Karamell
Trådstartare
Nu är det så att jag håller på att genomföra en utbildning. Detta borde vara de sista dagarna på ett 4 årigt slit. Men jag blir inte godkänd. Tydligen är jag så katastrofalt dålig på det svenska språket att min handledare inte kan läsa innehållet i min text!
(Så vi får hoppas att ni förstår mig någorlunda i alla fall.)
Detta berättar han dagen innan han ska skicka in namnen på dem som får lämna in sina arbeten för opponering!
Det känns verkligen skit!
Handledaren och jag har haft kontakt under hela kursen och nog för att han har anmärkt på språk och stavningar så har jag inte förstått att det var i riskzonen för att inte få lämna in & bli klar denna termin.
Nu sitter jag alltså här och ska fixa till min dåliga svenska och känner bara att jag borde ge upp och att jag har kastat bort 4 år. Att det inte ordnar sig.
Egentligen vet jag att det ordnar sig till slut. Det tar bara lite längre tid än vad jag hoppats på.
Samtidigt känner jag en enorm sorgsenhet att jag inte får en avgångsklass. Jag får inte dela klassens upplevelse den sista gången. Tvivlar på att jag vill åka dit och vara det enda puckot i gänget. Kommer inte bli några "5 år sedan vi gick ut" inga Minns du hur roligt vi hade på avslutningen osv.
Hur fasiken kommer man genom en sådan motgång?
Jag ska inte äta mig igenom detta det är det enda som jag vet. Hade planerat att åka bort i helgen med hästen men vi har ingen sadel så det känns lite onödigt eftersom jag då inte kan rida ordentligt i alla fall. Kursen är ju betald men det är oväsentligt med pengarna.
Har suttit och jobbat med språket, försökt att göra det så bra som jag kan men man blir ju knäpp på sina egna bokstäver efter ett tag. Har ni tips på hur jag kan komma vidare i detta så in med dem bara. För här går det inte alls bra.
Skönt att få skala av sig och berätta hur man gjort bort sig. Alla i klassen vet det inte ännu. En av de jobbiga grejorna att behöva erkänna för alla hur illa man skriver när handledaren inte ens kan förstå innehållet.
(Så vi får hoppas att ni förstår mig någorlunda i alla fall.)
Detta berättar han dagen innan han ska skicka in namnen på dem som får lämna in sina arbeten för opponering!
Det känns verkligen skit!
Handledaren och jag har haft kontakt under hela kursen och nog för att han har anmärkt på språk och stavningar så har jag inte förstått att det var i riskzonen för att inte få lämna in & bli klar denna termin.
Nu sitter jag alltså här och ska fixa till min dåliga svenska och känner bara att jag borde ge upp och att jag har kastat bort 4 år. Att det inte ordnar sig.
Egentligen vet jag att det ordnar sig till slut. Det tar bara lite längre tid än vad jag hoppats på.
Samtidigt känner jag en enorm sorgsenhet att jag inte får en avgångsklass. Jag får inte dela klassens upplevelse den sista gången. Tvivlar på att jag vill åka dit och vara det enda puckot i gänget. Kommer inte bli några "5 år sedan vi gick ut" inga Minns du hur roligt vi hade på avslutningen osv.
Hur fasiken kommer man genom en sådan motgång?
Jag ska inte äta mig igenom detta det är det enda som jag vet. Hade planerat att åka bort i helgen med hästen men vi har ingen sadel så det känns lite onödigt eftersom jag då inte kan rida ordentligt i alla fall. Kursen är ju betald men det är oväsentligt med pengarna.
Har suttit och jobbat med språket, försökt att göra det så bra som jag kan men man blir ju knäpp på sina egna bokstäver efter ett tag. Har ni tips på hur jag kan komma vidare i detta så in med dem bara. För här går det inte alls bra.
Skönt att få skala av sig och berätta hur man gjort bort sig. Alla i klassen vet det inte ännu. En av de jobbiga grejorna att behöva erkänna för alla hur illa man skriver när handledaren inte ens kan förstå innehållet.
