- Svar: 4
- Visningar: 1 811
Nu under våren har jag gått på ett flertal anställningsintervjuer och även gjort personlighetstester i samband med rekryteringsprocesserna. Jag gillar som sagt att gå på intervjuer och träffa folk och svara på frågor om mig själv - jag tycker att det är roligt! 
Jag har dessutom enormt gärna velat ha jobben, så jag har försökt sälja in mig själv så gott jag kunnat. Jag ser mig själv som en glad och väldigt stabil person i grunden. Och i och med att jag även har jobbat en del med personlig utveckling och att lära känna mig själv så tycker jag att jag har ganska bra koll på hur jag funkar och vilka mina styrkor och svagheter är. Det här gör nog att jag är hyfsat trygg i olika situationer.
Och nu börjar det nog faktiskt luta åt att jag kommer att få ett nytt jobb, förhoppningsvis!
En del av utredningsprocessen inför anställningen var en lång, djupgående och närgången intervju, som på sätt och vis var upplagd lite som ett förhör, och jag blev varnad innan att jag eventuellt kunde uppleva det som obehagligt. “Try me!” tänkte jag, och såg fram emot en spännande utmaning! Det är lite så jag funkar - jag är i grunden ganska orädd och nyfiken av mig, har alltid respekt för andra människor men är inte ett dugg skraj för auktoriteter utan ser alla som MÄNNISKOR med lika värde. Och så har jag en urusel humor som jag inte kan hålla tillbaks alla gånger, älskar att försöka tänka utanför lådan och vara tvärtemot - vilket somliga tycker är en fantastisk tillgång och idéspruta medans andra kan tycka är provocerande…
Under den djupgående intervjun så fick jag vid något tillfälle kommentaren att jag verkade ha gott självförtroende. Och när jag pratade med min fd chef som ställt upp som referens för det här jobbet, så berättade hon att de vid referenstagningen frågat om det stämde att jag var smart (vilket hon sa att hon såklart bekräftade ). Jag kom då på att de vid den första intervjun hade frågat om jag hade några oväntade egenskaper, varpå jag (var jag nu fick den briljanta idén ifrån) hade svarat med ett skratt att jag har hög IQ och att det kanske är oväntat - vad vet jag… Nu i efterhand funderar jag på att det kanske verkade lite drygt... Det här med högt IQ, vara smart, ha lätt för att lära och förstå logik är något som har följt med mig hela livet. Det är bara ett verktyg som jag har fått med födseln, och jag har aldrig lagt någon värdering i det. Men man ska ju egentligen inte prata om det - det är ett ämne som lätt sticker i ögonen på folk (uppenbarligen glömde jag dock bort det under intervjun...).
I rekryteringsprocessen för ett annat jobb nu i vår (som jag tackade nej till) så fick jag göra ett logik-/problemlösningstest. Jag fick 9 poäng av 10, och utlåtandet om mig som person (baserat på testet) blev bl a:
“Den här personen kommer att prestera bäst när problemlösning kräver tillämpning av avancerad logik inom högkomplicerade områden och vid uppgifter med extremt hög komplexitetsnivå…”
Oj vad jag skrattade när jag läste det! Skulle det där alltså vara lilla jag?!
Jag har egentligen ganska lätt för mig inom många områden, både språkliga och matematiska, logiska och konstnärliga, och jag är hyfsat allmänbildad och vet lite om mycket
MEN…
Jag har från barnsben fått lära mig att det värsta man kan vara är att vara dryg och självsäker. Har alltid varit livrädd för att upptäcka dessa sidor hos mig själv. Jag har därför alltid försökt jobba stenhårt med att vara tyst, underlägsen, ödmjuk, förminska mig själv, prioritera andras behov, aldrig framhäva mig själv utan alltid i första hand fokusera på andra och försöka lyfta fram dem.
Redan som barn var jag livrädd för att visa några dryga och självsäkra sidor, och jag utvecklade därför en stenhård inre kritiker som föraktade och hatade mig själv så mycket att jag helst ville radera mig från jordens yta. Jag tyckte på något sätt att det var bättre att alltid hata och sparka på mig själv än att visa minsta tecken på att förhäva mig själv, för det var det fulaste man kunde göra. “Jag ska inte tro att jag är något!”
Som barn hade jag ännu lättare för mig än idag, men jag har alltid försökt att dölja det så mycket jag kan, för att inte förhäva mig. När jag gick i skolan hände det t ex att jag medvetet svarade fel på frågor när det var prov, bara för att jag kände att det inte var riktigt OK att sticka ut så mycket och alltid ha flest rätt på alla prov...
Min pappas stränga uppfostran och att jag blev mobbad i skolan tyckte jag var bra för mig, det “lärde mig veta hut, satte mig på min rätta plats och var karaktärsdanande”.
