av sjukdomen och ned det hänger inte enbart på dig, speciellt inte nu när du är så dålig. Just nu får du nog släppa taget snarare och låta andra kliva in även om du inte tillfullo litar pådras omdöme som tex dina föräldrars. Det känns som att du kämpar med en fasad som du hållit uppe sedan barnsben.

Skit i historien framåt och bakåt, det är inte läge att rodda i det just nu, speciellt om du inte kan sova. Bara att inte kunna sova gör en ju suicidal.
 
Jaha nu har de då bokat om stormötet utan att kontakta mig. När det ska ske? I slutet av januari. Alltså om två månader. Man kan ju tycka att när det är dem som ställer in det, dessutom bara en timma innan det ska ske, så ska man få någon form av prioritet till ett nytt möte. Men nej, längst bak i kön igen. Toppen.
 
Men nu känner jag bara att vem fan bryr sig 🤷‍♀️ Jag kommer ändå inte leva om två månader och jag vill ändå inte ha något nytt möte för det kommer ändå inte leda till något.

Och läkaren har förresten bekräftat till fk att jag har fel och att jag är extremt redo för arbetsträning. Väldigt spännande tycker jag som inte ens fixade en föreläsning hos habiliteringen utan att bryta ihop totalt. Arbetsträning lär ju gå fullständigt strålande.
 
Alltså seriöst, jag hoppar av och jag dör. Jag vill inte mer. Jag är klar med den här jävla skiten. Det finns inget sätt att komma ur utan jag ska nu börja arbetsträna 10h/veckan, utan medicinsk behandling (har ju inte ens börjat med de nya medicinerna än) och trots att jag är ett totalt vrak som bara gråter, skakar och inte kan prata eller kommunicera.
 
Alltså seriöst, jag hoppar av och jag dör. Jag vill inte mer. Jag är klar med den här jävla skiten. Det finns inget sätt att komma ur utan jag ska nu börja arbetsträna 10h/veckan, utan medicinsk behandling (har ju inte ens börjat med de nya medicinerna än) och trots att jag är ett totalt vrak som bara gråter, skakar och inte kan prata eller kommunicera.
Stället du ska arbetsträna på lär märka att du inte mår bra och inte är i skick för arbetsträning, och då kan de ifrågasätta försäkringskassan. Då lär/bör FK ta sig en funderare över den där läkaren och kanske tänker om.

Har du fått veta vilken dag och var du ska vara? Tänker att om det tar lite tid innan de hittar en lämplig plats kanske du hinner träffa den nya psykiatern innan? Då kanske arbetsträningen går att avstyra tills du är stabilare :heart
 
Alltså seriöst, jag hoppar av och jag dör. Jag vill inte mer. Jag är klar med den här jävla skiten. Det finns inget sätt att komma ur utan jag ska nu börja arbetsträna 10h/veckan, utan medicinsk behandling (har ju inte ens börjat med de nya medicinerna än) och trots att jag är ett totalt vrak som bara gråter, skakar och inte kan prata eller kommunicera.
Försök vänta in besöket hos den privata psykiatern. Ring psykologen så fort det går och skit i idiotläkaren. Det lär ju bli extremt uppenbart för alla (utom honom) om de skickar ut dig på arbetsträning att det inte är möjligt. Som du skriver, med tanke på din reaktion på föreläsningen så kommer det bli uppenbart.

Försök ta hand om dig så gott det går. Du förtjänar att må bra. Det är "vården" som gjort det såhär illa, med rätt vård har du alla möjligheter att få må bra. Du är fantastisk.

Kram
♥️
 
Alltså jag orkar inte. Är för trasig för det här. Försöker göra andra glada och nöjda och visa framsteg men allt blir bara skit ändå.

Mamma har velat att vi ska baka lussebullar hela veckan men jag har inte orkat. Men idag skulle syster komma på fika och mamma tyckte vi skulle göra scones men jag sa att vi kunde göra lussebullar. Det sa hon absolut till, det är mysigt.

