Bukefalos 25 år, Läs mer! Arkivet

Psykiska sjukdomar & barn

Status
Stängd för vidare inlägg.
K

Kat

Jag vet att risken för att överföra neurotiska sjukdomar så som manodepressivitet och depressioner är relativt höga, men hur är det på den psykotiska sidan?


Ni som har någon form av psykisk sjukdom och valt att skaffa eller inte skaffa barn, hur har ni tänkt?

Hur går det för er som är eller varit sjuka och har barn idag?
Och ni som har vuxna barn, hur har det gått för dem? Hur upplever de sin uppväxt? Hur mycket har de blivit påverkade och har de ärvt sjukdomen?
 
K

Kat

Sv: Psykiska sjukdomar & barn

Jag förstår ifall det här är ett känsligt ämne att diskutera. I synnehet här där många är väldigt snara att angripa andras hantering av barn.

Men det kanske finns de som vill diskutera det bakom anonymt nick i alla fall?
*hoppas*
 
Sv: Psykiska sjukdomar & barn

Det finns en del litteratur i ämnet om barn till föräldrar som är drabbade av psykos.

Jag har arbetat en del med barn till psykotiska föräldrar, men det är absolut ingenting jag kan diskutera här.
 
Sv: Psykiska sjukdomar & barn

Jag kan ju bara svara för en del, den som handlar om bipolär sjukdom och depressioner. Har även växt upp med en pappa som var bland annat bipolär.

Om det intresserar dig, så svarar jag gärna.
 
K

Kat

Sv: Psykiska sjukdomar & barn

Javisst intresserar det mig Bebben!

Mimus> Jo, jag vet att det finns en hel del litteratur, men jag tänkte att det vore intressant att höra "levande människors" tankar kring det här.

Hur man tänker på sig själv som förälder, hur man resonerat sig fram till det läge man är i idag, osv.

Jag vill undvika att lägga några moraliska principer åt något håll, utan vill bara höra mig för lite.
 
H

Hardcandy

Sv: Psykiska sjukdomar & barn

Ja, jag är åxså nyfiken.
Det är så att min man inte vill skaffa barn, just för risken att nedärva sjukdomar och att deras upväxt ska påverkas av hans sjukdomar.

Hans farmor är manodepressiv, hans pappa missbrukare/pedofil/våldsam.
Själv är han varken våldsam, pedofil eller missbrukare MEN han har svåra ångest och deppressionsproblem.(han syskon har åxså påverkats av detta, en (icke biologisk) tog livet av sig, den andra är kvinnomisshandlare.

Har gått hos psykolog i många år, testat medecinering och liknade.

Det känns lite tråkigt, för jag tror verkligen att han skulle vara en kanon pappa, han har ett otroligt tålamod, välidigt pedagogisk, visar mkt känslor och är kärleksfull....
Han är otroligt bra på att ta hand om hunden tex.

Å andra sidan så förstår jag verkligen hans oro, att han inte vill att hans barn ska få uppleva det helsike han har haft.
Visst märks hans problem - men å andra sidan så har han så många fantastiskta sidor.
 
Sv: Psykiska sjukdomar & barn

Dåså, då ska jag se om jag kan få ut tankarna i vettig skrift också!

Som sagt så var min pappa sjuk. Mycket mer sjuk än vad jag är, han hade väldigt långa och väldigt djupa depressioner, och hade så haft hela livet. Det i sin tur gjorde så att han som yngre började med droger och alkohol, vilket också satte sina spår såklart.

När jag var liten, runt 4-7 år ungefär, så märkte jag knappt av att han inte var som "alla andra". Det var först när jag kom upp i tonåren som jag mer insåg att det inte var normalt att vara så nere som han var, eller så uppåt och energisk som han var vid andra tillfällen. DÅ började jag förstå varför han inte kunde jobba som man ska, och varför han mådde så dåligt av att jobba i perioder.

