Jag behöver råd.. Det blev ett långt inlägg, men jag hoppas någon orkar läsa det ändå.
Har en schäferhane på fem år, som kort och gott spenderat mer än halva sitt liv med smärtor och/eller restriktioner. Jag vet hur det låter, och redan här låter jag ju fullkomligt värdelös i mitt ansvar som hundägare. Men i början av 2016 startade jag som en kamp med veterinärbesök och mot olika feldiagnoser. I november samma år lyckades vi till slut hitta felet, FCP i vänster armbåge. Detta efter att jag själv ifrågasatt röntgenplåtarna på en klinik, men ändå fått mina misstankar avfärdade. Han opererades för det, och fick restriktioner fram till våren.
Han återhämtade sig över förväntan, men kort därefter märkte jag återigen att någonting inte stämde.
Vi började kolla upp höfterna igen, men dom vi besökte sa att han enbart tyckte det var obehagligt, att han alltså inte led av smärta. Tills jag i augusti 2017 lyckades hitta en veterinär som sa att vänster höft var katastrof och behövde bytas ut. Vår älskade, finaste Abbe hade gått med en oerhörd smärta utan att visa det vid andra besök.
Efter många jobbiga diskussioner bestämde vi oss för att göra en höftledsoperation, framförallt eftersom höger höft såg bra ut. Vi fick goda prognoser och rikligt med information kring vad det innebar, och i december opererades han problemfritt.
Kirurgen har själv sagt att denna är en av dom proteser han blivit mest nöjd med, vad gäller placering och passform. I princip perfektion.
Efter lite återhämtning så var det en helt annan hund. Han var pigg, levnadsglad och lekfull, utan att vara intensiv, och han sov som en stock trots att vi rörde oss i hemmet. Känslan av att äntligen se hans rätta, avslappnade själv går inte att beskriva i ord. Äntligen var han fri från smärta, utan restriktioner, och vändorna hos veterinärer var över.
Tills nu. Vid stor ansträngning (springer, hoppar) kan han vissa gånger inte stå på benet. Han lyfter upp det, och sänker sig och blir ängslig. Det blir bättre efter att han lugnat sig och gått en stund, men det återkommer vid liknande tillfällen, och ibland räcker det med att han drar intensivt i kopplet. Han har börjat halta så det är märkbart, och på bara någon vecka har det börjat ske oftare och krävas mindre för att han ska avlasta benet.
Vi gjorde ett ultraljud för att se om det kunde vara eventuella skador på muskulatur och andra mjukdelar, men där hittade man ingenting. Ringde då kirurgen omgående, varpå han sa att det lät som om protesen börjat släppa.
Men vid röntgen visade det heller ingenting. Plåtarna visade fortfarande en protes nästintill perfektion, och kirurgen kunde inte se några tecken på att den börjat släppa.
Han sa att man kunde operera in en ny höftskål, vilket är ett mindre ingrepp än det förra, men att det är en ren gissning. Samtidigt som han var ganska säker på att det uteslutande är skålen som håller på att släppa, trots att det ännu inte syns.
För att vara helt säkra bokade vi tid hos den kirurg som i augusti sa att höften behövde bytas ut, för en second opinion. Vi var där igår, och det står nu klart att det är protesen som släpper.
Två kirurger med erfarenhet av dessa operationer och problem har sagt att det ännu är för tidigt att kunna se på röntgen, och uteslutit allt annat.
Vi kan nu antingen operera honom igen och byta ut höftskålen, eller låta honom somna in. Det finns inga andra alternativ, alls.
Opererar vi kan det få dessa utfall:
I bilen på vägen hem igår fick jag en panikattack, hyperventilerade värre än någonsin och trodde att hjärtat skulle stanna ett tag. Det enda jag fick fram mellan andningsförsöken och gråten var ”jag vill inte att han ska dö”.
Trots att jag inte en enda gång under resan lagt fokus på att själv få ha kvar honom, utan enbart på att ge honom ett smärtfritt liv, känns det som om jag har svikit honom. Jag har börjat ifrågasätta mig själv och mina beslut, och det känns som om jag sviker honom oavsett vad jag väljer framöver. Han är min själsfrände på så många olika plan, och tanken på ett liv utan honom sliter mig i stycken. På samma sätt som det sliter mig i stycken när jag tänker på att låta honom genomlida en operation till. Han är så levnadsglad, och det absolut bästa han vet är att få springa fritt, men jag är så osäker på om jag kan ge det till honom. Jag är så arg för att livet är orättvist, och jag är arg på mig själv för det känns som att allt i slutändan enbart varit mitt fel. Någonstans känns det som om vi redan fattat ett beslut, baserat på vad han varit med om och riskerna som finns. Men jag känner mig ändå så hjälplös. Tänk om en operation ger honom ett liv fullt av hopp och spring? Men skulle man tvinga honom att gå igenom det ändå? Han kommer utveckla artros i vänster armbåge så småningom, och med operation tappar han ytterligare ett halvår, som då istället består av rehab och korta koppelpromenader.