Men det blev bara skit. Degen blev dålig och mamma fick ett av sina vanliga bryt där hon blir så himla arg och det går inte att prata med henne för hon har bara ont att säga, allt är katastrof, hon kastar och slår i bänkar med saker osv osv. Och säger saker som får mig att få dåligt samvete. Som gör att det känns som allt är mitt fel. Men allt är ju mitt fel.

Det känns som det är mitt ansvar att hitta lösningar på alla problem och se det ljusa i allting, peppa, säga att vi löser det, muntra upp. Men jag orkar bara inte. Men ändå är det mitt fel för jag drog igång det här och det blev bara katastrof.
 
Alltså jag orkar inte. Är för trasig för det här. Försöker göra andra glada och nöjda och visa framsteg men allt blir bara skit ändå.

Mamma har velat att vi ska baka lussebullar hela veckan men jag har inte orkat. Men idag skulle syster komma på fika och mamma tyckte vi skulle göra scones men jag sa att vi kunde göra lussebullar. Det sa hon absolut till, det är mysigt.

Men det blev bara skit. Degen blev dålig och mamma fick ett av sina vanliga bryt där hon blir så himla arg och det går inte att prata med henne för hon har bara ont att säga, allt är katastrof, hon kastar och slår i bänkar med saker osv osv. Och säger saker som får mig att få dåligt samvete. Som gör att det känns som allt är mitt fel. Men allt är ju mitt fel.

Det känns som det är mitt ansvar att hitta lösningar på alla problem och se det ljusa i allting, peppa, säga att vi löser det, muntra upp. Men jag orkar bara inte. Men ändå är det mitt fel för jag drog igång det här och det blev bara katastrof.
Nej det är INTE ditt fel. Din mamma är en vuxen människa som har ansvar för sig själv och sitt beteende. Hon ville baka och du ställde upp på det.
Om du ska ta ansvar för alla andras mående och beteende så funkar det inte. Sånt gör en sjuk. Här har du alltså en situation där din mamma vill göra ens ak, du säger ja, det blir fel och din mamma blir arg och du anser att det är ditt fel. Hur kan det någonsin vara ditt fel? Hade det varit mitt fel om det hänt mig och min mamma? Om inte varför gäller olika regler för dig och mig?
 
Uff :heart

När du beskriver den där situationen låter det som om du haft en väldigt tydlig modell för ditt eget prat till dig själv. Det är tyvärr så barn funkar, att vi lär oss att prata till oss själva som föräldrarna pratar till oss. Det är inte ditt fel! Det går automatiskt. Vi människor funkar så.

Att en förälder inte förmår möta och reglera sina egna känslor utan agerar ut dem och är elak påverkar alla barn. Jag menar inte att det skulle vara medvetet (det vet jag inget om). Jag menar bara att har det varit så hela ditt liv så är det kanske inte så märkligt om dödslängtan och självhat kom väldigt tidigt? Det kanske inte alls är inifrån kommande personliga egenskaper i dig? Det kanske bara flyttade in i dig väldigt tidigt genom hur omgivningen ”lärde” dig, genom bristande eget ansvar för sina känslor och hur de satte ord på dem och ”lade” de egenskaper de inte kunde hantera utanför sig/på dig?

Att du dessutom hamnar med ansvaret för både dina och hennes känslor OCH för att styra upp situationen är galet orättvis arbetsfördelning! Det skulle vara orättvist även om du var frisk och neurotypisk. Inte konstigt du blir trött!

:heart
 
Nej det är INTE ditt fel. Din mamma är en vuxen människa som har ansvar för sig själv och sitt beteende. Hon ville baka och du ställde upp på det.
Om du ska ta ansvar för alla andras mående och beteende så funkar det inte. Sånt gör en sjuk. Här har du alltså en situation där din mamma vill göra ens ak, du säger ja, det blir fel och din mamma blir arg och du anser att det är ditt fel. Hur kan det någonsin vara ditt fel? Hade det varit mitt fel om det hänt mig och min mamma? Om inte varför gäller olika regler för dig och mig?
Fast det ÄR mitt fel. "vilket jävla skitliv jag har", "vilken jävla skitfamilj", "jag hatar mitt liv" osv osv i olika former. Jag är ju en del av skitlivet och en del av skitfamiljen som gör att hon hatar sitt liv.
Uff :heart

När du beskriver den där situationen låter det som om du haft en väldigt tydlig modell för ditt eget prat till dig själv. Det är tyvärr så barn funkar, att vi lär oss att prata till oss själva som föräldrarna pratar till oss. Det är inte ditt fel! Det går automatiskt. Vi människor funkar så.