Det är först nu som jag egentligen kan se tillbaka och förstår varför han var som han var. Varför han var på sånt himla dåligt humör i perioder, och att det inte alls är så som det ska vara. Nu inser jag varför han tog sin flykt till drickandet, och att det heller inte är normalt.

För mig har det alltid varit normalt att ha en pappa som förändrar sig mycket genom perioder. Som knappt gick att umgås med ibland, men var hur älskvärd som helst vid andra tillfällen. Jag trodde innan, att alla andra också hade det så.
När jag blev runt 16-17 år så ville jag börja hjälpa honom.. Jag visste inte hur, men jag visste att jag ville göra NÅGOT för honom. Så jag åkte ner till honom i några veckor, och vi pratade massor. Han berättade om sitt liv, hur han mådde, vilka droger han tagit, varför, mediciner, hur det är att vara sjuk.. Ja, allt. Och han förklarade - äntligen - varför han inte alltid varit en sån bra förälder. Och han bad om ursäkt för det, och sade att han alltid försökt i alla fall. Och att han älskade mig ändå, det var absolut inte det som var felet.
Det behövde jag höra, för det var inte lätt att ha en sådan avståndstagande pappa. Jag är visserligen ingen människa som visar och strör mina känslor omkring mig heller, men LITE bekräftelse behöver jag också ibland..
Sen berättade han om hur han hade det just då. Han fick ingen hjälp av psyk längre, dom ville inte låta honom äta medicinen han behövt i så många år. Han mådde riktigt dåligt, kunde inte jobba, hade inga pengar och hade ingen i familjen kvar hos sig.
Det gör fortfarande riktigt ont att tänka på det samtalet. Egentligen ska väl inte ett barn "behöva" höra sånt från sina föräldrar, hur pissigt livet kan vara och hur dåligt man kan må.. Men det hjälpte mig att förstå oerhört mycket. Mycket om mig själv framför allt. Och när han mindre än 1 år senare tog livet av sig, så visste jag åtminstone varför..

Så, hur jag upplevde min uppväxt.. Den var bitvis svår att förstå. Sen hade jag det lite trassligt hos mamma också, med en äldre bror som var kriminell och en plåga, samt en äldre syster som var nära att dö i anorexi. Så det fanns inte riktigt tid till mig alltid.. Men jag har lärt mig väldigt mycket om livet, tidigt. Visst önskar jag att jag haft helt normala föräldrar, som hade orken och tiden att vara med mig mer. Men pappa lärde mig allt han kunde om hundar, och vi hade det intresset ihop. Det höll honom uppe, och jag var glad att kunna dela det med honom.
Men påverkad har jag absolut blivit. Jag vet fortfarande inte hur en "normal och bra" familj ser ut, eller hur man fungerar när man är frisk. Och ärvt sjukdomen har jag ju gjort..

Till den andra delen då.

Jag ska ju bli förälder snart. Trots min sjukdom, och trots min ålder. Typ.
Tidigare tänkte jag att jag nog aldrig skulle kunna bli en bra mamma, eftersom jag är sjuk. Men på senare år har jag också insett att jag inte ÄR min sjukdom, den är bara en liten del av mig. Då insåg jag också att jag, med mycket livserfarenhet trots åldern, kan ge ett barn mycket. För jag är en bra person, som har sett och varit med om mycket, som kan lära mitt barn vad som är viktigt och inte. Jag vet hur det är att växa upp "dåligt" och vill inget hellre än att ge mitt barn det motsatta..
Nu var inte detta barn planerat visserligen, vi hade tänkt att vänta i några år till. Och det kommer vissa stunder då jag är livrädd, för tänk om jag gör om pappas misstag? Men det vet jag innerst inne att jag inte kommer att göra, för jag är öppen och kan mycket om min sjukdom. Det finns i sin tur bra mediciner, och pappan till barnet vet precis allt om hur jag mår, vad jag klarar av, vad jag arbetar på osv.. Ett enormt stöd i vardagen alltså.
Så, jag tror att jag kan ge barnet en bra miljö att växa upp i. Den ärftliga delen av sjukdomen kan jag visserligen inte påverka, men den behöver heller inte ens dyka upp. Det är exempelvis bara jag som ärvt från pappa, trots 3 st syskon där.
Min sambo är en helt underbar människa, som också har otroligt mycket att ge till ett barn. Därför känner jag att jag kan skaffa barn. Ensam, och med en annan kille hade jag antagligen valt att avstå fortfarande.. För hur man än vrider och vänder på det så ÄR min vardag svårare än vad den är för många andra. Men det positiva väger upp det negativa, helt klart.