Är det självklart att testa om det finns en chans att han kan bli bra? Eller är det mest humant att låta honom vandra vidare?
Kirurgen vi var hos igår sa att han inte visste hur han själv skulle gjort, att Abbe är lite ”mittemellan” ett självklart val. Kirurgen som opererade honom sa att vi skulle låta honom operera igen innan vi började fundera på att ta bort honom.
Det känns nästan svårare nu. Grät hela dagen igår och det känns som om jag ligger på botten av ett svart hål. Inte trodde jag i min vildaste fantasi att det ens i närheten skulle kännas på det här sättet.
Det är mitt ansvar att se till så Abbe inte lider, utan lever ett värdigt och lyckligt liv. Det är också mitt ansvar att kunna klara av att fatta ett beslut, utan att dra ut på det onödigt länge. Men just nu vill jag bara gräva ner mig själv och ligga kvar där. I ärlighetens namn är jag så himla rädd, oavsett val. Rädd för att svika Abbe, oavsett vad jag väljer. Nu känner jag mig som mest värdelös som hundägare, får skuldkänslor bara av att inte kunna fatta ett beslut direkt. Önskar nästan att någon kunde ge mig en smäll på käften och säga åt mig att steppa upp och ta mig i kragen omgående.
Det finns så många olika åsikter här inne, och det är därför jag vänder mig hit. Jag ber er dock att inte döma mina tidigare beslut, då det finns dom som anser att en höftledsoperation enbart ställer till med större lidande för hunden och att man utför en sådan med en självisk agenda. Mina enda tankar hela vägen har varit att ta bort hans smärta. Om det nu varit fel beslut kommer jag oavsett klandra mig själv utan någon annans hjälp.
I det här läget vill jag ha stöttning och råd, ta del av era erfarenheter och gärna höra vad ni hade gjort i det här läget, om någon varit med om liknande situationer.
Jag kan tillägga att denna operation skulle vara kostnadsfri för oss, så det handlar inte om pengar. Nu handlar det enbart om hundens eventuella livskvalité.
Har en schäferhane på fem år, som kort och gott spenderat mer än halva sitt liv med smärtor och/eller restriktioner. Jag vet hur det låter, och redan här låter jag ju fullkomligt värdelös i mitt ansvar som hundägare. Men i början av 2016 startade jag som en kamp med veterinärbesök och mot olika feldiagnoser. I november samma år lyckades vi till slut hitta felet, FCP i vänster armbåge. Detta efter att jag själv ifrågasatt röntgenplåtarna på en klinik, men ändå fått mina misstankar avfärdade. Han opererades för det, och fick restriktioner fram till våren.
Han återhämtade sig över förväntan, men kort därefter märkte jag återigen att någonting inte stämde.
Vi började kolla upp höfterna igen, men dom vi besökte sa att han enbart tyckte det var obehagligt, att han alltså inte led av smärta. Tills jag i augusti 2017 lyckades hitta en veterinär som sa att vänster höft var katastrof och behövde bytas ut. Vår älskade, finaste Abbe hade gått med en oerhörd smärta utan att visa det vid andra besök.
Efter många jobbiga diskussioner bestämde vi oss för att göra en höftledsoperation, framförallt eftersom höger höft såg bra ut. Vi fick goda prognoser och rikligt med information kring vad det innebar, och i december opererades han problemfritt.
Kirurgen har själv sagt att denna är en av dom proteser han blivit mest nöjd med, vad gäller placering och passform. I princip perfektion.
Efter lite återhämtning så var det en helt annan hund. Han var pigg, levnadsglad och lekfull, utan att vara intensiv, och han sov som en stock trots att vi rörde oss i hemmet. Känslan av att äntligen se hans rätta, avslappnade själv går inte att beskriva i ord. Äntligen var han fri från smärta, utan restriktioner, och vändorna hos veterinärer var över.
Tills nu. Vid stor ansträngning (springer, hoppar) kan han vissa gånger inte stå på benet. Han lyfter upp det, och sänker sig och blir ängslig. Det blir bättre efter att han lugnat sig och gått en stund, men det återkommer vid liknande tillfällen, och ibland räcker det med att han drar intensivt i kopplet. Han har börjat halta så det är märkbart, och på bara någon vecka har det börjat ske oftare och krävas mindre för att han ska avlasta benet.
Vi gjorde ett ultraljud för att se om det kunde vara eventuella skador på muskulatur och andra mjukdelar, men där hittade man ingenting. Ringde då kirurgen omgående, varpå han sa att det lät som om protesen börjat släppa.
Men vid röntgen visade det heller ingenting. Plåtarna visade fortfarande en protes nästintill perfektion, och kirurgen kunde inte se några tecken på att den börjat släppa.