Att en förälder inte förmår möta och reglera sina egna känslor utan agerar ut dem och är elak påverkar alla barn. Jag menar inte att det skulle vara medvetet (det vet jag inget om). Jag menar bara att har det varit så hela ditt liv så är det kanske inte så märkligt om dödslängtan och självhat kom väldigt tidigt? Det kanske inte alls är inifrån kommande personliga egenskaper i dig? Det kanske bara flyttade in i dig väldigt tidigt genom hur omgivningen ”lärde” dig, genom bristande eget ansvar för sina känslor och hur de satte ord på dem och ”lade” de egenskaper de inte kunde hantera utanför sig/på dig?

Att du dessutom hamnar med ansvaret för både dina och hennes känslor OCH för att styra upp situationen är galet orättvis arbetsfördelning! Det skulle vara orättvist även om du var frisk och neurotypisk. Inte konstigt du blir trött!

:heart
Jag tror snarare att det är mammas sätt att prata om sig själv som slagit igenom ännu värre på mig. Aldrig prata gott om dig själv, bara hur dålig man är, värdelös, hur misslyckat allting man gör är osv osv. Blir t.ex. Såsen till pastan inte helt som tänkt så är man värdelös, misslyckad, sämst. Så hela mitt liv är jag uppvuxen med den attityden mot sig själv och så har det blivit ännu värre/större hos mig.
 
Fast det ÄR mitt fel. "vilket jävla skitliv jag har", "vilken jävla skitfamilj", "jag hatar mitt liv" osv osv i olika former. Jag är ju en del av skitlivet och en del av skitfamiljen som gör att hon hatar sitt liv.

Jag tror snarare att det är mammas sätt att prata om sig själv som slagit igenom ännu värre på mig. Aldrig prata gott om dig själv, bara hur dålig man är, värdelös, hur misslyckat allting man gör är osv osv. Blir t.ex. Såsen till pastan inte helt som tänkt så är man värdelös, misslyckad, sämst. Så hela mitt liv är jag uppvuxen med den attityden mot sig själv och så har det blivit ännu värre/större hos mig.
Det är så sorgligt jobbigt att både din mamma och du ser det som ditt fel. Klart du mår hemskt då! Det är aldrig ditt fel att du är sjuk i depression. Det är aldrig ditt fel att du har en funktionsvariation som din omgivning inte förstår.

Du uttrycker det bättre än mig (såklart eftersom du lever det). Uppväxten med den attityden har gjort att du lärt dig den. Jävligt bra.

Det finns andra perspektiv! Din psykolog har dem. I tråden finns det. Dina gerbiler har dem.

Håll ut, snart kanske du har en ny psykiater som också har nya friskskapande perspektiv. :heart🤞:heart
 
Fast det ÄR mitt fel. "vilket jävla skitliv jag har", "vilken jävla skitfamilj", "jag hatar mitt liv" osv osv i olika former. Jag är ju en del av skitlivet och en del av skitfamiljen som gör att hon hatar sitt liv.
Nej det är hennes ansvar att hon är bitter inte ditt. Ditt ansvar är att ta hand om dig själv inte må dåligt över att andra är bittra, du äger dina problem inte någon annans.
Varför säger du, helt korrekt, att du måste lösa dina problem för att kunna må bra men samtidigt anser du att du ska lösa din mors problem för att hon ska kunna må bra? Varför anser du att du äger allas problem?
Jag tror snarare att det är mammas sätt att prata om sig själv som slagit igenom ännu värre på mig. Aldrig prata gott om dig själv, bara hur dålig man är, värdelös, hur misslyckat allting man gör är osv osv. Blir t.ex. Såsen till pastan inte helt som tänkt så är man värdelös, misslyckad, sämst. Så hela mitt liv är jag uppvuxen med den attityden mot sig själv och så har det blivit ännu värre/större hos mig.
Du behöver helt klart börja med affirmationer.
Du är en snäll, omtänksam, kompetent och verbal människa+ massor av andra saker. Du har massor av saker att säga till dig själv framför spegeln om hur bra du är. Ärv inte den dåliga egenskapen att racka ner på dig själv.
 