Jag har också valt att fortsätta försöken med mediciner så fort som bebisen kommit ut, för familjens skull. Jag klarar av att leva utan dom, men jag vill självklart vara så nära frisk som möjligt för att kunna ge mitt barn det bästa av mig.

Hmm, jaa. Det var litegrann det. Jag kan skriva otroligt mycket, men tankarna är ganska svåra att organisera och få ut i skrift så att andra kan förstå dom som jag menar också.
Är det något mer så är det bara att fråga! :)
 
Sv: Psykiska sjukdomar & barn

Har din man någon diagnos? Att han faktiskt också har en sjukdom, och inte "bara" (Missförstå mig inte nu..) lider av ångest och depressioner pga sin uppväxt?

Om han är en bra människa, som kan tackla sina problem, som får hjälp och stöd.. Så ser inte jag någon anledning till att han inte skulle kunna bli en bra pappa. Men han måste ju självklart verkligen vilja det då också, för att orka att kämpa emot ångesten även med ett barn i bilden.
 
Sv: Psykiska sjukdomar & barn

Ärftlighet är den största enskilda riskfaktorn för schizofreni. Har en förälder schizofreni är risken för att barnet ska drabbas cirka 10 gånger högre än för någon som inte har schizofreni i släkten (10% resp 1% risk). Min f.d pojkvän led av lågutvecklad schizofreni, vilket dock kunde härledas till drogmissbruk där psykoser är relativt "väntade" biverkningar av de preparat han tog. Vi pratade en del om barn, men det beslut som vi vid den tidpunkten kände var det "rätta" inför framtiden var att inte skaffa några, då även jag har haft perioder med psykoser (om än inte diagnostiserad schizofreni). Risken för att våra barn skulle drabbas av en psykossjukdom skulle då vara markant högre än för ett par där ingen är föräldrarna har sjukdomen.

Å ena sidan, 9 av 10 barn ärver inte sjukdomen från sin förälder. Å andra sidan, det är således 10 gånger större risk gentemot ett barn med "friska" föräldrar.

Så till min nuvarande situation; gravid med planerad igångsättning om fem dagar, med en "frisk" make. Förvisso en bebis som trotsade preventivmedel och grava ätstörningar, men ändå en bebis som vi längtar efter något enormt. Jag har diagnostiserad "borderline" i kombination med depressiva perioder, en fobisk personlighetsstörning, är "nykter anorektiker" och har väl gått igenom ytterligare sisådär 10 (felaktigt ställda) diagnoser. Jag medger att utsikterna kunde varit betydligt bättre, även om de ärftliga faktorerna för de diagnoser jag har inte direkt är utredda och definitivt inte lika tydliga som för schizofreni. En viktig faktor för mig har varit att min partner inte uppvisat några tecken på psykisk instabilitet, att jag själv har en realistisk och tydlig sjukdomsbild i kombination med en mycket god kontakt med vården, samt att det mesta talar för att min egen sjukdom inte beror på ärftliga faktorer.

Självklart tänker jag mycket dels på hur det ska gå för mig i rollen som mamma och dels hur det ska gå för mitt barn, hur hon/han ska må och uppleva sin uppväxt. Jag kan långt ifrån säga att det var ett självklart val att föda det här barnet, men sedan beslutet var taget har jag försökt göra så mycket som möjligt för att se till att barnet i minsta möjliga mån ska drabbas av mina "problem". Med tanke på vilken enorm riskfaktor uppväxtmiljön innebär i frågan om neurotiska sjukdomar så kan jag göra en hel del för att minimera risken för att mitt barn får mina sjukdomar.