Han sa att man kunde operera in en ny höftskål, vilket är ett mindre ingrepp än det förra, men att det är en ren gissning. Samtidigt som han var ganska säker på att det uteslutande är skålen som håller på att släppa, trots att det ännu inte syns.
För att vara helt säkra bokade vi tid hos den kirurg som i augusti sa att höften behövde bytas ut, för en second opinion. Vi var där igår, och det står nu klart att det är protesen som släpper.
Två kirurger med erfarenhet av dessa operationer och problem har sagt att det ännu är för tidigt att kunna se på röntgen, och uteslutit allt annat.
Vi kan nu antingen operera honom igen och byta ut höftskålen, eller låta honom somna in. Det finns inga andra alternativ, alls.
Opererar vi kan det få dessa utfall:
- Bakteriell lossning. Den gamla skålen skickas på analys för att se om det finns bakterietillväxt på den. Om så är fallet betyder det att kroppen stöter bort implantatet, och den kommer även stöta bort den nya. Detta går inte att fastställa på något annat sätt än att skicka den gamla skålen på analys.
- Det kan vara en steril lossning, vilket innebär att det inte finns bakterier. Men den nya skålen skulle lika gärna kunna släppa igen av ren otur.
- Allt går som på räls, och vi får många lyckliga år med Abbe.
I bilen på vägen hem igår fick jag en panikattack, hyperventilerade värre än någonsin och trodde att hjärtat skulle stanna ett tag. Det enda jag fick fram mellan andningsförsöken och gråten var ”jag vill inte att han ska dö”.
Trots att jag inte en enda gång under resan lagt fokus på att själv få ha kvar honom, utan enbart på att ge honom ett smärtfritt liv, känns det som om jag har svikit honom. Jag har börjat ifrågasätta mig själv och mina beslut, och det känns som om jag sviker honom oavsett vad jag väljer framöver. Han är min själsfrände på så många olika plan, och tanken på ett liv utan honom sliter mig i stycken. På samma sätt som det sliter mig i stycken när jag tänker på att låta honom genomlida en operation till. Han är så levnadsglad, och det absolut bästa han vet är att få springa fritt, men jag är så osäker på om jag kan ge det till honom. Jag är så arg för att livet är orättvist, och jag är arg på mig själv för det känns som att allt i slutändan enbart varit mitt fel. Någonstans känns det som om vi redan fattat ett beslut, baserat på vad han varit med om och riskerna som finns. Men jag känner mig ändå så hjälplös. Tänk om en operation ger honom ett liv fullt av hopp och spring? Men skulle man tvinga honom att gå igenom det ändå? Han kommer utveckla artros i vänster armbåge så småningom, och med operation tappar han ytterligare ett halvår, som då istället består av rehab och korta koppelpromenader.
Är det självklart att testa om det finns en chans att han kan bli bra? Eller är det mest humant att låta honom vandra vidare?
Kirurgen vi var hos igår sa att han inte visste hur han själv skulle gjort, att Abbe är lite ”mittemellan” ett självklart val. Kirurgen som opererade honom sa att vi skulle låta honom operera igen innan vi började fundera på att ta bort honom.
Det känns nästan svårare nu. Grät hela dagen igår och det känns som om jag ligger på botten av ett svart hål. Inte trodde jag i min vildaste fantasi att det ens i närheten skulle kännas på det här sättet.
Det är mitt ansvar att se till så Abbe inte lider, utan lever ett värdigt och lyckligt liv. Det är också mitt ansvar att kunna klara av att fatta ett beslut, utan att dra ut på det onödigt länge. Men just nu vill jag bara gräva ner mig själv och ligga kvar där. I ärlighetens namn är jag så himla rädd, oavsett val. Rädd för att svika Abbe, oavsett vad jag väljer. Nu känner jag mig som mest värdelös som hundägare, får skuldkänslor bara av att inte kunna fatta ett beslut direkt. Önskar nästan att någon kunde ge mig en smäll på käften och säga åt mig att steppa upp och ta mig i kragen omgående.
Det finns så många olika åsikter här inne, och det är därför jag vänder mig hit. Jag ber er dock att inte döma mina tidigare beslut, då det finns dom som anser att en höftledsoperation enbart ställer till med större lidande för hunden och att man utför en sådan med en självisk agenda. Mina enda tankar hela vägen har varit att ta bort hans smärta. Om det nu varit fel beslut kommer jag oavsett klandra mig själv utan någon annans hjälp.
I det här läget vill jag ha stöttning och råd, ta del av era erfarenheter och gärna höra vad ni hade gjort i det här läget, om någon varit med om liknande situationer.
Jag kan tillägga att denna operation skulle vara kostnadsfri för oss, så det handlar inte om pengar. Nu handlar det enbart om hundens eventuella livskvalité.
). Du känner din hund - du kan räkna plusen och minusen runt honom. Vilken vågskål väger tyngst? Vad säger magen? (i din post låter det som om magen säger att det räcker...)