Alltså jag orkar inte. Är för trasig för det här. Försöker göra andra glada och nöjda och visa framsteg men allt blir bara skit ändå.

Mamma har velat att vi ska baka lussebullar hela veckan men jag har inte orkat. Men idag skulle syster komma på fika och mamma tyckte vi skulle göra scones men jag sa att vi kunde göra lussebullar. Det sa hon absolut till, det är mysigt.

Men det blev bara skit. Degen blev dålig och mamma fick ett av sina vanliga bryt där hon blir så himla arg och det går inte att prata med henne för hon har bara ont att säga, allt är katastrof, hon kastar och slår i bänkar med saker osv osv. Och säger saker som får mig att få dåligt samvete. Som gör att det känns som allt är mitt fel. Men allt är ju mitt fel.

Det känns som det är mitt ansvar att hitta lösningar på alla problem och se det ljusa i allting, peppa, säga att vi löser det, muntra upp. Men jag orkar bara inte. Men ändå är det mitt fel för jag drog igång det här och det blev bara katastrof.
:heart, det där är verkligen inte ditt fel. Snarare hennes fel att du mår dåligt. Inget av det här är ditt fel, inget! Pratar du om din mammas beteende hos psykologen?

Hennes beteende är inte rimligt, vem blir ens arg över deg som blir fel och skäller på folk. Speciellt som hon vet hur dåligt du mår. Det där är inte något som du äger, det är inte du som är problemet där.
 
Nej men snälla @Mumfie det låter helt tokigt. Det är inte normalt att gå till sådan överdrift när en deg inte blir bra. Det enda en dålig deg betyder är att något gick fel under knådandet eller att jästen blev för kall under jäsningen eller att mjölet var gammalt. En dålig deg betyder inte att ens liv är skit eller att ens familj är skit. Det är klart att man får bli besviken över något men att smälla i lådor och banka i bänkar är ju våldsamt.

Inte konstigt att du inte känner förtroende för dina föräldrar när en av dem reagerar med våld och skrik över en misslyckad deg.

Snälla ta upp det här med psykologen. Inte konstigt att du mått dåligt sedan barnsben om sådana stora skyldigheter har lämpats över på dig.
 
Äsch det är jag som förklarar/berättar dåligt bara. Mina föräldrar är bäst, har alltid varit bäst och det vet och säger alla. Alla som träffar mina föräldrar älskar dem.

Ironiskt nog blev det de bästa bullarna någonsin. Jag kan inte säga något om smaken själv för ingenting smakar ju gott längre, men de blev väldigt trevliga i konsistensen, luftiga och fluffiga. Så det var ju.. Bra.
 

Liknande trådar

Kropp&Själ Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre...
Svar
5
· Visningar
1 990
Kropp&Själ Jag har en fundering som jag skulle behöva bolla. Remissen för gastric bypassoperation som skickades för ett år sedan har jag nu fått...
11 12 13
Svar
256
· Visningar
12 780
Relationer Back again.. Det är lite oklart vad jag vill med tråden, vet att det bara är jag som kan bestämma för mig själv till syvende och sist...
24 25 26
Svar
505
· Visningar
50 193
Övr.Katt Jag har under många år funderat på att skaffa katt, men inte vågat ta på mig det ansvaret. Möjligheten att få kattvakt är också...
3 4 5
Svar
95
· Visningar
8 077

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Bästa hästjobbet!

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Höstföräldrar 2021, del 2
  • Sytråden 3
  • Favoritstilar och motsatsen!

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vackra vinterord
Upp