På allvar. Jag tyckte verkligen så.
Jag har jobbat bort mycket av min självförtryckande sida från barndomen, men jag kan ändå inte låta bli att stelna till när anställningsintervjuerna och rekryteringsprocesserna nu under våren har väckte en obehaglig tanke i mig… En tanke som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Tänk om jag har blivit en person som uppfattas som dryg?
Jag orkar inte längre försöka förminska och gömma undan mig själv på samma sätt som förr. Jag orkar inte längre låtsas som att jag inte vet saker som jag vet. Jag har till och med börjat hålla fast vid och argumentera för mina åsikter, istället för att alltid lägga mig platt och vara tyst.
Tänk om jag numera har en sån trygg attityd att det kan verka självsäkert och drygt? Jag har också uppfattat att den delen av min personlighet/attityd som är väldigt rak och inte rädd att be om det jag vill ha eller ta för mig om det är något jag vill ha, kan sticka i ögonen på folk. Jag har med åldern nu dessutom verkligen kommit att skita i hur man “ska” se ut, utan accepterar min kropp som den är, utan att skämmas för mig själv eller att jag är fet och ful.
Ju mer jag har arbetat med mig själv, desto mer har jag börjat acceptera och bejaka den jag är, desto närmare har jag kommit den jag innerst inne är, och desto lättare och mer njutningsfullt känns livet och desto mer bekväm känner jag mig i mig själv. Jag har också de senaste åren jobbat i en forskningsmiljö där jag har känt mig väldigt hemma, och där mina styrkor och nördigheter inte har stuckit ut så mycket bland forskare och andra nördar.
Men - tänk om mitt arbete med mig själv har lett fram till att jag har hittat en person/personlighet innerst inne i mig, som inte alls stämmer med den bild jag har av hur man “ska” vara? Tänk om jag sticker ut alldeles för mycket om jag inte längre medvetet håller mig själv tillbaka? Tänk om den jag är innerst inne, faktiskt ÄR en självsäker och dryg jävel?!...
Vad gör jag då??
Fast jag kan inte heller låta bli att tänka på Nelson Mandelas ord:
”Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest. Vi frågar oss själva – vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull? Egentligen, om du inte är det, vad är du då? Du är ett barn av Gud. Att du leker liten förbättrar inte världen. Det är ingenting upplyst med att förminska dig så att andra inte skall känna sig osäkra i din närhet. Vi föddes till att manifestera Guds härlighet i oss. Det är inte bara i några av oss, den är i oss alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra detsamma. När vi är frigjorda från vår rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra.”
Jag har dessutom enormt gärna velat ha jobben, så jag har försökt sälja in mig själv så gott jag kunnat. Jag ser mig själv som en glad och väldigt stabil person i grunden. Och i och med att jag även har jobbat en del med personlig utveckling och att lära känna mig själv så tycker jag att jag har ganska bra koll på hur jag funkar och vilka mina styrkor och svagheter är. Det här gör nog att jag är hyfsat trygg i olika situationer. Och nu börjar det nog faktiskt luta åt att jag kommer att få ett nytt jobb, förhoppningsvis!
En del av utredningsprocessen inför anställningen var en lång, djupgående och närgången intervju, som på sätt och vis var upplagd lite som ett förhör, och jag blev varnad innan att jag eventuellt kunde uppleva det som obehagligt. “Try me!” tänkte jag, och såg fram emot en spännande utmaning! Det är lite så jag funkar - jag är i grunden ganska orädd och nyfiken av mig, har alltid respekt för andra människor men är inte ett dugg skraj för auktoriteter utan ser alla som MÄNNISKOR med lika värde. Och så har jag en urusel humor som jag inte kan hålla tillbaks alla gånger, älskar att försöka tänka utanför lådan och vara tvärtemot - vilket somliga tycker är en fantastisk tillgång och idéspruta medans andra kan tycka är provocerande… Under den djupgående intervjun så fick jag vid något tillfälle kommentaren att jag verkade ha gott självförtroende. Och när jag pratade med min fd chef som ställt upp som referens för det här jobbet, så berättade hon att de vid referenstagningen frågat om det stämde att jag var smart (vilket hon sa att hon såklart bekräftade
). Jag kom då på att de vid den första intervjun hade frågat om jag hade några oväntade egenskaper, varpå jag (var jag nu fick den briljanta idén ifrån) hade svarat med ett skratt att jag har hög IQ och att det kanske är oväntat - vad vet jag… Nu i efterhand funderar jag på att det kanske verkade lite drygt... Det här med högt IQ, vara smart, ha lätt för att lära och förstå logik är något som har följt med mig hela livet. Det är bara ett verktyg som jag har fått med födseln, och jag har aldrig lagt någon värdering i det. Men man ska ju egentligen inte prata om det - det är ett ämne som lätt sticker i ögonen på folk (uppenbarligen glömde jag dock bort det under intervjun...).I rekryteringsprocessen för ett annat jobb nu i vår (som jag tackade nej till) så fick jag göra ett logik-/problemlösningstest. Jag fick 9 poäng av 10, och utlåtandet om mig som person (baserat på testet) blev bl a:
“Den här personen kommer att prestera bäst när problemlösning kräver tillämpning av avancerad logik inom högkomplicerade områden och vid uppgifter med extremt hög komplexitetsnivå…”
Oj vad jag skrattade när jag läste det! Skulle det där alltså vara lilla jag?!