Sammanfattning; God damn it, jag hoppas att allting ska lösa sig och jag ska göra mitt bästa i rollen som förälder, precis som alla andra =)!
 
K

Kat

Sv: Psykiska sjukdomar & barn

Tack för att du delade med dig Bebben! Tänkvärt.
 
K

Kat

Sv: Psykiska sjukdomar & barn

En fråga:
Jag har fått lära mig att den psykotiska och den neurotiska sidan är varandras motpoler. Att en person som har schizoida drag inte kan ha dem som ligger på "andra sidan", tex. rena depressioner, mani etc.

Är detta helt galet?
 
Sv: Psykiska sjukdomar & barn

jag har diagnosen bipolär (bland annat) och utredning som visat att jag mest troligen hade ADHD som barn, ingen i släkten har psykisk ohälsa som är diagnostiserad vad jag vet.... och jag har varken blivit avrådd att skaffa barn eller fått glirningar som gravid eller som mamma. Kanske för att det är så självklart att vi är två om det hela, sambon är inte det minsta ohälsosam i psyket. Vi balanserar upp det hela bra. Hade mina light-psykoser varit allvarligare och jag inte såpass sjukdomsmedveten så hade det ju varit en annan femma... men både jag och de som "har hand" om mig stöttar och har inte sagt en enda negativ sak. Fast dom brukar säga att jag har ovanligt hög medvetenhet.... jag kan ganska fort hantera situationer och får jag problem som att jag inte kommer upp på morgonen, så tar jag tag i det direkt... och jag vet att även fast jag inte känner mening med livet osv så "är det inte så det ska vara" så jag har orken "att stå ut" mina dåliga dagar/veckor/månader då jag vet att det kommer en ljusglimt.... samma med manierna, jag känner av dom och kan hantera dom rätt bra med medicin, samtal osv.... impulskontrollen måste jag tänka på hela tiden och det är väl mitt största problem, att jag får tokimpulser.... men är långt ifrån lika impulsiv som ung.....

och så svamlar jag iväg.... tappar tråden och bara surrar och surrar ;) nej jag är inte orolig att dottern ärver mitt psyke, jag tror mitt psyke inte är medfött utan något jag fått pga min uppväxt (som inte var dålig men många små saker kan få stora konsekvenser)....
 
Sv: Psykiska sjukdomar & barn

Jag har erfarenheter av ärftliga depressioner och ångestsyndrom, inget "värre".
 
Sv: Psykiska sjukdomar & barn

Mja, sett ur en psykodynamisk synvinkel och den lite "äldre" läran så är psykotiska drag inte förenliga med rent neurotiska sådana, men i den "moderna" psykiatrin utgår man ifrån att djupt deprimerade personer kan ingå psykotiska tillstånd, liksom en psykotisk person kan lida av djup nedstämdhet som enskild diagnos.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr.Barn Barnen (6 & 10) kom hem från pappan igår. Han har blivit så där arg på dem igen. Så där arg så att de blir rädda för honom. Som förälder...
2 3
Svar
48
· Visningar
8 133
Hundträning Hej på er, Jag önskar hjälp och tips, kanske stöd också. Detta är en väldigt rå och ärlig text. Jag är mentalt slut. Jag mår verkligen...
Svar
11
· Visningar
1 851
Samhälle Jag såg precis en tråd på twitter med en person som går igenom COVID-data. I ett angivet syfte att motbevisa det som i tråden kallas...
2
Svar
20
· Visningar
1 181
Kropp&Själ Jag har hela mitt liv lidit av olika psykiska sjukdomar och min autism. Jag upplever att det i många sammanhang fortfarande år 2020 är...
3 4 5
Svar
94
· Visningar
3 702

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Ledsen hund
  • Min hund är som förbytt

Hästrelaterat

Omröstningar

Upp