Jag har egentligen ganska lätt för mig inom många områden, både språkliga och matematiska, logiska och konstnärliga, och jag är hyfsat allmänbildad och vet lite om mycket
MEN…
Jag har från barnsben fått lära mig att det värsta man kan vara är att vara dryg och självsäker. Har alltid varit livrädd för att upptäcka dessa sidor hos mig själv. Jag har därför alltid försökt jobba stenhårt med att vara tyst, underlägsen, ödmjuk, förminska mig själv, prioritera andras behov, aldrig framhäva mig själv utan alltid i första hand fokusera på andra och försöka lyfta fram dem.
Redan som barn var jag livrädd för att visa några dryga och självsäkra sidor, och jag utvecklade därför en stenhård inre kritiker som föraktade och hatade mig själv så mycket att jag helst ville radera mig från jordens yta. Jag tyckte på något sätt att det var bättre att alltid hata och sparka på mig själv än att visa minsta tecken på att förhäva mig själv, för det var det fulaste man kunde göra. “Jag ska inte tro att jag är något!”
Som barn hade jag ännu lättare för mig än idag, men jag har alltid försökt att dölja det så mycket jag kan, för att inte förhäva mig. När jag gick i skolan hände det t ex att jag medvetet svarade fel på frågor när det var prov, bara för att jag kände att det inte var riktigt OK att sticka ut så mycket och alltid ha flest rätt på alla prov...
Min pappas stränga uppfostran och att jag blev mobbad i skolan tyckte jag var bra för mig, det “lärde mig veta hut, satte mig på min rätta plats och var karaktärsdanande”.
På allvar. Jag tyckte verkligen så.
Jag har jobbat bort mycket av min självförtryckande sida från barndomen, men jag kan ändå inte låta bli att stelna till när anställningsintervjuerna och rekryteringsprocesserna nu under våren har väckte en obehaglig tanke i mig… En tanke som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Tänk om jag har blivit en person som uppfattas som dryg?
Jag orkar inte längre försöka förminska och gömma undan mig själv på samma sätt som förr. Jag orkar inte längre låtsas som att jag inte vet saker som jag vet. Jag har till och med börjat hålla fast vid och argumentera för mina åsikter, istället för att alltid lägga mig platt och vara tyst.
Tänk om jag numera har en sån trygg attityd att det kan verka självsäkert och drygt? Jag har också uppfattat att den delen av min personlighet/attityd som är väldigt rak och inte rädd att be om det jag vill ha eller ta för mig om det är något jag vill ha, kan sticka i ögonen på folk. Jag har med åldern nu dessutom verkligen kommit att skita i hur man “ska” se ut, utan accepterar min kropp som den är, utan att skämmas för mig själv eller att jag är fet och ful.
Ju mer jag har arbetat med mig själv, desto mer har jag börjat acceptera och bejaka den jag är, desto närmare har jag kommit den jag innerst inne är, och desto lättare och mer njutningsfullt känns livet och desto mer bekväm känner jag mig i mig själv. Jag har också de senaste åren jobbat i en forskningsmiljö där jag har känt mig väldigt hemma, och där mina styrkor och nördigheter inte har stuckit ut så mycket bland forskare och andra nördar.
Men - tänk om mitt arbete med mig själv har lett fram till att jag har hittat en person/personlighet innerst inne i mig, som inte alls stämmer med den bild jag har av hur man “ska” vara? Tänk om jag sticker ut alldeles för mycket om jag inte längre medvetet håller mig själv tillbaka? Tänk om den jag är innerst inne, faktiskt ÄR en självsäker och dryg jävel?!...
Vad gör jag då??
Fast jag kan inte heller låta bli att tänka på Nelson Mandelas ord:
”Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest. Vi frågar oss själva – vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull? Egentligen, om du inte är det, vad är du då? Du är ett barn av Gud. Att du leker liten förbättrar inte världen. Det är ingenting upplyst med att förminska dig så att andra inte skall känna sig osäkra i din närhet. Vi föddes till att manifestera Guds härlighet i oss. Det är inte bara i några av oss, den är i oss alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra detsamma. När vi är frigjorda från vår rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra.”
